Att skriva Expedition Federley

Something borrowed, something blue, something new, something stolen.

I gränslandet mellan vakenhet och dröm brukar jag få en hel del idéer och det brukar vara med dessa ungefär som de uppslag och tankar som dyker upp när man är berusad: i vaket och nyktert tillstånd är de inte alltid lika briljanta som man först tänkt sig.

Denna gång var uppslaget att det någon gång i framtiden skulle utspela sig en dokusåpa i en exakt men uppförstorad kopia av Fredrick Federleys tarmsystem. Ingen dum idé, anser jag, men för att snurra ihop en berättelse kring såpan krävs något mer: en dramaturgi. Dokusåpor innehåller ju sin egen lysande dramaturgi, annars hade de inte varit så roliga att titta på: ett gäng halvstörda människor som tävlar mot varandra i en udda miljö. Jag var dock inte intresserad av att hela handling skulle utspela sig i tarmsystemet utan ville se på det omkringliggande samhället också: samhällskroppen som skapade den dokusåpa.

En av uppgifterna jag hade haft under tiden på Författarskolan var att skriva en början på en barn- eller ungdomsroman. Jag hade lyckats mycket dåligt med den uppgiften. Läraren som hade hand om uppgiften, den prisbelönte och erfarna Stefan Casta, gav mig dock den kanske finaste och ömsintaste sågning jag någonsin fått då han sa: Du har gjort en modig ansats.

Tvärsemot alla goda råd var min ”ungdomsbok” fullkomligt nerlusad med skumma politiska och litterära referenser, allegoriska undertoner, sarkasm och ironi. Därtill perspektivbyten och abstrakt dialogföring. Det fanns dock något som jag gillade med berättelsen: en dystopisk ton präglad av gråhet och melankoli (låter livat, eller hur?).

Berättelsen handlade om en ung kvinna, Irenka, som sållas fram som ett lovande författarämne och därmed får tillfälle att lämna sin arbetarklassfamilj för att gå på Lilla Författarskolan. Hon spås en lysande framtid om hon faller till föga för marknadens krav och riktar in sig på hästböcker och Thinspiration. Oh joy!

Ett gott råd som jag har läst (tror jag) var att man borde skriva sådant som man inte ville visa för sin mamma. Och jag satt faktiskt och skämdes när jag skrev om Fredrick Federleys ändtarmsöppning och tarmludd, så det var lovande. Till saken hör att jag hade börjat intressera mig för, men aldrig läst, grotesk realism. Grotesk realism beskrivs ibland som ett sätt att ta ner potentater och makthavare genom att beskriva deras sjukdomar, sexliv och generella kroppsfunktioner (med inriktning på odör och flytande avsöndringar) på ett synnerligen detaljerat sätt.

Det kom inte som en överraskning när två läsare oberoende av varandra nämnde Nikanor Teratologen (en fin komplimang, antar jag, men jag har ännu inte läst karln). Men jag tonade ändå ner det groteska, det blev för mycket tarmludd i det första utkastet, det skulle fan inte vara för roligt så när någon jämförde texten med Arthur Koestlers Nattklockan tolv på dagen (som har kallats ”semifiktion” om Moskvarättegångarna i Stalins Sovjetunionen) anade jag att jag började träffa rätt: jag ville ha en förlamande stämning av att klassresor bara är möjliga för den som är beredd att sälja sin själ, att på det stora hela erbjuder samhället bara tristess, valium och misär för det stora flertalet människor.

Liknandet med Östeuropa var viktigt. Det finns starka likheter mellan Stalins vidriga socialistiska realism och likriktningen i svensk samtidslitteratur (sug på den …). Den som vägrar falla till föga fastnar i förlagens Gulag – tystnad och isolering. Marknadsliberalismens auktoritära drag skrämmer mig mer än Bengt Ohlssons ”kulturvänster”.

Sammanförandet av det nattliga uppslaget och ungdomstexten räckte inte enda fram, och den trogne kuratorn, Freke Räihä, hjälpte mig på vägen med sitt lysande redaktörsöga. Han gav mig rådet att låta ”hjälten vinna eller förlora på sina egna villkor”. När samme man senare skrev att novellen "slår ut som en ros ur röven" ja, då förstod jag att jag träffat rätt.

Novellen Expedition Federley kan man läsa i Världens Ende #3.