måndag 31 oktober 2011

When the crisis comes

When the crisis comes

When the next crisis comes, and it will, you will lose your job. There is a connection, but you will not see it. The management will say it's a result of reduced orders and lack of work, with what you perceive as honest intimacy and regret. You shall consider not telling anything to your family, but every morning to get up, drink coffee and leave home. You imagine that you will be looking for a new job that you can proudly present to them one fine day. The plan is too absurd and you never try it.

It shall not be the crisis' fault, nor the immigrants' fault, nor your managers' fault, nor their managers' or shareholders' fault, nor the society's, nor the government's. It shall be your own fault – because you could have done better, because you could have reeducated, worked your way up, been more responsive towards your clients and your managers. Your childen will feel shame when they realize that you are poor. They will stop begging for things in the store, like you always wished they would, they will stop wanting the same things that their friends have, your older son will say to your younger daughter that she is spoiled.

If anyone asks, you shall say that you're between jobs.

You will return, as a trainee, to your old workplace to perform your old tasks. Your compensation from the Employment Office shall be 58% of your former salary.
You will have a stomach ache when you go to work. It's hard to grasp why, since it's better than being home.
You shall not start drinking too much, you shall not start taking drugs, you shall not start gambling too much.

You will consider suicide, but you lack courage to do it and you will feel contempt for your own weakness and inability to deal with your own situation.

Once your period as a trainee is over, you will once again be unemployed and they will get a new trainee, but they promise to call if something turns up. They will not call.

You shall not rob stores or protest. You shall not write letters to the editor, nor blame someone else. You shall not throw stones at the police.

At the Job Center there is equality. You shall not be treated worse than an unemployed politician or banker. You must fill out the same forms as anyone. Democracy does not acknowledge any privileged or slighted, no sweethearts, and no stepchildren.
You will be offered to join a computer course. Anyone who rejects the offer will lose his compensation. You shall accept the offer. A woman will say that she is a programmer and could have been a teacher for the course. The administrator shall ensure that the woman loses her replacement if she declines the offer. The same rules apply to everyone.
For a brief moment in the computer course, you, him and she suddenly becomes we and us. The teachers and the Employment Office will be them. It will feel good. They will then talk to you, he and she and tell you that it's every man for himself. You must be reminded of your loneliness and that you have yourselves to blame and that it is only you who can do something about your situation.
You shall realize that they are right: it's only you who can do something about your situation.
You shall understand that it is us against them.

This is a translation of the text "Krishantering". It will be published in the next issue of The Commune.

söndag 23 oktober 2011

Ett par ord om ungdomsarbetslöshet - krönika

Krönika i Arbetaren.

När jag sätter mig för att skriva det här så tänker jag på en glädjestrålande sextonåring och en nittonåring med tårar i ögonen. Bägge var timmisar och ett nyskrivet schema var orsaken.

Vet du var det är för skillnad mellan en sextonåring och en servitris?”, frågade en av restaurangens trotjänare mig. Jag visste inte. Hon pekade på kollektivavtalets lönetabeller och svarade samtidigt – ”Femtio spänn i timmen!”.

Även för den, mig själv inräknad, som knappt orkat hålla koll på allt valfläsk har man svårligen kunnat undvika att märka att ”ungdomsarbetslösheten” varit en av valets frågor. Förslagen för att få ut ungdomar i arbete har varit många; centern har föreslagit sänkta ingångslöner och att försvaga LAS, sossarna har kontrat med slopad arbetsgivaravgift för de företag som anställer lammkött. Gemensamt för alla de här förslagen är att de, på olika sätt, ger företag konkurrensfördelar – det ska löna sig att anställa ungt. Och naturligtvis kommer det fungera, det är jag övertygad om. Gör man det billigare och smidigare att anställa en viss kategori arbetskraft kommer företagen göra det. Vad är då problemet? För den uppmärksamme läsaren förstår säkert att jag inte är övermåttan entusiastisk.

Problemet är att man inte kan plocka ut ett skikt ur arbetarklassen och lösa någonting utan att det påverkar hela klassen. ”Ungdomsarbetslösheten” är inget problem som är unikt för ungdomar. Lägre ingångslöner för unga kommer sätta mer press även på de som är äldre, försämringar av LAS kommer drabba klassen som helhet.

För att anknyta till krönikans början så är ingångslönen inom hotell och restaurang för en sextonåring 67.30 kronor i timmen. För en yrkesskolad arbetare med 6 års erfarenhet är den 50 kronor mer. Ett litet räkneexempel säger att man för fyra erfarna servitriser får sju sextonåringar. För att använda Gudfaderns ord så är det ”ett erbjudande man inte kan tacka nej till”, nog så passande när det pratas om maffiametoder på arbetsmarknaden.

Med lägre ungdomslöner får fler unga jobb. Där jag jobbade gjorde man sig kontinuerligt av med folk som jobbat några år och ersatte dem med yngre (eller med folk som hade olika former av lönebidrag). Ett par av de äldsta fick vara kvar och i praktiken utföra en köks- eller hovmästares jobb till samma lön som en kock eller servitris. Så har dagens ”arbetarpartier”, till höger och vänster, hjälpts åt med att försämra och splittra för arbetarklassen som helhet, med ungdomsarbetslösheten som argument.

Henrik Johansson

måndag 17 oktober 2011

Svinläder och kaoskrigare

När jag kom ut på torget framför arenan slog alla dofterna mot mig: folkmassan, hästskiten, stekoset, kanderade hasselnötter. För första gången i mitt liv gick jag inte mot den stora ingången utan mot baksidan. Jag svettades och hade ont i magen. Trängde mig igenom publiken och för en gångs skull gav jag ett mynt till en tiggare. En av mina sista, faktiskt. Men det kunde kanske ge mig tur.
      En man stod utanför spelaringången. Han såg ut som om han väntade. Jag gick fram mot honom och såg mig omkring. Han var nog inte den som skulle möta mig. Jag hade väntat mig någon med finare kläder.
      ”Grimel Gozca?”
      ”Ursäkta, jag vet inte, eller ja, det är jag. Grimel. Är du ägaren?”
      ”Tränaren. Jag heter Anselm.”
Anselm pratade och frågade. Jag visste väl att jag skulle stå på linjen? Som nybörjare fick jag inte betalt förrän jag var ordinarie, det var jag införstådd med? Värvare från flera storlag satt i publiken, ett bra läge att visa upp sig, sa han. Rustning fick jag låna, men hade jag egna skor? Bra, bra. Rokosa? Jo, han skulle spela. Anselm hade själv spelat, så klart, men inte nu längre. Tjugofyra matcher i den ljusblåa tröjan, sen var det stopp, jo, fler än de flesta. En stinkande zombiejävel tog ett rejält bett och slet av halva låret. Så var det med det. Zombien åt upp köttet framför ögonen på honom. Hade inte helaren varit där hade han nog förblött. Men spela gick inte mer.
      ”Hallå, gubbar! Här har ni den nya killen! Var hyggliga mot han. En bra kille.”
      ”Men vad fan … vi har två på skadelistan.”
      ”För helvete, gubbar. Nu har jag en här. Så är det. In med dig.”

Jag såg mig omkring. Det luktade omklädningsrum. Män som snörade på sig skenor. Skrattade och lindade sig. Järnskenor. Inte som de tunga bronsskenorna hemma. Det här var proffsen. Det stod en man framför mig. Han tittade. Det var han, visst var det han? Ja, det måste vara han. Utan hjälmen, bröstplåten och skjortan såg han … ändå stor ut. Hade han ens några tänder? Näsan var bruten. Ansiktet liknade hästläder.
      ”Hallå, det är jag s...”
      ”Du är Rokosa. Lagkaptenen. Jag har sett dig, jag menar, jag har sett dig från läktaren. Många gånger.”
      ”Då vet du att på planen, då lyder du mig. Säger jag åt dig att punktmarkera ett jävla troll, så vad gör du då?”
      ”Har de ett troll? I motståndarlaget, idag?”
      ”Nej.”
      Rokosa satte sig ner och tog fram kängorna.
”De har en minotaur.”

