Olof Lagercrantz - Om konsten att läsa och skriva

Jag har läst Olof Lagercrantz Om konsten att läsa och skriva och när jag hädanefter förmedlar vilken syn Lagercrantz har på ett ämne eller vilka problem han tar upp så handlar det till stor del om min tolkning. Det kan tyckas självklart men är nog extra värt att poängtera då han mycket sällan presenterar några metoder eller övningar utan snarare skriver utifrån reflektioner och exempel. Redan i förordet poängterar han att det inte är en handbok han skrivit utan ”Vad det är frågan om är iakttagelser och minnen från ett liv tillbragt i läsar- och skrivarlandet. Skärvor blott.”

Lagercrantz har en ödmjuk inställning till läsande och skrivande, men jag kan inte undvika att misstänka att den ödmjukheten kanske är en smula tilltvingad. Lagercrantz äger stora kunskaper i både läsande och skrivande, och det vet han naturligtvis om. Men någon predikant har han inte lust att bli. Det är knappast så att han är rädd att stöta sig med någon, men han är klok nog att inte uttrycka sig tvärsäkert, det behöver han inte heller, han har andra sätt att få fram sina poänger, även om jag efter avslutad läsning blir lite fundersam på vad jag egentligen läst och vad det gett mig.

Läsande och skrivande

Hans lågmäldhet är har kanske sin grund i hans syn på läsande och skrivande: att vi kan få bilder i skallen, uppleva andra platser och personer som så levande, av något som någon skrivit för tusentals år sedan på Lesbos är ett underverk, och om underverk är det svårt att vara kategorisk. En god författare klarar av att skapa identifikation hos läsaren, eller mer än så: en god författare får läsaren att glömma författaren och smälta in i den fiktiva världen. Böcker ett starkt argument gentemot verkligheten: hemskheterna stannar på boksidorna, Emma Bovary återuppstår efter varje läsning (för att plågas en gång till visserligen …).

Lagercrantz menar att dålig konst liknar livet. Som jag förstår honom menar han att man inte, även i ett självbiografiskt verk, bara skall skriva ner händelseförloppet ”rakt upp och ner” utan arbeta in en dramaturgisk kurva. Ett verk skall vara uppbyggd så att om vi ändrade en enda episod så skulle hela verket rasa samman.

I förbifarten kommer han också in på muntligt berättande och är klar med att det utgör en grund för skönlitteraturen. Genom muntliga traditioner lär man sig grunderna i dramaturgi och framförande: att med sina ord skapa bilder i andras medvetande.

Lagercrantz är inte snobbist på det sättet att han anser att läsande gör någon till en bättre människa, följaktligen skall läsande komma som ett behov inifrån och inte ske i fostrande syfte.

Läsande och respons

Lagercrantz har en hel del att säga om läsande, men inte specifikt om respons. Dock är han ovanligt klar när det gäller läsandet: ”Går man till fackfolk rekommenderar de samtliga långsam, eftertänksam och klarvaken läsning. Läsaren uppmanas att samtala med författaren och kritiskt pröva hans text.”

Ju fler gånger man läser en text, desto mer hittar man. En första läsning ger något annat än en andra. Speciellt biten om att samtala med författaren gillar jag. Min egen läsning blir lätt alltför kritiskt, det tycks mig som att jag ser felen först, och ibland måste anstränga mig mer för att se författarens intention och textens potential.

Ska man leta efter en nackdel med metoden är det väl krocken med verkligheten. De flesta fackfolk, i synnerhet kritiker och recensenter, har helt enkelt inte ekonomisk möjlighet att göra som Lagercrantz och läsa Mörkrets hjärta tio gånger.

Ett annat sympatiskt arbetssätt han rekommenderar är att låta dikten stå i centrum, inte diktaren: det är texten vi diskuterar. Lägg sympati och antipati åt sidan, uppfatta inte allt som självbiografiskt.

En sak han varnar för att dock att analysera ett författarskap medan författaren fortfarande är i livet. Sympati eller vilja att gå i polemik riskerar att fördunkla analysen.

Lagercrantz tipsar inte …

… men han ger en del fingervisningar och exempel att lära av. Här är han tidvis mer kategorisk än han vill erkänna. Han varnar för att inte lämna något till läsaren, att beskriva allt och menar att man inte skall glömma att göra läsaren till medskapare. Som negativa exempel ger han Marcel Proust och James Joyce (kanske kan Knausgård vara ett nutida exempel?).

Som jag tidigare nämnt menar han att en episod inte skall kunna ändras utan att hela verket rasar samman. Det synes mig väl hårt. Just romanen tycker jag kan kosta på sig en och annan roande utsvävning som varken bidrar till intrigen eller skapar karaktär, men det kan så klart bli för mycket av det goda.

Nästan i förbifarten nämner han att upprepning är stilens död (vilket förvånar mig, upprepning är en av lyrikens grunder), onödiga ord tynger som en sten och att superlativen är riskabla.

Han menar också att liknelser och metaforer skall användas ”neråt” – för att förenkla. Och det är något jag inte hört innan och kanske värt att prova. Conrad liknar en stor ångbåt vid en vattenskalbagge som tuffar fram och det är just så man skall göra – inte tvärtom. Man skall finna det stora i det lilla. I sina metaforer och liknelser skall man söka en inre och inte en yttre överensstämmelse (kämpandet, stretandet hos skalbaggen att jämföra med ångbåten, inte utseendet).

Ett ovanligt handfast råd är att i detalj granska vad man skrivit. Han fann själv ofta ord och hela satser som kunde tas bort och uppmanar till att pröva att ta bort varannan mening för att se om de verkligen behövs.

På det stora hela har Lagercrantz en ganska hantverksmässig syn på skrivandet i det att han anser att det går att lära sig, gör man det ordentligt, med eftertänksamhet och grundligt, så blir det bättre. Mitt intryck är att Lagercrantz skriver, läser det han skrivit grundligt, skriver om, läser igen, vänder och vrider på varje ord, tar bort några ord, läser igen och skriver igen. Och det är väl helt enkelt den hårda och mödosamma väg vi dödliga måste gå. Det finns inga genvägar. Men det betyder inte att alla kan bli lysande diktare, något utöver det vanliga krävs. Man måste hitta rytmen i texterna. Man måste klara att förmedla smärta och kärlekskval.

Det är inget direkt tips men Lagercrantz betonar vikten av att vara sann, och beskriver också svårigheterna med det:

”Alla, som skriver, har verkligheten som sin uppdragsgivare. Att vara trogen mot det man uppfattar som sant blir uppgiften. Det betyder att en känsla av otillräcklighet med naturnödvändighet hör till skrivarverksamheten. En författare måste uppleva sig själv som en som ger för lite och ej exakt nog.”

Lagercrantz är en vän av tolkningar, symbolisk och allegori både i det att han menar att allt inte skall skrivas ut, men också att en levande text skall vara ett medel: en pil riktad mot fjärran. Texten skall peka på något annat, men lämna detta ”något annat” i läsarens vård. Medlet blir att lägga in bryggor: förbindelser bakåt och framåt i tiden, kopplingar till fjärran platser: berättelsens kärna måste ligga fast men medan den skrider framåt skall allt kring den vara i rörelse. Det är, i min mening, något som gör prosan till ett magiskt språk, något som säger att det finns något annat. Jag blir alltid glad när en läsare har tolkat in något jag inte avsett i mina texter.

En stor uppgift?

Även om uppgiften man åtagit sig är stor ser Lagercrantz skrivandet utan sentimentalitet, och anser det vara ett måste, för själv skriver han sämre hur mer belåten han är med sitt skrivande. Med gillande citerar han Samuel Beckett som säger att han skriver för att hon måste. Viljan, behovet, att berätta är så starkt att man måste skriva för att överleva.

Skrivkramp

Det är inte utan tillfredsställelse jag läser att Lagercrantz inte bara drabbas av skrivkramp men att orsaken och metoden att ta sig ur den liknar min egen. När det tog stopp var det ofta något som fattades. Han saknade den kunskap som behövdes för att avsluta texten och det var bara att läsa på eller tänka färdigt för att sedan ge sig på texten igen. De texter där han ägde stora kunskaper var också de som gick lättast att skriva och blev bäst.

Funktion och kritik

Lagercrantz beskriver sin bok bra när han säger att det är skärvor, iakttagelser och minnen, från ett liv i skrivar- och läsarlandet. Man kan säkerligen dra nytta av hans skärvor, men det är svårt att peka på några enskilda nyttigheter. Den är föredömligt koncis och kortfattat, och i mångt och mycket en njutning att läsa, och någonstans i bakhuvudet bär jag den med mig. Jag märker att jag till stor del har följt hans fåtaliga teser i skrivandet av den här texten, om jag gör det i fortsättningen är en annan fråga.

Boken är billig som pocket och väl värd ett köp. Bokus Adlibris