Jalusi - Alain Robbe-Grillet

Publicerad under namnet Åverkan på en bok i Tidningen Kulturen.

Omslaget är skogsgrönt och har vissa skavanker, som förmodligen kommer från slitage. Bokens höjd är 185 mm, bredd 100 mm och tjockleken mäts till 15 mm. Om man slår upp boken syns en fuktskada längst ner på ryggens insida, den upphör på sid 122. I denna text ignoreras en del av bibliotekets anmärkningar.

Sidnummer och åverkan;
7: Vid fjärde stycket ett blyertskryss, även vid femte stycket ett liknande kryss, det senare krysset sammanfaller med en trolig kaffefläck.
11: Någon har, med blyerts, skrivit ”avund” och dragit ett streck vid andra stycket.
13: Någon har, med blyerts, skrivit ”avund” och dragit ett streck vid tredje stycket. Strecket är längre än det på sid 11, kanske dubbelt så långt.
14: Någon har, med blyerts, skrivit ”avund” och dragit ett streck vid dialogen. Man kan undra om denna någon inte känner till att ”Jalusi”, som är bokens titel, har en dubbel betydelse; både i form av avundsjuka, svartsjuka samt som beteckning för ett förhänge till fönster. Kände denna någon till det vore det kanske uppenbart att ”avund” skulle förekomma i boken.
15: Vid stycket längst upp står skrivet (med blyerts hädanefter om inget annat anges) ”Kritik”. Längre ner på samma sida, vid tredje stycket, står det ”konstigt”.
17: För fjärde gången står nu ”avund” antecknat … Längre ner på sidan står ”Försvarar A. förnekar avund”.
18: Ordet ”deskriptiv” och ett streck över två stycken.
19: Detta är inte acceptabelt, någon har nu, för femte gången, skrivit ”avund” och markerat tredje stycket. Man kan tycka att denna någon borde ha insett att avund är ett av bokens tema, kanske till och med det bärande temat.
20: ”avund och överdrivet deskriptivt” … samt klamrar för de två sista styckena och sidnumret är inringat.
21: Något som påminner om ett brännmärke överst till höger, det är tänkbart, rentav sannolikt, att ”någon” har rökt en cigarett och har tappat den under läsningen. ”skäl?” vid repliken: ”Jag tror nog ändå att jag ska ge mig av”, säger Franck.
23: Vid sidan av en längre miljöbeskrivning har någon skrivit ”Det skiter jag i!!”. Uppenbarligen börjar någon få nog av boken. Det finns ingen anledning att använda sig av två utropstecken i följd. Det är värre än att använda tre. Många svensklärare delar den uppfattningen. Sidnumret är inringat.
24: Någon har skrivit ”skit” högst upp på sidan. En förklaring kan vara att läsaren var trött efter sitt utbrott på sidan innan och har resignerat.
25: En ny karaktär, en inföding, kommer in i handlingen, det stycket är markerat med klammer och kommenterat med ett mycket stort utropstecken.
27: Klammer kring ett stycke om infödingen.
28: Högst upp till vänster står det ”Vet att det är morgon!”. Längre ner står ”Känner de varandra?” och det avslöjar att läsaren inte läst lappen som sitter inklistrad längst bak i boken. Klammer kring infödingen. Igen.
29: ”Vad gör hon!!”, vid första stycket. Observera: två utropstecken!! (sic!)
30: Vid dialogen står det ”Flört”.
31: ”GLOR”
32: Streck vid ett stycke. Texten ”ohyfsad”.
34: Inringat sidnummer. Någon har skrivit ”rasism” vid andra stycket.
36: Ett stycke om en ”neger” är markerat.
40: Det verkade en stund som om anmärkningen ”avund” inte skulle återkomma men här kommer den igen!
48: Någon har skrivit ”Att Någon i anslutning till beskrivningen av bananplantagets rader på s. 28 i mitt ex av den sv. utgåvan av Jalusi anmärkt” längst ner på sidan.
54: Ett stycke om infödingen på bron har markerats med ett streck.
56: Längst ner står skrivet ”att nån på sidan 26 i mitt exemplar av Jalusi, som helt upptas av en beskrivning av sin åsikt med bläck: inpräntat ilsket ”Det skiter jag i!”
57: Längst ner på sidan: ”t.s. 26 fogat en ilsken kommentar med bläck” samt (inringat med blyerts) ”infogat en kommentar med bläck:”
60: Orden ”är angelägen” är understrukna (det är Franck som är angelägen).
69: Längst ner på sidan, en smula till höger om mitten, finns ett förmodat tumavtryck, färgen antyder att tummen är fläckad av kaffe.
101: Någon har ritat en sovande hund i högermarginalen.
105: Ett misstänkt procenttecken.
Näst sista sidan: tolv stämplar. Den första 02.03.71 och den sista 92.02.10. Det är intressant att Malmö Stadsbibliotek under dessa drygt tjugo åren vänt ordningen på datumstämpeln.

----

Textens huvudperson bor på Malmö Stadsbibliotek. För den som läst denna essä eller recension och vill veta lite mer om boken eller författaren i fråga rekommenderar jag Kill Karaoke eller SvD.

Sveriges fulaste underliv

Krönika publicerad i Tidningen Kulturen under namnet

Buss 171 mellan Malmö-Lund

Skrivet av Henrik Johansson

Vid min sida, på bussen mellan Malmö och Lund, sitter en kvinna som jag misstänker är ifrån östasien, möjligtvis den koreanska halvön, fast jag gissar egentligen bara, hon skulle lika gärna kunna vara från Kina eller Japan. Det är bara det att den första asiatiska flickan jag lärde känna, Ann, var adopterad från Korea, därför får jag lätt för mig alla är därifrån. Jag tyckte mycket om Ann. Kvinnans son, en pojke på kanske 18 månader, har en iPhone i handen som utsöndrar ett vedervärdigt och, för mig, irriterande ljud, som en tecknad film där huvud- eller birollsinnehavaren, kanske en hund eller en räv, oavbrutet ramlar och slår sig i huvudet, alternativt blir slagen i huvudet. Pojken skrattar. Det här hade aldrig kunnat hända på en buss från Lund till Malmö, det tror jag att, till exempel, Fredrik Ekelund, skulle hålla med mig om, men inte, till exempel, Ilmar Reepalu. Han skulle förneka det med en idiots övertygelse – jag tror att jag undermedvetet väljer just Ilmar och Fredrik som exempel för att jag är en smula avundsjuk på deras mustascher. Men det faller på sin egen orimlighet att något sådant skulle kunna hända på en buss från Lund till Malmö. Reser man från Lund, oavsett om man är bosatt i Malmö, eller till exempel Eslöv, uppför man sig värdigt, åtminstone tills man har kommit till Värnhem.

Därefter kan vad som helst hända.

Mittemot mig sitter en man, med mustasch, som ibland muttrar på vad jag uppfattar som en västgötsk dialekt. Jag hör inte vad han muttrar, och vill inte heller fråga, sannolikheten för att det skulle vara något som intresserar mig är ytterst låg, närmast obefintlig. Han stirrar på mitt kollegieblock när jag skriver det här. Han sitter mycket bredbent, om dock ej onaturligt bredbent. Om han inte hade haft byxor och underkläder på sig, jag kan se en kalsongstrimma, hade jag kunnat se hans underliv. Jag arbetar just nu, om än bara på tankestadiet, på ett synopsis till en realityserie med arbetsnamnet ”Sveriges fulaste underliv” som jag planerar att sälja till ett produktionsbolag eller en TV-kanal, kanske Kanal 5. Temat för serien är underlivshygien och underlivsrestaurering. Jag tänker mig att Alexander Bard, som har mustasch och skägg, är en av programledarna och att deltagarna har fått sina genitalier förstörda av könssjukdomar, olyckor, könsstympning, piercings och dylikt. Programmet börjar med att deltagarna är olyckliga, gärna gråter de, och att de vid programmets slut – endast en deltagare per avsnitt – är glada och lyckliga och tackar alla som gjort detta möjligt: ett feel-good-upplägg. Man blir lycklig av programmet! Den andra programledaren kan vara Malena Ivarsson, men där är jag villig att kompromissa. Jag tänker ofta på henne. Hon har inte den plats i TV-Sverige som hon förtjänar. Som jag ser det har programmet även fostrande/bildande ambitioner, främst som en varningssignal, till ungdomar, om hur illa det kan gå.

Mannen muttrar avgjort på västgötska, och nu betydligt högre. Han skrik-muttrar och säger att om Malmö inte vore svenskt – han säger det inte men av sammanhanget förutsätter jag att han menar att det då skulle vara danskt – skulle vi kunna dricka öl på gatan utan att bli chikanerade av polis, vi hade kunnat köpa öl på Pressbyrån och vara som folk, vi hade kunnat gå till horor utan att bli förföljda och vi hade kunnat lyssna till Kim Larsen istället för Tomas Ledin, sedan tystnar han och ser på mig med en, vad jag uppfattar det som, uppfordrande och krävande min. Jag blir nervös, men tillägger att vi hade kunnat sälja sex utan att våra kunder hade blivit kriminaliserade, att vi hade varit en kolonialmakt, inom begreppet Rigsfællesskabet, i och med ägandet av Grönland och Färöarna, båda med ett utvecklat självstyre, och vi hade gått med i den Europeiska unionen redan den 1 januari 1973 (samtidigt som Irland och Storbritannien). Mannen ser glad ut och säger att dessutom hade vi sluppit se Björn Ranelid förnedra sig och hela folket i statlig television under Melodifestivalen.

Där känner jag mig tvungen att påpeka att Björn Ranelid föddes den 21 maj 1949 i Malmö, och hade förmodligen varit med i Dansk Melodi Grand Prix. Mannen tystnar, han tuggar på sin mustasch och muttrar. Vi närmar oss Lund.