måndag 18 november 2013

Kommande publiceringar

Under november och december kommer jag ha texter lite här och där:

Recension: Litteraturens arbetare i Arbetet.

Gästbloggande: 2-15 december i Bokcirklar.
(signa gärna upp: en bra sida för att diskutera böcker online)

Avsikter: bokmässerapport.

Syndikalisten: bokmässerapport.

Arbetaren: krönika.

Arbetaren: en liten historia om att stjäla saffran till deras julkalender.

Folket i Bild: novellen Krishantering.

SkAlla: julklappstips.


torsdag 14 november 2013

Fifty fifty eller allt eller inget? - intervju

Fifty fifty eller allt eller inget?

Att inte satsa hundra procent på något blir lätt lite halvhjärtat, varken hackat eller malet. Men Henrik Johansson och Karin Nyberg vänder sig mot tron på hobbyn som något alltigenom positivt, samtidigt som de är lätt kritiska gentemot dem som väljer att förvandla en passionerad hobby till ett fullödigt yrkesutövande, när Linnea Lundborg träffar dem för ett samtal. De är skeptiska mot det utbud som genereras av professionella kulturarbetare som har skapandet som yrke på heltid och tycker att det istället borde skapas bättre förutsättningar för att fler ska kunna kreera på deltid. Ändå väljer de båda att till viss del jobba med sin hobby. För dem är det självklart att man kan syssla med sitt skapande intresse för sin egen skull, bara för att man själv har lust att göra det, så länge man samtidigt har möjlighet att försörja sig på ett traditionellt yrke. Att satsa på sin hobby eller inte är frågan. Men vad är det de satsar egentligen?
Jag cyklar på min skrotcykel längs med Lönngatan och försöker förstå hur Malmö hänger ihop. Till min hjälp har jag en slarvigt handritad karta och bara mig själv att skylla. Jag är alldeles för varmt klädd, men lokalsinnet visar sig vara på topp, och snart sitter jag i författaren Henrik Johanssons kök och sörplar te ikapp med Karin Nyberg, serietecknare. Fast det är minst lika mycket bagaren, kocken och för den delen studenten Henrik som jag ska prata med. Och Karin är till hälften socionom. Inte för att det syns någon skillnad på halvorna.

Varken hobby eller yrke

Både Karin och Henrik, som inte tidigare träffats, har (minst) en sak gemensamt förutom att de bor i Malmö. De har båda ett traditionellt yrke i bagaget, som de båda till viss del övergett för att satsa på sin passion, kall, intresse – eller möjligen hobby. Fast just det ordet visar sig vara svårdefinierat.



”För mig har ordet en konstig, nästan barnslig klang”, säger Henrik. ”Men jag har också lite problem med det där med yrke. För mig är det inte så viktigt att jag, eller någon annan, kallar mig författare. Ibland stör det mig nästan mer, som när min redaktion envisas med att signera mina krönikor med ’Henrik Johansson, författare’ istället för ’Henrik Johansson, kock’. Förmodligen hänger det ihop med att man som kock inte förväntas uttala sig, medan man som författare får och bör uttala sig om allt möjligt.” Men du tycker aldrig det är jobbigt om någon skulle kalla dig för kock? ”Nej. Egentligen är jag ju mycket mera kock än författare, rent tidsmässigt.” Karin nickar, håller med. ”Jag känner mig också mycket mer som socionom än som serietecknare. Och jag skulle aldrig kalla mig själv för konstnär.” Hon upplever själv att det från många håll finns en förväntan på henne att ge ut böcker och tjäna pengar på sitt skapande. Själv är hon tveksam och tror snarare att det riskerar att begränsa hennes uttrycksform än att tillföra mer lust till skapandet. ”För mig är serierna någonting jag håller på med just nu, som jag vill testa och experimentera med. Sedan skulle det vara jättekul att ge ut en bok, men det viktiga är ändå processen som tar mig dit. Där skär sig, detta med yrke och intresse. Så fort något blir ett yrke medför det dels begränsningar i vad som är säljbart och gångbart, och en press i att inte vara för kontroversiell. Dessutom ställs vissa krav på din nivå. I det försvinner en stor portion frihet.” Kritisk mot specialisering Både Karins och Henriks skapande grundar sig till stor del i deras arbetslivserfarenheter. Henrik debuterade i med arbetsplatsromanen Av kött och blod, som också influerats av skräck- och deckargenren. Nu skriver han på sin tredje roman samt publicerar krönikor i Arbetaren. Tidigare har han studerat på Författarskolan i Lund. Precis som Serieskolan i Malmö, som Karin gått, är det en tvååring utbildning. Karin arbetar just nu med ett manus om det sociala arbetets historia. Det liknar en fackbok, men även den leker med olika genrer. ”Jag vill verkligen inte fastna i ett fack”, resonerar Henrik kring ämnet, ”eller oavbrutet skriva med samma stil.” Är det något som premieras inom kulturlivet, tycker du? ”Nej, ekonomiskt sätt är det säkert smartast att satsa på en sak. Bli deckarförfattare och sedan fortsätta med det. Men ur konstnärlig synvinkel känns det sjukt ointressant.”

Hård disciplin

Har du alltid tecknat serier, Karin? ”Nej, verkligen inte. Flera år skrev jag bara rätt slarviga manus utan att det blev av att jag satte mig ner och ritade. Så jag tvingade faktiskt mig själv till att börja genom att göra det till ett jobb. Jag anmälde mig till en socionommässa och ställde ut mina serier där, serier som jag hade ritat en vecka tidigare. Om jag inte hade kastat mig ut på det sättet hade jag nog aldrig kommit igång.” ”Jag kan känna vissa likheter med det”, instämmer Henrik. ”När jag började skriva mycket organiserade jag skrivandet som ett arbete. Jag satte starttider och bestämde mig för hur mycket jag skulle skriva varje dag, och att jag skulle skriva varje dag. Att skriva en roman är så mycket jobb att det inte räcker att bara sätta sig ner och skriva när man känner för det. Det hade i alla fall inte funkat för mig.” Roligast i början med idén




”I våras skrev jag på en annan plats, ett antikvariat. Arbetar jag hemma sitter jag och skriver på samma dator som jag slösurfar och spelar spel på. Då är det lätt att falla in i det.” Karin, som har en ateljé på halvtid att teckna i, ler igenkännande. ”Det är så lustigt det där, att man vill göra något som man samtidigt känner så mycket motstånd inför. För hur ofta känner man att ’åh, nu vill jag verkligen skriva?’” ”Nä, det är sällan någon lust, mer som att man måste skriva. Framförallt med romaner hade det aldrig blivit något om jag skulle skrivit på lust, det behöver jag disciplin för. När jag var föräldraledig märkte jag dock att det började poppa upp mycket idéer, att det fanns ett sug igen.” ”Så har jag nog alltid känt, att jag drivs av idéerna. Ibland kan en idé vara nog i sig själv och tanken på att faktiskt rita och realisera den känns tråkig.” ”Det tycker jag med”, instämmer Henrik. ”Idén är helt klart det roligaste.” Debutant Inte heller Henrik har skrivit skönlitterärt särskilt länge. För hans del började det med romanen som kom i våras. ”Som jag sade innan så blir ett romanskrivande mycket på rutin och inte särskilt mycket lust. En släkting sade till mig att man ska arbeta med det man tycker är näst roligast, men behålla det som man tyckte var roligast som hobby.” ”Precis”, inflikar Karin. ”För ett problem blir ju att man måste skriva det som säljer. Man vill kanske skriva noveller, men måste skriva romaner för pengarnas skull. Det är ju alltid ett problem med skapande och arbete. Därför tänker jag att jag håller på med mina serier som en hobby. Jag har ju en inkomst som socionom och försöker inte tjäna pengar på serierna, alls. För mig skulle det nog i så fall förlora hela sin poäng.”

Arbetsro och uttråkning

Henrik, hur har det varit för dig att byta miljö, från att skriva på antikvariat till att skriva hemma? ”Jag kan känna mig lappsjuk ibland. Ensam och isolerad. Det är inte så mycket för att diskutera texter och skrivande som för att träffa folk i största allmänhet.” Skulle du kunna tänka dig att gå tillbaka till restaurangyrket? ”Ja, kanske på halvtid. Jag har även pluggat och skrivit samtidigt, läst litteraturvetenskap. Men ekonomiskt hade det såklart varit bra att jobba och få en regelbunden inkomst.” Skulle det, för båda er, vara det optimala? Femtio-femtio mellan arbete och hobby? ”Jag vet inte om jag egentligen skulle vilja ha det så varje dag”, svarar Henrik. ”Hellre varannan vecka. Jag har ganska lång uppstartsperiod och kan känna att jag måste ha ett antal timmar på mig för att kunna sätta mig ner och skriva. Jag är inte en av dem som kan sätta mig ner och skriva i en kvart.” ”Jag tycker det är ultimat som jag har det nu”, säger Karin. ”Jag blev också lappsjuk och uttråkad av att förväntas sitta vid ett skrivbord hela dagarna och bara röra min hand på olika sätt. Speciellt efter att alltid tidigare ha jobbat med människor, känslor och processer. Det blev för mycket att sitta och tänka en hel dag. Nu märker jag hur min lust kommer tillbaka, när jag är friare och inte styrs lika mycket av olika deadlines.” Men du hade ändå en del människor runt dig på serieskolan? ”Jo, men själva arbetet utför man ju själv.”

Brist på skapande

Har ni någon vision för hur ett bättre kulturliv och arbetsklimat skulle kunna utformas? ”Jag tänker på arbetskritiken”, säger Karin. ”Att hela vår uppfattning kring vad som är arbete och vad som är fritid, att vi måste arbeta så mycket, att vi måste skapa tillväxt, måste förändras. Om alla hade haft tillgång till ett arbete hade vi nog sett på vårt skapande, och vårt arbete, på ett helt annat sätt. ”Någon slags medborgarlön utan motprestation”, fyller Henrik i, ”ett arbetsliv som är mindre fokuserat på heltid, en arbetstidsförkortning till sex timmar till exempel, hade löst många problem. Då hade man kunnat dela på arbetet på ett helt annat sätt. Nu har vi arbetslöshet trots att nästan alla arbetsplatser är underbemannade.” ”Även ur ett kulturellt perspektiv är det ett stort problem. Folk hinner inte skapa”, fortsätter Karin.

Läsandet en godkänd hobby

Men man behöver kanske också mer tid att konsumera kultur? Tid att läsa? ”Biblioteken är ju en lysande institution för det. Jag kan bli nostalgisk när jag läser om bokcirklar på arbetsplatserna, arbetsplatsombud och vägbibliotek”, säger Henrik.

 

Sedan börjar vi prata om Äta, sova, dö. Det är intressant att vi kommer in på filmen, eftersom jag haft en scen från den med mig ända från idéstadiet till den här artikeln. Jag berättar om den, om hur Rasa, huvudpersonen i filmen, och de andra på arbetsförmedlingen får frågan om de har någon hobby. När det kommer fram att de flesta saknar en sådan, får de i uppgift att till nästa vecka att ”testa en hobby”. Så Rasa och några andra från hennes gamla jobb går och spelar minigolf. Till slut får vännen Rosi nog. Hopplösheten skär i mig när hon ropar : ”Jag behöver ingen hobby, jag behöver ett jobb!” För mig blir repliken en symbol för hur människor uppmuntras att satsa på sin hobby, som för att lösa sina egna problem. ”Som något slags individuellt, märkligt självförverkligande”, säger Henrik. ”Men kommer jag närmare den jag är för att jag drejar krukor?” fortsätter han. ”Hobbyer känns ibland som individuella lösningar på kollektiva problem.” ”Men även arbete”, påpekar Karin. ”För en hobby behöver ju inte alls bara handla om självförverkligande utan även om människans lust att skapa, bidra och göra människor glada. Även arbete känns ofta som ett onödigt självförverkligande.”

Sysslor och sällskap

Ett bra arbete kan alltså fungera som en hobby? ”Ja, en bra syssla kan organiseras som en hobby eller ett arbete”, svarar Karin. ”Helt enkelt något meningsfullt som man gör tillsammans med andra, som det jobbet som jag har nu. Men det är ju inte att det är organiserat som ett arbete som gör det meningsfullt. Just formen skulle man kunna ändra. Det finns ju tider i historien när man inte tänkt sig någon skillnad på fritid och arbete. Det kanske låter fruktansvärt just nu, att man aldrig skulle vara ledig, men det är för att vi är så inkörda i att tänka att arbete i grunden är något ganska plågsamt. Vi har en bild av att arbete är något tråkigt, samtidigt som vi hyllar det och utmålar det som den enda vägen till gemenskap, självförverkligande, ekonomi och trygghet.”

Det finns alternativ

Har ni några oaser där ni kan ta en paus från ett samhälle där arbete premieras över allt annat och alla ska vara sin egen entreprenör? ”Jag tycker att det är peppande att det finns så många människor som gör något som är så oerhört improduktivt (i marknadsekonomisk mening, reds. anm.). Det är i högsta grad irrationellt att lägga så mycket tid på konst och litteratur när man inte tjänar massa pengar på det. Det tycker jag är ett väldigt fint tecken på att det som samhället idag kan erbjuda inte är nog”, säger Henrik. ”Nu nämner jag litteraturen igen, för det ändå är där jag befinner mig och skriver , men litteraturen är utopisk. Människor får tillgång till andra världar, andra sätt att leva, andra människors tankar och situationer.” ”För även om linjen är ’bli din egen entreprenör’, finns det en massa människor som fattar att de inte vill leva så”, fortsätter Karin. ”Sedan tvingas man, mer eller mindre, in i ett system.” Intervjun har dragit ut lite på tiden, och arbetsdagen har Karit ändrat till en dag i ateljén. Kanske ska Henrik skriva lite. Jag cyklar hemåt på min skrotcykel för att börja skissa på artikeln. Ägna mig åt det som både är mitt arbete – och min hobby.
L. Lundborg, Kulturimperiet, 2013
(foto: L. Lundborg)

tisdag 12 november 2013

Kungar av Drakar



Kungar av Drakar


Industriella torget reklamerar kort-kort
Reklamation kräver korrektur.
Under returneras.
Kort artiklarna listar andel författare
(ville tjäna pengar påförbipasserande)
Först sa sade i utsikt,
har varit "Drake" tror är "allmänheten",
"Fenix" är "mamma".
Dessa idéer är på grund av civila spridda i kommentarer
Draken avser vapen
har tvillingar och en män en kvinna.
Men Fenix anmärkningar, är också en man och en kvinna...

Kapitalism är industrialisering.

Av följande ordböcker hitta förklaringar:
Legenden säger kungen av fåglar,
män kallas Fenix, män kallas mamma.
En kvinna som heter, symboler för gynnsam fågel.
Drake legendariskt djur.
Punkt, den förstfödde, som ormar, skalor, klor, flyger, dykning, kommer och älskare går, moln fas kontrast.
Metafor i gamla kungar.

Till exempel: "kläder", "drakar", "kejsarinna".

Till exempel: innebär att vissa stora forntida djur i paleontologi.

Till exempel: "dinosaurier", "åskdrake". Drakformade båtar.

Drakkungar används som en metafor, kön bara"offentlig",
"Fenix" kön motsägelse ännu?
En pojke och en drake → för allmänheten, och är överordnat att be någon flicka
→ Fenix för allmänheten, Hen är överordnad detta....
Hur förklarar som det?
Även för förindustriella tiden var en pojke och ett missförstånd mellan landsbygden,
vilket varade för evigt och ingen korrigeras.

Kungar av Drakar publicerades i fikssion # 26, tema Plagiat. Det innebär i sin tur att texten till stora delar är plagierad. Så småningom kanske jag går in på på textens tillkomst och källor. Det är helt okej att lyssna på Kung av sand med Gyllene tider när man läser den.
Möjligen likartat: Mjukvara/Associationer till Freke Räihä

onsdag 6 november 2013

Gästbloggare: Patrik Centerwall om noveller

Jag välkomnar och höll på att säga presenterar, men han presenterar sig själv, Patrik Centerwall!

Jag lämnar draken. Han har det bra på sin guldhög och jag behöver inte bry mig mer om honom eller världen där han bor. Troligen är det i en så kallad fantasyvärld (ni vet en sån med alver och halvlängdsmän och - uppenbarligen - drakar), men det intresserar mig inte längre.
Jag är mer intresserad av hur långt en människa kan gå i ett samhälle som håller på att gå under och där allt kan köpas för pengar. Jag kommer snabbt på det deprimerande svaret, men är ändå rätt nöjd med en intensiv liten text och vandrar i tankarna till Värmland och dess skogar. Vad händer egentligen där? Och vad hade Gustaf Fröding med det att göra? Det kittlar i min fantasi, jag läser Frödings dikter Skogsrået och Ett Gammalt Bergtroll. Associationsbanorna kommer igång. En liten historia växer fram.
Jag hoppar mellan världar, jag hoppar mellan frågor och känsloregister. Jag nosar som en räv på den ena tanken efter den andra. Kort och gott: Hej, jag heter Patrik, och jag är novellförfattare.
Jag har då och då försökt sluta, eller i alla fall dra ner på det hela, men även mina tappra försök att skriva romaner resulterar i rätt korta historier. Och i några fall kliver dessutom figurer från romanförsöken ut och kräver att jag skriver noveller om dem istället.
Det är bara att kapitulera. Jag heter Patrik och är novellförfattare.
Nu får jag det att låta som något dåligt, och det är det ju egentligen inte. Förutom möjligtvis att marknaden är försvinnande liten och inga förlag bryr sig om noveller. Det är ju nästan svårare att ge ut än poesi.
Men vänta nu. Jag är ju utgiven. Ett förlag tyckte att mina noveller var bra. Och är det inte så att något litterärt pris nyss gavs till en novellförfattare? Så vad klagar jag på? Har någon kommit och frågat mig när jag ska klippa mig, raka mig och skriva en roman, en riktigt lång och dramatisk som slutar med att alla dör? Nej.
Tycker jag att det är tråkigt att skriva noveller? Nej.
Kan jag komma på något mer retorisk fråga om varför det inte skulle vara en bra idé att skriva noveller när jag nu tycker om det? Nej.
Då så. Hej, jag heter Patrik. Jag är novellförfattare, och det är jag jävligt stolt över.
Mitt tvivel kanske kommer från någon kvarlevande föreställning om att vi som skriver noveller inte är "riktiga" författare. Att vi gör det lätt för oss och är alldeles för lata för att ta tag i en roman. Det är visserligen sant att jag är lite lat, men frågan är om det har något med saken att göra. Och frågan är om det alltid är så mycket lättare att skriva en novell än en roman? Det sistnämnda tar naturligtvis längre tid, och kräver ett gediget arbete för att alla trådar ska hålla ihop, men det är också en utmaning att hålla sig inom det korta formatet. Det är en konst att presentera en intressant miljö, personer som berör och en handling på bara några få sidor. En konst som inte ska förringas.
Då jag själv i första hand skriver "fantastik" (ett samlingsbegrepp för fantasy, science fiction och skräck), så måste jag ju ha lite koll på den värld som mina noveller utspelar sig i - världen måste vara genomtänkt och fungera. I en framtidsskildring, en fantasyhistoria eller en skräckberättelse är det så otroligt viktigt att allt stämmer. Minsta lilla miss så bryts illusionen och läsaren tror inte på det vi skriver. Och eftersom de flesta av mina noveller inte utspelar sig i samma värld så kanske ni inser att det är lite arbete som måste läggas ner. Varje gång.
Men när allt kommer till kritan så är det inte många som skriver något för att det ska vara jobbigt. Vi skriver det vi skriver för att vi måste. För att vår fantasi kräver ett sätt att få uttrycka sig på. Jag vill helt enkelt, både på ett medvetet och undermedvetet plan, utforska olika möjliga världar, fantastiska scenarion och idéer av olika slag. Jag känner inte behovet av att stanna på en och samma plats när jag skapar, jag vill vidare.
Och därmed är novellen en så utmärkt uttrycksform. Den tillåter mig att gå dit min fantasi tar mig, den tillåter mig att ställa olika frågor och utforska möjliga svar. Det är en form som låter mig ha väldigt kul när jag skriver, och därför kommer jag alltid att hålla fast vid den.
Jag skriver säkert färdigt några av mina romanutkast också, men när allt är sagt och gjort är det en sak jag kan säga med säkerhet på rösten: Hej, jag heter Patrik och jag är novellförfattare.



Patrik Centerwall är en fantastikförfattare från Göteborg som nyligen kommit ut med novellsamlingen "Skymningssång och andra fantastiska historier" på Undrentide förlag. Novellerna i samlingen är urban fantasy och magisk realism men också science fiction och skräck.

Patrik bloggar om skrivande här.
Och här kan du läsa mer om hans bok.

fredag 1 november 2013

Boktrailers

För något år sedan deltog jag regelbundet i Annikas bokbloggsjerkor men med föräldraledighet och allt möjligt så blev det en lång paus: så nu önskar jag mig själv välkommen tillbaka!
Helgens fråga är:

Boktrailers bli allt vanligare men det är ingenting jag själv brukar titta på, men frågan är hur du ställer dig till dessa och om det finns någon trailer/några trailers som du tycker att vi bör se?

Jag brukar inte bry mig om att se eller leta efter trailers för böcker jag har tänkt läsa. Men springer jag på dem så kollar jag. Till min debutroman, Av kött och blod, gjorde vi ingen trailer: men till saken hör också att jag är rätt dåligt på allt sånt (har inte ens webcam). Jag är väl inte tillräckligt intresserad helt enkelt.

I lördags fick jag Amalthea Bokcafés pris för Årets skönlitterära bok, och en av de andra pristagarna var Henrik Bromander för hans serieroman Smålands mörker (som för övrigt kommer sättas upp som teater - kul!) och just trailern för den är faktiskt det bästa jag sett.

Den kanske har att göra med att serier är mer visuella, att en boktrailer för en serieroman är det bästa jag hittar
Bedöm själva:

video