Lars Vilks senaste verk?

Jag passerade Jesusparken en tidig morgon. På den där stora stenbumlingen kommunen konstifierat parken med fann jag att någon satt upp en hundbajspåse på en pinne. "Det måste vara Lars Vilks!" tänkte jag. Stundens ingivelse, eller nåt. Någon kanske tänker: det är väl ingen konst, men jo, det är det.

För den som inte känner till Malmö kan jag tala om att Jesusparken ligger i Möllevången.

En egen kiosk

I den bok jag avslutade senast, Ett eget rum av Virginia Woolf, betonar hon vikten av att ha en egen plats att skriva på (och egen tid: en positiv bieffekt hon själv hade av ett större arv).

När jag för ett par månader sedan nojade på att det var kasst för mig att sitta så mycket skaffade jag en skrivpulpet, mest tänkt att läsa vid egentligen.

För ett par dagar sedan förvandlades den till en leksak.

Så om målet är ett eget rum blev resultatet först en egen skrivpulpet för att till slut bli en egen kiosk.

Världens ende recenserad i Helsingborgs Dagblad

Marie Pettersson recenserar Världens ende #3 i Helsingborgs Dagblad:

"Jag fastnar framför allt för Anna Gavanas hårda rapport från ett städjobb, för Alice F:s berättelser om att arbeta på Försäkringskassan och för Henrik Johanssons groteska novell "Expedition Federley".
På olika sätt gestaltar de arbetsmarknadens absurda krav på effektivitet och lönsamhet och vår tids hänsynslösa exploatering av människor och kroppar.
Och Jon Mårtenssons intervju med före detta kulturminister Bengt Göransson (som ju skriver här på HD:s kultursida) ger en intressant och fördjupad bild av en politiker som gått sin egen väg."

Läs hela recensionen här.

En mycket rolig nyhet är också att Henrik Bromanders Smålands mörker skall sättas upp på Regionteatern Blekiinge Kronoberg. Henrik är med i Världens ende-kollektivet.

Annat relaterat: Att skriva Expedition Federley: en text om skrivprocessen och skapandet av novellen.

Läsvärt: Ett flicklaboratorium i valda bitar.

Ett eget rum - Virginia Woolf

Annika är till och med morgonpiggare än mig och har i helgens bokbloggsjerka ställt frågan:

Vad läser du just i dag?

 Min bokhöst har präglats av att jag läst kortare stycken i många olika böcker, dels för att titta på stil och hur olika författare löst specifika problem, delvis för att det varit mycket att läsa i litteraturvetenskapen (med ofta 100 sidor i varje bok som uppgift).

Så, just nu läser jag Skiftande speglar av Crister Enander (en trevlig samling essäer om läsande, bildning och olika författare. Jag läser ett par kapitel i veckan) men framförallt Ett eget rum av Virginia Woolf.

Sedan jag, för något år sedan, började läsa Woolf har jag tänkt mig att jag ska läsa det mesta som hon har skrivit, och hittills har jag avslutat Mot fyren och Mrs Dalloway, så Ett eget rum är det första som inte är skönlitteratur jag läser av Woolf.

Ett eget rum är baserad på en föreläsning som Woolf höll för en organisation med kvinnliga studenter.

En av de första sakerna som slog mig var hur mycket roligare Woolf låter sig vara i Ett eget rum, med en utsökt torr brittisk ironi för hon ett lågmält raljerande över mans- och klassamhället. Hon börjar t ex med ett besök i det fiktiva lärosätet Oxbridge (Oxford + Cambridge) och förbluffas över hur kvinnor tidigare varit så slösaktiga att de inte kunnat skramla ihop pengar till undervisning bara för kvinnor medan männen varit så sparsamma. I verkligheten hade kvinnor inte rätt att äga förrän väldigt sent. Med det enkla greppet visar hon hur dagens "jämlika och rättvisa" samhälle är grundat på gammalt ägande.

Som varje seriös feminist har Woolf även ett perspektiv på ägande och klass. Bara titeln pekar på svårigheten att skriva utan att ha tillgång till en eget arbetsrum där man kan arbeta i lugn och ro, något som varit förunnat ett ytterst fåtal. Jag fick en tankeställare av hennes påpekande att det lätt blev romaner som skrevs av kvinnor då det inte fordras samma koncentration att varken läsa eller skriva dem: något som fick mig att fundera på hur "lättläst" jag själv skall skriva. Skall det vara möjligt att läsa det jag skriver under en bussresa eller inte?

Från ägandet går Woolf vidare till vad det innebär för den egna självförståelsen att alltid vara beskriven av någon annan, någon som inte delar ens erfarenheter, vad det gör för den egna romankonsten att inte kunna resa eller ha tid och plats att skriva, att ständigt bli förminskad och veta att det man skriver kommer betraktas som något främmande osv.

Ett eget rum är en briljant och läsvärd essä som tveklöst är lika relevant idag som när den skrevs (1925).

Ellerströms har en ny tjusig utgåva. Den finns naturligtvis på bibblan också. Och på engelska (billigare än Ellerströms inbundna).

Sex år sedan Pinochets död

Margaret Thatcher blev djupt sorgsen när massmördare och mysgubben Augusto Pinochet dog idag för sex år sedan. Själv befann jag mig i Chiles huvudstad, Santiago, och trodde först det var en fotbollsmatch på gång eftersom alla åkte runt och tutade som galningar. Folk verkade ha varit ganska förbereda trots att alla vi pratade med bestämt hävdade att han bara spelade teater för att slippa en rättegång (fram tills dödsbudet kom).

Det fanns, märkligt nog, ett samband med att jag uppehöll mig i Chile och diktatorns död.

Med oss i Chile var en man som reste med sin dotter utan att mamman var med. Detta uppmärksammade en taxichaffis, som berättade det för sin bror, som körde Pinochets limousine, brodern berättade det för sin chef som fick hjärtinfarkt och dog knall och fall. Att en pappa kan åka själv med sin dotter skakade den chilenska gammeldiktatorn så i hans reaktionära själ att han slutligen gav upp livsanden. Så kan det gå.

Alla var dock inte lika entusiastiska. Polisen råkade attackera firandet framåt natten och det utbröt vad som i chilensk media skulle beskrivas som "smärre orolighet" - vilket i Sverige hade betytt att en ful dansk varit otrevlig men i Chile innebar 17 skadade poliser (varav 2 skottskadade). I sant demokratisk ordning räknade man inte antalet skadade demonstranter. 

Angående Per Olov Enquists runkande

"Drottningen sysselsätter hans fantasivärld allt intensivare; han kan gå omkring på dagarna med en frånvarande blick, som vore den riktad mot barnets gåtfulla inre bråddjup: i själva verket tänker han endast på drottning Sibyllas liderligt svällande kropp som han stillsamt men obönhörligen penetrerar."
Ett annat liv, Per Olov Enquist.

Jag läser, som kurslitteratur i Den moderna litteraturen, Ett annat liv av Enquist. Den är bra. Läs den! Men efter att ha läst om tonåringens onanivanor var jag tvungen att bildgoogla Drottning Sibylla. Jag blev förvånad. Det är uppenbart vilka skador en ung människa kan få av att växa upp i ett fundamentalistiskt kyrklig hem.

Böcker jag återkommer till

Bokbloggsjerka: att studsa runt mellan olika bokbloggar och läsa vad de skriver i ett för helgen givet ämne. Denna gång är temat

Finns det någon bok som du på eller annat sätt alltid återvänder till? Naturligtvis är det alltid trevligt med en motivering, men så här i juletid kan jag ha visst överseende med om tiden inte riktigt räcker till det.

Jag läste och recenserade nyligen Olof Lagercrantzs Om konsten att läsa och skriva. Olof rekommenderar långsam läsning och har själv läst t ex Mörkrets hjärta tio gånger. Själv läser jag sällan om. Det finns helt enkelt för mycket spännande som jag inte läst ens en gång!

Men visst är det givande med omläsning, man ser saker vid en andra läsning som man missar vid en första. När jag var yngre läste jag Sven Hassels krigsböcker gång på gång. Vid fler läsningar är det inte bara en mustig krigsskildring utan humorn och gemenskapen i eländet lyser igenom, och även kritiken mot kriget och samhället som tvingat fram det.

Men nu tänkte jag ta upp en bok: nämligen den senaste jag återvänt till, och det är Främlingen av Albert Camus (som jag redan i mars kallade Årets läsupplevelse!).

Camus beskrivning av den känslomässigt avstängde Mersault (i min upplaga kallar förlaget honom "en vanlig vardagsmänniska" ... jag undrar vad för vardag man har om man beskriver Mersault på det sättet) är stilistiskt sätt oerhört skicklig i all sin enkelhet. Det är en konst att beskriva svåra saker med enkla ord. Camus lyckas skriva fram en värld som fortfarande är kusligt giltig: formellt sätt är Mersault anklagad för att ha mördat en arab (alla araber i boken saknar namn: de visas upp som det kollektiv den franska kolonialmakten anser att de är) men i praktiken handlar rättegången om hans känslokyla. I synnerhet hans frånvaro av uppvisad sorg när hans moder dog. Det skapar en fråga till "vem" främlingen är: är det fransmannen i Tunisien, araben, eller är Mersault en främling inför sig själv och mänskligheten? Det är onekligen en historia med många bottnar.

Här är de briljanta första meningarna:

"Mamma dog i dag. Eller igår kanske, vet inte. Jag fick telegram från hemmet: "Mor avliden. Begravning morgon. Högaktningsfullt." Det betyder inget. Kanske var det igår."

Författarsamtal på Amalthea Bokkafé

"Tisdag den 11 december kl 18 har Amalthea äran att presentera våra lokala favoriter Maja Hansen och Henrik Johansson. Båda två kommer i samtalen att utgå från sina bidrag i tredje och senaste delen av Världens Ende-antologierna.

Henrik Johansson berättar om sin skrivprocess kring noveller, krönikor och dikter, med utgångspunkt i Expedition Federley, hans novell i Världens Ende #3.

Maja Hansen läser en bit ur sin novell i Världens ende #3 om arbetsförmedlingens plågor, och funderar tillsammans med publiken vad man har för möjligheter att göra något på sin arbetsplats/skola eller arbetsförmedling.

Alla arrangemang är alltid gratis på Amalthea.
Om du vill stödja vår verksamhet och få dig en bit mat eller fika kostar det dock ett par tior. Boken finns att införskaffa hos oss redan nu, men kommer också att finnas den 11e.

Varmt välkomna!!!

Ps. vi återkommer med meny"

 

Relaterat: Att skriva Expedition Federley

Evenemanget på Facebook.

Amaltheas tjusiga loggå är ritad av Hanna P.

Bokig julönskan

I helgens bokbloggsjerka undrar Annika

Nu står snart julen för dörren och då är frågan vad du önskar dig för bokliga saker i julklapp?

Det var klurigt. Jag lånar de mesta böcker jag vill läsa. Just nu är jag inte intresserad av en läsplatta och det känns lite trist att svara "ett fett bokkontrakt".

Vad sägs om: biobiljetter!

Jag har tänkt se The Hobbit och Anna Karenina och kanske The Great Gatsby (följ länkarna för trailers).

Ja, biobiljetter önskar jag mig.

Olof Lagercrantz - Om konsten att läsa och skriva

Jag har läst Olof Lagercrantz Om konsten att läsa och skriva och när jag hädanefter förmedlar vilken syn Lagercrantz har på ett ämne eller vilka problem han tar upp så handlar det till stor del om min tolkning. Det kan tyckas självklart men är nog extra värt att poängtera då han mycket sällan presenterar några metoder eller övningar utan snarare skriver utifrån reflektioner och exempel. Redan i förordet poängterar han att det inte är en handbok han skrivit utan ”Vad det är frågan om är iakttagelser och minnen från ett liv tillbragt i läsar- och skrivarlandet. Skärvor blott.”

Lagercrantz har en ödmjuk inställning till läsande och skrivande, men jag kan inte undvika att misstänka att den ödmjukheten kanske är en smula tilltvingad. Lagercrantz äger stora kunskaper i både läsande och skrivande, och det vet han naturligtvis om. Men någon predikant har han inte lust att bli. Det är knappast så att han är rädd att stöta sig med någon, men han är klok nog att inte uttrycka sig tvärsäkert, det behöver han inte heller, han har andra sätt att få fram sina poänger, även om jag efter avslutad läsning blir lite fundersam på vad jag egentligen läst och vad det gett mig.

Läsande och skrivande

Hans lågmäldhet är har kanske sin grund i hans syn på läsande och skrivande: att vi kan få bilder i skallen, uppleva andra platser och personer som så levande, av något som någon skrivit för tusentals år sedan på Lesbos är ett underverk, och om underverk är det svårt att vara kategorisk. En god författare klarar av att skapa identifikation hos läsaren, eller mer än så: en god författare får läsaren att glömma författaren och smälta in i den fiktiva världen. Böcker ett starkt argument gentemot verkligheten: hemskheterna stannar på boksidorna, Emma Bovary återuppstår efter varje läsning (för att plågas en gång till visserligen …).

Lagercrantz menar att dålig konst liknar livet. Som jag förstår honom menar han att man inte, även i ett självbiografiskt verk, bara skall skriva ner händelseförloppet ”rakt upp och ner” utan arbeta in en dramaturgisk kurva. Ett verk skall vara uppbyggd så att om vi ändrade en enda episod så skulle hela verket rasa samman.

I förbifarten kommer han också in på muntligt berättande och är klar med att det utgör en grund för skönlitteraturen. Genom muntliga traditioner lär man sig grunderna i dramaturgi och framförande: att med sina ord skapa bilder i andras medvetande.

Lagercrantz är inte snobbist på det sättet att han anser att läsande gör någon till en bättre människa, följaktligen skall läsande komma som ett behov inifrån och inte ske i fostrande syfte.

Läsande och respons

Lagercrantz har en hel del att säga om läsande, men inte specifikt om respons. Dock är han ovanligt klar när det gäller läsandet: ”Går man till fackfolk rekommenderar de samtliga långsam, eftertänksam och klarvaken läsning. Läsaren uppmanas att samtala med författaren och kritiskt pröva hans text.”

Ju fler gånger man läser en text, desto mer hittar man. En första läsning ger något annat än en andra. Speciellt biten om att samtala med författaren gillar jag. Min egen läsning blir lätt alltför kritiskt, det tycks mig som att jag ser felen först, och ibland måste anstränga mig mer för att se författarens intention och textens potential.

Ska man leta efter en nackdel med metoden är det väl krocken med verkligheten. De flesta fackfolk, i synnerhet kritiker och recensenter, har helt enkelt inte ekonomisk möjlighet att göra som Lagercrantz och läsa Mörkrets hjärta tio gånger.

Ett annat sympatiskt arbetssätt han rekommenderar är att låta dikten stå i centrum, inte diktaren: det är texten vi diskuterar. Lägg sympati och antipati åt sidan, uppfatta inte allt som självbiografiskt.

En sak han varnar för att dock att analysera ett författarskap medan författaren fortfarande är i livet. Sympati eller vilja att gå i polemik riskerar att fördunkla analysen.

Lagercrantz tipsar inte …

… men han ger en del fingervisningar och exempel att lära av. Här är han tidvis mer kategorisk än han vill erkänna. Han varnar för att inte lämna något till läsaren, att beskriva allt och menar att man inte skall glömma att göra läsaren till medskapare. Som negativa exempel ger han Marcel Proust och James Joyce (kanske kan Knausgård vara ett nutida exempel?).

Som jag tidigare nämnt menar han att en episod inte skall kunna ändras utan att hela verket rasar samman. Det synes mig väl hårt. Just romanen tycker jag kan kosta på sig en och annan roande utsvävning som varken bidrar till intrigen eller skapar karaktär, men det kan så klart bli för mycket av det goda.

Nästan i förbifarten nämner han att upprepning är stilens död (vilket förvånar mig, upprepning är en av lyrikens grunder), onödiga ord tynger som en sten och att superlativen är riskabla.

Han menar också att liknelser och metaforer skall användas ”neråt” – för att förenkla. Och det är något jag inte hört innan och kanske värt att prova. Conrad liknar en stor ångbåt vid en vattenskalbagge som tuffar fram och det är just så man skall göra – inte tvärtom. Man skall finna det stora i det lilla. I sina metaforer och liknelser skall man söka en inre och inte en yttre överensstämmelse (kämpandet, stretandet hos skalbaggen att jämföra med ångbåten, inte utseendet).

Ett ovanligt handfast råd är att i detalj granska vad man skrivit. Han fann själv ofta ord och hela satser som kunde tas bort och uppmanar till att pröva att ta bort varannan mening för att se om de verkligen behövs.

På det stora hela har Lagercrantz en ganska hantverksmässig syn på skrivandet i det att han anser att det går att lära sig, gör man det ordentligt, med eftertänksamhet och grundligt, så blir det bättre. Mitt intryck är att Lagercrantz skriver, läser det han skrivit grundligt, skriver om, läser igen, vänder och vrider på varje ord, tar bort några ord, läser igen och skriver igen. Och det är väl helt enkelt den hårda och mödosamma väg vi dödliga måste gå. Det finns inga genvägar. Men det betyder inte att alla kan bli lysande diktare, något utöver det vanliga krävs. Man måste hitta rytmen i texterna. Man måste klara att förmedla smärta och kärlekskval.

Det är inget direkt tips men Lagercrantz betonar vikten av att vara sann, och beskriver också svårigheterna med det:

”Alla, som skriver, har verkligheten som sin uppdragsgivare. Att vara trogen mot det man uppfattar som sant blir uppgiften. Det betyder att en känsla av otillräcklighet med naturnödvändighet hör till skrivarverksamheten. En författare måste uppleva sig själv som en som ger för lite och ej exakt nog.”

Lagercrantz är en vän av tolkningar, symbolisk och allegori både i det att han menar att allt inte skall skrivas ut, men också att en levande text skall vara ett medel: en pil riktad mot fjärran. Texten skall peka på något annat, men lämna detta ”något annat” i läsarens vård. Medlet blir att lägga in bryggor: förbindelser bakåt och framåt i tiden, kopplingar till fjärran platser: berättelsens kärna måste ligga fast men medan den skrider framåt skall allt kring den vara i rörelse. Det är, i min mening, något som gör prosan till ett magiskt språk, något som säger att det finns något annat. Jag blir alltid glad när en läsare har tolkat in något jag inte avsett i mina texter.

En stor uppgift?

Även om uppgiften man åtagit sig är stor ser Lagercrantz skrivandet utan sentimentalitet, och anser det vara ett måste, för själv skriver han sämre hur mer belåten han är med sitt skrivande. Med gillande citerar han Samuel Beckett som säger att han skriver för att hon måste. Viljan, behovet, att berätta är så starkt att man måste skriva för att överleva.

Skrivkramp

Det är inte utan tillfredsställelse jag läser att Lagercrantz inte bara drabbas av skrivkramp men att orsaken och metoden att ta sig ur den liknar min egen. När det tog stopp var det ofta något som fattades. Han saknade den kunskap som behövdes för att avsluta texten och det var bara att läsa på eller tänka färdigt för att sedan ge sig på texten igen. De texter där han ägde stora kunskaper var också de som gick lättast att skriva och blev bäst.

Funktion och kritik

Lagercrantz beskriver sin bok bra när han säger att det är skärvor, iakttagelser och minnen, från ett liv i skrivar- och läsarlandet. Man kan säkerligen dra nytta av hans skärvor, men det är svårt att peka på några enskilda nyttigheter. Den är föredömligt koncis och kortfattat, och i mångt och mycket en njutning att läsa, och någonstans i bakhuvudet bär jag den med mig. Jag märker att jag till stor del har följt hans fåtaliga teser i skrivandet av den här texten, om jag gör det i fortsättningen är en annan fråga.

Boken är billig som pocket och väl värd ett köp. Bokus Adlibris

Tråkiga nyheter

När jag inte måste vara i Lund och plugga så sitter jag på Antikvanti och läser och skriver. Ibland bemödar jag mg med att hålla öppet också. Då kommer det in människor som diskuterar Metallica, söker böcker om porslin från Devonport eller letar efter böcker med djur i huvudrollen (men redan har läst Skriet från vildmarken och Den långa flykten).

För det mesta tittar jag in hos grannen: Our Books - Malmös enda antikvariat med fokus på engelska böcker. Idag kom innehavaren dock in och berättade att ekonomin inte höll längre så han slår igen. Trist som fan. Our Books kommer man förhoppningsvis kunna hitta på nätet i fortsättningen. Leta på Bokbörsen.

Jag förstår om människor som letar begagnade böcker i första hand söker på nätet, men för mig är det ändå något visst med att kliva in i det bokrum ett livs levande antikvariat utgör. Det är nu en hel del antikvariat som slagit igen i Malmö. Tre stycken på de senaste åren tror jag.

Antikvanti ligger på Hantverkaregatan 20, vid St Knuts torg.

Gift bort Madeleine med en kinesisk partipamp

Krönika i Arbetaren:

Jag har i en tidigare krönika föreslagit att den svenska monarkin ska privatiseras. Det var ett ovanligt idiotiskt förslag. Kungahuset bör istället drivas enligt urgamla svenska traditioner. Ekonomiskt sett vore det oansvarigt att avskaffa monarkin. Kungahuset är en av Europas billigaste och vad de tillför till varumärket Sverige går inte att överskatta. Jag kan till och med tycka att sparsamheten ibland blir absurd: till exempel döptes Estelle i samma dopklänning som mamma och morfar. När man inte ens köper nytt till den blivande regenten går man de asgamar till mötes som gapar om att apanaget skulle vara ”socialbidrag”.

Att modernisera kungahuset är att riva undan den grund varpå samhället vilar. I dessa splittringens tider är istället en återgång till det gamla önskvärd, men vi måste också lära av äldre, framgångsrika monarkier.

Jag tänker främst på den habsburgska monarkin. Habsburgarna var ingen betydande militär makt, precis som Sverige inte är det, utan ett sängvägens imperium som gifte sig smart och på det sättet konsoliderade sin makt och säkrade sitt territorium.

Och här måste vi kungavänner sätta ner foten: att gifta bort Madeleine med en amerikansk hedgefondkapitalist är slöseri med inflytande och skattemedel, vi har ju haft en mesallians med USA i alla fall sedan det var överdrivet klart att Tyskland skulle förlora andra världskriget.

Idén om att kärlek och äktenskap hör ihop är en hopplöst modern konstruktion. Visst, om pöbeln vill gifta sig med varandra spelar det ingen roll. Enkla personer saknar betydelse för rikets framtid. Men det blågula blodet måste styras med stark och försiktig hand. Allt annat urholkar tron på monarkin. Det vore mycket lämpligare att gifta bort Madeleine med någon av de kommande eller varande supermakter som vi har en svagare relation till. Kanske en rysk oligark för att trygga oss från ett anfall från den ryska björnen? Varför inte en kines? Kina lär vara den stjärnan om 20-30 år. Jag har alltid tyckt att Madeleine klär i rött. Många experter delar min åsikt på den punkten.

Harvardakademikern Doktor Robert Epsteins forskning visar att arrangerade äktenskap håller betydligt bättre än sådana som grundas av flyktiga lustar. I ”kärleksförhållanden” minskar känslorna med så mycket som 50 % på 18 månader, medan kärlek i arrangerade äktenskap tenderar att växa! En kunglig skilsmässa hade fått för katastrofala följder för varumärket Sverige.

En lycklig slump har gjort att Carl Philip är bisexuell och det ökar hans chanser på den kungliga köttmarknaden. Nu är vi tyvärr fortfarande beroende av olja, och kan vår framtida oljetörst säkras av att Carl Philip hamnar i ett saudiarabiskt harem är det ett billigt pris att betala.

Tio favoriter

Tuff uppgift idag i bokbloggsjerkan:

Lista 10 författare som du håller som favoriter just nu. Naturligtvis gör det ingenting om du även nämner den bok du värdesätter högst av var och en.

Jag listar dem utan inbördes rangordning så får jag se hur många det blir.

De barnboksförfattare (även om de inte kan "reduceras" till det) jag gillar bäst är dels de som har en bra historia, helt ok teckningar, men kanske framförallt hur de är att läsa högt. Det är viktigt som satan då jag läser för min son.

Tove Jansson - behöver väl ingen vidare presentation. Jag gillar hennes rimmade historier mycket, som till exempel Vem ska trösta knyttet? och Vad tror du att det hände sen?

Julia Donaldson - jag fullkomligt älskar boken och filmen om Gruffalo.

Astrid Lindgren

(hade Sven Nordqvist skrivit lite mer musikaliskt hade han varit med, men tyvärr Sven ...)

Ett par klassiker har jag också som favoriter:

Franz Kafka

Fjodor Dostojevskij

Virginia Woolf

Albert Camus

Herta Müller

Lite mer okända:

Thomas Bernhard

Maurice Blanchot - Läs Dagens vanvett om du kan få tag på den.

Se där, det blev tio stycken till slut.

Gå ner 8 kilo med författardieten!

Sedan jag skrev kontrakt med Federativs förlag för att ge ut Av kött och blod har jag gått ner 8 kilo. Först trodde jag att det hade att göra med en sprucken tand samt en nyfödd bebis men sedan fick jag reda på att Franz Kafka svalt till döds.

Socialsvängen - Aino Trosell

Aino Trosell – Socialsvängen

Aino Trosell föddes 1949 och är bördig från Malung. 1978 debuterade hon med Socialsvängen. Med tanke på att bokens huvudperson, Elisabeth, kommer från Härjedalen och vid bokens inledningen jobbar som socialarbetare i Göteborg är det lätt att dra parallellen till Ainos eget liv – hon kommer från Dalarna och har också jobbat inom socialsvängen i Göteborg. I essän Författarmyten skriver hon att det som håller henne kvar i skrivandet är:

Oändligheten av berättelser i gränstrakterna mellan fantasi och äkta liv.

Jag säger inte att boken är självbiografisk, men helt säkert har hon hämtat material från sitt eget liv (var annars?...). Anledningen till att jag ens tar upp det är att jag ser det som tidstypiskt för den tidens arbetarlitteratur. Facklitteratur som Gruva (Sara Lidman) och Asbestarbetarna berättar (Mary Andersson) trängdes med realistiskt prosa som Rapport från en skurhink (Maja Ekelöf) och på sätt och vis kanske man kan se Socialsvängen som ett slags ”faktion” – en blandning av fiktion och facklitteratur.

Men det är också uppenbart att realismen ibland är upphöjd eller berikad. Aino Trosell talar med ett cykliskt bildspråk när hon låter boken börja och sluta med scener om hur det ser ut på Masthuggstorget, det torg därvid Socialbyrån ligger. Vid bokens inledning river kommunalarbetare i brandgula skyddsvästar upp asfalten och vid bokens slut är asfalten tillbaka (och torget återbördat till sina egentliga invånare – Masthuggets a-lag). Cirkeln är sluten, den ursprungliga ordningen råder åter, men a-laget har fått en ny medlem, en rörmontör som går sjukskriven för nerverna. Allt är inte exakt som tidigare. Elisabeth är ”tillbaka vid sin läst”: tillbaka i sin klass (ett ämne jag ska återkomma till).

Så här i återblick kan jag kalla Elisabeth för bokens huvudperson, men halvvägs in i boken är det inte så självklart, ett tag funderar jag på om den snarare faller in i kategorin ”kollektivroman” med föregångare som Människor kring en bro (Josef Kjellgren) och till viss del Det druckna kvarteret (Rudolf Värnlund), eller om det möjligen är att betrakta som en novellsamling sammansatt av skickligt utskurna scener ur livet på och kring en socialbyrå. Att arbetsplatsen eller yrket skulle vara huvudpersonen. Men Elisabeth återkommer och hennes liv och relationer blir bokens röda tråd.

Det är kring hennes personlig kamp, mot sitt eget samvete och mot institutionens välmenade stelbenthet, mot omgivningens och hennes egna krav på klassresa, som boken kretsar. Det i huvudsak genom hennes ögon och huvud problemen med välfärdsstaten tas upp (för övrigt ett tema som Trosell delar med Salomonsson och Fridell). För att använda Per-Albin Hanssons ord är det tydligt att det goda samhället inte är uppnått:

”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.”

Även om kampen på många sätt är individuell, privat och personlig är den gestalterad så att man förstår att den inte för den sakens skull är unik för Elisabeth – generationer av ”radikala” eller ”välmenande” socialarbetare före och efter henne har förmodligen brottats med samma frågor – att den vård man erbjuder inte löser de problem som klienterna har, att trots att hjälpen är en rättighet man har är det djupt förnedrande att sitta på kontoret inför vad som i praktiken är en makthavare och vända ut och in på sitt liv och redovisa varje kvitto. Den dubbla förnedringen i att både vara utslagen och offentligt erkänna samma faktum.

Man kan säga att bokens klimax samtidigt innebär en vändpunkt i Elisabeths dubbla klassresa: hon har utbildat sig och kommit upp sig, men det visade sig vara ohållbart, därför vänder hon åter. Det gör Trosell snyggt och symboliskt genom att låta Elisabets återvända både språkligt och geografiskt. Hon reser tillbaka till sina föräldrar i Härjedalen och börjar där åter tala dialekt (vilket hon inte gjort tidigare i boken). Här är hennes återkomst till föräldrahemmet:

• E hä någen da? Elisabeth flämtade till. Så mindes hon henne inte. Inte så stor och kraftfull. Den ena näven höll ihop koftan medan hon med den andra som skärm spejade ut i mörkret. Hon var inte rädd. Trygg och bredbent stod hon med det gråsprängda håret som en gloria över huvudet. Katten sköt fram mot matmodern och hon jagade bort den.
• Iväg med dej. Spring och sök råtter, sjasade hon och petade med foten ner katten från bron. E hä någen da? Försökte hon igen.
• Det är bara jag mamma. Stadstonfallet klingade främmande i den härjedalska natten. Elisabeth kom dröjande fram ur mörkret.

I dialogen arbetar Trosell med flera olika kontraster, dels språket naturligtvis – mamman talar dialekt vilket inte dottern gör (det är värt att notera att man i Göteborg inte heller talar utpräglad göteborgska), det skapar en kontrast mellan landsbygd och stad, dels har den hemvändande dottern uppenbart fått sin bild av modern förändrad – hon ser henne nu som stor och kraftfull och orädd (underförstått inte som liten och svag och rädd). Håret som en gloria gör att hon framstår som en räddare eller en ängel, modern står i ljuset och dottern kommer fram ur mörkret.

De kapitel som utspelar sig i Härjedalen gör också att verket i slutändan blir mer optimistiskt. Det som tidigare har setts som att det inte är värt något – hembygden och dess folk visar sig ha ett betydligt mer fungerande ”socialarbete” än statens institutionaliserade. Som av en ren slump och kontrast genom systerns arbete (hon som det aldrig handlade om). Det är till och med så att det inte bara handlar om ”socialarbete” utan om en organisering av de som är direkt berörda. Allt sköts genom en livaktig pensionärsförening som intressant nog är informell och inkluderande (man behöver inte vara pensionär för att delta). Det är här man kan se något slags alternativ till den socialhjälp som har blivit en byråkratiserad välgörenhet som mal ner såväl välmenade socialarbetare som socialbidragstagare.

Om bokens klimax är resan till föräldrahemmet, så föregås det av middagen hos chefen. Elisabeth kommer för sent och möts av dryghet.

Stämningen är spänd från första början. De roller och maktrelationer som existerar på arbetsplatsen bryts inte upp bara för att man nu är där på ”fritiden”. Elisabeths osäkerhet förstärks av den klassmässigt främmande miljön och det gör henne blyg och förlägen. Hon jämför chefens villa med föräldrahemmet, jämför möbler och tavlor: reproduktioner mot äkta, vanligt mot ovanligt. De bjuds in att sitta i matsalen (inte köket). Elisabeths psykologiserar sin egen osäkerhet inför överflödet och gruppen med att individualisera sitt ”problem” och kalla det för ”social fobi”. Till slut har bägare runnit över och hon utbrister:

• Försök leva era egna liv istället för andras. Ge fan i att rota efter snaskigheter som den värsta sensationspress … Hennes ord var som spottloskor mot de sidentapetserade väggarna.

Socialsvängen är en klasskildring: arbetarlitteratur. Den handlar dels om arbete, dels om att komma från en landsbygd och arbetarklassbakgrund och försöka göra en klassresa men inte ”lyckas” för att man helt enkelt inte klarar att passa in i en förljugen värld.

Trosell aktualiserar klass delvis genom att de värderingar som Elisabeth har skiljer sig från de med en trygg medelklasstillvaro, dels genom kroppsspråk och dialekt.

Socialsvängen på Adlibris och Bokus.

Aino Trosells hemsida och facebookgrupp.

Bra titlar

I helgens bokbloggsjerka vill Annika att vi skall:

Nämna en titel som du ”går igång på,” på ett antingen positivt eller negativt sätt. 

Det var svårt. Jag satt på bussen och kom på en massa titlar, men det var ju bara en ...

Nåväl, jag kör en förstaplats och sedan några andra:

Högt bland Saarijärvi moar - Det är något med Väinö Linnas titel som bara fastnar för mig. Den är poetiskt, jag vet inte riktigt hur man uttalar Saarijärvi: kanske det bidrar. Men jag kanske lurar mig själv en smula, kanske är det så att jag gillar titeln för att jag gillar boken så mycket.

Ett par andra favoriter:

Sjömannen som föll i onåd hos havet - Yukio Mishima

Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv - Herta Müller

Men jag måste också medge att jag är svag för korta titlar, gärna ett ord, som Pesten, Främlingen, Dvärgen osv.

Idag är annars dagen då jag skall fotograferas inför bokdebuten, yay!

Ny hemsida för Federativs Förlag

Federativs: under vars flagg min första roman, Av kött och blod, skall komma ut nästa år har skaffat en ny snygg hemsida. Kolla in!

De finns även på facebook och twitter.

För den som vill kolla vad förlaget gett ut under sin 90-åriga historia rekommenderas den här länken. Det är en hel del. När det gäller skönlitteratur bland annat Stig Dagerman, Ivar-Lo Johansson, B.Traven, Upton Sinclair, Lisa Tetzner och Folke Fridell. En del av materialet är digitaliserat och är fritt att ladda ner.

På den här sidan kan ni läsa mer om Av kött och blod.

Victoria Benedictssons sista ord

Victoria Benedictsson var en svenska författare, som skrev under pseudonymet Ernst Ahlgren, för hennes bibliografi se till exempel wikipedia. Hon skar halsen av sig på ett hotell i Köpenhamn den 21 juli 1888. Hennes dagböcker finns, obearbetade och i sin helhet, på Universitetsbiblioteket i Lund.

Under förra veckans besök på Universitetsbiblioteket i Lund passade jag på att fotografera Victoria Benedictssons sista dagboksanteckningar, och jag har försökt tyda dem, dock blir jag inte riktigt klar på ett ord i det näst sista. Kan nog klura ut ordet jag markerat med frågetecken blir jag glad.

D. 23 Apr. 88.

"D. 23 Apr. 88.

I sista ögonblick ett par ord till dig, Alter ego. Jag har haft ett par rader från fru Brandes. Gud i himlen, om jag kunde vinna hennes tillgifvenhet, hvad det skulle vara mycket vunnet för mig genom det! Jag darrar för Köpenhamn, jag hade hellre velat stanna här och arbeta, men jag kan icke uthärda att främlingar skola gå på hans föreläsningar och jag visa uppenbar likgiltighet genom att hålla mig borta. Måtte jag komma tillbaka hit, till min ensamma tillflyktsort, utan att vara för mycket söndertråkad."

Torsdag d. 17 maj 1888

"Torsdag d. 17 maj 1888

Jag blef söndertråkad af att förgäfes vänta honom tre qvällar i rad. Föreläsningsqvällen var ingenting vidare, men de andra så mycket dess värre. Jag är således långt ifrån läkt. Jag gick fram och tillbaka som ett fångat, ursinnigt djur. Han var smeksam och jag nervös, när vi ändtligen träffades. Han talade om att jag snart skulle komma igen. Jag hoppades sjelv derpå. Efter hemkomsten var det tomhet, död tomhet. Det är som om ingenting funnes i verlden annat än han. Se honom en minut om dagen, få ett enda vänligt ord, det är lycka, allt det andra är ingenting.

Jag tror icke sjelf på Parisresans välgörande inflytande, men jag kan ju försöka en månads tid."

En hel del av hennes verk: Ord på liv och död I-II. Kortprosa, dramatik, dagbok. Finns att ladda ner och läsa hos Svenska Akademien.

 Uppdaterat: Ja, och där på Svenska Akademien såg jag att dagboken var inskriven också ... och omgjord till nusvenska. Ordningen är dock lite annorlunda, jag vet inte om de infogat stycken från brev också, eller om hon hade en resedagbok. Nåja, håll till godo!

Bloggar jag läser ibland: Bernur Rymden Utrymme Ichii

Mina förbjudna lustar

I helgens bokbloggsjerka är temat denna:

Har du en ”guilty pleasure” eller en favorit som eventuellt kan förvåna oss jerkare?

Nu skäms jag väl egentligen inte över mina val, men de kanske förvånar. Jag läser väldigt mycket klassiker, en hel del Nobelpristagare, gamla ryssar och skrot, fyra av mina husgudar är Franz Kafka, Fjodor Dostojevskij, Virginia Woolf och Albert Camus: men den författare som jag läst allra mest av är den danske krigsförfattaren Sven Hassel (jag har plöjt hela hans produktion, de flesta böcker har jag läste 2-3 gånger).

Hassel räknas knappast in till någons finkulturella kanon, men är något av en "muntlig berättare", han skriver in anekdoter och episoder som inte för handlingen framåt ett dugg, karaktärerna förändras inte ett skvatt under resans gång, och böckerna är både enkla att läsa och att tolka: inget av det här är speciellt populärt på våra litteraturvetenskapliga institutioner eller skrivarskolor. Hans böcker kan snarast sägas vara ett slags blodiga kapitelböcker för vuxna.
Så varför gillar jag honom?
Hans krigsskildringar slår det mesta i samma genre (prosa), han har en sanslös humor och hans beskrivning av kamratskap och gemenskap är något ovanligt inom litteraturen. (Handen på hjärtat är nog Väinö Linnas Okänd soldat ändå den bästa krigsskildring jag läst).

Det om mina hemliga laster, jag kan dessutom stolt presentera den allra första dikt jag fått publicerad: Fränka död.

Min enda dikt

Fränka död

I

Skara stift.

Pigan Gustava Johansdotter 1832-12-31.

Den obevekliga, återkommande mjölkningen, juvret strängt

som senare fabriksvisslan i Vänersborgs skofabrik.

Husbondens kor kallar kvart över fyra på morgonen: den vita piskan.

Ingenting ägde man.

Adolf Wilhelm Gustavsson, Lammevad, Nedre Dimbo.

Gustava ”Gustava i skogen” Johansdotter, från Kansdala till Hokan by 1853.

Vigda 1857-04-13.

3 månader och 10 dagar senare: Augusta Kristina Adolfsdotter.

Samma år döms Adolf för Stöld. Därefter backstuga.

Dödsorsak: Föll omkull på isen och dog av slaget.

II

19 år senare föder Augusta sitt första barn:

Dorotea. Fadern okänd.

Augusta vet inte om att Dorotea är först av hennes fem döttrar.

Den enda som kommer att överleva till vuxen ålder. Farfars mor.

Pigan Augusta gifter sig med statkarlen Fredrik Lagerman.

Hon har då två oäkta döttrar. Den yngsta är sex veckor gammal.

Hans säd.

Statare: lön i ved, kål, lök, korn.

Egen täppa på annans mark.

Han anställd, henne fick man på köpet.

Augustas arbete att mjölka husbondens kor.

Viktoria skall dö vid 8 års ålder, i difteri.

Vega skall dö vid 27 dagars ålder, i difteri.

Gustava skall dö vid 2 års ålder, i difteri.

Elin skall dö vid 16 års ålder. Vitium organicum cordis. På juldagen.

Alla dör de i Marieberg, Suntak. Begravs på Suntak kyrkogård.

Gamla Suntak, dopfunt från 1100-talet. Liljestenen århundradet efter.

Långhus, kor, sakristia, vapenhus.

Sjuk svart difterimull. Barngravar.

Ryttmästaren Erik Hård av Segerstad med familj ligger begravd under kyrkans golv,

hans vapensköldar och antavlor hänger på väggarna.

Augustas döttrar har inga vapen, tavlor eller sköldar.

Flickorna ligger under himlens golv.

Lågt välver sig himlen över Skara stift.

III

Dorotea flyttar vid 37 års ålder till Vänersborg, med sina sex oäkta barn.

Gifter sig med stenarbetaren Karl Johan Johansson.

Gamla mor Augusta dör av rosfeber.

Dorotea får tre barn till.

Barnen:

Hög frånvaro. Smittsam sjukdom.

Hjälpklass.

Klass.

Varvsarbete. Skofabrik. Superi. Piga. Hembiträde.

Dorotea dör på sitt sjuttionde år.

-----

Fränka död är tidigare publicerad i Tydningen, nr 5: Brott och frigörelse under namnet Bläck och blod. Det är i egentlig mening inte min enda dikt, men det är den enda dikt jag har fått publicerad och den enda jag är riktigt nöjd med. Jag kanske är min egen hårdaste kritiker men sammantaget betyder det också att det är en ytterst få dikter jag också försökt få publicerad.

Kommentera gärna.

Leonard Cohen on How to speak poetry

Mest för att jag ska hitta videon snabbt och lätt när jag letar.

Halloween-läsande

Deltar återigen i något som heter bokbloggsjerka, mer eller mindre kluriga frågor kring böcker och läsande, den här gången är det en ganska lätt fråga, nämligen:

Veckans fråga lyder kort och gott: vad ska du ägna dig åt för bokliga aktiviteter under Halloween helgen?

Det blir lätt att svara på den frågan: Jag ska ägna mig åt blivande böcker.

Jag går på Författarskolan i Lund och till nästa vecka är det fem textfragment, delar av pågående (och mestadels nystartade) romanprojekt, som skall läsas.

Det är faktiskt oförskämt roligt. Att se tillblivelsen av större verk är spännande, att se de första spretiga och ofta väldigt begåvade försöken är både lärorikt och roligt. Ibland är det frustrerande, att läsa femton sidor och sedan inte kunna läsa mer fast man vill! Med femton sidors text blir min respons ofta baserad på vilken känsla jag får för texten: är det roligt, spännande, kusligt? Sedan måste man försöka motivera den känslan i själva orden: varför får man den där läskiga känslan av att det kommer gå åt helvete för den unga pojken? För någonting är det ju. Något finns där. Och för den som har skrivit det är kanske den viktigaste frågan att ställa sig själv: är det den känslan som man ville framkalla?

Äter Attendos papegoja upp tantens kakor?

Under gårdagens bussresa till Lund läste jag City. För en gångs skull fastnade mitt intresse för en av annonserna (en gott betyg kanske? läs den spännande fortsättningen ...).

En gammal dam och en papegoj. Som synes. Reklamen är från Attendo, ett privat vårdbolag (eller Välfärdsbolag på nyspråk). Enligt annonsen är det ett Korttidsboende med guldkant. Vem som får guldet och vem som får kanten är dock inte riktigt klarlagt. Den som köper den här tjänsten är tydligen Korttidsgäst, jag är kanske lite gammaldags, men själv brukar jag inte ta betalt av mina gäster. Men över till bilden:

På sistone har det varit oförskämt mycket textanalys (jag läser 150 % - dels litteraturvetenskap och dels Författarskolan), så här kommer istället en bildanalys tung som en sur kissblöja:

Teckningen är fantastiskt rolig och fenomenalt talande: Attendo får ett stort plus för kommunikation för som vi alla vet så

1) Vet inte papegojor vad de säger, de bara upprepar sånt de hör andra säger. När papegojan säger att hon kommer göra som tanten vill pratar den alltså bara goja (förlåt, jag kommer från göteborgstrakten).

2) Gojan har inga som helst möjligheter att tillgodose den söta tantens behov, varken emotionellt, psykiskt eller fysiskt.

3) Vad papegojor däremot kan, och gör, är att äta och skita och prata strunt, ungefär som politiker, jag misstänker därför att den kommer äta upp kakorna (eller är det torn av mynt? Det är också en möjlighet).

Nåväl: mitt högst personliga och högst politiska åsikt är att det inte skall finnas något vinstintresse i vården, jag gillar inte när skattepengarna singlar iväg med kapitalister till skatteparadis. För den som vill läsa mer om Carema och sånt rekommenderas ett par andra artiklar:

Broder 3 % Hägglund prioriterar Caremas väl.

Hägglund orerar på DN.

Conan och Esaias Tegnér

Tro det eller ej, (dåligt början, jag vet, det låter som jag ljuger ...) men dessa två litterära storheter har, tillsammans med min svenskalärare i gymnasiet, varit med och format min syn på kultur.

Idag läste jag den glada nyheten att Arnold Schwarzenegger tackat ja till ännu en Conan-rulle. Jag har länge varit av åsikten  att han ska sluta fuska med politiken och svinga svärd. Jag gillade de första filmerna skarpt och har faktiskt svårt att se någon annan i rollen.

Tillbaka till gymnasiet: vi skulle, efter fritt val, läsa och recensera en bok. Jag valde Conan (på engelska). Betyget blev en tvåa. Jag kunde faktiskt inte komma på någon annan orsak än att det skulle vara fulkultur. Med kall beräkning valde jag nästa gång Frithiofs saga av Esaias Tegnér. Min lärare blev mycket exalterad över valet. Betyget blev en fyra. På detta sorgliga vis lärde jag mig skillnaden mellan fin- och fulkultur. Jag lärde mig också att Esaias nog slog Robert E Howard när det gällde versmått medan Robert E Howard nog slog en bättre upper-cut (inte helt oviktigt när det kom till stridsskildringar, något bägge två skrev).

Lärdomar av det? Tja, förutom ögontjäneri, något ibland nödvändigt i detta samhälle, lärde jag mig ett förakt för det som betraktas som finkultur. Jag lärde mig att det kanske finns bra och dålig litteratur, men att det framförallt finns en uppfattning om bra och dålig litteratur.

Nå, just nu sitter jag och lyssnar på Jan Johanssons underbara Jazz på svenska (finkultur?), tidigare idag lyssnade jag på Ronka av Perverts (fulkultur?) så jag tror inte jag bryr mig så mycket om vad folk tycker.

Arnold är mannen till höger.

Underkänt i betygsättning

 I helgens bokbloggsjerka frågar sig Annika om vi betygsätter böcker och ber oss motivera varför.

Jag betygsätter inte och dels har jag nog inte riktigt det siffertänkande i mitt läsande. Jag har väl något slags omdöme i huvudet efter jag läst en bok, men känner inget behov av att sammanfatta det i en siffra. Dessutom finns det så mycket som kan vara bra och dåligt: en del böcker har en lysande intrig och usla dialoger, andra har fina miljöskildringar men karaktärer som ser ut som sämre pappfigurer.

Joseph Conrad

Igår avslutade jag Joseph Conrads Mörkrets hjärta. Den var mycket bra, men karaktärsskildringarna är inget som jag kommer läsa om den för. Men i sin tid var den nog unik i sitt sätt att presentera en omvärldsanalys, sätta fingret på det problem kolonialismen var och är, att genom miljöskildringarna skapa en känsla av förlamande arrogans och hur moraliskt korrupt den blir som inte måste stå till svars inför någon annan. Att försöka sammanfatta det i ett betyg 1-5 är för mig en övermäktig uppgift. 

För den som vill titta på mina vackra fötter rekommenderas det här inlägget om mitt besök hos Doktor Fisk.

Doktor Fisk: mina fötter på spel för litteraturen

"Det är inte larver som äter på ditt döda hy bokstavligt eller som leeches eller bin som kan bota vissa aliments av antingen suga bort som en vampyr eller begå självmord, "Kamakaze" stil."

"Denna fisk förment samtidigt släpper någon okänd enzymatisk sekretion och ditranol, en del av dermatologiska krämer användes för att förbättra hudens villkor genom att normalisera sitt pH och hjälper nya hudceller generera lite snabbare än vanligt.

Den ända bieffekten av detta är skratt och skönhet e det ursprungliga form."

 

Ja, exemplen ovan från Doktor Fisks broschyr lovar gott. Jag går på Författarskolans tredje år, magisterexamen, och en av de tyngre uppgifterna genomförde jag idag: att pröva något vi aldrig tidigare gjort. Jag fegade väl ganska hårt och gick på skönhetsbehandling (jag har varit hos frisör, men där går min gräns).

Nu är mina fötter väldigt lena och fina. Det var ganska kittligt, annars angenämt. Av någon anledning verkade de små liven föredra min högerfot.

Jag har inga egentliga belägg för det, förutom min ryggradskänsla, men när jag satt i massagestolen innan själva fotbadet fick jag en förnimmelse av att den inte var helt mekaniskt utan att en mycket hårdhänt dvärg var instängd i stolen. Men det kan som sagt vara helt fel.

Hermann Hesse om Franz Kafka

Angående mitt förra inlägg: Att förstå

Kafkas berättelser är inte avhandlingar om religiösa, metafysiska eller moraliska problem, utan diktskapelser. Den som är i stånd att verkligen läsa en diktare, nämligen utan frågor, utan att vänta sig intellektuella eller moraliska resultat, helt enkelt beredd att acceptera vad diktaren har att bjuda – åt den läsaren skänker dessa verk på sitt språk varenda svar som han bara kan tänka sig.

  Hermann Hesse

Att förstå

Jag fick nyligen hem Skiftande speglar av Crister Enander, jag gillar mannens recensioner och blev inte besviken. I en del av boken skriven han om olika författare och mellan Kafka och Dostojevskij (tror jag, det finns sovande personer i rummet där boken ligger) är Daniil Charms inklämd. Det är det första jag läser. Trots att jag närmast blev irriterad av Charms texter, trots att jag avgudar (ja, det är lite genant, men så är det faktiskt) Franz och Fjodor.

Ett par dagar senare läser jag ett inlägg om teater på Rymden (idiotiskt nog kan jag inte hitta inlägget, därför rekommenderar jag läsare att surfa runt och läsa allt möjligt på den utmärkta sidan). Författarinnan till inlägget menar att en uppsättning bör stöpas om till att bli mer samtida (som jag minns det). Jag är tveksam.

Mitt i de här veliga linjerna finns en punkt. Man kan säga att jag läser för att förstå. Inte nödvändigtvis medvetet. Jag letar inte alltid aktivt efter någon mening, så läste jag alltid poesi för något år sedan, jag trodde den poetiska texten var en kriminalroman där jag skulle finna en mening, ett motiv och kanske en mördare. Nu försöker jag läsa poesi som om jag lyssnade på instrumental musik.

Daniil Charms fascinerar för att hans texter är så till synes nonsensaktiga. Jag är nämligen övertygad om att en av de fina grejorna med den mänskliga hjärnan är att den själva bygger broar, letar sammanhang och mening i all kommunikation. I en text bestående av slumpvis utvalda ord (jag menar inte att Charms valde slumpmässigt dock) kommer hjärnan försöka hitta mönster. Kanske är det också därför jag blir oerhört provocerad av övertydlighet, jag känner mig dumförklarad. Jag tror inte heller att man behöver ändra på drama: det blir aldrig bara en historisk form. Vi kan inte sätta upp en pjäs idag och tro att det är ett fotografi från en svunnen tid (åter en brasklapp: jag kan ha missförstått texten i Rymden). Åskådaren kommer själv "översätta" verket och göra kopplingen till samtiden, sin egen kontext, bedöma det efter egna erfarenheter.

För ungefär sju veckor sedan började jag läsa litteraturvetenskap. Vilket är intressant men för mig också innebär att jag varit tvungen att skriva en del facktexter: här uppstår en liten krock. I min poesi och prosa försöker undvika att skriva mina läsare på näsan och försöker inbjuda till öppna tolkningar (och blir glad när läsare "sett" sådant jag inte avsett) så bidrar den ansatsen i facktexter mest till förvirring. Där är jag tvungen att lära mig att uttrycka mig på ett sätt som minimerar chansen för att bli missförstådd. Nåja, det kanske ska gå det också.

Som en avslutning av denna essä-rant förbluffades jag över en del reaktioner på att Mo Yan fick Nobelpriset: somliga människor blir ärligen provocerade av att det är någon de inte hört talas om (de vill kunna briljera inför bekanta kanhända) och antyder att Svenska Akademin väljer något som är så svårt och udda som möjligt. Det kanske är så att alla mina generaliseringar här ovan är helt fel: människor kanske inte vill förstå, vill kanske inte söka någon mening (medvetet eller omedvetet). Nå, det får vara slut här, dock med en sista rekommendation: ta gärna en titt hos Fritz också och se hur han kombinerar bild och text. Och läs.

Helgens två snabba

I helgens bokbloggsjerka är det två frågor att besvara

Det har väl knappast gått någon förbi vem det var som vann Nobelpriset i litteratur, och en av veckans frågor är naturligtvis om det var rätt person som kammade hem priset?

I dag kom jag hem från biblioteket med hela famnen full av böcker, och det beror inte på att jag är utan läsning, utan det hänger helt enkelt ihop med att jag är beroende av böcker. Vilket leder oss till fråga nummer två: hur många böcker finns just nu i din att-läsa-hög?


Efter att ha läst de fem första sidorna av Mo Yans Vitlöksballaderna är jag kanske inte rätt person att svara på frågan, men det lilla jag läst ger mersmak. Historien rivstartar med att en bonde arresteras för att ha deltagit i en stormning av länsstyrelsens kontor (handen på hjärtat: har inte alla någon gång velat storma länsstyrelsens kontor?).

Jag vet faktiskt inte hur många böcker jag har i min läshög, något tiotal kanske. En del läser jag lite på halvfart, någon reportagebok bläddrar jag i ibland och en del ligger helt still. Sedan har jag en ännu längre att läsa-lista också. Det är närmare två sidor just nu.

För den som är nyfiken på skrivprocessen rekommenderar jag förra inlägget, som handlar om hur det gick till att skriva min senaste publicerade novell: Att skriva Expedition Federley.

"

I gränslandet mellan vakenhet och dröm brukar jag få en hel del idéer och det brukar vara med dessa ungefär som de uppslag och tankar som dyker upp när man är berusad: i vaket och nyktert tillstånd är de inte alltid lika briljanta som man först tänkt sig.

Denna gång var uppslaget att det någon gång i framtiden skulle utspela sig en dokusåpa i en exakt men uppförstorad kopia av Fredrick Federleys tarmsystem."

Att skriva Expedition Federley

Something borrowed, something blue, something new, something stolen.

I gränslandet mellan vakenhet och dröm brukar jag få en hel del idéer och det brukar vara med dessa ungefär som de uppslag och tankar som dyker upp när man är berusad: i vaket och nyktert tillstånd är de inte alltid lika briljanta som man först tänkt sig.

Denna gång var uppslaget att det någon gång i framtiden skulle utspela sig en dokusåpa i en exakt men uppförstorad kopia av Fredrick Federleys tarmsystem. Ingen dum idé, anser jag, men för att snurra ihop en berättelse kring såpan krävs något mer: en dramaturgi. Dokusåpor innehåller ju sin egen lysande dramaturgi, annars hade de inte varit så roliga att titta på: ett gäng halvstörda människor som tävlar mot varandra i en udda miljö. Jag var dock inte intresserad av att hela handling skulle utspela sig i tarmsystemet utan ville se på det omkringliggande samhället också: samhällskroppen som skapade den dokusåpa.

En av uppgifterna jag hade haft under tiden på Författarskolan var att skriva en början på en barn- eller ungdomsroman. Jag hade lyckats mycket dåligt med den uppgiften. Läraren som hade hand om uppgiften, den prisbelönte och erfarna Stefan Casta, gav mig dock den kanske finaste och ömsintaste sågning jag någonsin fått då han sa: Du har gjort en modig ansats.

Tvärsemot alla goda råd var min ”ungdomsbok” fullkomligt nerlusad med skumma politiska och litterära referenser, allegoriska undertoner, sarkasm och ironi. Därtill perspektivbyten och abstrakt dialogföring. Det fanns dock något som jag gillade med berättelsen: en dystopisk ton präglad av gråhet och melankoli (låter livat, eller hur?).

Berättelsen handlade om en ung kvinna, Irenka, som sållas fram som ett lovande författarämne och därmed får tillfälle att lämna sin arbetarklassfamilj för att gå på Lilla Författarskolan. Hon spås en lysande framtid om hon faller till föga för marknadens krav och riktar in sig på hästböcker och Thinspiration. Oh joy!

Ett gott råd som jag har läst (tror jag) var att man borde skriva sådant som man inte ville visa för sin mamma. Och jag satt faktiskt och skämdes när jag skrev om Fredrick Federleys ändtarmsöppning och tarmludd, så det var lovande. Till saken hör att jag hade börjat intressera mig för, men aldrig läst, grotesk realism. Grotesk realism beskrivs ibland som ett sätt att ta ner potentater och makthavare genom att beskriva deras sjukdomar, sexliv och generella kroppsfunktioner (med inriktning på odör och flytande avsöndringar) på ett synnerligen detaljerat sätt.

Det kom inte som en överraskning när två läsare oberoende av varandra nämnde Nikanor Teratologen (en fin komplimang, antar jag, men jag har ännu inte läst karln). Men jag tonade ändå ner det groteska, det blev för mycket tarmludd i det första utkastet, det skulle fan inte vara för roligt så när någon jämförde texten med Arthur Koestlers Nattklockan tolv på dagen (som har kallats ”semifiktion” om Moskvarättegångarna i Stalins Sovjetunionen) anade jag att jag började träffa rätt: jag ville ha en förlamande stämning av att klassresor bara är möjliga för den som är beredd att sälja sin själ, att på det stora hela erbjuder samhället bara tristess, valium och misär för det stora flertalet människor.

Liknandet med Östeuropa var viktigt. Det finns starka likheter mellan Stalins vidriga socialistiska realism och likriktningen i svensk samtidslitteratur (sug på den …). Den som vägrar falla till föga fastnar i förlagens Gulag – tystnad och isolering. Marknadsliberalismens auktoritära drag skrämmer mig mer än Bengt Ohlssons ”kulturvänster”.

Sammanförandet av det nattliga uppslaget och ungdomstexten räckte inte enda fram, och den trogne kuratorn, Freke Räihä, hjälpte mig på vägen med sitt lysande redaktörsöga. Han gav mig rådet att låta ”hjälten vinna eller förlora på sina egna villkor”. När samme man senare skrev att novellen "slår ut som en ros ur röven" ja, då förstod jag att jag träffat rätt.

Novellen Expedition Federley kan man läsa i Världens Ende #3.