tisdag 26 juni 2018

Amatörer – Gabriela Pichler


I Gabriela Pichlers debut ”Äta sova dö” förlorar huvudpersonen jobbet i en livsmedelsindustri när företaget gör sig av med anställda. Hur arbetslöshet och industridöd drabbar människor är ett tema Pichler fortsätter undersöka i nya ”Amatörer”.
Den påhittade västgötska orten Lafors var en gång känd för sin textilindustri, men det var då. Nu finns det visserligen ett garveri kvar men de sysselsätter inte många. Men den tyska stormarknaden Superbilly är intresserade av att etablera sig, det står mellan Lafors och Alingsås. Nu gäller det att imponera på tyskarna och man beslutar sig för att ta fram en kommunfilm. Budget finns det dock inte, varpå ett antal skolelever får chansen genom kommunaltjänstemannen Musse (fantastiskt spelade av Fredrik Dahl, som jobbar i Svenljunga kommun till vardags). Med galenskap, mobilkamera och imponerande energi drar småstadsrebellerna Aida och Dana, spelade av Zahraa Aldoujaili och Yara Aliadotter, runt i Lafors och filmer sig själva och alla andra: bland annat Aidas mamma som nattetid städar på kommunhuset. Scenen där hon leker kommunalråd är en av filmens komiska höjdpunkter men är en av flera saker som gör att kommunen definitivt inte är intresserade av filmen.



Många filmer som utspelar sig i mindre orter eller på landsbygden driver med invånarna, men den fällan undviker Pichler och manusförfattaren Jonas Hassen Khemiri. Den humor som finns är varm och förstående, och det komiska kombineras med minst lika stor del allvar. Genom sitt filmande lär sig tjejerna om samhället de lever i. Alla är inte så entusiastiska över Superbilly. På garveriet talar arbetarna om att stormarknaden kan ha så låga priser på sina läderprodukter för att arbetarna tjänar uselt och har en hemsk arbetsmiljö. Till vilket pris vill vi ha billiga varor? Filmen visar här på några av globaliseringens avigsidor, med kapital som flyr dit arbetskraften är som billigast.
En annan avigsida är det assimileringens pris som Musse får betala. Hans mamma är tamil och sitter nu med demens på ett äldreboende. Med sjukdomen har hon tappat svenskan och Musse har aldrig lärt sig tamil. Mamma tyckte att nu var de i Sverige och skulle prata svenska. De kan inte längre samtala med varandra.

Amatörer har ingen traditionell handling, den hamnar i skymundan, fokus ligger snarare på att skildra ett samhälle och frågar oss hur vi skildrar, vem kan berätta historien om och hur får våra olika perspektiv oss att trycka på olika saker. Till slut blir det en officiellt kommunfilm, gjord av en ”stockholmsjävel”, med fem minuters vackra vyer och Astrid Lindgren-barndom för tyska intressenter. Ur den filmen har Musse knuffats ut, och själv klivit åt sidan. Inte passar hans mörka skinn in i en film om ljusa Lafors. Aidas och Danas film blir på över fem timmar. För mycket för att de flesta ska orka titta men ändå säger den kanske: det är vi tillsammans som skapar samhället.

Amatörer, Garagefilm International AB, regi: Gabriela Pichler


Publicerad i Mål & Medel

fredag 30 mars 2018

Kriget, pappa av Victoria Rixer

Artikel som jag skrivit till Mål & Medel:


Förra året fyllde Finland 100 år som självständig nation och med det firandet har landet och sverigefinnarna fått mer uppmärksamhet även i Sverige. Det har varit böcker som Finnjävlar eller varför inte De kallar mig Solvallamördaren. För Victoria Rixer var det ökade intresset en av flera orsaker till att hon skrev Kriget, pappa. Ett tillförlitligt sifferminne.
En annan anledningen är att nästa generation ska få läsa om Finlands historia och hur den har påverkat en fiktiv familj med drag av den egna släkten.
Men det är ingen historisk roman, i arbetet med boken insåg Rixer snart att hon snarare ville skriva en bok ”om hur våra erfarenheter – av krig, fattigdom, flykt, psykisk ohälsa – påverkar vår verklighetsuppfattning, inställning till livet och relationerna i en familj”. Att skriva boken har varit en bildningsresa, ett tillfälle att lära sig mer om Finland och finska inbördeskriget.
”För pappa var korv symbolen för lycka. Korv och salmiak. Det satt i sedan barndomen, då han stått utanför slaktaren och karamellbutiken och suktat utan chans att få. Säkraste sättet att pricka rätt i julklappsdjungeln vad gällde pappa var i resten av hans liv att köpa korv eller lakrits i present, han tröttnade aldrig på det.”
Utdrag ur boken
Största delen av boken utgörs av en dialog mellan en pappan och dottern Eva. Samtalet avbryts av kortare vardagsbestyr. Gröt och kaffe. Det är pappans verklighetsuppfattning som styr samtalet. Han har gjort en cyklisk resa, först sökt sig bort från det finska. För att citera bokens beskrivning:
”Finskan var industriarbetarnas språk, städtanteras, alkisarnas; ett språk genomkorsat av våld och förtryck.”
Pappan har slipat bort sin dialekt och bytt namn, för att senare i livet omvärdera sitt val och upphöja det finska.
Han är en karaktär som trots sin klassresa inte fungerar i det väloljade villaområdet. Gräver egen damm och planterar in abborrar.
I bokens andra del går Rixer in på farfadern. Ett av bokens spår är hur trauma går i arv men samtidigt inte automatiskt förstör livet för alla inblandade. Kvar från farfadern finns dels i journaler och polisrapporter, men också en bunt kollegieblock, hans egna ”Klumpiga memoarer”. Tillsammans bildar dessa papper en komplex bild. Memoarerna berättar om en stortartad och framgångsrik man, president Mannerheims son faktiskt, som varit gift med allehanda kändisar och kungadöttrar, inte mindre än 22 gånger. Journalerna berättar å andra sidan om vanföreställningar och den tidens brutala behandlingsmetoder: insulinkoma och elchocker. Och om en man som är både hård och blödig på samma gång.
I bokens avslutande del knyter Rixer ihop romanens spår, och diskuterar hur våra små, personliga berättelser förhåller sig till den större berättelsen om samhället. Det blir på det stora hela en slags underifrånberättelse om Finlands historia, om krig, kamp, kärlek och flykt.
Victoria Rixer, Kriget, pappa. Ett tillförlitligt sifferminne. Verbal förlag 2018
Henrik Johansson
Bokus Adlibris

söndag 25 mars 2018

Samlat mig på goodreads

Jag är inte ensam om att heta Henrik Johansson och vara författare. Det kan man ju inte heller begära. Två andra har jag hittat. Det här gör att när man hittar böcker på diverse sidor på nätet så kan deras böcker stå som mina och tvärtom.
Så nu har jag tagit mig tiden att skaffa ett "author"-konto på goodreads för att slippa bli länkad till de andra. Ja, där kan man alltså betygsätta och recensera böcker och sånt.
Världens ende-antologierna har jag ju inte skrivit, men jag medverkar i dem därför är de listade (jag är med i en massa andra antologier också, men de verkar inte finnas).
Första betyget på Raya har dykt upp också. Trots att boken inte är officiellt släppt. En bokbloggare som gett den en femma! Här har ni mig: https://www.goodreads.com/author/list/7083049.Henrik_Johansson#

Just det: jag har skaffat instagram också. Det blir inte bara mitt författande utan blandad kompott. Här är kontot!

tisdag 20 mars 2018

Drakar, demoner och Dostojevskij


I helgen träffade jag en av mina barndomsvänner över några öl. Vi spelade rollspel ihop under tonåren. Främst Drakar och Demoner. Han fick min nya roman och vi pratade om att vårt respektive berättande hade startat med rollspelandet.

Väl hemma i Malmö såg jag ett youtubeklipp där författaren Patrik Centerwall pratar om hur rollspel påverkat svensk fantasy. Han har bland annat frågat författare hur rollspel har påverkat deras författarskap.

De har tagit upp berättarförmåga, världsbygge, träning i att skapa karaktärer, att skapa en förtätad stämning, hur man släpper ut lagom mycket info för att driva karaktärerna framåt.

För min del finns det ytterligare en aspekt, något som påverkat mitt skrivande på ett mer grundläggande, berättartekniskt sätt.
I rollspelet är det lika mycket spelarna som spelledaren som berättar. Man kan säga att spelledaren släpper ner ett antal karaktärer i en (bristfälligt) förkonstruerad värld och därefter ser på hur de interagerar med varandra och med världen. För min del, både som spelare och som ledare, blev det aldrig riktigt roligt om karaktärerna bara skulle följa en snitslad bana.

När jag sedan själv började skriva rörde jag mig fritt (och för en del läsare frustrerande) mellan mina karaktärernas huvuden och kroppar. Tittade på dem så där snett ovanifrån. Jag testade dem mot varandra, prövade deras intressen och åsikter.

Jag hade inte riktigt namn för det innan jag läste om Dostojevskijs poetik. Hur Michail Bachtin kallade det ett polyfont berättande, ett mångstämmigt berättande. Flera röster som hörs. I det polyfona berättandet låter författaren karaktärerna få sista ordet, det är ovanligt.

Polyfoni är ett begrepp som kommer från musiken och betyder mångstämmighet. Så en musikalisk liknelse är på sin plats – och jag tror att improvisationsjazz är en bättre liknelse än orkester.

I en polyfon roman är det många stämmor som talar samtidigt – i kontrast till en monologisk roman (där författarens stämma dominerar – där författaren så att säga håller en monolog).

Men polyfoni är inte kakofoni – missljud – jag menar inte att de olika stämmorna, eller rösterna harmoniserar, inte heller att de kompletterar varandra – snarare går de i dialog med varandra, och talar om samma sak – stämmorna är del av ett verk med samma tematik. Inte som, t ex en spretig novellsamling.

Och det var alltså det långrandiga svaret på frågan om hur rollspel har påverkat mitt författarskap.



onsdag 14 mars 2018

Releasefest för Raya i Malmö!

Kom och fira boken!

Lördagen 7 april.

Insläpp: 18.30.
Programmet startar 19.00.

Plats:
Poeten på hörnet, Södra Förstadsgatan 65 B, Malmö.

Det blir uppläsningar och samtal, men mer info om det senare.

Raya är en bok som tar avstamp i det moderna arbetslivet med sina osäkra anställningar, samtidigt går den att relatera till #metoo-rörelsen och dagens debatt om att inskränka strejkrätten. Men lika mycket är Raya en roman där familj och arbete krockar.

Baksidestext:
En storm drar in över staden och förseglar bagerifabriken. En våg av vilda strejker sveper över landet. På fabriksgolvet sprider sig oron bland de osäkert anställda, något måste göras. De samlar sig och utmanar såväl fackklubben som företagsledningen.
I stormens öga står en familj.
Raya jobbar som vikarie vid ugnen, den första kvinnan på sin post. Hennes mor förpackar brödet i slutet på linjen. Hennes styvfar är deras chef.
Detta kammarspel utspelar sig under ett dygn och två arbetsnätter där allt ställs på sin spets.

Boken kostar 150 kronor och det går att betala med kontanter eller swish.





lördag 10 mars 2018

Caradrius

Med Caradrius vann jag Fantastiknovelltävlingen 2017.
Det var en stor överraskning. Jag hade nämligen nästan glömt att jag hade skickat in bidraget.

Nu har skräcknovellen kommit ut i e-format och som ljudbok. Det är Fafner förlag som ordnat det. Omslaget, här nedan, är tecknat av Lars Krantz.

Caradrius på Storytel Adlibris och Bokus. Den kostar under 20 kr. Vilket klipp ;)

En recension har redan trillat in: Läsa & Lyssna.



Baksidestext:

Alice är allvarligt sjuk. Själv bryr hon sig inte. Men det gör Jack. De är unga och lever i samhällets ytterkant, ett skitigt och rått Göteborg, präglat av våld, Aids-noja och droger. En av Jacks torskar berättar att Caradrius har återuppväckts. Pestfågeln som helar de sjuka ska finnas i en rivningskåk. Jack bestämmer sig för att de ska finna fågeln. Han är villig att göra vad som helst, bara Alice blir frisk. 



Jurymedlemmarnas motiveringar till vinstnovellen:

“Caradrius” av Henrik Johansson

Niklas Krog: Välskriven och skruvad historia om ett liv i samhällets ytterkant, med sex och droger och mycket elände. Halvvägs in dyker det upp en magnifik Caradrius, som tar historien till sitt logiska slut, även om logiken inte blir uppenbar förrän i den avslutande meningen. Snyggt novellbygge.

Pia Lindestrand: Mycket välskriven skräcknovell, mot en bakgrund av rå socialrealism framträder ett övernaturligt fenomen som inte är ondskefullt i sig självt, men som är i händerna på giriga människor. En tonsäker skildring från AIDS-skräckens 1980-tal, om yttersta misär och innerlig vänskap.

Karolina Bjällerstedt Mickos: En välskriven, gripande socialrealistiskt skildring som visar att det fantastiska finns mitt ibland oss. Kombinationen av det jordnära, hudnära, blodnära och en mirakulöst botande fågel Fenix slår hål på läsarens alla försvar. Jag inser det jag alltid vetat: att två av människans tydligaste särdrag är dels driften att utnyttja och förstöra allt omkring sig för egen vinning, dels förmågan att resa sig över sin egen natur och bli något större.

torsdag 8 mars 2018

En låda Raya från förlaget

Titta vad som kom med posten!

Raya är min tredje bok och andra roman. Här kommer baksidestexten som bonus:
En storm drar in över staden och förseglar bagerifabriken. En våg av vilda strejker sveper över landet. På fabriksgolvet sprider sig oron bland de osäkert anställda, något måste göras. De samlar sig och utmanar såväl fackklubben som företagsledningen.
     I stormens öga står en familj.
     Raya jobbar som vikarie vid ugnen, den första kvinnan på sin post. Hennes mor förpackar brödet i slutet på linjen. Hennes styvfar är deras chef.

Detta kammarspel utspelar sig under ett dygn och två arbetsnätter där allt ställs på sin spets.

Henrik Johansson, född 1973, bor i Malmö. Han är vid sidan av författandet också verksam som kritiker, krönikör och skrivpedagog. Raya är hans tredje bok efter Av kött och blod (2013, Federativs förlag) och Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse (2016, Rastlös förlag).