onsdag 28 januari 2015

En roande sida av litteraturens cancer

Recension publicerad i Arbetaren

(Bok) Bartleby & Co Enrique Vila-Matas.
Översättning Yvonne Blank.
Bokförlaget Tranan


"Jag har aldrig haft någon vidare framgång hos kvinnor, jag går resignerat omkring med en besvärande puckel på ryggen, alla mina närmaste släktingar är döda, jag är en ensam stackare som arbetar på ett trist kontor.”
Så inleds Bartleby & Co av Enrique Vila-Matas, i svensk språkdräkt av Yvonne Blank. Romanens namn anspelar på Bartleby, the Scrivener från 1853 av Herman Melville, mest känd för Moby Dick. Melvilles Bartleby är också en kontorist, en som vägrar, eller ”helst slipper” arbeta. Hans ständiga milda svar när hans chef vill få honom att göra saker är ”I would prefer not to”. Vila-Matas och Marcelo, hans ”puckelrygg” till huvudperson, har tagit fasta på Bartlebys Nej och skriver därför en osynlig text vars fotnoter utgör romanen om Nej-författarna. De författare som, likt Marcelo, slutat skriva efter kanske bara en bok. Jag skriver ”roman” men boken har drag av essä, novellsamling och semi-vetenskaplig text. Genom att fokusera på de icke-skrivande författarna talar Vila-Matas om litteratur. Det är ett lättsamt och tidvis underhållande samtal som, tycks det mig, blir roligare ju mer man vet om litteraturhistoria och skrivande. Det är en osynlig litteraturhistoria som skrivs fram, en som handlar om de som slutade skriva, om de långa pauserna, om språkets otillräcklighet, om hur den litterära offentligheten tar all kraft genom boksigneringar och tidningsintervjuer.



Namnen som passerar revy är många, okända som kända: Melville själv, Oscar Wilde, Arthur Rimbaud, Hugo von Hofmannsthal. Deras öden och argument varierar. Det kan låta tungt, men tyngden är snarare på grund av en brist på framåtrörelse än av språket. Vila-Matas rör sig med lätta nedslag på tung mark. Det är en text att associera till. Jag skriver ned novelluppslag medan jag läser, jag skriver ned citat, jag frågar mig varför jag själv skriver, eller varför jag nu läser men inte skriver. I stället för den standardiserade författarfrågan ”Varför skriver du?” frågar Marcelo folk på stan varför de inte skriver. Det är trots allt så att 99 procent av befolkningen inte skriver. Det är en bra fråga. Jag ställer den på Facebook och får varierande svar. ”För att det inte blir bra.” Svaret är intressant. Om jag ska övertolka det behöver det inte handla om ett personligt tillkortakommande utan om att språket är otillräckligt för att beskriva världen och förmedla våra erfarenheter. ”Ett liv som inte kan uttryckas med ord”, för att genom Vila-Matas citera Robert Musils Den unge Törless förvillelser. Någon skriver inte för att han inte hinner läsa tillräcklig och ser läsande och lyssnande som ett ideal. Det är en insikt då läsförståelsen minskar samtidigt som allt fler vill bli författare. I dag är det självutlämnande stort och skrivandet sägs vara helande, terapeutiskt, men om det snarare riskerar att riva upp? Samira Ariadad svarar: ”För att det tar tid innan jag kommer över hur exponerande det är i mitt huvud, allt det som går att dölja sig bakom. För att det kräver att man tar sina egna ord på allvar nog att lägga tid och möda på det, och på lek nog för att mödan inte ska kännas pressande, kvävande.”

Generellt har de som tagit sina ord på allvar varit samma personer som de vars ord samhällets toppar också tagit på allvar. Så när Marcelo inleder sin berättelse med att han inte haft någon vidare framgång hos kvinnor kan man fråga sig varför kvinnor inte haft någon framgång hos honom? Av alla författare som nämns är en bråkdel kvinnor. Det är synd – då det skrivs en fiktiv litteraturhistoria över Nej-författarna borde kvinnor som tystnat ha en självklar plats. Jag tänker till exempel på Harper Lee, Sor Juana eller Molly Johnson vars debutroman Pansarkryssaren nyligen återutgivits.

I samtidens brus är den bartlebyska tystnaden fascinerande. Därför lever Bartleby kvar. Vi lever i en tid då vi ibland krävs på delaktighet, vi ska ha en åsikt, vi ska rösta, vi ska finnas i sociala medier. En i det sammanhanget intressant text är Bartleby på Toyota, skriven av en metallarbetare som kallar sig iammany: ”Hans märkliga vägran blir organismens cancer. Den magra produktionens cancer är de arbetare som vägrar att dela med sig av sin kunskap, som föredrar att inte flyta med strömmen, som tiger på förbättringsmötena, som föredrar att stanna kvar på sin plats utan att ge någon rationell förklaring varför. Dessa nya Bartlebys vägrar att bli inlemmade i företagsorganismen, de vägrar optimismens tyranni.”
Är då de icke-skrivande författarna litteraturens cancer?
I så fall är är Bartleby & Co en roande sjukdomshistoria.

Henrik Johansson
 Hos Adlibris och Bokus.

måndag 12 januari 2015

Antikvantis vänner – bli stödmedlem

Jag sitter regelbundet och skriver på Antikvanti, vilket trogna läsare har märkt genom mina gästinlägg därifrån, och ser gärna att alla stödjer Antikvanti genom medlemskap: 

Antikvantis vänner – bli stödmedlem

Antikvanti fyller sju år i år. Under dessa år har grannlokalen haft fyra olika verksamheter. Det är inte konstigt – det är oerhört svårt att klara av en ekonomiskt hållbar verksamhet i sådana lokaler. Antikvanti har aldrig haft som mål att gå med vinst, och jag hoppas jag ska kunna driva Antikvanti länge till. Med minskad inkomst i samband med min föräldraledighet blir det svårare.

Många uppskattar Antikvantis bidrag till Malmö, kvarteren och kulturen. Kommunen har dock hittills sagt nej till ekonomiskt stöd.

Visa därför gärna ditt stöd för en kulturellt värdefull men ekonomiskt idiotisk verksamhet! Du får under ett år framåt köpa begagnade böcker för hela medlemsavgiften. Man skulle kunna säga att medlemsavgiften är en förskottsbetalning. Du får dessutom hämta ett exemplar av Oäktingen av Violette Leduc, utgiven 2014 av Rastlös förlag. Slutligen håller vi dig uppdaterad med regelbundna utskick om nyinkomna titlar på Antikvanti.

Sätt in 500 kr på pg 348399-7 (Antikvanti) och ange ditt namn som meddelande. Skicka sedan e-post till info@antikvanti.com och meddela dina kontaktuppgifter. Du kan såklart också betala kontant på plats. Medlemskapet löper ett år från inbetalningsdatum.
Vänliga hälsningar,
Jacob Andersson
Antikvanti

fredag 2 januari 2015

Vett och etikett på antikvariat

En hund kom oombedd in i sällskap med en kund in spe. Kunden frågade efter en titel om vett och etikett. Kunden gick från antikvariatet lottlös. Hunden i sällskap med sin ägare.

Gästinlägg från Antikvanti

måndag 22 december 2014

Med Moa till Paris

Andra gästinlägget från Antikvanti

Med Moa till Paris
Idag sitter jag och skriver min första musikrecension och det regnar utanför. Snart ska stormen träffa Malmö och Sverige. Jag recenserar Påtår hos Moa Martinson som är en cd inspelad av fyra vissångare: Maja Heurling, Åsa Bällsten, Isabell Dahlberg och Mats Källblad. De har tolkat Moa Martinson genom musik. Recensionen är snarare en anmälan. Jag har bara 1100 tecken till mitt förfogande (som en jämförelse är det här inlägget drygt 2400 tecken). Det är svårare att skriva kort än att skriva långt. Nå, jag ska inte säga mer om plattan eller recensionen, ni får läsa den i Mål & Medel när den publiceras. Under en paus mellan skrivandet och lyssnandet letar jag efter Martinson i hyllan. Moa och Harry står bredvid varandra. Bara en av varje. Ovanligt lite för att vara några av de största arbetarförfattarna. Det finns betydligt mer av Ivar Lo-Johansson och Vilhelm Moberg. Det kanske är så att Harry och Moa tar slut fortare. Av Harry är det Vägen till Klockrike. Exet i hyllan talar om att den är från 1948 och just detta exemplar tillhör det tjuguandra tusendet. Det är mycket.

Klockrike och Livets fest

Av Moa är det Livets fest, utgiven av Folket i Bild 1952. Detta exemplar är numrerat. Nummer 111770 av en upplaga på 125000. Det är inte mycket, det är otroligt mycket, med dagens mått mätt.
Vän av ordning och samtidsmänniska kanske frågar sig hur detta är möjligt. Folket i Bilds (FIB) serie Folkböcker (av vilken Livets fest har valt till den hundrade för att äras som ett jubileumsverk) kunde tryckas upp i dessa enorma upplagor för att de såldes av bokombud som fanns ute på arbetsplatserna. Arbetarlitteraturen var en folkrörelse.
Inne i boken kan man också läsa och lära lite om dåtidens litterära offentlighet. För att fira jubileet inbjuder förlaget fem köpare och fem säljare att möta våren i Paris tillsammans med Moa Martinson. Därav numreringen som också innebär att boken är en lott. ”Det blir en härlig flygtur med SAS Nattparisaren och fem dagars fritt uppehälle i glädjens och minnenas stad våren 1953.”
I mina ögon låter det som ett väldigt påkostat pris 1953. Paris tur och retur och fem dagars uppehälle för tio personer. Jag kan inte dra mig till minnes något liknande nu för tiden. Om någon uppfinner en tidsmaskin kan jag tänka mig att följa med på resan.
Nåväl, för den som vill köpa Livets fest på Antikvanti kostar den femton rikdaler. Ett hutlöst pris med tanke på att den bara kostade sex kronor som ny.

torsdag 18 december 2014

Gästblogg från Antikvanti

Ja, jag har alltså börjat sitta på Hattifnatti igen. Jag hävdar att lokalen heter Antikvanti, min son hävdar att den heter Hattifnatti, så då får det väl bli så. Det har varit en paus. Jag och innehavaren … ja, det var en paus, men nu sitter jag här igen. Under den tid jag suttit så har grannbutiken blivit något annat två gånger. Först var det en engelsk bokhandel, sedan vintagekläder från Paris (vintage är alltså begagnat) och nu är det barnkläder. Jag har hälsat, men inte sagt mitt namn. Jag tänkte, med en viss regelbundenhet, skriva något som kanske blir kåserande, kanske en arbetsdag, kanske bittra betraktelser. Butikerna har bytts ut. Antikvariatet består. Gott så. Jag har lovat ägaren att hålla öppet medan jag sitter här och pluggar och skriver på min nästa roman, men för att avskräcka eventuella kunder går jag nu ut med att om man vågar sig över trösklarna kan man mycket väl bli omskriven. Så nu vet ni det.



Den första dagen jag satt här fanns en låda bredvid mig med vin och ett tiotal Breznak, ett tjeckiskt öl, samt en flaska Beefeaters Gin. Innehavaren, Jacob Andersson, har nu tagit bort ölen och vinet. Det känns som en missförtroendeförklaring. Som om han tror att jag ska sitta här och dricka öl i träningskläder. Jag borde egentligen dricka gin för att hämnas. Det finns tonic på Coop om man vill vara fin i kanten. Gin rent får mig alltid att tänka på 1984 av George Orwell. Där får han sin dystopiska gin att likna något grått och trögflytande. Jag misstänker att det för många britter var en viktig aspekt till varför den blev en storsäljare. Den skräckfyllda tanken att GIN skulle förvandlas till en vidrig sörja var i själva verket en långt mer skrämmande tanke än storebrorssamhället. Nu är jag tvungen att se om 1984 finns i bokhyllorna. Det gör den. Det är upplagan med ögonen. Jag undrar varför den svenska titeln skrivs med siffror istället för med bokstäver som originalet. Men det tänker jag inte ta reda på för okunnighet är styrka.

torsdag 11 december 2014

Att växa tillsammans

Krönika i Arbetaren
”Folk i byn säger att Jeppe dricker, men de säger inte varför Jeppe dricker.” Orden är från Ludvig Holbergs drama Jeppe på berget och jag kommer att tänka på dem när jag läser några debattinlägg om situationen i skolan. Debattörer menar att ungar nu för tiden (det var minsann bättre förr!) får göra vad fan de vill, kommer för sent till skolan, att barnen har makten och att lärare borde få syssla med att lära ut istället för att uppfostra. Jag förstår lärares och föräldrars frustration över en tuff situation, men lösningen ”uppfostra mera” är mest av allt populism. Att det är viktigt att komma i tid är en enkel åsikt, är det inte vettigare att fråga sig varför barn kommer för sent, fråga sig varför Jeppe dricker? Hur kan vi lösa problemen?

Många av uppfostransprofeterna talar i själva verket om lydnad. Lydnad innebär maktlöshet. De likställer lydiga barn som inte gör något väsen av sig med väluppfostrade barn. Hur blir man som människa av att vara maktlös, av att ständigt lyda? En debattör, MalinBirgersson, tycker att barn som är bortbjudna ska äta upp och tacka för maten även om de tycker att det smakar skit. Tyvärr, jag håller inte med, varken som kock eller förälder. Tycker man inte om maten jag serverar ser jag hellre att man säger ”Jag har smakat på köttfärssåsen och tyckte den var äcklig. Kan jag få mer pasta istället?”
Var det bättre förr? Jag har svårt att se att jag var så värst mycket bättre än mina barn. Vi uppförde oss inte bättre än vad våra barn gör. Emil i Lönneberga slutade inte busa för att hans koleriska farsa jagade in honom i snickarboa.



