måndag 10 april 2017

Intervju med Arbete och politik

Till senaste numret av Livsmedelsarbetarnas tidning Mål & Medel har jag med en artikel om podcasten Arbete och Politik (länk: https://soundcloud.com/arbete-och-politik/ ). Artikeln kan man läsa här. Av utrymmesskäl finns inte hela min intervju med Stellan Elebro och Simon Andersson med i tidningen så jag publicerar den här på bloggen istället.
God läsning!
/Henrik



Vilka är ni? Varför startade ni en podd? Hur går man rent praktiskt tillväga om man vill starta en podd?

Stellan:
Jag hade velat skapa en pod i flera år. Då jag fick lite semesterersättning utbetalad som jag inte tagit ut när jag bytte jobb så fick jag plötsligt ett ekonomiskt läge att köpa nya dator, mick och lite grejer. När jag väl hade de grejerna så kom jag på att Simon satt i södra Sverige och på den vägen är det. Tidigt kom Malin på tal också som nyss joinat. I grunden är det enkelt men åtminstone jag är ju audioativ idiot så det är en studiecirkel varenda gång för att klippa och mixa och så vidare. Men har man viljan så är det inga svårigheter. Finns bra guider online.

Ni hittar hopp och goda exempel utanför de stora traditionella politiska arenorna, hos idrottsrörelsen, hembygdsföreningar och jaktlag – vad kan arbetarrörelsen lära sig där?

Stellan:
Framförallt det praktiska fokuset, välkomnandet, att arbeta och enas kring praktiska lösningar på problem och slutligen, och kanske det viktigaste, den lokala förankringen. Det är delar jag tycker dagens arbetarrörelse har tappat, både inom det fackliga och politiska. Och så länge som vi inte vänder trenden med fler aktiva fackklubbar och t.e.x. s-föreningar som på allvar arbetar i kvarteren – detta såklart i samklang med en demokratisering - så är föreningarna överlägsna strukturer för att nå grannar, arbetskompisar och nå ut med sitt budskap. Fler föreningar än politiska projekt upplever jag idag kan genomföra progressiva förändringar, och då framförallt, att förankra dessa och nå ut med dem. Det är inte små vänstergrupper som räddar skolor precis. Slutligen så är föreningar i regel bra på ekonomi på ett sätt som annars bara återfinns inom fackliga sfären. Allt under 50 000 kronor är fan kaffepengar.

Simon:
Jag tror partipolitiken har stagnerat, man väljer ett lag och heja på men det blir aldrig något konkret. Politik har blivit någon sorts förvaltning för tjänstemän. I föreningslivet är det en annan anda, man organiserar sig för ett konkret syfte. Och är välkomnande till nytt folk, man lär sig på vägen.

Framtiden tillhör dem som vågar ta politik på allvar, säger ni – kan ni utveckla det? Varför?

Stellan:
Varför? Ja för egen del för att jag är direkt berörd av det. En devis som ”det personliga är politiskt” är förbannat uttjatad och dränkt i flosklerna och konstiga teorier men det är ju precis så det är. Sämre pension, tidigare pensionering, risk för automatiseringens konsekvenser, sviktande löneutveckling, på gränsen till ”relativ fattigdom”, väntar kids med mera. Det är ju för fan allvar. Tar man det inte på allvar så ska man inte pyssla med politik överhuvudtaget. Det handlar för fan i grunden om våra liv.

Simon:
Jag avskyr den här distansen folk har idag. Av att ingenting betyder något, och den som visar att den blir berörd är någon man skrattar åt. Tycker de här åren av att politiker håller på att umgås privat och minglar runt visar att de inte förstår verkligheten för vanligt folk. Att man inte tar konflikterna i samhället på allvar. Tror det är förklaringen till att högerpopulisterna går framåt, om inte arbetarrörelsen kan visa att vi tar politik på allvar tror jag vi är förlorade. Tror det här rosévinsminglet är som Titanic, och om man inte står utanför kommer man sjunka med det.



Hur kan kulturen bli ett vapen för arbetarklassen?

Stellan:
Den kan bli ett vapen för arbetarklassen igen när vi använder den för att delvis förklara för oss själva hur det ser ut, lär oss gräva där vi står, delvis använder den för att förädla våra kunskaper, bilda oss och våga uttrycka oss. Det blir en farkost för oss att ständigt bli bättre och stoltare över vilka vi är. Det här skedde med stor effektivitet förr, i den unika arbetarlitteraturen. Idag måste vi hitta något liknande som kan bli populärt och hjälpa oss få en kulturell röst. En kulturpolitik som helt enkelt störtar den rådande kulturella ordningen. Det är första steget att återta berättelsen om samhället och alltså det första steget också för att förändra det. Just nu är jag dock övertygad om att arbetarkulturen är typ Sveriges enda riktiga undergroundkultur. Fy fan vad ohippt det är. Det är bröd och skådespel för hela slanten.

Simon:
Jag tror vi måste skapa vår egen kultur. Jag tycker att folk ska starta poddar och skriva böcker. Idag så behövs det inga dyra grejer utan det är bara att köra. De stora tidningarna och TV kommer aldrig ta upp det som vi vill prata om på våra villkor. Vi måste göra det själva.

Ni har en fot i nordvästra Skåne och en i Västerbotten – vad är det för likheter och skillnader?

Stellan:
Likheterna känner jag inte till. Men. Jag ville gärna ha västerbottningar i podden för att filtrera nyheterna då politiska situationen i Västerbotten är ganska unik i Sverige med stark politisk prägel, folkrörelser och typ, sista asterixbyn i folkhemmet. Skåne har jag inte ens besökt i övrigt.



Berätta gärna om ert fokus på glesbygden.

Stellan:
Det handlar väl mycket om att jag är mycket kritisk till den strukturpolitik som förs i Sverige med världsunik fokus på urbaniseringen. Det är grunden för mycket av de ekonomiska och sociala problemen i samhället. Sedan flera år i Göteborg och Stockholm på fjärdehandskontrakt, skitjobb och sett först hand hur integrationen gått åt helvete så är jag fullständigt övertygad om att arbetarklassen skulle ha det bättre och kan organisera samhället bättre med större fokus på hela Sveriges överlevnad i mindre enheter. Motorn i allt det här eländet är såklart bostadspolitiken. Men mina erfarenheter både från bruksort och förort pekar på att de båda bör alliera sig i så hög grad det går men att, den generella, gemenskapen är betydligt högre på mindre orter. Och fackförbund likväl som politiska aktörer vilar just på det, gemenskap.

Nationalismen har blivit mer attraktiv även för arbetarklassen – vad tror ni det beror på och hur kan den utvecklingen stoppas?

Stellan:
Jag ser det lite som en självklart konsekvens av att kapitalet blivit så globalt så att nationalstater, fackförbund eller ens internationella politiken knappt kan beskatta den eller ta kontroll över de internationella kapitalströmningarna. En så pass häftig globalisering kommer i ett första skede inte mötas av att vi internationaliserar oss, utan att vi försöker rädda det som räddas kan genom våra nationalstater. Det här med invandringen är bara en scapegoat anser jag för människor som länge stött på dessa negativa effekter av globaliseringen. Någonstans måste en förklaringsmodell komma som är enkelt att förstå när arbetarrörelsen varit ytterst vacklande, eller vag, i att förklara vad som skett. Minns ni första Sällskapsresan? Där smugglar en företagsägare 10 000 kronor i ett paket Wasabröd till Mallorca, idag talar vi om miljarder som rör sig över gränsen och som aldrig kommer folket till godo. Det här är den stora utmaningen för arbetarrörelsen – hur kan vi skapa en progressiv globalism, eller om inte det går, återgå till en progressiv välfärdsstat som helt sonika får räkna om i budgeten och ta bort mängder med kapital från alla inkomststaplar helt enkelt för att de inte kan garanteras vara kvar i landet ens om fem sekunder. Politik är att ha kontroll över den där kranen med kapital.

När ni pratar om Försäkringskassans säger ni att socialpolitiken har blivit snedvridning. Ett exempel är att man ses som kund istället för medborgare.
Vad är det för fel på dagens socialpolitik och hur borde den se ut?

Stellan:
Jag är ingen expert på det här men vi kan konstatera att det behövs en stark välfärdsreform här. Vi måste behandla arbetslöshet ur en strukturell synvinkel och skattebetalare ska ha rätt till ett vettigt skyddsnät. Hur många miljarder var det nu igen som ligger och skräpar, över 300. Arbetsgivaravgifter som är öronmärkta för socialpolitik men som bara ligger där. De ska gå till folk som är sjuka, så de kan bli friska. Det här ingen raketforskning.

Simon:
För mig är det mycket en känsla av att det som var till för att hjälpa oss nu används för att uppfostra oss. Ingen som har haft kontakt med Försäkringskassan kan uppleva att det är ju vi som betalar deras lön. För att hjälpa när vi blir sjuka eller skadar oss. Hade jag fått bestämma så hade Försäkringskassan och socialen ringt upp alla som är berättigade till bidrag och hjälpt dom hämta ut pengarna. Det är ju för fan inte välgörenhet utan våra pengar från början.