Idag är det exakt nio år sedan Ungdomshuset i Köpenhamn stormades. Den här novellen handlar om det, men kanske speciellt om en iransk medfånge jag träffade i häktet. Det är dock fiktion, även om det är baserat på verkligheten. Alla berättarjagets åsikter är inte mina.
Novellen är helt nyskriven och är inte med i min nya bok. Jag hade egentligen tänkt skicka in den till någon tidskrift, men jag kom inte på någon som jag trodde var intresserad. Och eftersom det idag är jubileum passade det bra att publicera den här och nu.
Novellen är helt nyskriven och är inte med i min nya bok. Jag hade egentligen tänkt skicka in den till någon tidskrift, men jag kom inte på någon som jag trodde var intresserad. Och eftersom det idag är jubileum passade det bra att publicera den här och nu.
Danskhataren
Jag träffade Reza i
fängelset i Nyborg, eller om man ska vara petig, i polisbussen från
Köpenhamn till Nyborg. Vi var häktade, misstänka för att ha
deltagit i kravallerna som följde efter att polisen stormade
Ungdomshuset. Egentligen hade jag bara varit på Ungdomshuset någon
enstaka gång. Det var inget ställe för mig. Bara massa punk. Men
man kan ju inte låta politikerna bete sig hur som helst. I bussen
försökte jag prata med Reza, men han var inte kontaktbar. Jag hade
försökt förklara för rätten att jag inte borde häktas, att det
skulle innebära att jag missade farmors nittioårsdag. De lyssnade
inte på det örat. Jag hade redan köpt en present: en flaska
hallonlikör. Det verkade fånigt att ge den i efterhand så jag
drack upp den när jag blev frisläppt. Själva födelsedagen gjorde
inget att jag missade. Farmor vägrade gå ur sängen så det blev
inget kalas. Åklagaren hade inga bevis, mer än att jag var en av 70
personer som greps i en kniptångsmanöver. Faktum är att nästan
alla som greps då var oskyldiga. En kille var ute för att köpa
falafel, en annan pissade mot muren till Assistens Kyrkogård. Vi var
17 gubbar i samma cell. Luften var inget vidare. Polisen var tvungna
att antingen häkta oss eller släppa oss efter 24 timmar. Som för
att visa att de fullständigt pissade på sina egna lagar väntade de
28 timmar med att släpa mig inför en gäspande domaren som jobbade
övertid. Mot mig slängde åklagaren upp en bild som han blivit
serverad av svensk polis: att jag flera gånger tidigare varit
inblandad i demonstrationer, att jag blivit frikänd tog han inte
upp, att jag var dömd för våld mot tjänsteman. Han försökte få
mig till att vara en farlig vänsterextremist. Jag förklarade att
det kanske fanns ett uns sanning i det påståendet när jag var i
Sverige, men i Danmark var jag snarare patriotisk. Jag blir nämligen
aldrig så nationalistiskt som när jag är i Danmark. Det är rent
självförsvar mot danskarnas arrogans. Jag hade visserligen varit i
vad jag betraktade som en fullt laglig demonstration, men när
polisen plötsligt hade stoppat den och börjat skrika ut
skingringsorder såg jag det som min medborgerliga plikt som svensk
att inte lyda dem. De beordrade oss att skingra oss i ”Dronningens
og lovens navn!”. Det säger sig själv att ingen svensk medborgare
med ryggrad och självaktning kan lyda en främmande regent hur som
helst. Det var min plikt som svensk att inte skingra mig. Danskarna
kunde skingra sig bäst de ville, det hade jag inga synpunkter på,
även om deras haschrökare till drottningen inte direkt får mig att
tänka på lydnad. En svensk lyder inte en dansk drottning. Därmed
basta. Det sa jag också till min advokat, men han ville tona ner den
biten av min argumentation, och så blev jag förstås häktad. Jag
blev besviken på advokaten men egentligen mer besviken på att
Sverige inte bistod mig på något vis. Det passar sig tydligen att
tjata om Dawit Isaak och sånt, men varken ambassadören eller Carl
Bildt, som då var utrikesminister, bemödade sig med ett besök och
besvarade inte ens mina brev.
De häktade mig och
flyttade över mig till Vestre.
Vestre är ett
riktigt skitfängelse värdigt en rutten stat som Danmark.
Att sitta där är
lite som på film. Färgen sitter knappt kvar på väggarna och
stenmurarna gör att det liknar en gammal fästning. Jag minns när
jag skulle ner för en trappa. En lång metalltrappa. Längst ner
stod fyra vakter och glodde på mig. De bankade med batongerna mot
stålräcket för varje steg jag tog. De undrade varför jag kom över
från Sverige och bråkade. Jag föreslog att de skulle skicka
tillbaka mig över bron. Jag skulle inte alls bli besviken över att
slippa stanna i deras skitland. Till skillnad från i Sverige får
man inte varm lunch heller. Rågbröd och pålägg. Kalla svettiga
pannbiffar. Någon ordentlig information får man inte heller. Jag
stängdes in i en cell med en vask som enda ställe att uträtta mina
behov i. Jag behövde skita och tryckte på klockan. Ingen reaktion.
Till slut bankade jag och sparkade lite på dörren för att
uppmärksamma vakterna. En av dem kom in och skällde som en bandhund
innan han släppte iväg mig på toa.
Jag hade tur i
oturen. Jag tillhörde dem som arresterades nästan direkt, men
kravallerna fortsatte i flera dagar till. Vi fick lämna plats för
nya fångar. Det snackades om att 800 personer hade arresterats. De
skickade iväg något dussin av oss till fängelset i Nyborg. En resa
på tre timmar med händerna i handklovar på ryggen. Det var inte
skönt. De flesta av de andra var langare som gripits utanför
Christiania. Folk ansåg att det hängde ihop: att Ungdomshuset
skulle rivas och att Chris antingen skulle rivas eller säljas ut.
Det var smålangare, så man kan säga att de var ute för att
försvara sina jobb. Jag tyckte inte bättre om langare än om
vanliga danskar. På Nyborg var det i alla fall en annan stämning än
i Vestre. Jag fick brev och en av vaktarna skämtade med mig. ”Säkert
räkningar”, sa han och log prövande. Som för att se om skämtet
föll i god jord. En vänlig vakt, tänkte jag, det var som fan, det
hade jag varken träffat i Vestre eller i Malmö. Nu är inte jag den
som pratar med vakter i onödan, de må vara hur putslustiga som
helst, men det var avgjort en lättsammare stämning. Inget hot om
stryk där inte.
Dessutom fick vi ha
raster tillsammans. En timme om dagen utomhus. Jag var den hurtige
svensken och joggade runt rastgården medan langarna rökte och
glodde på mig. Har alltid haft ett större behov av att röra på
mig och klättrar på väggarna om jag ska sitta i en cell och inte
kan springa lite. Reza hade armen i bandage nu. Han var den enda av
de andra fångarna som inte var född i Danmark. Det gjorde att hans
språk var lättare att förstå. Han sluddrade inte som
infödingarna. Talade långsammare också. Kling-och-klang-vakterna
hade klantat till det vid en rast och släppt ut en mördare
tillsammans med oss. Det var en trevlig kille, kurdiskt påbrå, han
hade varit med om EU-kravallerna 1993 då snuten sköt. Han hade bra
koll på rättigheter. Han sa att man kunde få sitta ihop på
kvällarna också, bara man visste att ansöka om det.
Reza frågade om
jag ville sitta ihop med honom, komma över till hans cell. Ett par
tankar hann väl flyga igenom huvudet innan jag tackade ja. Man vet
ju aldrig hur folk är. Han hade sparat sin efterrätt och vi delade
på den. Jag tog med godis som jag hade köpt i fängelsekiosken.
Kamraterna från Malmö hade lämnat in pengar till mig, så jag var
rik, med fängelsemått mätt. Han frågade om när jag arresterades.
Jag berättade om kniptångsmanövern. Själv hade han varit på väg
hem från jobbet när bussen stannade och alla måste gå av på
grund av upploppet. Han hoppade in i kravallerna. Om poliser och
ungdomar slåss, sa han, då måste man vara på ungdomarnas sida.
Han kastade sten. Och blev gripen. En polis skällde ut honom. ”Är
du dum i huvudet? Ser du inte att alla andra har svarta kläder och
maskering? Och så kommer du med din svarta skalle och vita jacka.
Idiot!”
Reza hade svarat
att han inte hade planerat det. Att han tänkte att nu var det uppror
och då ville han vara med. Som i Iran. Det var ett bra svar.
Men när skadade
han armen? Var det vid gripandet?
Han skakade på
huvudet. Det var vakterna på Vestre. Han behövde skita och bankade
på dörren. Tre vakter kom in och bankade skiten ur honom. Han fick
en spricka i armen. Det var därför han inte hade varit kontaktbar
under bussresan till Nyborg. Tre timmar hade han suttit i bussen, med
händerna på ryggen, i handklovar.
”Sjukt”, sa
jag, ”jag sparkade också på dörren. Fattar inte varför de slog
dig,”
Han ryckte på
axlarna och bröt en bit choklad. Sedan gav han mig ett pillemariskt
leende och slog med händerna i en teatralisk fråga: ”De kanske är
rasister?”
Vi såg på
varandra. Jag vet inte vem som började skratta först. Han skrattade
så han fick tårar i ögonen, sedan sa han: ”Vet du, kamrat, jag
har varit i Sverige, och det är bättre. Jag kommer från Persien.
Vi är den äldsta civilisationen i världen. Och danskarna: de är
barbarer.”
Vi började skratta
igen. Plötsligt hörde vi titthålet i dörren öppnas. En vakt
tittade in men öppnade aldrig dörren. Vi satt där i Nyborgs
fängelse, på den danska skitön Fyn, och skrattade. Danskarna är
barbarer!
Vi hade en trevlig
kväll, en sådan kväll som jag kommer minnas resten av mitt liv.
Reza hade inte uppehållstillstånd, jag vet inte om han skickades
tillbaka till Iran eller inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar