Att förstå

Jag fick nyligen hem Skiftande speglar av Crister Enander, jag gillar mannens recensioner och blev inte besviken. I en del av boken skriven han om olika författare och mellan Kafka och Dostojevskij (tror jag, det finns sovande personer i rummet där boken ligger) är Daniil Charms inklämd. Det är det första jag läser. Trots att jag närmast blev irriterad av Charms texter, trots att jag avgudar (ja, det är lite genant, men så är det faktiskt) Franz och Fjodor.

Ett par dagar senare läser jag ett inlägg om teater på Rymden (idiotiskt nog kan jag inte hitta inlägget, därför rekommenderar jag läsare att surfa runt och läsa allt möjligt på den utmärkta sidan). Författarinnan till inlägget menar att en uppsättning bör stöpas om till att bli mer samtida (som jag minns det). Jag är tveksam.

Mitt i de här veliga linjerna finns en punkt. Man kan säga att jag läser för att förstå. Inte nödvändigtvis medvetet. Jag letar inte alltid aktivt efter någon mening, så läste jag alltid poesi för något år sedan, jag trodde den poetiska texten var en kriminalroman där jag skulle finna en mening, ett motiv och kanske en mördare. Nu försöker jag läsa poesi som om jag lyssnade på instrumental musik.

Daniil Charms fascinerar för att hans texter är så till synes nonsensaktiga. Jag är nämligen övertygad om att en av de fina grejorna med den mänskliga hjärnan är att den själva bygger broar, letar sammanhang och mening i all kommunikation. I en text bestående av slumpvis utvalda ord (jag menar inte att Charms valde slumpmässigt dock) kommer hjärnan försöka hitta mönster. Kanske är det också därför jag blir oerhört provocerad av övertydlighet, jag känner mig dumförklarad. Jag tror inte heller att man behöver ändra på drama: det blir aldrig bara en historisk form. Vi kan inte sätta upp en pjäs idag och tro att det är ett fotografi från en svunnen tid (åter en brasklapp: jag kan ha missförstått texten i Rymden). Åskådaren kommer själv "översätta" verket och göra kopplingen till samtiden, sin egen kontext, bedöma det efter egna erfarenheter.

För ungefär sju veckor sedan började jag läsa litteraturvetenskap. Vilket är intressant men för mig också innebär att jag varit tvungen att skriva en del facktexter: här uppstår en liten krock. I min poesi och prosa försöker undvika att skriva mina läsare på näsan och försöker inbjuda till öppna tolkningar (och blir glad när läsare "sett" sådant jag inte avsett) så bidrar den ansatsen i facktexter mest till förvirring. Där är jag tvungen att lära mig att uttrycka mig på ett sätt som minimerar chansen för att bli missförstådd. Nåja, det kanske ska gå det också.

Som en avslutning av denna essä-rant förbluffades jag över en del reaktioner på att Mo Yan fick Nobelpriset: somliga människor blir ärligen provocerade av att det är någon de inte hört talas om (de vill kunna briljera inför bekanta kanhända) och antyder att Svenska Akademin väljer något som är så svårt och udda som möjligt. Det kanske är så att alla mina generaliseringar här ovan är helt fel: människor kanske inte vill förstå, vill kanske inte söka någon mening (medvetet eller omedvetet). Nå, det får vara slut här, dock med en sista rekommendation: ta gärna en titt hos Fritz också och se hur han kombinerar bild och text. Och läs.

Tre efternamn

För första gången är jag med i Lyrans tematrio - det vill säga att jag skriver om tre böcker utifrån ett tema som hon har valt.

Veckans uppgift är att: Berätta om en roman/novell/text med ett efternamn i titeln!

1. Daniil Charms och jag - Fredrik Ahlfors: Jag har skrivit lite mer om boken här, men för att vara kortfattad behandlar boken en svensk som får kontakt med den förmodat döde ryske absurdisten Daniil Charms. Det är roligt på ett underfundigt sätt och en bra krok till att läsa något av ryssen själv. Jag fick tag i boken genom att följa förlagets (Trombone) erbjudande om att skriva om en av deras böcker och därefter få en ny bok sänd till mig. Den charmerande herr Charms är på fotot nedanför.

2. Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij - Boken handlar om bröderna och fadern Karamazov och mordet på den senare. Det är ett sannskyldigt mästerverk där humor, mord och existentiella blandas, stötts och blötts. Dostojevskij behärskar det mångstämmiga berättandet som få andra och är befriande rättvis mot sina olika karaktärer, vilket i sin tur ger dem ett enormt djup. Den helgonlike yngsta sonen Aljosja Karamazov är tragiskt nog döpt efter Fjodors yngsta son som dog blott tre år gammal.

3. Mrs Dalloway av Virginia Woolf -Woolfs roman handlar om en dag ur Mrs Dalloways liv, en engelsk kvinna ur övre medelklassen. Woolfs styrka är framförallt hur lätt och obehindrat hon skapar och växlar mellan sina karaktärer. Vill man lära sig någon om att skriva inre monologer rekommenderar jag Virginia Woolf.

Det var allt för den här gången.

Daniil Charms

Jag har just läst Daniil Charms och jag, skriven av Fredrik Ahlfors och utgiven på Trombone.

Både Fredrik Ahlfors och Daniil Charms har rakade skallar och skäggstubb, men den fysiska likheten slutar inte där. En snabb googling säger mig att det inte är samma person: Daniil Charms har funnits på riktigt. Historien om honom är fascinerande och ett fragment av den står på baksidan av boken. Ahlfors verk lider lite av det, jag väntar hela tiden på att Charms skall dyka upp i historien – historien bakom boken är intressantare än historien i boken, vilket kan låta hårt, men efter avslutad läsning går jag och lånar Den fyrbenta kråkan av Daniil Charms. På sätt och vis känns det lite ofint att spekulera i författarens syfte, men jag inbillar mig att han inte direkt gråter när han ökar intresset för Charms.

Charms var en rysk författare som mördades av Stalins drängar under andra världskriget. De hade visst inget bättre för sig under belägringen av Leningrad. Utan någon som helst annan inblick i Charms dunkla hjärna ter sig hans absurda historier och dramer som mer förståeliga i den extremt absurda situationen han levde och dog i. Varför var det så viktigt att mörda absurdister under brinnande världskrig, belägring och svält?

Ahlfors prosa är knapp, historien är lätt bisarr och rör sig i gränslandet mellan overklighet och absurd verklighet. Tidvis blir jag irriterad på prosan och berättelsen, jag lägger ofta ifrån mig den men tar snart upp den igen. Jag vet inte riktigt vad jag gillar med boken, eller vad jag ogillar, men något är det.

En kortis Daniil Charms som tillsats till denna så kallade recension:

Den fyrbenta kråkan

Det var en gång en fyrbent kråka. Egentligen, hade hon fem ben, men det är lönlöst att ens prata om det,

Å så en gång köpte sig den fyrbenta kråkan lite kaffe och tänkte: ”nåväl, här köpte jag mig lite kaffe och vad ska jag göra med det?”

Och här, som till all olycka, springer en räv förbi. Hon får syn på kråkan och skriker: ”Äh,” - skriker hon, - ”du där, kråkan!”

Och kråkan skriker tillbaka: ”Kråkan kan du vara själv!”

Och räven skriker till kråkan: ”Du, kråkan, du är ett svin!”

Kråkan tog så pass illa upp, att hon spillde ut kaffet. Och räven sprang bort. Och kråkan klättrade ner på marken och gick på sina fyra, eller rättare sagt, fem ben till sitt nedriga hem.

I Charms fiktiva värld dör ”karaktärer” oavbrutet och till synes utan anledning. Kanske är det en kommentar till hur lätt det var att dö under hans livstid (han föddes 1905 under tsarens absoluta tyranni, upplevde första världskriget och den efterföljande revolutionen och inbördeskriget och dog slutligen 1942, under andra världskriget).

Om jag inte missminnner mig präglades Stalins litteratursyn av den osmaklighet han kom att kalla ”Socialistisk realism”. Inte riktigt Daniil Charms kopp vodka.

Den fyrbenta kråkan på Adlibris och Bokus.

Daniil Charms och jag på Adlibris och Bokus.

För övrigt skrev jag på mitt allra första bokkontrakt i tisdags.