Yarden - Kristian Lundberg

Yarden av Kristian Lundberg

(Jag skrev ursprungligen den här texten som en tenta i kursen Arbetarlitteratur, därför finns det också med en diskussion kring om det är arbetarlitteratur eller inte).

Malmöförfattaren Kristian Lundberg föddes 1966 och gav 2009 ut Yarden på Brutus Östlings bokförlag Symposion (i förbifarten kan det väl inte sägas vara att ett förlag med starka arbetarrörelsekopplingar, men som kuriosa kan nämnas att Brutus Östling 1980 gav ut Den ”andra” arbetarrörelsen och reformismens framväxt på Federativs förlag. Boken är en kultklassiker inom delar av arbetarrörelsen och finns att läsa här).

Jag är medveten om att bokens huvudperson, bokens jag, är en litterär skapelse, men boken har självbiografiska drag och jag kommer ibland skriva ”Lundberg” för textens flyt. Eftersom jag tycker väldigt mycket om Yarden kan det tyckas vara ett lätt val att analysera den. För mig är det dock tvärtom. När jag gillar en bok har jag mycket lättare att försvinna i den och tappa den där distanserade skärpan som är nödvändigt för (denna) läsningens syfte. Jag slutar helt enkelt tänka när jag läser en bra bok, det kan ses som ett handikapp men jag ser det som en välsignelse. Det var den onödiga brasklappen.

En av anledningarna till att jag lätt försvinner i trycksvärtan tror jag är stilen, eller mer korrekt: att stilen och innehållet gifter sig så fint. De bildar tillsammans en helhet (vilket väl är mer än man kan säga om många giftermål …). Stilen liknar, passar det arbetet som Lundberg beskriver: det monotona, repetitiva. Boken är som arbetet. Den upprepar sig med liten förändring. Huvudpersonen kör bil, flyttar bilar, tänker tillbaka, tvättar bilar, diktar, flyttar bilar igen, skottar snö. Arbetskamraterna kommer och går, får aldrig riktigt några individuella ansikten för mig, de försvinner och ersätts av nya, är ansiktslösa. De är bemanningsanställda och därmed lika lätta att ersätta som, ja, liknelser är överflödiga: de är lika ersättningsbara som bemanningsanställda helt enkelt. Gör de ett misstag, eller om ledningen tror att de gjort ett misstag, om de kräver rättigheter eller ens käftar emot bestraffas de med att inte bli inringda – de behöver inte ens avskedas. Att avskedas är ett privilegium som tillhör de tillsvidareanställdas kast.

Även om jag kan kalla kombinationen av stil och innehåll för funktionell eller till och med vacker kan den kanske sägas ha djupt tragiska orsaker i en värld där arbetarens personlighet präglas av arbetsprocessens upprepande vardag. Läsningen är ofta tung och svart, jag känner en del människor som inte orkat med boken av just den anledningen som gör att den är så träffsäker: den gestalterar alienation och reifikation på ett precis och öppenhjärtligt sätt. Människorna i boken, i synnerhet huvudpersonen, relaterar till sin egen arbetskraft som en vara att sälja, och andra människor som ting, som medarbetare, konkurrenter och chefer.

Arbetarklassen, såväl som den enskilda arbetaren, har en funktion i samhället, en upprepande funktion som förfrämligar klassen, de maktstrukturer som finns i samhället, i arbetet, förkroppsligas inom klassen, inom den enskilda arbetaren.

Följaktligen betraktar huvudpersonen arbetet som meningslöst, omänskligt och skrivandet som ett sätt att återerövra människovärdet:

Om jag inte tittar tillbaka: om jag inte stannar och låter världen stiga upp genom mig, förvandlas jag snart nog till ett ting, en sten, ett träd, ett avstånd.

I sin beskrivning av detta skikt av arbetarklassen är Lundberg både tidstypiskt och grovt originell: de osäkert anställda, prekariatet eller vad man nu vill kalla alla dem som sammanförs av den gemensamma faktorn av att de saknar fast anställning; oavsett om de överlever på studier i brist på anställning, a-kassa, sjukersättning, svartjobb eller tillfälliga anställningar (fast lika ofta med flera olika inkomstkällor). Detta skikt har inte beskrivits förr: inte inifrån, på detta sätt, men det är i sig en samtidsskildring att skriva om dem, då de präglar stora delar av dagens arbetsliv: de med fasta anställningar kämpar med näbbar och klor för att behålla sina jobb, genom arbetslinjen, regeringens riktade arbetsmarknadspolitiska interventioner tvingas svag slåss mot svagare.

Det är en situation som även Lundberg beskriver: arbetskamrater som vaktar på varandra, som tjallar på varandra och inte vill jobba med den som drar ner tempot, våldförandet på sig själv som det innebär att tvingas jobba när man är sjuk, de blir systemets ofrivilliga väktare och hetsar varandra för att överleva.

I den delen av arbetarklassen som har osäkrast arbetsförhållanden, som boken handlar om, är invandrare överrepresenterade, så även på Yarden – huvudpersonen (som medelålders svensk) möts delvis av misstänksamhet (vad gör han egentligen där?) men efterhand av förtroende. Som svenskspråkig får han agera tolk, ta diskussioner, ställa frågor och ringa samtal. Ofta är han den enda infödda svensken.

I Yarden tar Lundberg upp en av arbetarlitteraturens klassiska teman: arbetarklassens osynlighet. Jag menar då att i förhållande till sin storlek och betydelse i samhället är klassen försvinnande liten i den samhälleliga debatten och i litteraturen: i den mån det ens är möjligt att skriva och prata om klass, det utrymmen varierar. Man kan läsa bokens som en klassdefinition där Lundberg skriver in sig själv och sina arbetskamrater i arbetarklassen; för trots vett, sans och statistik betraktas arbetarklassen ofta som de med fast anställning. Lundberg är inkluderande: redan i prologen har han ett du-tilltal, det gäller inte bara honom utan mig och dig:

Du är en människa och du försöker överleva.

Den gemensamma nämnaren är frånvaron: frånvaron av pengar, frånvaron av makt:

Om man växer upp utan pengar lär man sig uppskatta friheten. Man lär sig också förstå värdet av pengar, mynt och sedlar, i själva verket är delar av friheten. Utan pengar är du inlåst i en verklighet som du själv inte har mandat över. Du blir bara förflyttad. Det är möjligt att det var därför jag började läsa och skriva. Det var till slut det enda som återstod.

Oavsett om det är hans syfte eller inte visar reaktionerna på boken att detta skikts osynlighet varit påtaglig. Många recensenter och kritiker verkar inte ha insett under vilka förhållanden delar av arbetarklassen arbetar och lever idag. Lundbergs uppgift blir delvis att påminna om dess existens, sin egen existens, med den enkla, återkommande meningen:

Jag är en människa.

När Lundberg skriver om prekariatet (i brist på bättre begrepp) deltar han också i skapandet av vad vi uppfattar som klass, skriver fram ett klassmedvetande (och i längden kanske en solidaritet). Arbetet ser annorlunda ut idag, då gör även arbetarklassen och arbetarlitteraturen det, något som polemiskt beskrivs när huvudpersonen en morgon ser ut genom bussfönstret:

En morgon när vi passerar Morning Glory kan jag se ut genom bussen: en lokal författare som för tjugo år sedan arbetade i hamnen fotograferas vid det nerrasade lagerhuset. Jag läser intervjun med honom i tidningen senare: han talar nostalgiskt, talar med värme om alla kufar och särartsmänniskor som befolkade hamnen. Jag tänker: jag pissar på det.

(En inte allt för vild gissning är att författaren vid lagerhuset är Fredrik Ekelund som debuterade 1984 med Stuv Malmö, Kom!: av förlaget beskriven som en frisk och rolig skildring av Malmö hamn)

Mitt intryck i förhållande till arbetarklassens osynlighet är att Lundberg skriver fram både sig själv och klassen. Jag minns en diskussion med en av de bästa förmän jag haft; han sa att alla inte kunde bli programledare på ZTV (det här var så länge sedan att folk fortfarande tittade på ZTV). Vi jobbade som bagare och med de orden beskrev han en känsla av att vi egentligen inte fanns, vi var osynliga i en tid då man inte finns om man inte syns och alla vill ha sina femton minuter i rampljuset. Brödet vi bakade, som alla åt, materialiserade sig bara på hyllorna i butikerna, de som utförde allt det arbete som behövs för att samhället ska fungera existerade inte: varken i någon offentligt debatt eller i litteraturen. Han gestalterar vad jag uppfattar som en liknande inställning i meningar som:

Jag är mannen utan egenskaper.

