Vampyrer och arbetare på Bokmässan

Veckans krönika i Arbetaren:

Var finns arbetarlitteraturen på Bokmässan i Göteborg?

I slutet av september är det bokmässa i Göteborg och då ges det ut som mest böcker i Sverige. Den som plockar upp en nyutgiven bok har betydligt större chans att hitta en vampyr än en arbetare i huvudrollen. Jag har inget emot vampyrer, tvärtom har jag läst om en hel del, men nog säger det någonting om vårt samhälle.
Det är ingen slump att en undersökning har visat att män inom LO-yrken läser exceptionellt lite. I ständig samklang med en kamp som förs på arbetsplatser, torg och i beslutande ­organ förs det också en kamp om orden.
Hur arbetarklassen beskrivs och beskriver sig själv är en del av den självförståelse som gör att solidaritet kan byggas. För solidaritet är inget som bara finns ­eller uppstår ur tomma intet: det byggs på argument, moral och ­gemensamma intressen och erfaren­heter.
Men för att dessa gemensamma ­erfarenheter ska förstås som just gemensamma och inte individuella är det nödvändigt att man talar om dem. I synnerhet de erfarenheter av gemensam kamp för högre lön, bättre arbetsvillkor och mot nedskärningar som ofta är osynliga i de stora mediakanalerna.
Där kan skönlitteratur fylla en viktig roll. Författaren Väinö Linna sa en gång att varje sann krigsskildring också var en protest mot krig. Samma sak kan sägas om skildringar av arbetsmarknaden. En sann skildring av klass är också en protest mot klassamhället.
Ändå tycker jag att benämningen ­arbetarlitteratur är provocerande: ja, den förtydligar och lyfter det fram det politiska i litteraturen, men att den ­minoritet av utgivningen som handlar om en majoritet av befolkningen ska ha en specifik benämning provocerar. Skriver man om arbetare är det arbetarlitteratur, skriver man om medel- och överklassens misär och ångest är det rätt och slätt litteratur.

All litteratur är politisk: oavsett om man vill det eller inte så bekräftar eller ifrågasätter man en viss världsbild eller människosyn. Jag tror att arbetarlitteraturen är viktig, att läsa om andra människor i samma situation som en själv möjliggör både identifikation och solidaritet, att aldrig ha huvudrollen i sitt liv och att inte ens kunna läsa om andra som har det gör att man förblir statister och pappfigurer, rundningskoner till entreprenörer med fart och initiativ.
Det är nog därför Pippi Långstrump och Lisbeth Salander har fått det ­genomslag de har. Inte för att folk kan identifiera sig med dem, men man kan identifiera sig med vad de representerar: ett uppror, ett hämndbegär, och i slutändan en annan kvinno- och barnroll.

Det finns dock ljusglimtar: ”Läs för mig, pappa!” är en kampanj för att få LO-pappor att läsa mer för sina barn. Det skrivs mer och mer ny arbetarlitteratur i
dag, bland annat inom Föreningen Arbetarskrivare, som också håller skrivcirklar.

Arbetet har nu en artikelserie om arbetarlitteratur. Här en länk till den avslutande delen. Läs även några tankar om arbetarlitteratur.