Jag tror att de föräldrar som förmår gör sitt bästa. Jag tror att eleverna vet att det inte är okej att slå sönder saker eller mobbas. Men alla föräldrar förmår heller inte, och samhället måste finnas för de barnen.
Hur kan då samhället hjälpa till? Lydnad innebär maktlöshet, och i Lindängen i Malmö har man gått en annan väg. Det har startats ett allaktivitetshus på skolan med verksamhet sju dagar i veckan. Inga aktiviteter skapas som inte har förankring hos de boende. Eleverna håller i en frukostklubb och turas om att laga mat till varandra. Med mat i magen och en känsla av att lokalerna tillhör dem så har Lindängeskolans elevers betyg också förbättrats. När Folkpartiet besöker Allaktivitetshuset berättar samordnarna hur det har gått:
”Många var skeptiska och trodde att eleverna som annars är jättestökiga aldrig skulle klara av att passa tider och ta ansvar”, säger Karin Rahmberg. Och aktivitetssamordnaren Said Mekahal fyller i: ”Men om man får möjlighet att hjälpa till så växer man som människa.”
Att tro på människor. Även barn. Även jättestökiga barn. Det tror jag är en bra början. Det är människor som byggt det här samhället, vi kan förändra det också. Och växa tillsammans.

tisdag 25 november 2014

Ett under att ingen dog

Senaste krönikan i Arbetaren (nästa kommer på fredag)

Polisen har mördat en av oss, det var vad jag trodde när demonstranterna i Limhamn skanderade ”Mördare!” åt polisen. Jag var inte på demonstrationen mot Svenskarnas Parti utan följde genom tidningarnas liverapportering. Denna gång var det inte sant, men för att citera läkarstudenten Kajsa som hjälpte de skadade ”Det är ett under att ingen dog.”

Vi minns bilderna: polisen red och körde över människor, batongslag mot huvuden, blodet på gatorna. Många menar att polisinsatsen urartade fullständigt. Det stämmer inte.
Problemet är inte att insatsen urartade, utan att den artade sig planenligt. Eller för att citera polisens pressinformatör Ewa-Gun Westford ”Det här är vårt sätt att arbeta, att splittra en folkmassa med fordon och hästar”.
Det här är vårt sätt att arbeta … detta arbetssätt är livsfarligt. Ja, de som försvarar polisinsatsen bör tänka på det. Kavallerichocker, att köra in i folksamlingar med bepansrade bilar och batongslag mot huvudet är potentiellt dödligt våld. Och mig veterligen har vi inte dödsstraff i det här landet.
Problemet är inte insatsen i Limhamn som isolerad händelse, utan att det är såhär taktiken ser ut. Polisens taktik mot folksamlingar fungerade inte dåligt i Limhamn, utan det är precis så den fungerar.
Och eftersom ett plus ett blir två är det bara en tidsfråga innan polisen dödar någon vid en sådan här insats. Det blivande dödsoffret kommer troligen inte vara en demonstrant. Det blir förmodligen en fotbollssupporter. Det är vanligtvis de som står i ridlinjen. Det unika med Limhamn var inte polisens taktik, utan att taktiken här filmades och fotograferades ur alla tänkbara vinklar. Det unika var också att en journalist, Dag Ankarsen på Skånskan, dissekerade polisens lögner om gatstenar och attackerade ambulanser.
I twitterflodvågen efteråt vittnade många fotbollsfans om att de kände igen sig: ”Polisens beteende idag är inget undantag, välkommen på derby eller match mot lag i skåne/gbg. Polisväsendet måste reformeras.”
Demonstranters och fotbollshuliganernas våld då? Ska jag inte ta avstånd från det? Nej, det ser jag ingen anledning till. Det kommer då och då att finnas stökiga eller våldsamma folksamlingar, det är en annan fråga än hur polisen hanterar dem. Det vore absurt att bedöma polisen efter hur de behandlar lydiga medborgare. Det är polisens lagliga rätt att använda godtyckligt våld mot folksamlingar som behöver begränsas. Och det behöver göras innan någon dör. Det blod som spills färgar inte bara den enskilda polisens händer, utan också de som sitter i polisledningen, politikerna, och de som reflexmässigt försvarar de statliga våldsverkarna.
Den här dagen mördade inte polisen, men om samma taktik fortsätter är det bara en tidsfråga.