Skriv om klass – studiehandledningen

När jag började hålla skrivkurser om att skriva om klass och arbete fanns det snart intresse från hela landet, och intresset var större än jag själv kunde hantera. Det var motivationen till att skriva en studiehandledning. Den är nu färdig och går att ladda ner, alldeles gratis, från ABFs webbutik. Här är en länk. Tryck på den lilla pilen. Lägger du den i kassakorgen kan det hända att du lyckas köpa något som är gratis.

Jag tar gärna emot kommentarer på handledningen.

Nåja, för att inte det här inlägget ska bli minimalt publicerar jag också förordet.

"Det är i ett arbetslag som det individuella kan komma till sin rätt genom att alla förverkligar sig tillsammans."
Stig Sjödin

Jag började skriva jobbdagbok när jag arbetade som kock. Hemkommen från ett sent pass plitade jag ner tankar och intryck. Det var ett sätt att få ordning på en förvirrande verklighet, men också för att hitta vägar att förstå och vinna konflikterna på arbetsplatsen. Det var bra, men när vi blev flera stycken som skrev om våra jobb var det en befriande känsla. Plötsligt handlade snacket vid krogbordet om konflikter på jobbet istället för vad som hände på den senaste festen.

Att skriva om sin vardag eller bakgrund ger en vana att formulera sig om arbetsvillkor, lön, boende och normer. De formuleringarna kan man senare ta tillbaka till arbetsplatsen. Att skriva gör att man växer. Man skriver ner diffusa känslor och funderingar. Förstår vad det är som skaver, vad som inte känns rätt, vad som är orättvist. Läser sedan upp det för andra. Ser gemensamma problem, hittar gemensamma lösningar. Känner igen andra i sig själv. Utifrån det går det att skapa ett sammanhang där man kan kämpa för sina intressen, ändra sina arbetsvillkor. Idag beskrivs ofta allt från arbetslöshet till dåliga arbetsvillkor som individuella problem. Arbetarlitteraturen bryter mot det perspektivet och skildrar kollektiva problem och kollektiva lösningar.

I en lyckad cirkel skapas det ett sammanhang för att diskutera klass, arbete och skrivande. Med rätt personkemi får ni som deltar skrivande vänner för livet. Det kan vara ett sätt att börja läsa mer. När man arbetar med textrespons övar man sig också på att läsa med ett kritiskt öga.

Skriv- och läsövningarna är alltid förslag: ta gärna andra, men utgå från arbetarlitteratur så att klasslitteratur på ett naturligt sätt hamnar i fokus. Det är svårt att prata om klass och det kan vara en utmaning att skapa en miljö där det är välkommet och efterfrågat.

Om skrivövningarna ska läsas upp, redovisas fritt eller om man helt enkelt går vidare är upp till er som skriver tillsammans att känna av, men målsättningen i en cirkel är att ni mot slutet ska dela era texter och ge respons. Sänk trösklarna, hjälp varandra över dem. Det viktigaste i en skrivarcirkel är att skriva, inte att det ska vara perfekt från början.

I cirklar och kurser som jag håller pratar jag på svenska men arbetarlitteratur om Sverige idag kan skrivas på fler språk än svenska. Flykt från ett hemland och diskriminering är idag en klasserfarenhet som allt fler i vårt land delar. Det måste vara möjligt att delta även för den som inte är bekväm med att skriva på svenska. Annars får vi en väldigt blek litteratur. I de flesta fall kan övningarna skrivas på det språk som deltagaren behagar. Men för att få textrespons måste en text naturligtvis skrivas på ett språk som läsaren förstår. En utmärkt språkövning är att tillsammans översätta texter, att hitta rätt ord, att se varje ord som om det vore första gången man träffade på det är givande för alla inblandade.

Cirkeln är på sex träffar, men om ni tycker hemuppgiften att skriva en novell till sista gången är för stor så lägg till en extra träff där ni skriver tillsammans mellan femte och sjätte träffen.

Henrik Johansson är skrivpedagog och författare till studiehandledningen Skriv om klass.

Att skriva om arbetsplatskonflikter

Om artikeln ”Att skriva om klass” handlade om ”varför” så är den här artikeln snarare ett förslag (men inte det enda sättet) till hur man kan skriva om arbete. Övningarna går ut på att skapa ett utkast till en kortare text, som en novell, men grunden går att använda dels till längre verk, men också för den som helt enkelt vill undersöka sitt arbete.

När jag skriver om ”arbete” så använder jag det brett, som det folk gör för att få sin försörjning, det folk gör på dagarna oavsett om det är lönearbete, skola, arbetslöshet eller institution. Utgångspunkterna är ändå liknande.

När det gäller skrivande är kunskap oerhört viktigt. Skriva gärna om något du känner till, och om du inte vet tillräckligt så skaffa dig kunskap. Som tur är finns det något alla är experter på: sina egna liv. Kunskap är viktigt, men också bristen på kunskap: viljan att veta mer.

Min första praktikplats, i högstadiet, var på Surte Charkuteri. Det var enormt trist, fick mig att tänka ”ska livet vara så här?” När jag öppnade dörren slog en stank av friterade pannbiffar emot mig. Det var en lukt som satt i även efter en dusch.

Men för mig är det ointressant att bara beskriva misären, bara beskriva arbetet. En ensidig beskrivningen av elände blir någon slags misärporr. Nästintill ett upprepande av tristessen. Det viktiga är frågorna: hur är arbetet organiserat, varför tvingas vi jobba under dessa förhållanden, vem tjänar på det? Men också: på vilket sätt gör de anställda motstånd, vilka behov ger de uttryck för i det motståndet, vilka föreställningar och skillnader måste de anställda överkomma om de ska kunna kämpa effektivt?

Rent litterärt sett handlar frågorna mycket om hur relationerna mellan de anställda på olika nivåer ser ut och påverkas under press. Till exempel hur människor reagerar vid en omorganisering, vad känner och gör en arbetsgrupp på fyra kokerskor när de får mer att göra utan att få högre bemanning?

För mig blir en beskrivning av arbetet också en undersökning av detsamma, skrivandet blir research. Jag ska försöka lägga en grund som alla kan använda genom att spalta upp en serie frågor eller uppgifter.

1. Välj ett yrke eller en arbetsplats. Beskriv en plats där arbete utförs.

Utan vidare research kan jag välja något jag har god insyn i: bagare, kock, arbetslös, frilansande skribent, student. I det här exemplet väljer jag kock/restaurang och skriver några minuter om hur restaurangen ser ut generellt (målgrupp, prisklass etc) och mer specifikt hur köket ser ut.

2. Vilka finns på arbetsplatsen? Ta några minuter till att skriva en lista.

Kockar. Diskare. Köksmästare. Hovmästare. Serveringspersonal. Krögare/ägare. Restaurangchef. Leverantörer. Kunder. Städare. Jag har säkert glömt något, men det borde täcka in de flesta. Här går det också utmärkt att försöka se de anställda framför sig. Hur ser de ut? Arbetskläder?

3. Vilka konflikter finns på arbetsplatsen? Vilka nackdelar/problem upplever de anställda? Mellan vilka av yrkesgrupperna finns vilka konflikter?

För den som inte är van att tänka i de termerna kan det här vara tufft att lista, men samma konflikter finns i stort sett i alla yrken: lönen, arbetets tempo, bemanningen, arbetsmiljö (varmt och bullrigt för kockar), inflytande över sitt arbete (här är gränserna ganska flytande), att de som bestämmer gör det utan tillräcklig kunskap om yrket, arbetsskador. Ta några minuter att spalta upp de här sakerna. Och då menar jag mer i detalj: vilka är arbetsmiljöproblemen, vid vilka moment är bemanningen för liten, när hade det varit bra med mer inflytande, hur ser arbetsskadorna ut för ditt yrke (på både lång och kort sikt) – som kock är de vanligaste arbetsskadorna skärsår och brännsår, men det gills inte eftersom ingen söker vård för det om det inte är extremt. Officiellt sett är halkskador det vanligaste. På sikt är förslitningsskador, värk i armar, nacke och axlar, alkoholism är också vanligt.

Ett par extra ord om lönen här. Jag tolkar det brett. Reallön: vad får vi ut från jobbet i förhållande till vårt arbete. Med utgångspunkten att arbetsgivaren vill ha så mycket arbete som möjligt för så lite lön som möjligt, och att det är tvärtom för arbetaren/den anställde. Hur lite måste vi jobba för att få ut vår lön kan då ses som en del av lönekonflikten. Går det att ta extra raster eller jobbas det på rasten? Kan man äta gratis på jobbet eller använda arbetstiden för privata ändamål? Går det att sno med sig bröd eller kontorsmaterial hem?

4. Välj en konflikt, vilka som är inblandade, den exakta platsen och börja skriv. Skriv i tio minuter.

Jag struntar faktiskt i kockarna här. På en restaurang jag jobbade på var en ensam servitris som jobbade måndags- och tisdagskvällar. När kocken gick hem vid halv elva var hon ensam anställd i lokalen. Ensam ansvarig för att servera samt för pengarna och spriten som vi sålde och omgiven av oftast ett fåtal mer eller mindre berusade gäster. Hennes behov av trygghet och arbetskamrater, hennes arbetsmiljö stod i konflikt med krögarens intresse av att hålla lönekostnaderna nere: där har jag mitt material. Den skulle kunna ta sig uttryck som en konflikt mellan två individer (och hon och krögaren är så klart två individer), men ur min synvinkel är de två individerna delar av ett samhälle, vilket gör att det är en konflikt som inte bara handlar om dem utan också om klass och kön. Än vet jag inte om hon kommer kräva större bemanning av krögaren, ringa dit en kompis, sjukskriva sig, acceptera situationen eller försöka få kocken att stanna till stängning. Jag vet inte om novellen kommer utspela sig på en mörk och kulen måndagskväll eller vid ett personalmöte. Men jag har något att börja jobba med.

Och har du gjort uppgifterna tror jag att du har det också. Skriv gärna en rad om hur det har gått.

Gudarna av Elin Cullhed

”Jag bor i en förort till rymden. Ett skithål där kråkorna flyger upp och ner för att slippa se sin egen skit.”

Elin Cullhed fick Föreningen Arbetarskrivares stipendium 2015 för ett utdrag ur hennes debutroman Gudarna. Nu har romanen kommit på Natur & Kultur. Den handlar om Bita, Lilly och Jane som vantrivs i Tierp. De är inga tjejer, de är gudar: ordet är en sammanslagning av guzzar och brudar, och de bestämmer sig för att gudar inte ska ta någon skit mer. En av dem är inne i ett destruktivt förhållande med en kille och den yttre handlingen kretsar kring den relationen. Tempot är högt, språket, särskilt dialogen, är väldigt slagkraftigt och både vuxna och tonårskillarna omkring dem är oförstående till deras frustration och ilska. I sina försök att ta sig ur de snäva ramarna för hur en ung kvinna ska vara och bete sig är det som upplagt för krockar. Med rektorn, med berättarens pappa och med pojkvänner. Det är en bok som handlar om ett litet kompisgäng som gör uppror och det motstånd de möter på, dels från det omgivande samhället, men också inom sig själva. Om man älskar svinet som behandlar en illa, vad ska man då göra? Om ens pappa också tillhör svinen? Ett är säkert: det är varken lätt eller smärtfritt att göra feministisk revolution i en småstad.

Cullhed driver sin berättelse framåt med både humor och ilska. Det är en bok som fastnar, som jag tänker på efter att jag har avslutat läsningen.

Publicerad i Mål & Medel

Läs Föreningen Arbetarskrivares motivering till stipendiet.

Boken går bl a att köpa på Bokus och Adlibris.

Vad är arbete och klass?

Vi ska ha en skrivcirkel i Malmö om klass och arbete. Frågan om vad arbete och klass är dök upp. Och det är ju skitbra. Läs gärna också Att skriva om klass - där jag tar upp några tankar bakom skrivandet och skrivövningar.

I mitt svar fokuserar jag på skrivandet. Hur skriva om arbete och klass?
För mig är inte det centrala vilket ämne eller vilken genre jag skriver i: det kan vara fantasy eller realism eller dikt eller whatever. Det viktiga är att människorna inte är ensamma öar som seglar runt i ett hav, utan att de existerar i relation till andra, till samhället. Det personliga är politiskt. Det vill säga att de problem mina olika karaktärer har ofta är kopplat till deras position i samhället (vilket inte bara är beroende av klass).

Vad är klass?

Här är en gammal definition, men jag ska gå in mer detaljerat på de olika delarna:

”Klasser är stora grupper av människor som skiljer sig från varandra pga vilka platser de har i produktionen, deras förhållande till produktionsmedlen, deras roll i arbetets organiserande, och (som en konsekvens av detta) hur stor del av samhällets rikedom de får och hur de får det.”

Jag skriver mest skönlitteratur och är inget vidare på att förklara det här på annat sätt, så svaret får också bli hur jag skriver om klass och arbete. Jag använder mina egna texter som exempel. Här är en grundläggande klassindelning i skönlitterär form. Det är inledningen till en text ur min kommande bok:

”Jag var hungrig och gick till handlaren.

Jag sa: Ge mig bröd.

Handlaren gav mig bröd.

Handlaren sa: Ge mig pengar.

Jag sa: Varför?

Handlaren sa: Fråga inte varför, bara ge mig pengar.

Jag sa: Jag har inga pengar.

Handlaren sa: Gå till banken.

Jag gick till banken.

Jag sa: Ge mig pengar.

Banken sa: Varför?

Jag sa: Så jag kan köpa bröd.

Banken sa: Du får ta ett lån.

Och banken gav mig pengar.

Jag var hungrig och gick till handlaren.

Jag sa: Ge mig bröd.

Han gav mig bröd.

Han sa: Ge mig pengar.

Och jag gav honom pengar.

Banken kom till mig och sa: Ge mig pengar.

Jag sa: Varför?

Banken sa: Fråga inte varför, bara ge mig pengar.

Jag sa: Jag har inga pengar.

Banken sa: Skaffa ett arbete.”

Textens jag är arbetarklass (eller kanske rent av arbetarklassEN). Hen har ingen butik och inga pengar. För att få pengar (för att överleva) måste hen arbeta.

Handlaren är mellanskikt/medelklassen. Är tvungen att arbeta, men äger sin egen butik, organiserar arbetet själv, det är dock tydligt att det är banken som bestämmer i slutändan.

Banken är egentligen ingen person. Snarare överklassen som helhet eller kapitalismen.

Jaget lånar pengar. Istället för att först arbeta ihop pengar och sedan äta bröd måste jaget låna. ”Säkerheten” för lånet är jagets arbetskraft. Hen betalar alltså brödet med sitt framtida arbete, sina framtida inkomster (vilket t ex väldigt många studenter gör).

För att sammanfatta jaget med definitionen där uppe: jaget äger inte produktionsmedlen, organiserar inte arbetet, kommer i framtiden sannolikt inte varken äga eller bestämma något heller, delen i samhällets rikedom är liten.

Platsen i produktionen är inte ”bara” en fråga om klass. Den som inte har arbetstillstånd är förpassad utanför den vita, legala arbetsmarknaden. Det är inte enbart en fråga om medborgarskap utan också en klassposition.

När jag säger ”skriv om arbete” så räknar jag ”arbete” som det folk gör på dagarna. Förskolan är mina barns arbete, mitt är idag att skriva, tidigare var det restaurangjobb och bageri. Arbeta är det vi gör för att överleva, och det går att räkna in hushållsarbete här också, men själv skriver jag mest om arbetet utanför hemmet.

Här är dock ett exempel där hemmet även är arbetsplatsen. En dikt, Moder känd, som tar sin utgångspunkt i kvinnor ur min släkthistoria.

Ur Moder känd

”Pigan Gustava Johansdotter 1835-02-03.

Den obevekliga, återkommande mjölkningen, juvret strängt

som senare fabriksvisslan i Vänersborgs skofabrik.

Husbondens kor kallar kvart över fyra på morgonen:

den vita piskan.

Ingenting ägde man.”

Pigan Gustava måste gå upp kvart över fyra på morgonen för att mjölka.

Men den vita piskan, som Ivar Lo döpte mjölkningen till, är inte bara Gustavas problem, det är något hon delar med andra pigor (och bönder utan ”anställda”, men jag skiter i dem nu). Hon måste inte gå upp för att hon är Gustava, utan för att hon är piga. Hon äger inte produktionsmedlen (korna), hon organiserar inte arbetet (hon utför det), hennes plats i produktionen är längst ner (hon kan bara välja mellan att lyda och dra), hennes del av vinsten är liten, och förmodligen får hon den mest i form av boende och mat. Hennes vardag och morgon är bestämd av två saker: att hon är kvinna och att hon är arbetarklass. Diktens ”Ingenting ägde man”, syftar på fysiska ägodelar, produktionsmedel och bostad, men hon har sin arbetskraft och det är den hon säljer varje morgon. Hennes barnbarnsbarn kommer senare jobba på Vänersborgs skofabrik. Det är därför den är med i dikten, men det är en annan historia (delvis: arbetare ärver arbetet, kapitalister ärver kapital).

Gustavas problem med mjölkningen är inte hennes individuella problem, och även om en klassresa hade tagit henne ur situationen hade det inte förändrat något för hennes medsystrar.

För min del gör köns- och klassperspektivet stor skillnad här. Jag tar bort det för att se vad som händer:

”Den obevekliga, återkommande mjölkningen,

juvret strängt.

Korna kallar kvart över fyra på morgonen:

den vita piskan.”

Här är arbetet fortfarande hårt, men vad som saknas är vem som utför det, hur arbetet är organiserat, och, kanske ännu viktigare, vem som tjänar på slitet.

Det kanske verkar egofixerat att analysera mina egna texter, men med dem känner jag att jag kan tolka dem hur vulgärmarxistiskt jag vill utan att göra någon annan sur.

Fråga gärna om något är oklart, eller spåna gärna vidare.

Det arbetande folket

Nu har Föreningen Arbetarskrivares nionde antologi kommit, Det arbetande folket, den är redaktörad av Victor Estby, har omslag av Ellen Ekman och innehåller bidrag av 35 författare. Där ibland jag.

Jag tänkte bjuda på en tredjedel av min text:

Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse

Kapitel 1 – i vilket Johansson är hungrig och går till banken.

Jag var hungrig och gick till handlaren.

Jag sa: Ge mig bröd.

Handlaren gav mig bröd.

Handlaren sa: Ge mig pengar.

Jag sa: Varför?

Handlaren sa: Fråga inte varför, bara ge mig pengar.

Jag sa: Jag har inga pengar.

Handlaren sa: Gå till banken.

Jag gick till banken.

Jag sa: Ge mig pengar.

Banken sa: Varför?

Jag sa: Så jag kan köpa bröd.

Banken sa: Du får ta ett lån.

Och banken gav mig pengar.

Jag var hungrig och gick till handlaren.

Jag sa: Ge mig bröd.

Han gav mig bröd.

Han sa: Ge mig pengar.

Och jag gav honom pengar.

Banken kom till mig och sa: Ge mig pengar.

Jag sa: Varför?

Banken sa: Fråga inte varför, bara ge mig pengar.

Jag sa: Jag har inga pengar.

Banken sa: Skaffa ett arbete.

Jag gick till Arbetsförmedlingen.

Jag sa: Ge mig ett arbete.

Arbetsförmedlingen gav mig en nummerlapp.

Jag sa: Ge mig ett arbete.

Arbetsförmedlingen gav mig en blankett.

Jag sa: Ge mig ett arbete.

Arbetsförmedlingen sa: Jag har inga arbeten.

Jag sa: Varför?

Arbetsförmedlingen sa: Om alla hade arbeten, skulle ingen vilja arbeta.

Jag sa: Jaså?

Arbetsförmedlingen sa: Skämt åsido. Vad vill du ha för arbete?

Jag sa: Vad som helst.

Arbetsförmedlingen sa: Du måste vilja någonting. Annars kan jag inte hjälpa dig.

Jag sa: Jag vill bli astronaut.

Arbetsförmedlingen sa: Det finns för många astronauter.

Jag sa: Då vill jag bli rockstjärna.

Arbetsförmedlingen sa: Vill du bli handlare?

Jag sa: Nej.

Arbetsförmedlingen sa: Vill du jobba på banken?

Jag sa: Absolut inte.

Arbetsförmedlingen sa: Vad tycker du om att göra?

Jag sa: Äta bröd.

Arbetsförmedlingen sa: Då får du utbilda dig till bagare.

Boken kan beställas av föreningen och kostar 200 kr.

Mejla beställningen till monica66acdc@gmail.com

Eller köpas på t ex Adlibris

Medverkande:
Carola Ankarborg, Bengt Berg, Gustaf Berglund, Emil Boss, Birgitta Edberg, Stefan Estby, Micke Evhammar, Towe Falk, Tomas Fransson, Oscar García, Solveig Halvorsen Kåven, Maria Hamberg, Eva Hanson, Beata Hansson, Kalle Holmqvist, Henrik Johansson, Åke Johansson, Torgny Karnstedt, Sofi Larsdotter, Pia Lindestrand, Jesper Lundby, Astrid Lundström, Erik Löfvendahl, Kristina Meiton, Jane Morén, Robert Nyberg, Pelle Olsson, Cecilia Persson, Eric Persson, Andreas Svanberg, Agneta Thomasin Svensson, Anamarija Todorov, Sven Wernström, Jenny Wrangborg och Annamaya Öhlund.

RECENSIONER

”Grottekvarnen mal åter” av Crister Enander i Helsingborgs Dagblad 14 juni
”Rapport från ett klassamhälle”, Dalademokraten 25 juni

”Ur språket är du kommen” av Ingemar Nilsson, Tidningen Kulturen 1 juli 2014

”Vi har inte makten men vi äger orden”, Mål & Medel 7/8 2014

Tre uppläsningar i Stockholm

22 oktober 19.00 Villa Skoga, Gamla Landsvägen 4, Kungsängen.
Föreningen Arbetarskrivare presenteras av bl a Jane Morén och Micke Evhammar. Henrik Johansson presenterar sin debutroman Av kött och blod. Anamarija Todorov kryddar med poesi ur sin debutsamling Brytningen.

Arr. Föreningen Arbetarskrivare, Upplands-Bro Poetiska sällskap, ABF Norra Storstockholm.

23 oktober 18.30 Jakobsbergs bibliotek.
Henrik Johansson presenterar sin debutroman Av kött och blod. Föreningen Arbetarskrivare berättar om sin verksamhet och Anamarija Todorov kryddar med poesi ur sin debutsamling Brytningen.

Föreningen Arbetarskrivare, Upplands-Bro Poetiska sällskap, ABF Norra Storstockholm och biblioteket i Jakobsberg

24 oktober 17-21:
SAC och Federativs Förlag bjuder in till en temakväll och boksamtal på ämnet restaurangbranschen. Torsdagskvällen den 24e oktober är den som vill välkommen till sekretariatet i SAC-huset, Sveavägen 98, 3 trappor upp. T-Rådmansgatan.

Henrik Johanssons roman "Av kött och blod" utspelar sig i ett restaurangkök, där chefernas jakt efter vinstmaximering och prispressning får bägaren att rinna över för de anställda. Hör Henrik berätta om boken som är baserad på hans egna erfarenheter av restaurangbranschen!

SACs generalsekreterare Liv Marend berättar om sina erfarenheter av facklig organisering inom branschen. Vilka villkor har man som anställd och vilka kampmetoder har visat sig fungera?

Vi bjuder på något att dricka och tugga på. Portarna öppnar vid klockan 17, sedan startar vi samtalen efter klockan 18.

"Av kött och blod" kommer säljas till det fenomenala priset 45:-, tillsammans med andra böcker från Federativs Förlag, så ta med kontanter! Evenemanget är självklart helt gratis.

(Fler punkter och talare kommer inom kort!)

Välkommen!

Video: Att skriva skönlitterärt om arbete och klass

Jag höll föredrag på ovanstående tema under Amaltheas socialistiska litteraturfestival för en månad sedan. Det spelade in. Tyvärr verkar det som om inte riktigt allt kom med. Men en halvtimme i alla fall. Jag pratade om min roman, om skrivande och berättande, om klass och, ja, om allt möjligt.

"Vid frågan om man är en författare brukar många författare idag svara att de är en skrivande människa. Det är inte jag. Jag är snarare en berättande människa. På arbetsplatsen får anekdoterna och berättelserna eget liv och förs vidare. Men de är inte bara underhållning, utan lika mycket handlar det om att föra över kunskap från äldre till yngre, eller från de som var med till de som inte var med. Berättelsen om en viss konflikt eller en viss chef förs vidare och får där sin egen dramaturgi - man lägger in en struktur som alla har sedan barnsben. En dramatisk höjdpunkt, en rolig poäng."

Relaterat: Några tankar om arbetarlitteratur.

Dikt: Måns Lilja från Kalvsvik

I senaste numret av Föreningen Arbetarskrivares medlemsblad publicerades en av mina dikter. Den finns att läsa här nedan:

Måns Lilja från Kalvsvik

Så varför måste jag gräva upp Måns Liljas lik?

Ligger inte hans multnande rester bättre i Finlands mull?

Så varför förbittras jag av en död kungs krig?

Ligger inte de döda bättre i frid?

Det gnager i mig. Där har du svaret.

Det gnager i mig att jag är Liljas kött och blod.

Det gnager att svenska soldater kämpar i Afghanistan när min släkting dog i gustavianska kriget samma år som franska revolutionen istället för att storma Stockholms bastilj stupar Lilja av rysk kula, bajonett eller något annan patriotiskt.

Det förbannade klasshatet drar näring från historiens indelta smålänning och

familjen han lämnade bakom sig.

Vore det inte bättre att se framåt istället?

Det lättar.

Det lättar att ge den namnlösa soldaten namn.

Jag gräver upp hans lik och säger:

Måns Lilja från Kalvsvik.

I övrigt har SkAlla kärlekstema just nu. Kika in för dagliga dikter.

Socialsvängen - Aino Trosell

Aino Trosell – Socialsvängen

Aino Trosell föddes 1949 och är bördig från Malung. 1978 debuterade hon med Socialsvängen. Med tanke på att bokens huvudperson, Elisabeth, kommer från Härjedalen och vid bokens inledningen jobbar som socialarbetare i Göteborg är det lätt att dra parallellen till Ainos eget liv – hon kommer från Dalarna och har också jobbat inom socialsvängen i Göteborg. I essän Författarmyten skriver hon att det som håller henne kvar i skrivandet är:

Oändligheten av berättelser i gränstrakterna mellan fantasi och äkta liv.

Jag säger inte att boken är självbiografisk, men helt säkert har hon hämtat material från sitt eget liv (var annars?...). Anledningen till att jag ens tar upp det är att jag ser det som tidstypiskt för den tidens arbetarlitteratur. Facklitteratur som Gruva (Sara Lidman) och Asbestarbetarna berättar (Mary Andersson) trängdes med realistiskt prosa som Rapport från en skurhink (Maja Ekelöf) och på sätt och vis kanske man kan se Socialsvängen som ett slags ”faktion” – en blandning av fiktion och facklitteratur.

Men det är också uppenbart att realismen ibland är upphöjd eller berikad. Aino Trosell talar med ett cykliskt bildspråk när hon låter boken börja och sluta med scener om hur det ser ut på Masthuggstorget, det torg därvid Socialbyrån ligger. Vid bokens inledning river kommunalarbetare i brandgula skyddsvästar upp asfalten och vid bokens slut är asfalten tillbaka (och torget återbördat till sina egentliga invånare – Masthuggets a-lag). Cirkeln är sluten, den ursprungliga ordningen råder åter, men a-laget har fått en ny medlem, en rörmontör som går sjukskriven för nerverna. Allt är inte exakt som tidigare. Elisabeth är ”tillbaka vid sin läst”: tillbaka i sin klass (ett ämne jag ska återkomma till).

Så här i återblick kan jag kalla Elisabeth för bokens huvudperson, men halvvägs in i boken är det inte så självklart, ett tag funderar jag på om den snarare faller in i kategorin ”kollektivroman” med föregångare som Människor kring en bro (Josef Kjellgren) och till viss del Det druckna kvarteret (Rudolf Värnlund), eller om det möjligen är att betrakta som en novellsamling sammansatt av skickligt utskurna scener ur livet på och kring en socialbyrå. Att arbetsplatsen eller yrket skulle vara huvudpersonen. Men Elisabeth återkommer och hennes liv och relationer blir bokens röda tråd.

Det är kring hennes personlig kamp, mot sitt eget samvete och mot institutionens välmenade stelbenthet, mot omgivningens och hennes egna krav på klassresa, som boken kretsar. Det i huvudsak genom hennes ögon och huvud problemen med välfärdsstaten tas upp (för övrigt ett tema som Trosell delar med Salomonsson och Fridell). För att använda Per-Albin Hanssons ord är det tydligt att det goda samhället inte är uppnått:

”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.”

Även om kampen på många sätt är individuell, privat och personlig är den gestalterad så att man förstår att den inte för den sakens skull är unik för Elisabeth – generationer av ”radikala” eller ”välmenande” socialarbetare före och efter henne har förmodligen brottats med samma frågor – att den vård man erbjuder inte löser de problem som klienterna har, att trots att hjälpen är en rättighet man har är det djupt förnedrande att sitta på kontoret inför vad som i praktiken är en makthavare och vända ut och in på sitt liv och redovisa varje kvitto. Den dubbla förnedringen i att både vara utslagen och offentligt erkänna samma faktum.

Man kan säga att bokens klimax samtidigt innebär en vändpunkt i Elisabeths dubbla klassresa: hon har utbildat sig och kommit upp sig, men det visade sig vara ohållbart, därför vänder hon åter. Det gör Trosell snyggt och symboliskt genom att låta Elisabets återvända både språkligt och geografiskt. Hon reser tillbaka till sina föräldrar i Härjedalen och börjar där åter tala dialekt (vilket hon inte gjort tidigare i boken). Här är hennes återkomst till föräldrahemmet:

• E hä någen da? Elisabeth flämtade till. Så mindes hon henne inte. Inte så stor och kraftfull. Den ena näven höll ihop koftan medan hon med den andra som skärm spejade ut i mörkret. Hon var inte rädd. Trygg och bredbent stod hon med det gråsprängda håret som en gloria över huvudet. Katten sköt fram mot matmodern och hon jagade bort den.
• Iväg med dej. Spring och sök råtter, sjasade hon och petade med foten ner katten från bron. E hä någen da? Försökte hon igen.
• Det är bara jag mamma. Stadstonfallet klingade främmande i den härjedalska natten. Elisabeth kom dröjande fram ur mörkret.

