tisdag 8 juli 2014

Köttmonstret i Celitz

Recension i Arbetaren:

Eskapix är, enligt sin presentation, något mer än ett förlag. De är en kulturrörelse som verkar för en ”verklighetsflykt till ett underland som bara finns i fantasin”. Och med Pohlavi Remeslas Köttmonstret i Celitz, i översättning av KG Johansson, gör man en verklighetsflykt i dubbel bemärkelse. Dels släpper man en grotesk och vansinnig berättelse, dels skapar man en fiktion kring hur boken blivit till: att den skrevs på slovenska, språkgranskades av någon som på tjeckiska heter ”Stor Idiot”, översattes och publicerades i ett amerikanskt pulpmagasin på 1930-talet och nu kommer ut på svenska är helt enkelt för bra för att vara sant. Det tycks mig som om ramberättelsen kring bokens skapelse är till för att skapa en kuslig känsla genom att Remesla då skulle ha förutspått koncentrationslägren med skrämmande precision. Nåväl, det om det, men bildgoogla inte ”Pohlavi” om ni sitter på biblioteket. Jag talar av egen erfarenhet.
Bokens huvudspår kretsar kring Jakub och hans fru Elsbeth. Det är Elsbeth som är köttmonstret och det är hennes hunger efter sex och mat som driver handlingen framåt. Hon ligger i sin säng, för stor för att lämna rummet: ”Dallrande och gungande fet, så grotesk så att fettet tycktes drypa från henne när hon stånkande vände på sig i sängen”. Jag skriver att hon är köttmonstret, men frågan är om inte antagonisten egentligen är det monsterfierade Dessauer Kali: den mutations- och ångestframkallande fabriken i Celitz (och såklart: om fabriken inte representerar industrialiseringen och kapitalismen, kanske nazismens industriella mördande och hunger efter makt?). Jakub och Elsbeth bor i en enslig stuga och det är deras relation, eller vad Jakub tvingas göra för att tillfredsställa sin fru, som är konfliktens kärna.
Stilen är intressant för att den så tydligt visar var författarens fokus ligger. I vanliga fall är det normal, funktionell prosa. Men i det groteska bildspråket är stilen som mest och bäst genomarbetad: ”vissa av de illaluktande små varelserna hade två huvuden, andra hade armar eller könsorgan där huvudet borde sitta; det fanns blandningar mellan människa och varg, det fanns råttor med människorarmar, sfinxliknande människohuvuden med vargkroppar, och naturligtvis tycktes de ohyggliga växtvarelserna vara inbegripna i oändliga sexuella akter med varandra, förvridna i groteska ställningar [...]”
Det för, faktiskt, tankarna till Homeros. Många författare använder miljöskildringar som ett slags tidsfördriv, långsammare sträckor mellan de mer dramatiska, mellanmänskliga, inslagen. Icke så i Iliaden eller Köttmonstret i Celitz. I sex- och äckelscenerna finns en närvaro, ett här och nu, som ensamt intar medvetandet. Bokens bästa partier är där Jakub är ensam eller bara med sin fru. Då blir det som mest klaustrofobiskt, som mest skrämmande.

Köttmonstret…
är ingen bok för äckelmagade. Ibland lägger jag ifrån mig boken för en paus och tänker flera gånger att ”nu kan det inte bli mer bisarrt”. Naturligtvis har jag fel varenda gång. En nackdel är att det ibland känns som två böcker: dels historien som utspelar sig kring stugan, dels den om en omvärld där judehat och nazism håller på att växa starkare. De knyts ihop, men det känns bitvis som en efterkonstruktion: som att författaren först skrivit om Jakub (antagligen i jag-form skvallrar en del korrekturmissar om) och sedan lagt in referenser till Adolf Hitler, vätecyanid och judeutrotningen. Hitler kommer in relativt sent (inte som karaktär, men som referens till omvärlden) men sedan pratas det väldigt mycket om Tredje Riket. Ibland känns det konstlat, men det tillför också en del intressanta aspekter. Ett tag funderar jag på om de karaktärer som dör motsvarar länderna som blev invaderade av Tyskland. Och på tal om en annan österrikare så hade Freud haft mycket att hämta i den här boken: där det genom hela historien finns en sammanblandning av sex, våld, hunger, världsherravälde och vagina dentata – betandad vagina.
Köttmonstret i Celitz är en filmisk bok, och jag tänker på skräckfilmer om ungdomar i ensliga stugor när jag läser den. Det är en bok jag inte kommer att glömma i första taget, och inte bara för äckelkänslorna, utan också för att den väcker tankar kring samhället, industrialisering och fascism. Den är öppen på ett bra sätt, jag finner att jag funderar på vad författaren säger, skapar, och vill ha sagt. Köttmonstret har planterat sporer i mitt huvud.
Henrik Johansson
 
 



fredag 4 juli 2014

Recension: Forken blir sjuk

Forken blir sjuk



Barbro Lindgren, nybliven Alma-pristagare, sade i en intervju i svt:s Babel att bra barnlitteratur ska tilltala vuxna minst lika mycket som de ska tilltala barn. Det låter vettigt, speciellt för de böcker som vuxna läser för barn. Ska man som förälder läsa något 50 gånger måste det hålla i längden för att man inte ska bli tokig.
Författaren Annika Henning och illustratören Maria Nilsson har tidigare gjort böckerna om Hunden Rund och har nu givit ut Forken blir sjukHirschfeld Media. Boken om monstret Forken riktar sig till både vuxna och barn på ett lite annorlunda sätt än de flesta andra barnböcker jag läst. Monsterböcker är vanliga, och böcker med budskap är vanliga. Dock brukar budskapen reduceras till ganska förutsägbara moralkakor om att mobbning är fel eller, än värre, att man ska ha på sig bilbälte.
I Forken blir sjuk är berättelsens värld skrämmande lik vår egen: Forken har jobbat i hela sitt liv, men fick tillsvidareanställning som ”skrämmare” på ett museum först året innan boken tar sin början. Han blir sjukskriven efter att ha blivit misshandlad av en besökare. När han ligger hemma med bruten rygg får han problem både med en hetsande chef, som undrar varför han inte jobbar, och med sjukvården som tycker att det nog inte gör så ont. Så här kan det låta:
”Just då får Forken ett sms. Det är från chefen: Hej din slöfork! Kom till jobbet imorgon kl. 7. Annars får du sparken. ;) /Bozzen”
Forken bor i ett samhälle där monster har jobb – där det finns chefer som piskar, en oförstående sjukvård, och en sträng farbror på tv som säger att de sjukskrivna egentligen inte alls är sjuka utan ligger hemma och slappar. Som synes är boken målad i mörkare färger, vår egen samtids färger, än många andra bilderböcker. Det är ett mörker som även går igen i illustrationerna. Maria Nilsson har använt kol till illustrationerna, och med undantag av röda detaljer går allt i svart. Det ger en dov, snygg och lite läskig bok. Bilden av hur Forkens rygg ser ut innan den spikas ihop är en personlig favorit. Vid ett tillfälle reser Forkens katt ragg, och ser då precis ut som den klassiska strejksymbolen Wildcat. Jag undrar om det är meningen eller bara en lycklig slump. För det mesta visar illustrationerna samma sak som sägs i texten, och jag kan sakna att det inte sägs något annat, att bilderna hellre hade kunnat visa en detalj eller skeende som vi inte får reda på genom texten.
Men även om det är en mörk berättelse är inte allt svart, precis som i verkligheten finns det trevliga och sympatiska arbetskamrater. Henning och Nilsson jobbar här ofta med konstraster inom samma bild: chefen står och är sur samtidigt som arbetskamraterna flockas runt Forken för att hälsa välkommen tillbaka.Vi ser hur dåligt Forken mår samtidigt som gubben på tv säger att de sjuka inte är sjuka på riktigt.
Forken blir sjuk fångar inte bara kraven på de som jobbar utan också på de som är sjuka, och genom att sätta monster i samma situation som många vuxna är i så sticker boken av rejält. Det väcker tankar hos mig om hur politisk man kan, och bör eller inte bör, vara i barnlitteratur. Och det får mig också att reflektera över det vi inte betraktar som politisk barnlitteratur: den vanliga barnboksvärlden där föräldrar aldrig har bekymmer med hälsan eller på jobbet. I vilket fall som helst: i en värld där monster inte har onda chefer eller problem med Försäkringskassan så skadar det inte att ett monster har det. Tvärtom.
För att vara en bok om monster har Forken blir sjuk en ovanlig realism, men det frångås på slutet, vilket faktiskt är ganska skönt. Just när jag undrar hur Henning ska lösa upp berättelsens mörker dyker en röd lapp upp. Först blir jag orolig över att det är en valsedel (jag är väl skadad av EU-valet) och att en ny regering ska lösa allt. Men så är det inte. Forken får en vinstlott i handen och kan på så vis komma undan chefen och myndigheternas krav samt göra något gott för andra sjuka.
Lotten dyker upp när Forkens arbetskamrat Turf slår näven i bordet. Och kanske vill Henning vara symbolisk : Vill vi ha ett mänskligare samhälle, för såväl människor som monster, då måste vi slå näven i bordet ibland.
Publicerad i Arbetaren.
Bokus 


