onsdag 16 oktober 2013

Gunnlaug Ormstungas saga

Eftersom bloggens hittills populäraste inlägg är analysen av Edith Södergrans Triumf att finnas till tänkte jag göra studenter i litteraturvetenskap ännu lyckligare och fortsätta lägga upp en del gamla tentaanalyser. Denna gång kommer turen till Gunnlaug:



Att födas som örn och dö som örnföda

Om människans handlingar är bestämda redan innan hon föds, kan man då tala om en punkt, under levnaden, utan återvändo, ett klimax? I islänningasagorna är handlingen bestämd av ödet. Att söka efter klimax i brytpunkten mellan fri vilja, öde och intriguppbyggnad: det har jag tagit som min utgångspunkt.

Torstein hette en man. Han var son till Egil, som var son till Skallagrim, son till Kvällulv herse i Norge. Torsteins moder hette Asgerd och var dotter till Björn.1 (s.263)

I det första stycket av Gunnlaug Ormstungas saga presenteras tretton personer (dock inte Gunnlaug). Många läsare lockas nog att hoppa över de långa raderna av namn: men det är att göra sig själv en otjänst, för den uppmärksamma läsaren har mycket att hämta.
I namnen och släktleden finns en del av expositionen fördold. Namnen berättar indirekt om familjens rykte och rikedom samt deras bedrifter. Namnen säger vem som är frände med vem, en fråga på liv och död när karaktärer kommer att bli dräpta: det berättar om vilka som har anledning till blodshämnd och vem som kan utkräva arv och bot.2

”Vem hoppas du få din dotter gift med”, frågade Gunnlaug, ”om du inte vill gifta henne med en son till Illuge svarte? Var här i Borgarfjord finns det någon, som är mer ansedd än han?” (s.274)

Det är fadern, släkten, som argumentet, inte den tilltänkte maken.

Ett intrikat problem är att Gunnlaug själv tar god tid på sig att dyka upp. Man kan säga att konflikten presenteras innan expositionen är färdig, å andra sidan är Gunnlaug redan introducerad genom att verket bär hans namn (och skvallrar om ett karaktärsdrag: Ormstunga – en vass och elak tunga, förmodligen en skald).

Handlingen i islänningasagorna framstår som ödesbestämd och oberoende av karaktärernas handlingar, därför kan karaktärerna sägas hamna i andra hand. Konflikten (och klimax, i allegorisk form) är självklar när Torstein (vars namn inleder verket) drömmer om två örnar som slåss om en svan, bägge två dör och en falk flyger iväg med svanen. En man tolkar drömmen: svanen är Torsteins blivande dotter och örnarna är två män som skall kämpa om henne men bägge skall dö. Torstein säger sig inte tro på drömtolkningen men visar genom handling att han tar den på allvar: han beordrar hustrun att lämna flickan att dö.
Att mannens tolkning är riktig förstärks av sagans lakoniska avsked:

och på sommaren for denne sin väg. Och är därmed ute ur sagan. (s.266)

Torsteins dotter, Helga den fagra, räddas av sin mor och får komma tillbaka till hemmet då Torstein får se den då sex år gamla flickan. I och med att flickan överlever kan klimax sägas uppträda också här: hon är svanen.
Konflikten stegras när Gunnlaugs karaktär beskrivs: han är ärelysten, egensinnig och oböjlig, en man som tänker få sin vilja igenom och inte lyder någon.
I tonåren lever Gunnlaug ett år hos Torstein och tycke uppstår mellan Gunnlaug och Helga; de kommer vilja gifta sig men hinder måste naturligtvis uppstå och Hravn kommer in i bilden: stor och stark, ser bra ut och är god skald. Hravn och Gunnlaug har ännu inte träffats men med drömmen i bakhuvudet framstår de som framtida rivaler.
Gunnlaug får Helga som löfteskvinna med det kravet att de skall gifta sig inom tre år. Hravn och Gunnlaug reser var för sig ut i världen och vinner ära och ryktbarhet.
De två träffas hos Konung Olaf svenske och konkurrerar i skaldekonst, de skiljs åt som ovänner och det kan ses som historiens klimax – det finns ingen återvändo utan kommer sluta med blodspillan. En nedåtgående spiral av olycklig kärlek och dråp.
Hravn återvänder till Island och friar till Helga, han får veta att Gunnlaug har sommaren på sig att komma tillbaka.
Helga och Hravn blir gifta, ett giftermål hon inte önskar, hon älskar Gunnlaug. Gunnlaugs försök att komma till Island i tid för att stoppa giftermålet kan vara ett alternativt klimax.
Varken Helga, Hravn eller Gunnlaug är nöjda. Hravn trodde att Helga skulle beveka sig men det gör hon inte. Han ser ingen annan utväg än att döda Gunnlaug och Gunnlaug ser ingen annan utväg än att döda Hravn. De söker strid med varandra men det tar ett tag innan kampen blir av.
Gunnlaug skaldar om Helga och kallar henne ”den svanfagra” (s.299) – på det sättet påminns läsaren om drömmen om örnarna och svanen och allt pekar på att konflikten inte kan avslutas på annat sätt än att Hravn och Gunnlaug dör. Det är precis vad som händer: i två sällskap stöter Hravn och Gunnlaug ihop i ett slag som resulterar i deras och alla följeslagares död (vägvisare finns kvar som kan berätta om händelsen).
I berättelsens sista stycke berättas om den man som kom att gifta sig med Helga, hon älskar honom föga då hon inte kan glömma Gunnlaug, Helga dör medan hon ser på en kappa som Gunnlaug givit henne. Det är berättelsens dénouement.

Efter att drömmen har tolkats i sagans inledning vet man i stora drag hur berättelsen kommer sluta. Det gör att det är svårt att peka ut klimax: för redan där kan man säga att ingen återvändo finns, handlingen är bestämd av ödet. Att Gunnlaug är en av örnarna är givet utifrån titeln, men att Hravn är den andra örnen är inte helt säkert förrän han och Gunnlaug möts, därför valde jag att tolka deras möte och den efterföljande fiendeskapen som klimax.

En bredare, mer symboliskt och sensmoralisk, tolkning av verket kan vara att man inte kan undkomma sitt öde. Torstein försökte men misslyckades. Andra skäl till olyckan är att Gunnlaug är egensinnig och inte lyder goda råd från föräldrar och släkt. Gunnlaug och Helga väljer kärlekens väg i en tid då giftermål var ett ensidigt ekonomiskt kontrakt. Och det slutar inte lyckligt för någon.
1Isländska sagor 3 (1979), övers. Hjalmar Alving. Gidlunds, Avesta 1979.
2Njals saga (1935), övers. Hjalmar Alving. Delfinböckerna, Stockholm 1965. Efterskrift av Peter Hallberg s. 284.

Länk: Sagan i originaltext på Icelandic Saga Database.

3 kommentarer:

  1. Bra text men snälla du, var lite mer varierande med dina ordval, ett ord som klimax ska nämnas som högst två gånger inte 8 gånger

    SvaraRadera
  2. Det är en akademisk text. Diskuterar man klimax ska det stå klimax, ingen synonym.
    För att vara språkpolis så är din enda mening ovanligt usel.

    SvaraRadera
  3. Jättebra text!

    SvaraRadera