torsdag 9 augusti 2012

Daniil Charms

Jag har just läst Daniil Charms och jag, skriven av Fredrik Ahlfors och utgiven på Trombone.

Både Fredrik Ahlfors och Daniil Charms har rakade skallar och skäggstubb, men den fysiska likheten slutar inte där. En snabb googling säger mig att det inte är samma person: Daniil Charms har funnits på riktigt. Historien om honom är fascinerande och ett fragment av den står på baksidan av boken. Ahlfors verk lider lite av det, jag väntar hela tiden på att Charms skall dyka upp i historien – historien bakom boken är intressantare än historien i boken, vilket kan låta hårt, men efter avslutad läsning går jag och lånar Den fyrbenta kråkan av Daniil Charms. På sätt och vis känns det lite ofint att spekulera i författarens syfte, men jag inbillar mig att han inte direkt gråter när han ökar intresset för Charms.
Charms var en rysk författare som mördades av Stalins drängar under andra världskriget. De hade visst inget bättre för sig under belägringen av Leningrad. Utan någon som helst annan inblick i Charms dunkla hjärna ter sig hans absurda historier och dramer som mer förståeliga i den extremt absurda situationen han levde och dog i. Varför var det så viktigt att mörda absurdister under brinnande världskrig, belägring och svält?
Ahlfors prosa är knapp, historien är lätt bisarr och rör sig i gränslandet mellan overklighet och absurd verklighet. Tidvis blir jag irriterad på prosan och berättelsen, jag lägger ofta ifrån mig den men tar snart upp den igen. Jag vet inte riktigt vad jag gillar med boken, eller vad jag ogillar, men något är det.

En kortis Daniil Charms som tillsats till denna så kallade recension:

Den fyrbenta kråkan
Det var en gång en fyrbent kråka. Egentligen, hade hon fem ben, men det är lönlöst att ens prata om det,
Å så en gång köpte sig den fyrbenta kråkan lite kaffe och tänkte: ”nåväl, här köpte jag mig lite kaffe och vad ska jag göra med det?”
Och här, som till all olycka, springer en räv förbi. Hon får syn på kråkan och skriker: ”Äh,” - skriker hon, - ”du där, kråkan!”
Och kråkan skriker tillbaka: ”Kråkan kan du vara själv!”
Och räven skriker till kråkan: ”Du, kråkan, du är ett svin!”
Kråkan tog så pass illa upp, att hon spillde ut kaffet. Och räven sprang bort. Och kråkan klättrade ner på marken och gick på sina fyra, eller rättare sagt, fem ben till sitt nedriga hem.

I Charms fiktiva värld dör ”karaktärer” oavbrutet och till synes utan anledning. Kanske är det en kommentar till hur lätt det var att dö under hans livstid (han föddes 1905 under tsarens absoluta tyranni, upplevde första världskriget och den efterföljande revolutionen och inbördeskriget och dog slutligen 1942, under andra världskriget).

Om jag inte missminnner mig präglades Stalins litteratursyn av den osmaklighet han kom att kalla ”Socialistisk realism”. Inte riktigt Daniil Charms kopp vodka.

Den fyrbenta kråkan på Adlibris och Bokus.
Daniil Charms och jag på Adlibris och Bokus.

För övrigt skrev jag på mitt allra första bokkontrakt i tisdags.

3 kommentarer:

  1. Sitter och läser igen ikväll, missat mycket, haft så mycket att göra med manus och ichii. Perfekt fredagslektyr!

    SvaraRadera
  2. Ett tips vad gäller Daniil Charms: antologin Konsten är ett Skåp är det roligaste jag någonsin läst. Den kan vara knepig att få tag på, men är väl värt besväret och vartenda öre!

    Vänligen,
    Johan

    SvaraRadera