onsdag 2 juli 2014

Det arbetande folket



Nu har Föreningen Arbetarskrivares nionde antologi kommit, Det arbetande folket, den är redaktörad av Victor Estby, har omslag av Ellen Ekman och innehåller bidrag av 35 författare. Där ibland jag.

Jag tänkte bjuda på en tredjedel av min text:

Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse

Kapitel 1 – i vilket Johansson är hungrig och går till banken.

Jag var hungrig och gick till handlaren.
Jag sa: Ge mig bröd.
Handlaren gav mig bröd.
Handlaren sa: Ge mig pengar.
Jag sa: Varför?
Handlaren sa: Fråga inte varför, bara ge mig pengar.
Jag sa: Jag har inga pengar.
Handlaren sa: Gå till banken.

Jag gick till banken.
Jag sa: Ge mig pengar.
Banken sa: Varför?
Jag sa: Så jag kan köpa bröd.
Banken sa: Du får ta ett lån.
Och banken gav mig pengar.

Jag var hungrig och gick till handlaren.
Jag sa: Ge mig bröd.
Han gav mig bröd.
Han sa: Ge mig pengar.
Och jag gav honom pengar.

Banken kom till mig och sa: Ge mig pengar.
Jag sa: Varför?
Banken sa: Fråga inte varför, bara ge mig pengar.
Jag sa: Jag har inga pengar.
Banken sa: Skaffa ett arbete.

Jag gick till Arbetsförmedlingen.
Jag sa: Ge mig ett arbete.
Arbetsförmedlingen gav mig en nummerlapp.
Jag sa: Ge mig ett arbete.
Arbetsförmedlingen gav mig en blankett.
Jag sa: Ge mig ett arbete.
Arbetsförmedlingen sa: Jag har inga arbeten.
Jag sa: Varför?
Arbetsförmedlingen sa: Om alla hade arbeten, skulle ingen vilja arbeta.
Jag sa: Jaså?
Arbetsförmedlingen sa: Skämt åsido. Vad vill du ha för arbete?
Jag sa: Vad som helst.
Arbetsförmedlingen sa: Du måste vilja någonting. Annars kan jag inte hjälpa dig.
Jag sa: Jag vill bli astronaut.
Arbetsförmedlingen sa: Det finns för många astronauter.
Jag sa: Då vill jag bli rockstjärna.
Arbetsförmedlingen sa: Vill du bli handlare?
Jag sa: Nej.
Arbetsförmedlingen sa: Vill du jobba på banken?
Jag sa: Absolut inte.
Arbetsförmedlingen sa: Vad tycker du om att göra?
Jag sa: Äta bröd.
Arbetsförmedlingen sa: Då får du utbilda dig till bagare.

Boken kan beställas av föreningen och kostar 200 kr.
Mejla beställningen till monica66acdc@gmail.com

Eller köpas på t ex Adlibris

Medverkande:
Carola Ankarborg, Bengt Berg, Gustaf Berglund, Emil Boss, Birgitta Edberg, Stefan Estby, Micke Evhammar, Towe Falk, Tomas Fransson, Oscar García, Solveig Halvorsen Kåven, Maria Hamberg, Eva Hanson, Beata Hansson, Kalle Holmqvist, Henrik Johansson, Åke Johansson, Torgny Karnstedt, Sofi Larsdotter, Pia Lindestrand, Jesper Lundby, Astrid Lundström, Erik Löfvendahl, Kristina Meiton, Jane Morén, Robert Nyberg, Pelle Olsson, Cecilia Persson, Eric Persson, Andreas Svanberg, Agneta Thomasin Svensson, Anamarija Todorov, Sven Wernström, Jenny Wrangborg och Annamaya Öhlund.

RECENSIONER
Ur språket är du kommen” av Ingemar Nilsson, Tidningen Kulturen 1 juli 2014
Vi har inte makten men vi äger orden”, Mål & Medel 7/8 2014

onsdag 25 juni 2014

Antifascism och självförsvar

Krönika publicerad i senaste numret av Clarté:

Nassarna har attackerat Glassfabriken!
Jag minns det som i går, men det var över sex år sedan, jag minns det för vad som hände för några veckor sedan, för Showan. Telefonsamtalet fick mig att, efter en viss tvekan, cykla ner till Glassfabriken. Några poliser syntes inte till. Inte heller några skribenter som hatade mina åsikter men som var beredda att dö för min rätt att framföra dem. Precis som för några veckor sedan hade nazister tagit sig till Möllan för att hitta någon att attackera. Ingen hade varit där och de hade krossat rutor i stället. Det är ingen slump, det är ett återkommande mönster. Nu som då. Jag satte inne på kaféet när nästa larm kom, denna gång mer akut: De kommer.

Vi skyndade oss ut. Det är bäst att möta dem på gatan. Är det illa kan vi fly. Inne i en lokal kan vad som helst hända. Nassarna var ett tjugotal. Med tanke på att de kastade sten och flaskor var det svårt att tro att de ville dricka bryggkaffe med sojamjölk. Men vi försvarade oss, och när nazisternas medhavda ammunition var slut vände de och sprang. Några av dem tog sin tillflykt, eller reträtt enligt dem själva, till vårdcentralen Eden, en vårdcentral som varit nedläggningshotad ett par år tidigare. Hotet hade avvärjts genom protester från de boende. Vi, jag var då med i Autonomt Motstånd, hade varit med i protesterna och hjälpt till med mobiliseringen. När nazisterna skrev sin rapport om konfrontationen senare så hävdade de att vi inte vågat följa efter dem in på vårdcentralen. Det är naivt från deras sida, det visar hur dåligt de känner oss, men visar också på en skillnad mellan kålsupare och kålsupare. Man går inte in och slåss på vårdcentraler. Där finns gamla och sjuka. Man går inte in och slåss på en vårdcentral där man tillsammans med brukare och personal kämpat mot dess nedläggning. Så viktiga är inte nazister. Inte ens om de precis försökt kasta sten i huvudet på en. Vi är inte som de, vi har inte den hänsynslösheten, inte det förakt för svaghet som krävs för att gå in och slåss på en vårdcentral.

Ibland är det viktigt med antifascism, men som bäst är det ett nödvändigt ont. Det är viktigare att kämpa mot den politik som göder de fascistiska grupperna: mot nedskärningar, mot högerpolitik, mot rasism och för jämlikhet. Eller som i Showans fall: att bilda Fotbollssupportrar mot homofobi.
Det är bättre att vi räddade vårdcentralen Eden än att vi jagade in nazisterna där.
Även om det sista också var nödvändigt.

Henrik Johansson bor i Malmö och debuterade 2013 med romanen Av kött och blod (Federativs förlag).

Upplopp på Möllevången - artikel i Sydsvenskan


torsdag 19 juni 2014

En målad historia

Min recension av utställningen En målad historia. Publicerad i Arbetaren.
 Gustaf II Adolf före slaget vid Lützen (Nils Forsberg, 1900).
Foto: Göteborgs konstmuseum

Solen spelar inte över rytteriets rustningar när de anländer till fronten. Det är en mulen dag. Gustav II Adolf håller upp sin värja i luften, till skillnad från de övriga är det inte värjans blad han erbjuder himlen, utan handtaget. Kungen blickar högre än de andra, de ser på honom som han ser mot Gud. Jag backar för att kunna överblicka den enorma tavlan. Fem gånger tre meter, säger mitt ögonmått. Skådeplatsen är Göteborgs konstmuseums utställning En målad historia, slagfältet är ett fiktivt Lützen, och i tavlans berättelse ska Gustav II Adolf snart dö. 8 000 andra soldater också, men tavlans titel handlar inte om dem.

Konstnären heter Nils Forsberg och på utställningen, som handlar om svenskt nationalromantiskt historiemåleri från 1800-talet, är han en av många. Men jag är här för Forsberg. Bakom min rygg hörs ett fältslag som utspelar sig på en tv-skärm och är från en av Arn-filmerna. Det är meningen att man ska jämföra filmen och tavlorna och förstå det politiska i konsten, att den används som propaganda. Det är fantastiskt svårt att koncentrera sig på tavlan med filmen i bakgrunden. Jag vet inte. Tror man att ”Karl XII:s likfärd” är ett foto av den verkliga likfärden är man ju helt dum i huvudet. Samtidigt går det inte att dra en gräns mellan konst och propaganda.

Vid Lützen tittar en del av soldaterna åt höger. Är det den kejserliga härens framrycknings som antyds? En av pikenarna har en bandagerad hand. Marken är lerig, växtligheten nedtrampad och soldaterna har valrossmustascher. Ansiktena är häpna, hänförda, munnarna är öppna. De jublar inte. Männen ser mot höger, de ser mot kungen, kungen ser mot himlen. Enbart hästarna ser på åskådarna. Gustav II Adolfs häst stirrar rakt fram och tänker: ”Vad fan gör jag här?”.

Hästens herre, protestantismens general, har blottat huvudet. Hatten i handen och inga synliga skydd, ingen hjälm, inget harnesk. Kavalleriet har ridit in i tavlan, men nu stannat. Vem är mannen på den vita hästen? Hans ansikte sticker ut.

Forsberg anknyter till Carl Wahlboms målningar av Gustav II Adolf. Wahlbom lägger, 50 år tidigare, ett ljus över kungen. Som en kristusgestalt är han upplyst, illuminerad. Forsbergs Gustav II Adolf är mörkare. Kungen är inte ljusare än de andra. Hela tavlan är dovare, dimmigare, hären står i lera. Forsberg arbetade som sjukvårdare under det fransk-tyska kriget 1870–71. Hans krig är skitigt, sårigt, smutsigt. Han vet att ett fältslag som kräver 8 000 liv inte är någon klinisk affär. Men konstnärligt sett är det nu också en nationalromantik på dekis. Forsbergs tavla är daterad 1900. Industrialiseringens koldamm färgar landskapsflaggor som vajar i bakgrunden, i det verkliga samhället utanför tavlan är det inte rytteriet som spränger fram utan arbetarklassen. Att idealisera gamla kungar är inte längre på modet, även om tavlan är ett beställningsverk, nationalismen är ifrågasatt och Sverige undviker 1905 ett krig med Norge genom att acceptera grannlandets självständighetsförklaring. Arbetarrörelsen mobiliserade för freden. Är det en sadel som ligger i leran? Fanorna är raggiga, med fransiga, trasiga kanter. Mannen med det tydliga ansiktet sitter inte på den vita hästen, det är trumpetarens häst, jag har sett fel. Ljuset är dunkelt i utställningssalen. Illa.

Gustav II Adolf, trons försvarare, ser inte den tysk-romerska armén. Han ser inte sin annalkande död. Han erbjuder himlen sin värja och Gud tar värjan och stöter den i hans kropp. Dimman har fått skulden. Dimman. Den markbundna kungen kan inte dödas utan slumpens, naturens medverkan. Det är inte fiendens förtjänst. Inte hans egen skuld.

Forsberg har en historia av bortvända ansikten. Den menige huvudpersonen i ”En hjältes död”,  pojken i ”Akrobatfamilj” inför cirkusdirektören, kungen i ”Gustav II Adolf före slaget vid Lützen”. Vi ser på tavla, i tavlan ser bikaraktärerna på huvudpersonen. Huvudpersonen ser upp, ned, bort. Hären är på väg fram.

Från Wahlbom till Forsberg har det ljuset försvunnit. Despoten är inte längre upplyst.  Himlens ljus faller inte längre på honom, och han faller. Det är nu den menige, namnlöse soldaten som är hjälten. Den som kriget konsumerar. Mannen i ledet, massarbetaren, mervärdesproducenten. Vi rullar på löpande band in i industrialiseringen. Det är kapitalismens tidevarv. Det är inte den av Guds nåde tillsatte kungen som är hjälten. Inte den som erbjuder Gud svärdet. Hjälten är skaparen av mervärdet, vars skapelse Mammon-Guden vilar sitt feta arsle på. Och konsten har gått från romantik till realism.

söndag 15 juni 2014

Angående kulturskribenters maktlöshet

Planen är att det mesta jag skriver ska komma upp på bloggen förr eller senare. Det uppdraget har jag misskött på sistone, men här kommer senaste krönikan från Arbetaren.

Kulturskribenten har inte makten

Jonas Thente har skrivit en text i Dagens Nyheter där han menar att näthatarna inte är ett demokratiskt problem, problemet är snarare politiska kulturdebattörer, i synnerhet på vänsterkanten. Han kopplar ihop näthatarna med fabriksnedläggningar och frånvaron av representation av arbetarklassen i det offentliga samtalet.
Jag arbetade på en brödfabrik och blev uppsagd när fabriken lades ned. I samband med nedläggningen uttrycktes en hel del anonymt hat genom brev och klotter. Det vet jag säkert eftersom jag själv anonymt gav utlopp för en hel del hat. Mig veterligen var det ingen som riktade detta hat mot Maria Sveland och hennes underliv. Hon hade ju inte ett skit med nedläggningen att göra. I stället var det företagets ledning som fick skit. Ni vet: de ansvariga.
Jag kan inte minnas att vi någon gång diskuterade en kulturdebatt. Arbetarrörelsen fick en del kritik, regeringen fick kritik, företagsledningen fick mycket kritik. Arbetare är inte idioter. Vi diskuterade aldrig ”den intellektuella vänsterns svek”, för det är en helt ointressant fråga i samband med att ett företag köper upp 24 fabriker och lägger ned 17 av dem. Bor man på kultursidorna kan man lätt få intryck av att kulturdebattörer har makt. Så är det inte. Som makthavare betraktade är kulturskribenter oerhört maktlösa.
Att ge 160 bagare sparken är makt, att höja hyran för folk, att vräka dem, att fängsla, att skicka dem ur landet, att anställa, att leda och fördela arbetet, att stifta lagar, att driva skolor. Det är makt. Att skriva en krönika? Not so much makt. Skribenter kan ha inflytande, men makt är något annat. Makt är att kunna tvinga sin vilja på människor.
Thente menar att arbetarklassens bristande representation är ett problem, men arbetarklassens stora problem ligger inte i att den saknar representation. Representationen en del av problemet. Problemet är att arbetarrörelsen har tagit makten från vanliga människor och gett till politiker och tjänsteman, att ersätta dem med lojala intellektuella är helt meningslöst. Vill man förändra världen och sin egen situation måste man förlita sig på sin egen oförmedlade styrka. Inte välvilja från kulturskribenter.
På bageriet diskuterade vi aldrig möjligheten att få mer medial uppmärksamhet. Däremot dök tankar om strejk och fabriksockupation upp ibland: maktmedel.
Det blev aldrig något av. Vi var väl för vana att höra våra åsikter formuleras av andra, se våra handlingar bestämmas av andra.
Det allt övergripande demokratiska problemet är varken näthatarna eller den intellektuella vänstern. Det är bristen på ekonomisk demokrati som är det demokratiska problemet. Problemet är att kapitalism är oförenligt med ekonomisk demokrati.

Denna krönika gjorde också att jag fick en stilfull bild av Den ömhet du är värd:


onsdag 9 april 2014

Frida Kahlo och Tintin och kroppsbehåring

Jag har inte riktigt kunnat släppa den där remaken som Frida Kahlos självporträtt fick ( Att kolonisera Frida Kahlo ), och tankar har snurrat i huvudet sedan dess. Porträtten blev "vitare" och "kvinnligare" och framförallt väldigt mycket opersonligare. Avhumaniserat, skulle jag nästan vilja säga. Individen Frida Kahlo försvinner till förmån för en stereotyp.
Något annat som bränts sig kvar i huvudet är stycket här nedan, som jag läste på en blogg som problematiserade Genusfotografen:

"För nåra år sedan intervjuade jag Bingo Rimér. Vi pratade en del om retuschering som på den tiden ansågs vara det stora hotet mot kvinnors självkänsla och kroppsuppfattning. Rimér berättade att den ganska hårdhänta retuschering de utförde på Moore och Slitz inte var så mycket för att behaga läsarna som för att blidka annonsörerna. Riktig hud, valkar, hår, ärr. Allt som avslöjar modellens mänsklighet och erfarenhet ansågs vara för porrigt. Retuscheringens främsta syfte var alltså inte att framhäva sexighet utan att skala bort den. Det där har fastnat i mig. Klart att hud är hetare än plast. (Vad retuscheringen sedan gjort med människors krav och förhoppningar på sina egna kroppar är en annan diskussion.)"

Ja, ni förstår säkert likheten: "allt som avslöjar modellens mänsklighet".

Fotomodellerna och Frida blir allt mer lika, så att säga. För att koppla till antiken så blir de allt mer lika marmorstatyer.




Tintin då? Ja, det slog mig också att en väldig stor del av förra årets kulturdebatter handlade om det är rätt att ta bort andra stereotyper, och det är här talande hur lite uppmärksamhet Frida har fått. Jag tänker på saker som Tintin i Kongo, Barna Hedenhös, Pippi Långstrump, kokosbollar och Kalle på julafton.
Det om det.