I dialogen arbetar Trosell med flera olika kontraster, dels språket naturligtvis – mamman talar dialekt vilket inte dottern gör (det är värt att notera att man i Göteborg inte heller talar utpräglad göteborgska), det skapar en kontrast mellan landsbygd och stad, dels har den hemvändande dottern uppenbart fått sin bild av modern förändrad – hon ser henne nu som stor och kraftfull och orädd (underförstått inte som liten och svag och rädd). Håret som en gloria gör att hon framstår som en räddare eller en ängel, modern står i ljuset och dottern kommer fram ur mörkret.

De kapitel som utspelar sig i Härjedalen gör också att verket i slutändan blir mer optimistiskt. Det som tidigare har setts som att det inte är värt något – hembygden och dess folk visar sig ha ett betydligt mer fungerande ”socialarbete” än statens institutionaliserade. Som av en ren slump och kontrast genom systerns arbete (hon som det aldrig handlade om). Det är till och med så att det inte bara handlar om ”socialarbete” utan om en organisering av de som är direkt berörda. Allt sköts genom en livaktig pensionärsförening som intressant nog är informell och inkluderande (man behöver inte vara pensionär för att delta). Det är här man kan se något slags alternativ till den socialhjälp som har blivit en byråkratiserad välgörenhet som mal ner såväl välmenade socialarbetare som socialbidragstagare.

Om bokens klimax är resan till föräldrahemmet, så föregås det av middagen hos chefen. Elisabeth kommer för sent och möts av dryghet.

Stämningen är spänd från första början. De roller och maktrelationer som existerar på arbetsplatsen bryts inte upp bara för att man nu är där på ”fritiden”. Elisabeths osäkerhet förstärks av den klassmässigt främmande miljön och det gör henne blyg och förlägen. Hon jämför chefens villa med föräldrahemmet, jämför möbler och tavlor: reproduktioner mot äkta, vanligt mot ovanligt. De bjuds in att sitta i matsalen (inte köket). Elisabeths psykologiserar sin egen osäkerhet inför överflödet och gruppen med att individualisera sitt ”problem” och kalla det för ”social fobi”. Till slut har bägare runnit över och hon utbrister:

• Försök leva era egna liv istället för andras. Ge fan i att rota efter snaskigheter som den värsta sensationspress … Hennes ord var som spottloskor mot de sidentapetserade väggarna.

Socialsvängen är en klasskildring: arbetarlitteratur. Den handlar dels om arbete, dels om att komma från en landsbygd och arbetarklassbakgrund och försöka göra en klassresa men inte ”lyckas” för att man helt enkelt inte klarar att passa in i en förljugen värld.

Trosell aktualiserar klass delvis genom att de värderingar som Elisabeth har skiljer sig från de med en trygg medelklasstillvaro, dels genom kroppsspråk och dialekt.

Socialsvängen på Adlibris och Bokus.

Aino Trosells hemsida och facebookgrupp.

Vampyrer och arbetare på Bokmässan

Veckans krönika i Arbetaren:

Var finns arbetarlitteraturen på Bokmässan i Göteborg?

I slutet av september är det bokmässa i Göteborg och då ges det ut som mest böcker i Sverige. Den som plockar upp en nyutgiven bok har betydligt större chans att hitta en vampyr än en arbetare i huvudrollen. Jag har inget emot vampyrer, tvärtom har jag läst om en hel del, men nog säger det någonting om vårt samhälle.
Det är ingen slump att en undersökning har visat att män inom LO-yrken läser exceptionellt lite. I ständig samklang med en kamp som förs på arbetsplatser, torg och i beslutande ­organ förs det också en kamp om orden.
Hur arbetarklassen beskrivs och beskriver sig själv är en del av den självförståelse som gör att solidaritet kan byggas. För solidaritet är inget som bara finns ­eller uppstår ur tomma intet: det byggs på argument, moral och ­gemensamma intressen och erfaren­heter.
Men för att dessa gemensamma ­erfarenheter ska förstås som just gemensamma och inte individuella är det nödvändigt att man talar om dem. I synnerhet de erfarenheter av gemensam kamp för högre lön, bättre arbetsvillkor och mot nedskärningar som ofta är osynliga i de stora mediakanalerna.
Där kan skönlitteratur fylla en viktig roll. Författaren Väinö Linna sa en gång att varje sann krigsskildring också var en protest mot krig. Samma sak kan sägas om skildringar av arbetsmarknaden. En sann skildring av klass är också en protest mot klassamhället.
Ändå tycker jag att benämningen ­arbetarlitteratur är provocerande: ja, den förtydligar och lyfter det fram det politiska i litteraturen, men att den ­minoritet av utgivningen som handlar om en majoritet av befolkningen ska ha en specifik benämning provocerar. Skriver man om arbetare är det arbetarlitteratur, skriver man om medel- och överklassens misär och ångest är det rätt och slätt litteratur.

All litteratur är politisk: oavsett om man vill det eller inte så bekräftar eller ifrågasätter man en viss världsbild eller människosyn. Jag tror att arbetarlitteraturen är viktig, att läsa om andra människor i samma situation som en själv möjliggör både identifikation och solidaritet, att aldrig ha huvudrollen i sitt liv och att inte ens kunna läsa om andra som har det gör att man förblir statister och pappfigurer, rundningskoner till entreprenörer med fart och initiativ.
Det är nog därför Pippi Långstrump och Lisbeth Salander har fått det ­genomslag de har. Inte för att folk kan identifiera sig med dem, men man kan identifiera sig med vad de representerar: ett uppror, ett hämndbegär, och i slutändan en annan kvinno- och barnroll.

Det finns dock ljusglimtar: ”Läs för mig, pappa!” är en kampanj för att få LO-pappor att läsa mer för sina barn. Det skrivs mer och mer ny arbetarlitteratur i
dag, bland annat inom Föreningen Arbetarskrivare, som också håller skrivcirklar.

Arbetet har nu en artikelserie om arbetarlitteratur. Här en länk till den avslutande delen. Läs även några tankar om arbetarlitteratur.

Landet som sprängdes

Lagom till ABF:s hundraårskalas släpps idag Landet som sprängdes - Föreningen Arbetarskrivares senaste antologi. Själv har jag med en novell som heter Kvastens första dag på jobbet. Jag är i mycket fint sällskap vill jag lova. Hela listan finns här nedanför.

Landet som sprängdes
Sverige exploderar. Arbetslöshet är inte kall statistik – det handlar om människor. Unga och invandrade får inte plats, äldre slås ut. Arbetare sliter under allt sämre och hårdare villkor. Många skräms till tystnad. Rädslan tilltar, men under ytan jäser upproret. Vi arbetarförfattare skriver arbetets, arbetarnas och de arbetslösas berättelser. Här berättar vi om ett land som sprängs sönder av orättvisor och ökande klyftor. Hos oss tar drömmen om ett annat liv form. Möt 35 moderna arbetarförfattare.
Medverkande: Kristian Lundberg, Maria Hamberg, Emil Boss, Harri Åman, Eva Hanson, Eirin Anderberg, Andreas Svanberg, Sven Wernström, Jane Morén, David Ericsson, Ann-Gerd Simu, Robert Nyberg, Gustaf Forssell, Jenny Wrangborg, Pelle Olsson, Birgitta Edberg, Ove Allansson, Micke Evhammar, Annamaya Öhlund, Kalle Holmqvist, Peo Rask, Monica Pettersson, Henrik Johansson, Benny Holmberg, Maj-Len Lyth, Kevin Iversen, Ann-Louise Gyllander, Oscar García, Aino Trosell, Erik Pousette, Eva Gustafsson, Heli Kittilä, Åke Johansson, Doris Dahlin, Torgny Karnstedt.
Redaktör: Victor Estby. Form: Peo Rask.264 sidor. Pris 200 kr (150 kr för medlemmar) vid köp av fler än 10 st ger vi 10% rabatt! Beställ
Boken presenteras första gången på ABFs jubileumsvecka den 14 juni 17-19, ABF-huset, Sveavägen 41, Sthlm.

Artikel i Arbetet.

Paketpris under jubileumsdagarna 14-16 juni: Köp Landet som sprängdes för 200 kr och få Skarpt läge på pocket på köpet!

Att besöka Kierkegaards grav

Helgens bokbloggsjerka ställer frågan:

Har du bokat en resa någon gång bara för att själv få uppleva en miljö som du har läst om i en bok? Om inte, skulle du kunna tänka dig att göra det?

Jag har aldrig besökt någon enstaka ort eller hem för författare - spontant kommer jag att tänka på Martin Andersen Nexö (som alltså är bördig från Nexö, Bornholm). När jag läste Mot Fyren av Virginia Woolf fick jag lust att åka till Isle of Skye (samt laga Boeuf en Daube (burgundisk köttgryta) som äts under middagen som utgör en så central plats i boken). Dessutom har jag varit sugen på att åka till både Narnia och Midgård (och ibland försökt ta mig dit, men misslyckats).

Vid ett besök i Köpenhamn följde jag med en kamrat till Kierkegaards grav, där han ville plocka några grässtrån. Vi var en smula berusade. När man är i Danmark måste man ju värna det svenska kulturarvet och vara minst småfull. Tyvärr blir jag alltid patriotisk när jag är i Danmark och trakasserade några stackare infödingar med att förklara den enorma militära bragd som korsandet av Lilla och Stora Bält innebar. De var skeptiska.
Väl på plats på Assistens Kirkegård kunde vi notera att den näst största stenen tillhörde Niels Bohr och att den största stenen tillhörde Kenny, en medlem i ett mc-gäng.

Kommande publiceringar för mig: I samband med att ABF firar 100 år släpps en antologi från Föreningen Arbetarskrivare. Mitt bidrag är Kvastens första dag på jobbet.

Nu går det för övrigt utmärkt följa och kommunicera med mig på twitter också.

Korrumperandet av Janne-Jehovas odödliga själ

Korrumperandet av Janne-Jehovas odödliga själ

Att korrumpera någons odödliga själ: så här i efterhand kan man tycka att det var taskigt, men Janne-Jehova var så in i helvete jobbig.

Jag hade hört talas om honom. En gammal pundare som hade blivit frälst. Han pratade inte om något annat än Gud och han pratade oavbrutet. Senare skulle Boxaren säga till honom att mänskligheten inte skulle bli lycklig förrän den sista prästen hängdes i den sista politikerns tarmar. Då vägrade Janne-Jehova tala med Boxaren i två dagar, vilket var precis vad Boxaren ville.

Till slut stod vi två där tillsammans. Jag och Janne-Jehova framför utskicket, under ett pass på åtta timmar som började klockan ett på morgonen. Grovbrödet kom ut i formar på tretton kilo och det var 250 grader i ugnen. Man skulle kunna säga att passet var min skärseld och Jannes predikostol.

”Vad gör du när du inte jobbar här?”

”Inget.”

”Studerar du?”

”Nej.”

”Jag studerar Den heliga skrift.”

”Jaså.”

Så fortsatte det en timme till. Då fann han min akilleshäl: dinosaurierna. Jag visste inte att Jehovas inte trodde på dinosaurierna och tappade humöret och tretton kilo rågbröd. Ett fruktlöst gräl startade: jag kunde inte överbevisa honom om att dinosaurierna hade funnits, han kunde inte övertala mig att de var bluff: Kol-14 metoden funkade inte, ”forskare” hade placerat ut benen och jorden var 6000 år gammal.

Jag såg framför mig hur Janne-Jehova stod inför Gud och hans vågskål: i den ena skålen stod Janne-Jehova, i den andra låg en citronmuffins. Jannes sida vägde lättare och Gud skakade på huvudet och gjorde tummen ner. I bakgrunden hörde man ett diaboliskt skratt.

När rasten kom var jag skitsur. Jag gick till packen och snodde ett paket citronmuffins, tillbaka i fikarummet ställde jag ner dem på vårt bord och tog kaffe. Han var en av få som inte stal på bageriet. Det kan tyckas lömskt att jag aktivt försökte få honom att bryta mot det sjunde budordet, men å andra sidan måste man se det som en ganska mild prövning med tanke på vad gud utsatte Job för. Och i vilket fall som helst var det ju jag som hade stulit dem och skulle hamna i helvetet. Hans gud kunde väl inte skicka honom till helvetet för att han åt något som någon annan hade stulit? Med ett ormleende bjöd jag honom att ta. Janne-Jehova såg misstänksamt på mig.

”Har du stulit dem?”

Jag menade att det var väl en tolkningsfråga. Han skakade på huvudet. Jag förklarade att vi dagligen blev bestulna på frukterna av vårt arbete av företagets ägare. På det sättet tog vi egentligen bara tillbaka något, om än några smulor, när vi tog bröd eller muffins. Och då, som om en Guds ängel hade klivit ner från himlen, tyckte han att det fanns vissa poänger med mitt resonemang. Det jag kallade kapitalism kallade han girighet (trademark of Satan) och det var det värsta som fanns. Han var en skogstokig Jehova, men han hade något slags solidarisk inställning till sina arbetskamrater. Fast någon muffins åt han aldrig. Inte tjallade han heller, trots allt: vad var en uppsägning mot en evighet i helvetets glödheta eldar?

Publicerad i Arbetaren 29/3-2012 som en del i samarbetet med Föreningen Arbetarskrivare.

Krishantering - kortnovell till Arbetaren Zenit

När nästa kris kommer, och den skall komma, förlorar du ditt arbete. Det har ett samband, men det skall du inte förstå. Minskad orderingång och arbetsbrist kommer ledningen att säga med vad du kommer uppfatta som ärlig förtrolighet och beklagan. Du skall överväga att inte berätta något för din familj utan varje morgon gå upp, dricka kaffe och gå iväg hemifrån. Under dagarna tänker du dig att du söker ett nytt arbete som du en stolt dag kan presentera. Det faller på sin egen orimlighet.
Det skall inte vara krisens fel, inte invandrarnas fel, inte dina chefers fel, inte heller deras chefers eller aktieägarnas fel, inte samhällets, inte regeringens. Det skall vara ditt eget fel – för att du kunde gjort bättre, för att du kunde utbildat dig vidare, jobbat dig upp, varit mer lyhörd gentemot era kunder och dina chefer. Dina barn skall känna skam när de förstår att ni är fattiga. De skall sluta tigga saker i affären, som du alltid önskat att de skulle, de skall sluta behöva samma saker som kompisarna har, din äldste son skall säga till din yngsta dotter att hon är bortskämd.
Om någon frågar skall du säga att du är mellan arbete.
Du kommer att återvända, som praktikant, till din gamla arbetsplats för att göra ditt gamla arbete. Din ersättning från Försäkringskassan skall uppgå till 58 % av din forna lön. Du skall ha ont i magen när du går till arbetet. Oklart varför, då det ju är bättre än att gå hemma.
Du skall inte börja dricka för mycket, du skall inte börja knarka, du skall inte börja spela för mycket.
Du skall överväga självmord, men inte våga och känna förakt för din egen svaghet och oförmåga att ta itu med din egen situation.
När din praktikplats är slut skall du återigen bli arbetslös och de skall skaffa en ny praktikant men lova att ringa om det dyker upp något. De skall inte ringa.
Du skall inte plundra butiker, inte protestera, inte skriva insändare, inte skylla på någon annan eller kasta sten på polisen.
På Arbetsförmedlingen råder jämlikhet. Du skall inte behandlas sämre än en arbetslös riksdagsman eller bankdirektör. Du får fylla i samma blanketter som alla andra. Det goda samhället känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.
Ni skall få ett erbjudande om att gå en datorkurs. Den som avvisar erbjudandet förlorar sin ersättning. Du skall tacka ja. En kvinna skall säga att hon är programmerare och hade kunnat vara lärare på kursen. Handläggaren skall svara att kvinnan blir av med sin ersättning om hon avböjer erbjudandet. Det är lika för alla.
En stund under datorkursen blir du, han och hon plötsligt vi och oss. Lärarna och Arbetsförmedlingen blir dem. Det kommer att kännas bra. De skall därefter prata med dig, han och hon var och en för sig. Ni skall påminnas om er ensamhet och att ni har er själva att skylla och att det bara är ni själva som kan göra något åt er situation.
Ni skall inse att de har rätt: det är bara ni själva som kan göra något åt er situation.
Ni skall förstå att det är vi mot dem.

Publiceras i Arbetaren Zenit den 29:e september som en del i deras serie med kortare texter från medlemmar i Föreningen Arbetarskrivare.

Läs även andra bloggares åsikter om arbetaren zenit, Novell, prosalyrik, arbetarskrivare, skrivande, litteratur

Min anmärkning: jag har i den här texten använt en stil jag vanligtvis inte använder - du-perspektiv och futurum - så kommentera gärna och säg om det funkar eller inte. Och om det är någon som vet hur i helvete man gör indrag i blogspot får ni gärna upplysa mig.

När slutade barn dricka kaffe?

Ja, efter att ha börjat djupdyka i den svenska arbetarlitteraturen dök den här frågan upp vid morgonkaffet. Det dricks otaliga koppar kaffe i den tidiga arbetarlitteraturen, och som regel även av barn. Som ett par exempel kan jag ta Harry Martinsons Nässlorna blomma eller Moa Martinsons Kvinnor och äppelträd. Jag måste ringa mina föräldrar om de drack kaffe som barn.

Så: finns det någon som vet svaret på den här brännheta frågan? Varför? Är det på Socialstyrelsens rekommendationer?

För övrigt: i nästa veckas nummer av Arbetaren Zenit kommer jag, som varandes medlem i Föreningen Arbetarskrivare, ha med en kortnovell.

Läs även andra bloggares åsikter om kaffe, arbetarlitteratur, moa martinson, harry martinson