Dagens arbetarlitteratur är sällan nostalgisk - intervju i Syndikalisten

”Dagens arbetarlitteratur är sällan nostalgisk”

Möt Henrik Johansson, kock och arbetarförfattare, aktuell med romanen Av kött och blod.

Din roman släpptes i maj. Hur känns det idag?

Det känns bra. Mottagandet har varit positivt. Jag var inte säker på att boken skulle gå hem hos deckarläsare men det verkar den ha gjort trots att det finns en viss bråkighet i genrebeteckningen. Det roligaste är när folk säger att det inte var vad de förväntade sig, men gillade det.

Det skrivs många litterära skildringar av arbetsplatser just nu. Vad tror du att det beror på?

Egentligen är jag förvånad att det inte skrivs fler, arbetsplatser är så bra litterära miljöer, samtidigt tror jag att det ökade intresset för arbetarlitteraturen beror på de ökade klassklyftorna. Idag beskrivs ofta allt från arbetslöshet till dåliga arbetsvillkor som individuella problem. Arbetarlitteraturen bryter mot det perspektivet och skildrar kollektiva problem och kollektiva lösningar. Dagens arbetarlitteratur är sällan nostalgisk. Många som skriver idag har aldrig varit en del av en stabil arbetsmarknad. Själv började jag jobba 1992 precis efter krisen och har aldrig upplevt någon folkhemsk guldålder att blicka tillbaka mot.

Kan litteraturen förändra samhället?

Litteraturen kan ha en utopisk dimension. Den visar möjligheten av en annan värld, andra sätt att leva. Läsandet kan innebära en vilja att förstå andra människor. Litteraturen kan vara garderobsdörren till andra världar.

Är det relevant att tala om hur ditt skrivande påverkats av att du jobbat som kock?

Egentligen har det större relevans att jag inte började som kock. Jag började jobba i brödfabrik när jag var tjugosju. Hade jag inte gjort det hade jag inte haft så mycket att jämföra med. På fabriken fanns en sammanhållning och rutiner för öppna stora konflikter, även om rutinerna inte alltid funkade. Man var inte lika utsatt. När det blev strul med lönen gick jag till fackgubben. När det var strul med arbetsmiljön gick jag till skyddsombudet. Så har det inte varit i köken. Jag tror att det märks i boken att jag jobbat fysiskt, i miljöbeskrivningarna. Man svettas och skriker, man bränner sig och skär sig, köket är en specifik plats att vara på. 

Har du några tips till den som vill skriva om arbete?

Skriv hela tiden. För dagbok. Det blir ett stöd till minnet och ger en vana att skriva. Försök förstå vad som händer på arbetsplatsen, se bortom flosklerna, gör det inte för enkelt. Att vara arbetare i ett kapitalistiskt samhälle är komplext och innebär ofta motstridiga tankar och känslor.

Henriks boktips:

Ackord, Sture Källberg

Fabriksmänniskan, Erik Johansson

Kallskänken, Jenny Wrangborg

allt av Folke Fridell

Rapport från en skurhink, Maja Ekelöf

Jenny Wrangborg

Denna helg deltar jag i Annikas bokbloggsjerka, och denna gång är frågan att svara på:

Upptäckte du någon ny författare under förra året som du kan berätta lite om?

Eftersom jag läst (och skrivit) tämligen lite innan jag själv började skriva under 2010 var många författare nya för mig, och är det fortfarande.

Jenny Wrangborg är kallskänka och diktar mycket om sitt arbete, något som ligga nära till hands för mig, som jobbat som kock i tio år och själv skriver om arbete. Här hittar du hennes bok på Adlibris.

Jag ska inte säga så mycket mer om henne, hon för tala för sig själv:

Beslutet, ur Kallskänken

det var bara i dånet från fläktarna i kylrummet

som vi kunde vara säkra på att ingen hörde vad vi sa

där satsade vi pengar på vem som skulle säga upp sig först

skvallrade om vem som låg med vem

det var det enda stället vi visste säkert att

orden inte skulle nå fler öron

i tvågradig kyla

bland äggkartonger och tomatlådor

kom vi överens om att inte jobba

ifall vi inte fick ut vår

övertidsersättning

Och igen, med vinnardikten från P3 Stars poesitävling: