tisdag 8 juli 2014

Köttmonstret i Celitz

Recension i Arbetaren:

Eskapix är, enligt sin presentation, något mer än ett förlag. De är en kulturrörelse som verkar för en ”verklighetsflykt till ett underland som bara finns i fantasin”. Och med Pohlavi Remeslas Köttmonstret i Celitz, i översättning av KG Johansson, gör man en verklighetsflykt i dubbel bemärkelse. Dels släpper man en grotesk och vansinnig berättelse, dels skapar man en fiktion kring hur boken blivit till: att den skrevs på slovenska, språkgranskades av någon som på tjeckiska heter ”Stor Idiot”, översattes och publicerades i ett amerikanskt pulpmagasin på 1930-talet och nu kommer ut på svenska är helt enkelt för bra för att vara sant. Det tycks mig som om ramberättelsen kring bokens skapelse är till för att skapa en kuslig känsla genom att Remesla då skulle ha förutspått koncentrationslägren med skrämmande precision. Nåväl, det om det, men bildgoogla inte ”Pohlavi” om ni sitter på biblioteket. Jag talar av egen erfarenhet.
Bokens huvudspår kretsar kring Jakub och hans fru Elsbeth. Det är Elsbeth som är köttmonstret och det är hennes hunger efter sex och mat som driver handlingen framåt. Hon ligger i sin säng, för stor för att lämna rummet: ”Dallrande och gungande fet, så grotesk så att fettet tycktes drypa från henne när hon stånkande vände på sig i sängen”. Jag skriver att hon är köttmonstret, men frågan är om inte antagonisten egentligen är det monsterfierade Dessauer Kali: den mutations- och ångestframkallande fabriken i Celitz (och såklart: om fabriken inte representerar industrialiseringen och kapitalismen, kanske nazismens industriella mördande och hunger efter makt?). Jakub och Elsbeth bor i en enslig stuga och det är deras relation, eller vad Jakub tvingas göra för att tillfredsställa sin fru, som är konfliktens kärna.
Stilen är intressant för att den så tydligt visar var författarens fokus ligger. I vanliga fall är det normal, funktionell prosa. Men i det groteska bildspråket är stilen som mest och bäst genomarbetad: ”vissa av de illaluktande små varelserna hade två huvuden, andra hade armar eller könsorgan där huvudet borde sitta; det fanns blandningar mellan människa och varg, det fanns råttor med människorarmar, sfinxliknande människohuvuden med vargkroppar, och naturligtvis tycktes de ohyggliga växtvarelserna vara inbegripna i oändliga sexuella akter med varandra, förvridna i groteska ställningar [...]”
Det för, faktiskt, tankarna till Homeros. Många författare använder miljöskildringar som ett slags tidsfördriv, långsammare sträckor mellan de mer dramatiska, mellanmänskliga, inslagen. Icke så i Iliaden eller Köttmonstret i Celitz. I sex- och äckelscenerna finns en närvaro, ett här och nu, som ensamt intar medvetandet. Bokens bästa partier är där Jakub är ensam eller bara med sin fru. Då blir det som mest klaustrofobiskt, som mest skrämmande.

Köttmonstret…
är ingen bok för äckelmagade. Ibland lägger jag ifrån mig boken för en paus och tänker flera gånger att ”nu kan det inte bli mer bisarrt”. Naturligtvis har jag fel varenda gång. En nackdel är att det ibland känns som två böcker: dels historien som utspelar sig kring stugan, dels den om en omvärld där judehat och nazism håller på att växa starkare. De knyts ihop, men det känns bitvis som en efterkonstruktion: som att författaren först skrivit om Jakub (antagligen i jag-form skvallrar en del korrekturmissar om) och sedan lagt in referenser till Adolf Hitler, vätecyanid och judeutrotningen. Hitler kommer in relativt sent (inte som karaktär, men som referens till omvärlden) men sedan pratas det väldigt mycket om Tredje Riket. Ibland känns det konstlat, men det tillför också en del intressanta aspekter. Ett tag funderar jag på om de karaktärer som dör motsvarar länderna som blev invaderade av Tyskland. Och på tal om en annan österrikare så hade Freud haft mycket att hämta i den här boken: där det genom hela historien finns en sammanblandning av sex, våld, hunger, världsherravälde och vagina dentata – betandad vagina.
Köttmonstret i Celitz är en filmisk bok, och jag tänker på skräckfilmer om ungdomar i ensliga stugor när jag läser den. Det är en bok jag inte kommer att glömma i första taget, och inte bara för äckelkänslorna, utan också för att den väcker tankar kring samhället, industrialisering och fascism. Den är öppen på ett bra sätt, jag finner att jag funderar på vad författaren säger, skapar, och vill ha sagt. Köttmonstret har planterat sporer i mitt huvud.
Henrik Johansson
 
 



fredag 4 juli 2014

Recension: Forken blir sjuk

Forken blir sjuk



Barbro Lindgren, nybliven Alma-pristagare, sade i en intervju i svt:s Babel att bra barnlitteratur ska tilltala vuxna minst lika mycket som de ska tilltala barn. Det låter vettigt, speciellt för de böcker som vuxna läser för barn. Ska man som förälder läsa något 50 gånger måste det hålla i längden för att man inte ska bli tokig.
Författaren Annika Henning och illustratören Maria Nilsson har tidigare gjort böckerna om Hunden Rund och har nu givit ut Forken blir sjukHirschfeld Media. Boken om monstret Forken riktar sig till både vuxna och barn på ett lite annorlunda sätt än de flesta andra barnböcker jag läst. Monsterböcker är vanliga, och böcker med budskap är vanliga. Dock brukar budskapen reduceras till ganska förutsägbara moralkakor om att mobbning är fel eller, än värre, att man ska ha på sig bilbälte.
I Forken blir sjuk är berättelsens värld skrämmande lik vår egen: Forken har jobbat i hela sitt liv, men fick tillsvidareanställning som ”skrämmare” på ett museum först året innan boken tar sin början. Han blir sjukskriven efter att ha blivit misshandlad av en besökare. När han ligger hemma med bruten rygg får han problem både med en hetsande chef, som undrar varför han inte jobbar, och med sjukvården som tycker att det nog inte gör så ont. Så här kan det låta:
”Just då får Forken ett sms. Det är från chefen: Hej din slöfork! Kom till jobbet imorgon kl. 7. Annars får du sparken. ;) /Bozzen”
Forken bor i ett samhälle där monster har jobb – där det finns chefer som piskar, en oförstående sjukvård, och en sträng farbror på tv som säger att de sjukskrivna egentligen inte alls är sjuka utan ligger hemma och slappar. Som synes är boken målad i mörkare färger, vår egen samtids färger, än många andra bilderböcker. Det är ett mörker som även går igen i illustrationerna. Maria Nilsson har använt kol till illustrationerna, och med undantag av röda detaljer går allt i svart. Det ger en dov, snygg och lite läskig bok. Bilden av hur Forkens rygg ser ut innan den spikas ihop är en personlig favorit. Vid ett tillfälle reser Forkens katt ragg, och ser då precis ut som den klassiska strejksymbolen Wildcat. Jag undrar om det är meningen eller bara en lycklig slump. För det mesta visar illustrationerna samma sak som sägs i texten, och jag kan sakna att det inte sägs något annat, att bilderna hellre hade kunnat visa en detalj eller skeende som vi inte får reda på genom texten.
Men även om det är en mörk berättelse är inte allt svart, precis som i verkligheten finns det trevliga och sympatiska arbetskamrater. Henning och Nilsson jobbar här ofta med konstraster inom samma bild: chefen står och är sur samtidigt som arbetskamraterna flockas runt Forken för att hälsa välkommen tillbaka.Vi ser hur dåligt Forken mår samtidigt som gubben på tv säger att de sjuka inte är sjuka på riktigt.
Forken blir sjuk fångar inte bara kraven på de som jobbar utan också på de som är sjuka, och genom att sätta monster i samma situation som många vuxna är i så sticker boken av rejält. Det väcker tankar hos mig om hur politisk man kan, och bör eller inte bör, vara i barnlitteratur. Och det får mig också att reflektera över det vi inte betraktar som politisk barnlitteratur: den vanliga barnboksvärlden där föräldrar aldrig har bekymmer med hälsan eller på jobbet. I vilket fall som helst: i en värld där monster inte har onda chefer eller problem med Försäkringskassan så skadar det inte att ett monster har det. Tvärtom.
För att vara en bok om monster har Forken blir sjuk en ovanlig realism, men det frångås på slutet, vilket faktiskt är ganska skönt. Just när jag undrar hur Henning ska lösa upp berättelsens mörker dyker en röd lapp upp. Först blir jag orolig över att det är en valsedel (jag är väl skadad av EU-valet) och att en ny regering ska lösa allt. Men så är det inte. Forken får en vinstlott i handen och kan på så vis komma undan chefen och myndigheternas krav samt göra något gott för andra sjuka.
Lotten dyker upp när Forkens arbetskamrat Turf slår näven i bordet. Och kanske vill Henning vara symbolisk : Vill vi ha ett mänskligare samhälle, för såväl människor som monster, då måste vi slå näven i bordet ibland.
Publicerad i Arbetaren.
Bokus 


onsdag 2 juli 2014

Det arbetande folket



Nu har Föreningen Arbetarskrivares nionde antologi kommit, Det arbetande folket, den är redaktörad av Victor Estby, har omslag av Ellen Ekman och innehåller bidrag av 35 författare. Där ibland jag.

Jag tänkte bjuda på en tredjedel av min text:

Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse

Kapitel 1 – i vilket Johansson är hungrig och går till banken.

Jag var hungrig och gick till handlaren.
Jag sa: Ge mig bröd.
Handlaren gav mig bröd.
Handlaren sa: Ge mig pengar.
Jag sa: Varför?
Handlaren sa: Fråga inte varför, bara ge mig pengar.
Jag sa: Jag har inga pengar.
Handlaren sa: Gå till banken.

Jag gick till banken.
Jag sa: Ge mig pengar.
Banken sa: Varför?
Jag sa: Så jag kan köpa bröd.
Banken sa: Du får ta ett lån.
Och banken gav mig pengar.

Jag var hungrig och gick till handlaren.
Jag sa: Ge mig bröd.
Han gav mig bröd.
Han sa: Ge mig pengar.
Och jag gav honom pengar.

Banken kom till mig och sa: Ge mig pengar.
Jag sa: Varför?
Banken sa: Fråga inte varför, bara ge mig pengar.
Jag sa: Jag har inga pengar.
Banken sa: Skaffa ett arbete.

Jag gick till Arbetsförmedlingen.
Jag sa: Ge mig ett arbete.
Arbetsförmedlingen gav mig en nummerlapp.
Jag sa: Ge mig ett arbete.
Arbetsförmedlingen gav mig en blankett.
Jag sa: Ge mig ett arbete.
Arbetsförmedlingen sa: Jag har inga arbeten.
Jag sa: Varför?
Arbetsförmedlingen sa: Om alla hade arbeten, skulle ingen vilja arbeta.
Jag sa: Jaså?
Arbetsförmedlingen sa: Skämt åsido. Vad vill du ha för arbete?
Jag sa: Vad som helst.
Arbetsförmedlingen sa: Du måste vilja någonting. Annars kan jag inte hjälpa dig.
Jag sa: Jag vill bli astronaut.
Arbetsförmedlingen sa: Det finns för många astronauter.
Jag sa: Då vill jag bli rockstjärna.
Arbetsförmedlingen sa: Vill du bli handlare?
Jag sa: Nej.
Arbetsförmedlingen sa: Vill du jobba på banken?
Jag sa: Absolut inte.
Arbetsförmedlingen sa: Vad tycker du om att göra?
Jag sa: Äta bröd.
Arbetsförmedlingen sa: Då får du utbilda dig till bagare.

Boken kan beställas av föreningen och kostar 200 kr.
Mejla beställningen till monica66acdc@gmail.com

Eller köpas på t ex Adlibris

Medverkande:
Carola Ankarborg, Bengt Berg, Gustaf Berglund, Emil Boss, Birgitta Edberg, Stefan Estby, Micke Evhammar, Towe Falk, Tomas Fransson, Oscar García, Solveig Halvorsen Kåven, Maria Hamberg, Eva Hanson, Beata Hansson, Kalle Holmqvist, Henrik Johansson, Åke Johansson, Torgny Karnstedt, Sofi Larsdotter, Pia Lindestrand, Jesper Lundby, Astrid Lundström, Erik Löfvendahl, Kristina Meiton, Jane Morén, Robert Nyberg, Pelle Olsson, Cecilia Persson, Eric Persson, Andreas Svanberg, Agneta Thomasin Svensson, Anamarija Todorov, Sven Wernström, Jenny Wrangborg och Annamaya Öhlund.

RECENSIONER
Ur språket är du kommen” av Ingemar Nilsson, Tidningen Kulturen 1 juli 2014
Vi har inte makten men vi äger orden”, Mål & Medel 7/8 2014