Triumf att finnas till - Edith Södergran

Så, jag har precis avslutat kursen Den moderna litteraturen på Lunds Universitet. Det var intressant att läsa litteraturvetenskap. Under våren kommer jag bara läsa Författarskolans magisterkurs.

I litteraturvetenskapen läste vi verken som färdiga texter, till skillnad från i Författarskolan där allting läses i skrivprocessen och med ögat att det skall bli bättre.

En annan, inte obetydlig, skillnad är att man i litteraturvetenskap med gott samvete kan säga "så här skriver författaren för att han vill ha sex med sin mamma" (alltså en freudiansk tolkning). Det går inte riktigt hem i Författarskolan.

Men men, det var intressant att läsa litteraturvetenskap och det gav mersmak. Jag publicerar här en av mina tidiga diktanalyser, som titeln antyder Triumf att finnas till av Edith Södergran. Om inte annat så är det som författare intressant att se hur en analys går till (även om just den här diktanalysen så klart är ett riktigt förstling-verk). Analysen fick högsta betyg.

Tecken i tiden

Triumf att finnas till av Edith Södergran (1892-1923) är den inledande dikten i samlingen Septemberlyran och kom ut 1918. I den självbiografiska och världspolitiska kontexten kan man lägga att Södergran då var 26 år gammal och skulle komma att dö av lungsot endast fem år senare, familjen hade förlorat sin förmögenhet i ryska revolution, Finland genomled ett inbördeskrig och första världskriget var i sitt slutskede. Det är svårt att inte ha det i åtanke när jag läser dikten och kanske förklarar det delvis varför jag tolkar som jag gör. Men svaret på hur dikten kan tolkas måste sökas i de ord och tecken som utgör verkets skelett och kött. Min avsikt är att söka det ständiga, övergripande svaret på frågan: vad handlar dikten egentligen om?

Triumf att finnas till är stikiskt uppbyggd med endast ett ”halvt” mellanrum som undantag mellan raden som slutar med sol och raden som börjar med ”Tid”.

jag vet av ingenting annat än sol.

Tid - förvandlerska, tid - förstörerska, tid - förtrollerska,
kommer du med nya ränker, tusen lister för att bjuda mig en tillvaro
som ett litet frö, som en ringlad orm, som en klippa mitt i havet?

Genom denna uppbyggnad visar Södergran, implicit eller explicit, att temat i stora drag hänger samman på samma sätt som tiden, livet och döden relaterar till varandra. Mellan solen/livet och tiden/döden finns en brytpunkt: ett halvt mellanrum, en kvalitativ förändring. Även diktens inledningen pekar hitåt:

Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten.
Jag är en del av alltets stora kraft,

Allting hänger ihop (och är en del av oändligheten).

Diktens första mening ovan avslutas med ett av diktens två frågetecken. Södergran är frikostig med andra tecken än bokstäver och använder tankestreck, utropstecken, frågetecken, komma och punkt. Jag skall återkomma till det, men frågetecknet sätter tonen för det i första meningen: vad fruktar jag? – är frågan som skall redas ut.

Det är logiskt att det halva mellanrummet som jag visade ovan svarar på frågan vad diktarjaget fruktar: tiden.

Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror
och höra nattens tysta flod
och stå på berget under solen.

Södergran arbetar med en del klassiska antiteser och symboler men ger en del av dem delvis nytt innehåll: tiden knyts ihop med natten (och kylan) och ställs på så sätt upp som antites till solen, som vi av naturliga skäl förknippar med värme och dag. Natten och kylan är klassiska antiteser till solen men att tiden knyts till de föregående är ett nytt grepp. Rent teoretiskt skulle ju tiden kunna knytas till solen då det är solens gång över himlen som markerar en dag, jordens rörelse kring solen representerar ett år.

Diktarjagets triumf är att finnas till, att leva, och det förstärks och förknippas genom diktens uppbyggnad (samt allitterationen mellan Triumf och Tid): triumfen står i kontrast till tiden. Versraderna där de är centrala ser ut på samma sätt och är därmed speglingar av varandra. Tiden som mördar och förstör. En enkel ordräkning visar också att orden ”sol/solen/stjärna/stjärnor”, ”tid”, ”triumf” och ”jag” förekommer så ofta, och på så centrala platser (till exempel som inledning i versrader där de upprepas) att det känns befogat att säga att de pekar ut diktens centrala teman.

Diktarjaget är en stjärna och står och går på solen, i kontrast till detta ”jag” står tidens ”du”: 

  Tid - du mörderska - vik ifrån mig!

I versraden här ovan hittar man för övrigt diktens andra (av två) utropstecken. Jaget uppmanar, skriker om man vill, åt tiden att vika från henne. Det första utropstecknet kommer efter en rad som avslutas med diktens titel: triumf att finnas till!

Det här sättet att använda utropstecken förstärker ytterligare antitesen mellan du-tiden och jag-livet.

Genom att använda inrim (förvandlerska - förstörerska – förtrollerska) och allitteration (triumf gånger fyra, tid gånger fyra) lägger Södergran ytterligare tyngd på dessa versrader och de ord de innehåller.

Södergran upprepar ordet tid fyra gånger, och efter varje gång använder hon ett tankestreck. Med dessa litoteser öppnar hon upp för läsaren att själv fylla i vad som fattas. Det är tänkbart att hon placerar tankestrecken där för att poängtera att tid går, och vi inte vet vad som händer under tiden, det är något läsaren får fylla i själv.

Om man antar att diktarjaget är en kvinna så är både jaget, solen och tiden kvinnor: det är intressant och kan ses som en feministiskt antydan mot till exempel Moder Jord (i kontrast till en manlig solgud, ”Gud Fader” eller en allfader). Kopplingen mellan Moder Jord och solen dyker upp när Södergran använder sig av naturbesjälning i och med att solen talar. När Södergran jobbar så stark med antiteser som hon gör förvånar det lite att hon inte låter tiden eller solen vara manlig.

Temat i Triumf att finnas till är vår eller jagets svårighet att acceptera och övervinna vår dödsfruktan. Den tolkningen gör jag genom Södergrans upprepningar av diktens centrala ord, dels genom dessa ords placering och relation till varandra som antiteser. Vidare använder Södergran utropstecken, frågetecken och tankestreck för att markera diktens centrala antites – mellan jagets/livets/solens triumf och tiden/dödens obeveklighet.

Södergran börjar sin dikt med att fråga sig vad ”jag” fruktar och avslutar med att låta solen säga att det inte finns något att frukta; vi skall alla dö och bli en del av alltet. Livet är cykliskt, det svåra som människa är att acceptera det.

Och här en länk till Edith Södergran-sällskapet, kanske är jag en gammal folkrörelsenostalgiker, men de litterära sällskapen har en stor plats i mitt hjärta.