I helgens bokbloggsjerka ställer Annika frågan:
Vad är det som gör en
svensk kriminalroman typiskt svensk för dig. En italiensk kriminalroman
typisk italiensk. Amerikansk? Välj ett land och tala om för mig vad du
tycker kännetecknar just det landets kriminalromaner.
Om du inte läser kriminalromaner kan du naturligtvis
adoptera frågan till vilken genre du vill.
Som inläggets titel antyder tänker jag faktiskt inte byta varje sig land eller genre, trots att jag inte läser speciellt många kriminalromaner och de jag läser för det mesta inte är svenska (jag föredrar amerikaner: t ex Elmore Leonard och James Ellroy).
Blott Sverige svenska sossesnutar har ... (och vem parafraserade jag där? ;) )
Jag läser faktiskt en del Mankell med behållning, och ibland (ganska ofta) är det ju egentligen en sossejournalist och inte en sossesnut, men i alla fall. Några tyska kamrater blev genuint överraskade när de fick reda på att våra konservativa (Moderaterna) gick på val på att kalla sig "Det nya arbetarpartiet" - och dessutom vann!
Men egentligen är det ju inte sant, Sverige av idag är inte speciellt sossigt, snarare liberalt, men det är ändå något i självbilden, i att man förstår sig själv som lagom och socialdemokrati.
Jag är själv oerhört trött på de här hjältarna och blev väldigt glad över den där rasistiske och sexistiske utredaren som finns med i Leif GW Perssons böcker. Äntligen någon som sticker ut! Kanske är det därför jag själv föredrar amerikanerna.
För övrigt har jag träffat på alldeles för många poliser i mina dagar, och väldigt få av dem har varit till vänster.
I övrigt kommer det finnas med en novell och intervju av mig i nästa nummer av Folket i bild/Kulturfront (nej, inte porrtidningen, den heter Fib-aktuellt).
Nu preciserade jag egentligen inte vad jag ogillar, men för mig är den här arketyp av hjälte väldigt tjatig (och förljugen, men det är en annan femma, hjältar behöver ju inte vara realistiska för att roa). Till viss del är mitt ogillande osakligt: jag ser helt enkelt Rolf Lassgård framför mig, då blir det svårt, även om jag egentligen inte ogillar honom heller.
SvaraRaderaInstämmer... Bäckström är uppfriskande, om än obehaglig!
SvaraRaderaPersonligen så gillar jag sossesnutarna (om jag förstår termen rätt - har aldrig hört den tidigare, så det blev till att googla), men det är för att jag behöver bryta med verkligheten och få uppleva om så bara i fantasin att alla brott och brottsoffer tas på allvar och behandlas med medkänsla och respekt.
SvaraRaderaDet är en mycket värdig och förståelig anledning! Jag verklighetsflyr genom att läsa annat än svenska kriminalromaner.
RaderaHåller absolut med om att Leif GW sticker ut. Gillar verkligen hans kriminalare!
SvaraRaderaHar aldrig läst Leifs böcker. Jag har aldrig varit förtjust i kriminalromaner, Dennis Lehane är ett undantag, just därför att de är så stereotypa. Men om karaktärerna är som ni beskriver i Leifs böcker så ska jag banne mig läsa en :-) Har ni något tips på en läsvärd bok som bör läsas om man ska läsa GW?
SvaraRaderaDennis Lehane är fin! Det är mest en utredare hos Leif som är sådan, men han lyfter böckerna i min mening. Jag har läst "Linda som i Lindamordet" och gillade den.
RaderaJag tror att mitt svar påminner om ditt, även om vi inte uttryckt oss riktigt likadant :)
SvaraRaderaJag kan å andra sidan reta ihjäl på mig alla supande, kvinnoföraktande, brutala snutar i amerikansk litteratur;-) Men visst PK är viktigt i svensk litteratur.
SvaraRaderaÄr det Almqvist du parafraserar eller...?