”Ur vägen, sparris. Du sitter på min plats.”
      Jag makade på mig. Långsamt. Jag såg nog vem det var. Benusch: blitzern, Hammaren, den dryga jävla divan …. Lät någon annan ta smällen och tog åt sig äran. Den värsta sorten.

Anselm klev in i omklädningsrummet. Ställde sig vid griffeltavla och slog ihop två hjälmar med en skräll.
      ”Okej gubbar! Lyssna nu! Så här är det. Det är ett gäng tunga jävlar vi har emot oss idag: de mönstrar sju bestmän, tre krigare och en minotaur. Räkna me...”
      ” Hur stoppar vi minotauren?”, sa Benusch. ”Det är första gången vi möter en sån.”
      ”Vad är det för jävla fråga? Vi spelar vårt eget spel. Det gör vi alltid.”
      Anselm slog handflatan i griffeltavlan så kritdammet yrde och pekade på Benusch.
      ”Jag bryr mig inte om du måste kräla över linjen med bägge benen brutna och svinlädret i munnen. Du ska bara dit. Svaret på din fråga är – skit i det jävla öket! Vi spelar för att vinna, inte för att spöa skiten ur de här kaoterna, inte för att överleva – vi spelar för att vinna!”
      Ingen av oss sade något. Jag kände efter om benskenorna satt bra. De var fläckade av intorkat blod. Jag försökte gnugga bort fläckarna.
      ”Ja, de är större, elakare och starkare – men vi har bättre fart, vi har bättre passningsspel, vi är smartare.” Anselm knackade sig i tinningen. ”Använd hela planen, vi kommer inte vinna ett blodbad på mittplan, det är deras spel. När vi har bollen, gå för ett snabbt mål. När det är deras tur – hög press: gå på bollen, hela tiden. Backa inte hem, behåll pressen på bollen. Upp med ögonen: vet ni inte vad ni ska göra – kolla efter mig eller Rokosa. Okej, det var allt. Ut med er, gubbar.”
      I korridoren började någon jogga och jag sprang med, någon stämde upp ett vrål vid porten de rusade ut mot planen.
      Jag vrålade allt vad jag orkade. Vrålade ut allt nervositet, all rädsla, allt vilja att vinna, allt hat mot svinen på andra sidan.
      Publikens svarsvrål mötte oss som en våg, det var öronbedövande. De skanderade:
      ”Döda! Döda! Döda!”

Jag sprang på stället, hoppade jämfota och jabbade i luften. På andra sidan mittlinjen stod motståndarna. En best blottade tänderna mot mig. Krigarna skrattade och tecknade åt oss att komma närmare. I mitten stod domaren, en krigare och Rokosa. Slanten for upp i luften. Domaren fångade den och pekade åt vårt håll. Bra. Rokosa stod kvar och såg kaoterna ställa upp. Vände sig om och gick in i klungan som väntade på honom.
      ”Fem man i fronten, ni sänker de tre getterna så hårt ni kan. Ni andra: ställ upp brett, men inte ända framme vid linjen. Jag tar hand om bollen. Vi måste ha in dem på vår planhalva innan vi går på genombrott. Jag passar inte innan någon är igenom. När vi går framåt måste alla som kan kuta som bara fan, de som inte kan bryta igenom måste, måste ta varsin gubbe.”
      ”Inget snabbt mål?”
      Rokosa skakade på huvudet. Såg sig runtomkring. Satte fram sitt järnklädda huvud. Laget tryckte ihop sig och lade armarna över varandras ryggar. Stämde upp ett vrål.

På väg fram mot linjen tog Benusch tag i mitt ansiktsgaller och drog mig mot sig, svinflinade och sa att jag skulle hålla besten till höger medan han köttade honom.
      ”Backar du sänker jag dig istället.”

Besten som stod mittemot mig var päls, muskler och järn. Levrat blod och lera hängde i raggen. Han morrade. Snörvlade och slängde med huvudet. Ett av hans horn var avbrutet. Munnen såg uppfläkt ut. Han rullade med ögonen och stampade med klövarna. Visade tänderna. Jag undrade om det var hans första match. Försökte han också komma med i laget?
      Domaren visslade. Med en spark skickade en kaoskrigare bollen långt ner på vår planhalva. Jag slängde mig fram. Greppade bestens arm. Benusch tog tag om hans horn. Drev ett våldsamt knä in i hans mage. Besten lättade från marken och föll bakåt. Vrålade. Han var nere. Benusch stampade honom i munnen.
      Marken skakade. Jag såg någon i ögonvrån. Duckade. Krigarens armbåge träffade vid axeln. Han vräkte omkull mig. Luften slogs ur mina lungor.
      Låg stilla. Rullade mig bort och stapplade upp. En best var på väg fram mot Rokosa och bollen. Jag glidtacklade honom bakifrån och han föll. Vände sig på rygg och sparkade mig i huvudet. Hjälmen ringde som en klocka men tog smällen. Näsan brann. Blodsmak i munnen. Brus i öronen.
      Kom upp på knä. Anselm pekade framåt och jag såg att han vrålade men jag hörde inget. Publiken skrek högre. Måste visa vad jag kan. Min enda chans. En hand på min axel. Benusch drog upp mig. Kom igen, sparris, skrek han. Han sprang med handen på min rygg. Tvingade mig att höja farten. Knuffade in mig i en krigare. Med axeln före mosade han sig förbi en best. Han var igenom. Krigaren siktade in sig på honom. Jag slängde mig om krigarens knä. Hans spikförsedda handske träffade min ryggplåt. Jag höll mig kvar. Jag höll mig kvar. Jag höll...

En skarp, stickande doft. En hand slog mig i ansiktet. Jag satt på bänken. Helaren stack in luktsaltet under min näsa igen, men jag sköt undan hans hand. Han ställde bort saltet.
      ”Hur många fingrar håller jag upp?”
      ”Jag måste ut … på planen.”
      ”Sätt dig ner. Matchen har ändå börjat. Sätt dig ner, säger jag.”
      ”Vad hände?”
      ”Benusch gjorde mål, Rokosa passade till honom.” sa Anselm.
      ”Jag höll fast en … en krigare.”
      ”Det är lika bra som att göra mål. Alla behövs.”, sa han och dunkade mig i ryggen. Det gjorde ont. Nacken smärtade. Jag tog av hjälmen och såg ner i den. Fodret var blodigt. Jag kände på huvudet. Handen blev röd, men inte så mycket. Hjälmens galler var intryck. Det droppade blod från näsan ner på skjortan. Ovanför mitt huvud skrek publiken och slängde in småsten och rutten frukt.
      ”Har du inget starkare än luktsalt?”
      ”Luta huvudet tillbaka, så pluggar jag igen kranen.”
      Helaren tryckte in tygbitar i näsan på mig. Det gjorde ont.
      ”Har du Taleria eller nåt? Ge mig sånt pulver man blir pigg av, så kan jag gå ut och spela.”
      Helaren tog fram en glasburk med snövitt pulver och såg på Anselm. Han skakade på huvudet och sa att det var för dyrt.
      ”Vi är en man kort utan mig.”
      Anselm tittade på matchen.
      Med minotauren i täten hade kaoterna tryckt sig ner en bra bit på vår planhalva. De skyddade sin bollhållare med en köttmur och pressade sig framåt. En släng med den kraftiga nacken och tjurhornen slog omkull en av våra linjekillar. Minotauren tog näste man och slängde iväg honom. Vi kunde inte stå emot. Anselm skrek ut order. Ingen hörde honom. I slutsekunderna bröt de igenom vårt försvar och sprintade in målet. Anselm förbannade alla underjordens demoner och bankade näven i marken. Kvittering och kaoterna skulle börja andra halvlek med boll. Vi var nu två man kort.
      Gubbarna kom in till halvtidsvilan med blickarna i marken.
      ”Okej” sa Anselm, ”om de är smarta kommer de att gå långsamt framåt, skydda bollen, utöka sitt numerära överläge och sätta andra målet i slutsekunderna. Ni vet vad ni måste göra. Hög press, gå på bollen, chansa, offra er.”
      ”Spelar den nya killen?” sa Rokosa och nickade åt mitt håll.
      ”Nej.”
      Utöka sitt numerära överläge hade tränarn sagt. Jo, det visste jag nog vad det betydde. Det var också ett sätt att säga det. Jag rörde försiktigt på benen. De verkade okej. Ryggen var inte okej, kanske en spricka i ett revben, eller ännu värre: ett skulderblad. Jag kunde knappt röra nacken. Armar ömmade, men hade full rörlighet.

Domaren visslade och kaoterna sprang ut med lätta, självsäkra steg.
      Anselm gav sina sista instruktioner innan han skickade ut gubbarna.
      Min hjärna exploderade. En våldsam stöt gick genom mig. Som att få en hink iskallt vatten över huvudet. Jag fnös till. Drog ner luft i lungorna. Jag hade smugit ner en hand i helarens burk och tagit en nypa pulver. När sista man sprang in på planen hade jag dragit in pulvret i näsan. Nu tog jag sats och sprang som en galning och hörde Anselm svära efter mig. Han började gå efter mig men den assisterande domaren hindrade honom från att gå in på planen och pekade på bänken.
      Jag såg på honom. Han skrattade och skakade på huvudet. Vi spelar för att vinna.
      Jag sprang mot min plats på linjen och tryckte ner hjälmen. Mittemot minotauren skulle jag stå. Det stora kräket stampade i marken, vädrade med näsborrarna och brölade av återhållen raseri. Han kunde knappt bärga sig.
      Någon klappade händerna bakom min rygg.
      Det var Rokosa.

Slut.

Min anmärkning: En skoluppgift i att skriva fantasy.

fredag 14 oktober 2011

Stig Sjödin

Under de senaste arton månaderna har mitt standardsvar varit att jag ”sitter hemma och skriver” de gånger folk har undrat vad jag sysslar med. Och det gör jag verkligen också. Jag har skrivit en bok och är på väg mot en andra, något dussin krönikor har det blivit, ett par noveller, ett fåtal dikter och någon essä. En del av det är publicerat och det kan jag till och med peka på och säga: det där har jag skrivit.

Men en stor del av det jag gör, som hänger ihop med skrivandet, syns inte på samma sätt. Nämligen läsandet. På en höft blir det en bok i veckan. Jag berättar sällan för någon vad jag läser och diskuterar det än mindre med andra. En del noveller blir det också, mest Tjechov men den senaste jag läste var en suverän pryl av Jonas Hassen Khemiri (utgiven på Novellix som har börjat ge ut små praktiska noveller som de visst tänker sälja på Pressbyrån). Jag läser också en massa i skolan (Författarskolan samt en distanskurs i arbetarlitteratur), nu till helgen blir det till att plöja igenom knappt tio fantasy och sci-fi-noveller som mina kursare har skrivit. För detta mesta läser jag vanlig jävla prosa: en hel del arbetarlitteratur, Dostojevskij, Virginia Woolf, Thomas Bernhard och annat smått och gott. Jag hade i och med den här posten tänkt dela med mig lite mer av mitt läsande.

Och för första gången i mitt liv har jag börjat läsa poesi på allvar. Jungfrulig mark. Jag läser ofta lite väl snabbt, men då de flesta diktsamlingar är så korta läser jag dem ofta två gånger, med någon veckas mellanrum. Även bland poesin har det blivit en del arbetarlitteratur, t ex Jenny Wrangborg och Erik Pousette, men även Ezra Pound och Petrarca.
Den senaste samlingen jag läste var Stig Sjödins Sotfragment (Lindelöws), och den var på sätt och vis … drabbande. