tisdag 8 mars 2016

Mottagandet av Moas debutroman

Moa Martinson flyttade skrivandets gränser

Ibland säger folk att de inte behöver feminism för vi har det så bra och de klarar sig minsann själva på sina egna meriter. Men om vi nu har det så bra så är det ju för att andra gått före, att andra redan tagit de strider som vi idag slipper. Sedan finns det så klart massvis med anledningar att kämpa idag också: våldet mot kvinnor känns nästan som en epidemi, lägre löner för kvinnor, könsroller som hindrar och begränsar. Nåja, det går att läsa mer initierad om överallt idag.

Häromdagen läste jag återigen en av föregångarna, Moa Martinson, och hennes debutroman Kvinnor och äppelträd som kom 1933 på Bonniers förlag. Anledningen till läsningen är att jag på lördag, både vid bokaffären och boksläppet, tänkte prata lite om hur Moa Martinsons kvinnoporträtt gett avtryck i mitt eget skrivande. Mer exakt genom att jämföra scenen (ur Kvinnor och äppelträd) där Sally föder barn alldeles ensam på ett jordgolv med min egen dikt Moder känd som handlar om statarkvinnorna på min farfars sida av släktträdet.



Jag lånade det slitna exet som finns på bilden. Och där hittade jag ett intressant förord av Ebba Witt-Brattström som tar upp mottagandet av Moas debutroman. Jag citerar en bit:

För första gången i vår litteratur skildras här på ett modernt språk de arbetande kvinnornas sexualitet.
Romanen fick ett någorlunda gott mottagande. Man konstaterade författarinnans genuina berättarbegåvning. Men de två stora dagstidningarna reagerade mot hennes ämnesval. Torsten Fogelquist i Dagens Nyheter använde sig av romanen för att statuera exempel. ”Nu har vi fått nog av proletärromaner åtminstone för en god tid framåt!” Anders Österling (senare Svenska Akademiens ständige sekreterare: min anm.) i Svenska Dagbladet insåg till fullo det nya med Kvinnor och äppelträd. Boken speglar en verklighet som fyllde honom med vämjelse. Han beskriver atmosfären som ”mättad med elände, skvaller och drift”. Denna debut menade han var ”snarast ett försök att med kvinnlig frenesi överbjuda vad yngre manliga kollegor ha presenterat av realistisk ruskighet från land och stad. På sitt sätt har författarinnan lyckats. Hon genomför sin avsikt med en hart när kväljande konsekvens. Man kan säga att underlivssynpunkten dominerar”.
/ur Ebba Witt-Brattströms förord från upplagan 1987

Det Moa gör är att flytta gränserna för vad som är möjligt att skriva. Vilket upprör. Mig veterligen har ingen innan henne skildrat något så jävla grundläggande som en födsel förut. Men det upprörande för kritikerna i Svenska Dagbladet och DN är inte heller det lidande och den misär som Moa skildrar, det upprörande är att hon inte håller tyst, att hon skriver om det. Det tänker jag på när någon säger: ”Jag behöver inte feminism.”

Kvinnor och äppelträd går att köpa på Adlibris och Bokus.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar