Post scriptum: Frank W Lorenzen

Jag läser Bodil Malmstens Så gör jag och hon citerar Goethe: Man märker ansträngningen och blir beklämd.

Det är ett bra citat. Talande. Det är min åsikt tills jag läser den malmstenska omskrivningen: Märker man mödan är det inte litteratur.

Hon inleder meningen med tre ord som börjar på samma bokstav. Anfäkta och anamma! Ansträngd allitteration!

Beroende på intresse, läsvana, om man själv skriver och en del andra saker så är man förr eller senare dömd att märka ansträngningen. Man ser knepen. Där man inte märker dem är det kanske för att det är den lika konstruerade journalistprosan som slinker ner lika lätt som vatten. Återstår tre val: att blunda, att leva i ständig beklämdhet eller uppskatta ansträngningen.

Är förresten inte frånvaron av ansträngning mer beklämmande?

Vad är nackdelen med att ansträngningen märks? Det bryter illusionen. Det är inte trovärdigt. Så är det verkligen, och det är ett problem om man vill bli insugen i en prosavärld. Om man intresserar sig för stilen, metafiktionen, för leken med orden och gränsen mellan fakta och fiktion, då är det inget problem.

Att bryta illusionen är lätt. Jag anar att läsande och skrivande är ett djupt onaturlig tillstånd för människan.

Här hade det varit passande att skriva någon om samtidsprosans misär men det finns annat att skriva om. I läsandet är det få saker som roar mig så mycket som den bastardgenren som finns mellan fakta och fiktion. Jorge Luis Borges skrev om Pierre Menard, som skrev Don Quixote på nytt, Georges Perec skrev en akademisk text om hur sopraner reagerar på tomatkastning, Pär Thörn gör stor litteratur av inventeringar. Om Frank W Lorenzens förra text på svenska skrev jag att den "har gett mig en oemotståndlig lust att skriva osaklig sakprosa."

Tjusigt värre!

Post scriptum av Frank W Lorenzen, utgiven av Trombone förlag, är en en text som anstränger sig.

Det är årets första riktigt soliga vårdag när jag sätter mig för att skriva. Vid huset mittemot står en grupp svartklädda män utanför en port. När jag tittar närmare på gruppen ser jag att det bara är två personer. Jag misstog de klara svarta skuggorna mot det ljusa teglet för två män till.

Post scriptum består av en novell, Under namnet, tre "meningar" (ännu kortare kortprosa med än mindre dramaturgi: snarare betraktelser) och ett efterord av Jonas Rasmussen, som också översatt från danska.

Under namnet börjar som en tredje-personsnovell men byter snabbt till andra-person då huvudpersonen, en till det yttre tämligen ordinär medelålders man, talar till sin publik. Duet anar någon i spegeln bakom sig, han är förföljd av sig själv.

Vad som följer är huvudpersonens jakt på en undflyende person som han inte vet vem det är eller varför han jagar.

Novellen är svårsmält på ett intrikat sätt. Jag sugs in i texten i ena stycket för att spottas ut i nästa. Det står mer om frånvaro än om närvaro.

"Efter bara tre kvarter i en riktning som inte alls känns slumpvis, genom en stad som inte låtsas låta känna igen sig, ser du dig omkring efter någonting som inte visar sig vara ett café. På de få stolar där ingen sitter, hänger antingen en tröja eller en väska över ryggstödet, för att markera att de är upptagna."

Främlingar kommer fram och säger märkliga saker, Ynglingen ser ut att ha åldrats. Någon säger något till duet, tror han, egentligen läste de bara högt från ett papper. Lorenzen skapar en osäker läsning, vilket tidvis är påfrestande, men också ger en hunger efter mer. Jag uppskattar speciellt bildspråket med hänvisningen till havet: huvudperson är på land och går i medlut, för att ta ett exempel. Tidvis är dialogen uppställd som i ett drama, tempus förändras utan att jag förstår riktigt varför. Mannen som huvudpersonen letar efter heter Jon W Hartmann och en liten pojke heter Jonas. Jag kommer att tänka på Milo i Pusher: Franke, du fuckar meg!

I början av novellen såg huvudpersonen i sin spegel, senare dyker Hans Schpegel upp ... Det finns en finstämd humor i texten. Men det är framförallt en bråkig, bastardtext som får en att fråga vad man egentligen har läst, varför det är skrivet och i vilken mån historien skrivs av läsaren och lever vidare i densamma. Slutet knyter ihop texten, på ett sätt som så här i efterhand känns självklart, trots det missade jag det med hästlängder.

Men framförallt lämnar slutet en mycket angenäm känsla efter sig. Vilket är imponerande för något som tidvis kändes svårsmält, eller kanske är det tvärtom. Att nöje ibland kräver ansträngning och möda, både av läsare och skrivare.

Post scriptum går att köpa på Bokus men är billigare direkt från förlaget. Enligt Bokus har de kunder som köpt den också köpt samtliga Fifty shades-böcker.

Så gör jag: Bodil Malmsten - en icke-recension

Så gör jag,

Bodil Malmsten

Till måndagen har vi Mot fyren, Det öde landet, Duinoelegierna och Processen. Till tisdagen skall vi ha läst stycken av På spaning efter den tid som flytt, Mannen utan egenskaper och Odysseus. Föreläsaren säger att var och en av verken hade behövt en kurs på fem veckor. Onsdagen är lite lättare: tills dess ska vi ha läst Ursonate och A Novel of Thank You. Under lunchrasterna skriver jag en krönika. På tisdagen kommer ett mejl om att vi skall läsa Bodil Malmstens bok. Man ser spåren av avantgardismen och modernismen i hennes verk. Det känns förutsägbart, som om jag läst det förut, som om jag varit med om det här förut. Jag sitter på ett antikvariat och skriver. En man står framför mig och pratar med mig. Han pratar om att Jan Johansson, efter sin död, talade med Georg Riedel och att Riedel spelade ståfela. Det ska vara modernare jazz än så, enligt mannens smak. Mannen har aldrig fått ”nuppa” trots att han är fyrtio år. Han vet inte hur han ska göra för att få någon att nappa. Skrivandet och pluggandet känns som någon slags frilanstillvaro. Jag har tagit på mig alldeles för mycket att göra. Två ”knoddar” som mannen jag försöker ignorera säger, och Litteraturvetenskap och Författarskolan samt en del föreningsskit och nu säger mannen att man vet vad det handlar om med Oidipuskomplexet. Egentligen borde jag skriva om Bodil Malmstens bok: Så gör jag. Idiot som jag är sade jag åt kulturredaktören på Arbetaren att jag kunde skriva en recension också. Mer arbete. På sätt och vis kan jag sympatisera med idén om att förena liv och skrift men om jag nu råkar vara så outsägligt ignorant att jag inte bryr mig om vilka blommor Malmsten har på sitt skrivbord? Jag försöker tänka mig om jag skulle haft någon nytta av hennes bok när jag själv började skriva, när jag säger det så är det som att jag skrivit väldigt länge, och det kan jag ju omöjligt veta. Kanske. Jag hade nytta av Kings bok. Mannen har opererat sin hjärna i Lund. Jaha, har vi inte alla det? Malmsten skriver ”på liv och död” och ibland går skrivandet in i ”helvetesperioder” och ibland har hon ”flow”. Jag undrar om mannens keps var tänkt att dölja ärren efter hjärnkirurgin. Han började med att prata om Arne Anka. Osäkert varför. Hjärnkirurgin var allt för uppenbar, med eller utan keps. Pluggeriet liknar kanske det affektiva, känsloarbetet, i vård, omsorg och detaljhandel. Eller snarare underbemanningen inom dessa branscher. Jag har både kompetensen och intresset att sätta mig in i texterna och ge dem den uppmärksamhet de förtjänar. Men jag har inte tid. Det känns som om jag oavbrutet fuskar, trots att jag fuskar mindre än de flesta andra. Alternativet till att fuska är att arbeta ut sig. Vilket naturligtvis är totalt oansvarigt både mot min familj, mina ”arbetskamrater” och mot mig själv. Jag försöker stänga ute mannens röst ur huvudet men han äger en idiots envishet. Avundsvärt. Malmstens bok påminner om de kokböcker jag hatade som kock och nu bara föraktar. Jag uppskattar de tjocka kokböckerna med många recept, som till exempel Det goda franska köket och Vår kokbok. De med stora bilder och få recept kan jag inte med. Människor lagar mindre och mindre mat och köper mer och mer kokböcker. Sanningen att säga är jag mer intresserad av Jan Johansson än den oskuldiga mannen, jag borde frågat vad Jan sa till Georg. Han gick. Nu kanske möjligheten för alltid är borta. På mejlen kommer ett erbjudande om att sälja texter till ett lägre pris än jag redan säljer dem för. Det är formulerat som ett lysande erbjudande. Sättet att formulera sig på är i sig genant och tidstypisk. Malmstens bok är ingen bok för kockar utan för de som är intresserade av att laga festmåltider en gång varje halvår. Dess utseende och att den släpps nu ger intrycket av att Modernista har tänkt sig att den skall vara en julklapp till fyrtioåriga släktingar med skrivintresse. Själv fyller jag fyrtio i januari. Den kan ligga framme på någon synlig plats, som på en möbel vi inte har, och man kan ta upp den och säga ”Skriver du? Vad roligt!” De små uppmaningarna om att man kan googla saker är idiotiska. En positiv tolkning är att det ska vara en dialog med läsaren. Antingen skriver man ut allt som behövs i boken eller så litar man på att den blivande författaren är smart nog att inse att man kan googla saker man inte vet. Under utbildningarna behöver vi inte uppmanas till att se varandra som blivande nätverk och oss själva som varumärken. Det förstår man av samhället man lever i. Vi kanske kommer förlägga, recensera, kritisera, respondera varandra i framtiden. Bäst att hålla sig väl med alla. Bäst att inte kritisera Malmsten om jag vill skicka ett manus till Modernista någon gång i framtiden. Men ändå tryggare än att kritisera Bonniers. Mannen med hjärnan pratade om att Arne Anka hade blivit stämd av Disney. Själv skulle han till det sociala. Ibland blev han så arg att han var sugen på att ta till nävarna.

Så gör jag på Adlibris och Bokus. Recenserad av Bernur, samt Processen.