fredag 5 februari 2016

Fem favoritkaraktärer

I helgens bokbloggsjerka ber Annika och lista:
Topp 5 fiktiva karaktärer som du önskar vore dina bästa vänner (böcker/film/tv).

Det var inte en helt lätt fråga för mig. Det finns många karaktärer som jag skulle vilja känna bättre, och många som jag inte skulle vilja lära känna alls, men som bästisar?

Men efter lite betänketid:

Idgie och Ruth i boken (och filmen) Stekta gröna tomater:
Egentligen är det Idgie som är den allra coolaste och varmaste vännen, men Ruth är bra också, så hon får halka med. Nu är det väl inte så enkelt som att Ruth och Idgie är vänner, snarare både ett par och bästa vänner. Feel good är i vanliga fall inte min kopp te, men jag gillar Stekta gröna tomater skarpt!



Nummer tre får bli Joseph Porta i Sven Hassels krigsböcker. Han kanske inte är den trofastaste vännen, men är en överlevare med glimten i ögat som alltid landar på fötterna. Någon att hålla sig till när det blåser hårt. Porta längst till vänster.


Jag gillar arbetarlitteratur och skriver det själv också, och några av mina favoritböcker är Väinö Linnas finska torpartrilogi Här under polstjärnan. En stor anledning är den envetna, ömma och stridbara Akseli Koskela. Be like Akseli! Men där struntar jag i bild.

Sist och till storleken minst väljer jag Pippi Långstrump! Bamse hade väl varit en liknande möjlighet, men ärligt talat verkar Pippi lite roligare att hänga med.

Och ikväll ska jag dricka champagne, för nu är min bok hos tryckeriet.



onsdag 3 februari 2016

Varje dag är en vårdskandal - Sebastian Lönnlöv

Pengarna kommer först – de äldre i andra hand

Reportage. Sebastian Lönnlöv, Varje dag är en vårdskandal, Bonniers 2016.



Sebastian Lönnlöv har jobbat 600 timmar inom äldreomsorgen. Sina begränsade erfarenheter kompletterar han med artiklar och anbud inför upphandlingar. Bortom de stora, synliga skandalerna finns en kontinuerlig vanvård, eller ”icke-vård”. Man gör det absolut nödvändiga. De äldres behov hamnar i andra hand. Pengarna kommer först. Boken utgörs till stor del av korta, alldagliga berättelser. En fråga som väcks är: Hur mycket kan man kräva av underbetald och överarbetad personal som saknar inflytande? Personalen gör sitt bästa men räcker inte till. Ilskan riktas sällan mot de som bestämmer, vilket inte är konstigt, då de ju knappt syns till. Det är lättare att bli arg på en arbetskamrat än en budget.
Jag tror att det är en motsättning många inom vård och omsorg måste leva med. Så när han skriver ”jag skäms över all intimtvätt jag utfört utan att faktiskt ha förstått hur (det) ska utföras” tänker jag att den som anställde dig borde skämmas, du borde bli arg. Men min sak är att bedöma hans bok, inte hans känslor. Och det är en viktig bok han har skrivit.

Jag har recenserat boken för Mål & Medel.

Varje dag är en vårdskandal finns bland annat på Adlibris och Bokus.

tisdag 2 februari 2016

Att skriva om klass

Skrivövningar om arbete och klass – hur och varför

Vi ska ha en skrivcirkel med tema arbete och klass. Orten är Malmö och intresset har varit stort. Många är intresserade men kan inte komma, eller bor någon annanstans.
Därför skriver jag en artikel med ett par skrivövningar. Även om de går att göra hemma är utbyte med andra som skriver roligt. Så gör dem helst tillsammans med andra eller dela texter efteråt och diskutera dem. Jag som skriver heter Henrik Johansson, jag skriver själv arbetarlitteratur (och annat) och är utbildad skrivpedagog.



Varför skriva om klass?
I april talade jag inför kommunalare som jobbar i storkök i Malmö. Jag har jobbat i storkök och min roman utspelar sig i ett restaurangkök. Jag avslutade med att kokerskorna fick göra en skrivövning. Att skriva om sitt jobb ger en vana att formulera sig om sina arbetsvillkor, sin lön, sina chefer och arbetskamrater. Och att skriva kan göra att man växer. Man får möjlighet att skriva ner diffusa känslor och funderingar. Läser sedan upp det för andra. Ser gemensamma problem, hittar gemensamma lösningar. Känner igen andra i sig själv. Utifrån det går det att skapa ett sammanhang där man kan kämpa för sina intressen, ändra sina arbetsvillkor. Idag beskrivs ofta allt från arbetslöshet till dåliga arbetsvillkor som individuella problem. Arbetarlitteraturen kan bryta mot det perspektivet och skildrar kollektiva problem och kollektiva lösningar.
Därmed inte sagt att målet är att texterna ska bli ”ett vapen i klasskampen”. Litteratur ska kunna finnas på sina egna villkor, utan att vara det minsta nyttig för någon. Det ser jag också som ett slags protest: allt annat i samhället är så inriktat på framgång, nytta och mål. Att skriva för att det är kul är ett mål i sig.

Övningarna är främst till för att få igång skrivandet. De ska vara till hjälp, inte något som måste följas slaviskt. Skriver ni i grupp så kan ni antingen läsa upp eller berätta om vad ni skrivit, om alla är bekväma med det.

Första dagen
Skriv fem minuter om någons första dag på ett nytt jobb eller i en annan ny situation. Perspektivet behöver inte vara ”den nyas”.
När kommunalarna gjorde den här övningen frågade någon om de fick skriva om sin första dag i Sverige. Det går jättebra, och blev fantastiska berättelser. En första dag i ett nytt land är för övrigt också ofta en ny situation när det gäller klass. En annan hade svårt att komma ihåg sina första dagar men mindes varenda anställningsintervju hon hade varit på och skrev om det istället.

Den här sortens scener skriver jag ofta själv. Några exempel är novellerna Majonnäshoran och Kvastens första dag på jobbet.

En erfarenhet av klass
Skriv fem minuter om en situation där det blir uppenbart att karaktärerna har olika klassbakgrund eller position. Alternativt olika mycket makt. Med olika position menar jag också inom samma klass: två kockar tillhör bägge arbetarklassen, men om en är tillsvidareanställd och den andra timanställd har de olika positioner inom klassen.

Exempel:
”Jag hade naturligtvis träffat människor från olika klasser, med olika mycket pengar. Vi åkte ibland på utlandssemester, medan många grannbarn inte gjorde det. Men en speciell krock var på gymnasiet. Jag jobbade på McDonalds på helgerna och en kille från en rik kranskommun frågade vad jag skulle göra till helgen. Jag berättade om jobbet. Han frågade varför. Jag svarade helt enkelt att jag behövde pengarna. Han frågade då: ”Men får du inte pengar från din pappa?” Alltså, att han kom från en rikare familj var väl en sak, men att han ens behövde ställa frågan om varför någon jobbade på McDonalds på helgen. Det var bara för mycket. Då fattade jag vilka olika världar vi levde i.”

Konflikt
Skrivtid fem minuter. För min del är konflikt den bärande delen i en berättelse. Om alla är överens hela tiden blir det väldigt trist. En konflikt kan vara ett gräl, en löneförhandling, ett personalmöte med olika viljor, att inte bli insläppt på krogen eller nästan vad som helst. Skriv om en konflikt som gäller klass och/eller arbete.

Exempel:
”När chefen kom med blanketterna för medarbetarundersökningen såg jag att Rosie mörknade. Rosie sa att vi fyllde i samma undersökning förra året och då var 80 % missnöjda med lönen och bemanningen, men inget hade hänt sedan dess. Vad var egentligen poängen med att vi skulle fylla i den igen? Osv.”

Avslutande ord
Med de här tre övningarna tror jag att deltagarna har fått en grund för hur de kan tänka och formulera sig kring klass och arbete, helst tillsammans med andra. Det är bara att fortsätta och söka mer information själv. Jag tipsar gärna.

Jag älskar att skriva om de här sakerna, men det som driver mig är också att jag inte är nöjd med det här samhället och arbetslivet. Den finske författaren Väinö Linna skrev en bok om andra världskriget, Okänd soldat, som de höga militära kretsarna inte alls var nöjda med. De tyckte att Linnas bok var omoralisk, ofosterländsk och demoraliserande. Linna själv ansåg att en sann krigsskildring också var en protest mot krig. Jag tror det är så: att en riktig skildring av till exempel arbete, könsförtyck och klassamhälle är en protest mot detsamma.


fredag 29 januari 2016

Bokbloggsjerka, kostym och korrektur

"Precis som titeln antyder är bokbloggsjerkan till för att vi ska kunna hoppa (eller jerka om man så vill) runt bland bokbloggar som har anmält sig i kommentarsfältet till respektive jerkainlägg. En del känner vi säkert till sedan tidigare men förhoppningen är att vi kommer att hitta nya bokbloggare som vi annars kanske skulle missa."

Annika håller i jerkorna och helgens fråga vållade mig en del huvudbry:

"Har du någonsin läst en bok där det har hänt någonting som du inte alls hade väntat dig eller som du absolut inte tyckte om?"

Min första tanke var: massvis med böcker!
Men det var svårare att faktiskt komma på några titlar.

Till slut kom jag fram till två, men svaren innebär att jag spoilar lite, så den som vet med sig att den vill läsa Neil Gaimans American Gods eller Strindbergs Fröken Julie för sluta läsa.

Utan att gå in på för många detaljer: i American Gods tycker jag det var jävligt synd att Lokes mästerliga plan inte fick fungera. Den borde funkat. Faktiskt, Neil Gaiman, om du kan svenska och läser det här. Det känns som om du våldförde dig på intrigen för att få den "goda" sidan att vinna.

I Fröken Julie var det helt oseriöst att Fröken Julie tar livet av sig. Okej, hon har haft ett mindre genomtänkt ligg med en av tjänstefolket, men det är väl ingen anledning att ta livet av sig? Va, Strindberg? Det tycker jag du får några märkliga gubbpoäng på. Strindberg förklarade det med att hon inte riktigt var sig själv eftersom hon hade mens. Jag vet inte. Kom igen.

Annars jobbar jag hemifrån i kostym idag. Det händer typ aldrig. Men det är en viktig dag.
Jag ska göra min sista läsning av boken, sedan läser förläggaren en gång till och sedan är det iväg till tryckeriet. Efter att ha läst Sara Abdollahis fantastiska intervju med Kajsa Ekis Ekman jobbade jag första delen av veckan i långkalsongerna, men det gick dåligt. Så idag är jag finklädd.
Hittills har det inte varit så effektivt. Jag har till exempel lagt 20 minuter på en selfie!
Dessutom tänkte jag inte på att ungarna smetat banan på spegeln.

torsdag 28 januari 2016

Älska din dröm - Yvan Sagnet

Min recension för Mål & Medel.

”Det gällde att prata, prata och åter prata, hela tiden och med allihopa. Förläggningen förvandlades på det viset till ett enda stort permanent möte” – Orden är från Yvan Sagnets reportagebok ”Älska din dröm – Italiens osynliga slavarbetare i strejk”.

Arbetarna jobbar på ackord, de får 3,5 euro för att plocka 300 kg tomater. Och då tar ”korpralen” 5 Euro för att köra dem fram och tillbaka till arbetet. En färd de är förbjudna att ordna själva. Korpralerna är en gangsterkombination av förmän och arbetsförmedlare som är anlitade av jordbruksägarna för att pressa så mycket arbete som möjligt ur arbetarna. När de krävs på ännu mer arbete för samma lön utbryter en spontan strejk. Hur den förlöper, efterspelet och vad som händer innan är huvudfåran i Sagnets bok. Men den börjar redan i hans barndoms Kamerun, med de orealistiska förväntningarna på Europa: ”Jag var, i likhet med alla mina landsmän, övertygad om att det i ett västerländskt land räckte med att visa arbetslust för att bli rik och lycklig.”
Fallet från drömmarnas moln blir brutalt. När Sagnet inte klarar studierna tar han jobb som tomatplockare.



Strejkens mål är höjda löner, men snart dras strejkledningen in i tröstlösa förhandlingar om korpralsystemet och om arbetsförmedlingen. Förhandlingar som inte förs med jordbruksföretagarna, utan med politiker. Den ekonomiska kampen blir en politisk kamp. Här saknar jag också information: varför fortsätter de strejkande dessa förhandlingar? Hur slog deras strejk ekonomiskt mot företagen? De strejkande lämnar inte förläggningen. Men det är för mig oklart vad som händer ute på tomatfälten: arbetsplatserna. Lyckas företagen rekrytera andra plockare eller inte?
Här går strejken mot sitt resultat: för arbetarna blir det inte bättre, inga högre löner, men grunden läggs för en lagstiftning mot korpralerna. Om det fungerar i praktiken är mer tveksamt.
Vid strejkens utbrott var förläggningen ett permanent möte. Men efterhand verkar strejkledningen sluta prata med de andra arbetarna och istället går deras tid åt till förhandlingar, att prata med politiker, forskare, journalister och tillresta aktivister.
Och i tystnaden mellan tomatplockarna och strejkledningen uppstår en splittring. Det är en viktig lärdom från en viktig bok.

Henrik Johansson
Yvan Sagnet, Älska din dröm – Italiens osynliga slavarbetare i strejk, Celanders förlag, 2015.

Läs gärna också den här längre recensionen på Dixikon.
Bokus och Adlibris.

fredag 22 januari 2016

Pojkar som kampfiskar

I helgens bokbloggsjerka ställer Annika en klurig fråga:

"I stället vill jag veta vilken bok/vilka böcker du tycker är bäst som är baserad/e på tv/film. Det är även möjligt att vända på den här frågan: tv/film -> bok/böcker. Du väljer själv vilken variant du vill svara på."

Jag har funderat länge och hårt och kan faktiskt inte hitta något vettigt svar på favoritböcker som är baserade på filmer/tv-serier. I de fall jag läst sådana tycker jag snarare att de varit ganska dåliga: lite som "nu ska vi klämma några kronor ur den här filmen genom att ge ut en crappy bok".

Däremot finns det ju massvis med bra böcker som blivit bra filmer, så jag tar den lätta vägen. Har brytt mitt huvud för att inte komma med de mest uppenbara svaren heller (som för mig är Stephen Kings The Shining, Anthony Burgess A Clockwork Orange och Mystic River av Dennis Lehane).

Ibland funderar jag på vilka skådisar som ska spela rollerna i min roman, men det är ju en annan fråga.

För ganska många år sedan såg jag filmerna Outsiders och Rumble Fish men visste inte då att de var baserade på böcker av Susan E. Hinton. Nu är jag i och för sig inte säker på att jag skulle gilla dem lika mycket idag, men jag får väl prova. Det är ungdomsböcker som utspelar sig i tuffa amerikanska miljöer. Bägge filmatiserades 1983 av Francis Ford Coppola.

Efterhand har jag tänkt att titeln Rumble Fish ("Kampfisk") är en liknelse. Kampfiskarna likställs med bokens karaktärer, killarna i ghettot, hur de i de trångbodda områdena strider och kämpar mot varandra. Något de hade kunnat undvika i en annan miljö (lång utveckling här!):

Citerar en bit från wikipedia:
"Redan när hannarna uppnått några månaders ålder, börjar de simma fram mot andra hannar, ställa sig vinkelrät mot dem, och spreta ut med alla fenor i den imponerställning som är avsedd att skrämma och provocera konkurrenten. Därefter börjar de slåss, varför man måste isolera dem. Odlingen gränsar därför ibland till djurplågeri, eftersom man oftast håller redan månadsgamla ungdjur isolerade i mycket små behållare fram till försäljning.
I akvarium håller man hannarna ensamma, eller med flera honor. En ensam hona blir i små akvarier ofta så "driven" av hannen, att hon dör. Det kan fungera med fler än en hanne om akvariet är tillräckligt stort, bortåt 600 liter eller mer, och om det finns många gömställen samt om hannarna är odlade efter det "mindre" aggressiva urvalet."

Eller så kan ni se klippet med Matt Dillon och Mickey Rourke:

tisdag 19 januari 2016

Att lära från Ove Allansson

Ove Allansson gick bort den 9 januari 2016. Han var, precis som jag, med i Föreningen Arbetarskrivare, men vi träffades tyvärr aldrig. Jag kan inte säga något om hur han var som människa, det får ni söka er någonstans för att finna. Däremot har jag försökt lära mig lite av honom. Dels genom att läsa hans böcker, men också genom vad han hade att säga om ett problem jag själv brottats med: att skriva om arbete och teknik utan att det blir för jävla tråkigt och långsamt.
Ove intervjuades i en bok av Lars Åke Augustsson som heter Att skriva romaner och noveller. Det är den upplagan som är utökad med författarintervjuer (Ordfront 1997).



Jag tycker väl också att vi har vissa gemensamma nämnare, dels har har brottats med samma problematik som mig själv. Han kommer också från en muntlig berättartradition och skriver främst om sitt yrkesliv (som sjöman). Till det har han också en del samhällskritik. Han har alltså beskrivit både arbete, teknik och politik invävt i en berättande prosa. Problemet jag tänker på är att beskriva t ex en arbetsplats eller ett samhällsproblem så att det på ett naturligt sätt införlivas i texten utan att tynga ner prosan allt för mycket. Det blir en växelverkan mellan fiktion och fakta – att få fakta att arbeta för storyn och inte mot den. Jag tänker mig att det är ett problem som rör nästan alla som skriver, eftersom man i någon mån arbetar in sina egna erfarenheter i texten. Allansson ger inga lätta svar, men det behövs inte heller, genom själva diskussionen så börjar det ändå röra sig i mitt huvud. Han skriver att ”den som har det yrke som skildras i berättelsen ska kunna läsa utan att finna fel”. Och det tycker jag är en bra målsättning, en målsättning jag själv försöker följa.
För min egen del är det en balansgång mellan att å ena sidan bli för tydlig (och långsam) – att för noga beskriva detaljer till hur det t ex går till att laga en viss rätt, och, å andra sidan, helt enkelt utlämna detaljer (att inte förklara vad rasken, tråget, svalen är eller har för funktion). Att utlämna detaljer kan delvis förvirra läsaren, men kanske också göra världen mer ”magisk”, om läsaren går med på att inte förstå allt. Allansson skriver också att ”Min erfarenhet är att vinner jag i tilltro i faktabeskrivningen vinner jag tilltro även med det som är fiktion” – och spontant känns det väl som det stämmer.
Ett handfast tips han levererar (och som jag inser att jag redan använt) är att skapa en spännande situation kring tekniken: ”knepet att beskriva en viss tekniks betydelse genom att måla upp en spännande händelse kring krångel med just den tekniken” – fakta förmedlad genom spänning.
Vidare varnar han för att ju större intresse för teknik och politik man har desto större är risken att mera tekniska eller politiska detaljer än vad som är nödvändigt.

Sedan finns det ett par mer allmänna lärdomar som man antagligen måste bli påmind om ibland: att man ska läsa så mycket som möjligt, att han jobbar från 8 på morgonen till 4-5-tiden. Hårt arbete, kontinuitet, läsningen och skrivande. Det är så man gör.