Jag är min egen berättelse. Jag kommer från ingenstans och skall strax återvända till detta ingenting.

En annan mening som dyker upp är ”jag är en skrivande människa”: och även där skriver Lundberg in sig i en arbetarlitterär tradition som handlar om att berätta, att skildra och att minnas. Där en del av boken berättar om huvudpersonens liv i historiens ”nu” skildrar en annan del barn- och ungdomsår med skolk, kriminalitet, arbete, missbruk, en psykisk sjuk mamma och en frånvarande far. Att skriva blir också att kommunicera med andra, att arbeta bort en ensamhet: sin egen och andras.

Något som Lundberg har gemensamt med andra, samtida arbetarskildrare som Alakoski och Linderborg är att han beskriver en svår barndom och ungdom, präglad av missbruk och psykisk sjukdom. Han skiljer sig i det att han blandar nutid och dåtid, vilket ger en tyngd till hans nutidsskildring. Hans inställning till framgången, och återgången till kroppsarbetet präglas av klassresenärens osäkerhet inför den värld han inträtt i och den han lämnat. Tiden med pengar och frihet var hela tiden bara till låns och att återvända till kroppsarbetet blir att komma hem:

Det är ett annat Sverige jag läser av nu: ett annat Sverige än det jag annars möter. Det finns en skuggvärld, mer verklig än den sanna världen, den lyser upp andra lagar, följer ett annat moraliskt mönster men på ett paradoxalt sätt känner jag mig mer hemma här.

Vara varandras likar. Varken mer eller mindre.

Genom åren har många arbetarförfattare skrivit om sin barndom och därigenom också beskrivit början på en klassresa. Här sticker Lundberg av genom att Yarden är en dubbel klassresa: vid bokens början måste huvudpersonen söka sig tillbaka till sina rötter: till kroppsarbetet, för att kunna klara sig. Jag vill hävda att det är så ovanligt att begreppet ”klassresa” i dag syftar på någon som reser ”uppåt” i hierarkierna.

Allt bottnar i klass. Den som säger något annat ljuger. Katrinelund, Rosengård, Hermodsdal. Den som lyckas komma förbi gränserna och döms till att aldrig få känna sig hemma. Är klassresan lycklig? Nej, nästan aldrig. Är resan in mot tillfrisknandet lycklig? Nej, nästan aldrig. Varför gör man den då? För att det är oundvikligt. För att alternativet är värre.

Många gånger handlar arbetarlitteratur om arbetets värde och mening. Lundberg tar här ett nödvändigt steg och kritiserar arbetet som det är utformat idag. Det är snarare arbetet som avhumaniserar. Människor får inte sitt värde genom arbetet – utan trots arbetet:

Det handlar allt oftare att jag tänker att jag befinner mig långt ifrån mänskligheten; att jag lever i en värld av skadedjur. Att vi har förvandlats till kackerlackor. Att vi lever av att äta varandra. Andra dagar tänker jag att just här, på denna anonyma och avhumaniserade plats, finns jag i dess absoluta kärna; att mänskligheten är oss, vi. Jag är en människa. Allt annat är förlorat.

Det är mycket svärta, mycket mörker. Men efterhand dyker det upp ett ljus: solidariteten. Det tar sin tid, för tilltro är något man måste kämpa sig till. När huvudperson har arbetet ett halvår är han accepterad som en av de andra.

Vi är fattiga. Vi nere på Yarden. Vi blir vänner med varandra. Vi trivs i varandras sällskap. Om det inte hade varit för Yarden skulle säkert våra vägar aldrig ha korsats. Det är också här jag på allvar har lärt mig om solidaritet, om vår rätt att vara goda gentemot varandra.

Yarden är arbetarlitteratur. Handling och tema kretsar kring klass och arbete. Av någon som själv utfört det arbetet. Den handlar om klasshat, klasskamp och solidaritet.

Henrik Johansson

Nu går det för övrigt utmärkt följa och kommunicera med mig på twitter också.

Boken kan köpas t ex på Adlibris som pocket, ljudbok eller mp3:a.

Lundberg har också skrivit många läsvärda debattartiklar, läs den här i Hd.

Recension i Svd.

Krishantering - kortnovell till Arbetaren Zenit

När nästa kris kommer, och den skall komma, förlorar du ditt arbete. Det har ett samband, men det skall du inte förstå. Minskad orderingång och arbetsbrist kommer ledningen att säga med vad du kommer uppfatta som ärlig förtrolighet och beklagan. Du skall överväga att inte berätta något för din familj utan varje morgon gå upp, dricka kaffe och gå iväg hemifrån. Under dagarna tänker du dig att du söker ett nytt arbete som du en stolt dag kan presentera. Det faller på sin egen orimlighet.
Det skall inte vara krisens fel, inte invandrarnas fel, inte dina chefers fel, inte heller deras chefers eller aktieägarnas fel, inte samhällets, inte regeringens. Det skall vara ditt eget fel – för att du kunde gjort bättre, för att du kunde utbildat dig vidare, jobbat dig upp, varit mer lyhörd gentemot era kunder och dina chefer. Dina barn skall känna skam när de förstår att ni är fattiga. De skall sluta tigga saker i affären, som du alltid önskat att de skulle, de skall sluta behöva samma saker som kompisarna har, din äldste son skall säga till din yngsta dotter att hon är bortskämd.
Om någon frågar skall du säga att du är mellan arbete.
Du kommer att återvända, som praktikant, till din gamla arbetsplats för att göra ditt gamla arbete. Din ersättning från Försäkringskassan skall uppgå till 58 % av din forna lön. Du skall ha ont i magen när du går till arbetet. Oklart varför, då det ju är bättre än att gå hemma.
Du skall inte börja dricka för mycket, du skall inte börja knarka, du skall inte börja spela för mycket.
Du skall överväga självmord, men inte våga och känna förakt för din egen svaghet och oförmåga att ta itu med din egen situation.
När din praktikplats är slut skall du återigen bli arbetslös och de skall skaffa en ny praktikant men lova att ringa om det dyker upp något. De skall inte ringa.
Du skall inte plundra butiker, inte protestera, inte skriva insändare, inte skylla på någon annan eller kasta sten på polisen.
På Arbetsförmedlingen råder jämlikhet. Du skall inte behandlas sämre än en arbetslös riksdagsman eller bankdirektör. Du får fylla i samma blanketter som alla andra. Det goda samhället känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.
Ni skall få ett erbjudande om att gå en datorkurs. Den som avvisar erbjudandet förlorar sin ersättning. Du skall tacka ja. En kvinna skall säga att hon är programmerare och hade kunnat vara lärare på kursen. Handläggaren skall svara att kvinnan blir av med sin ersättning om hon avböjer erbjudandet. Det är lika för alla.
En stund under datorkursen blir du, han och hon plötsligt vi och oss. Lärarna och Arbetsförmedlingen blir dem. Det kommer att kännas bra. De skall därefter prata med dig, han och hon var och en för sig. Ni skall påminnas om er ensamhet och att ni har er själva att skylla och att det bara är ni själva som kan göra något åt er situation.
Ni skall inse att de har rätt: det är bara ni själva som kan göra något åt er situation.
Ni skall förstå att det är vi mot dem.

Publiceras i Arbetaren Zenit den 29:e september som en del i deras serie med kortare texter från medlemmar i Föreningen Arbetarskrivare.

Läs även andra bloggares åsikter om arbetaren zenit, Novell, prosalyrik, arbetarskrivare, skrivande, litteratur

Min anmärkning: jag har i den här texten använt en stil jag vanligtvis inte använder - du-perspektiv och futurum - så kommentera gärna och säg om det funkar eller inte. Och om det är någon som vet hur i helvete man gör indrag i blogspot får ni gärna upplysa mig.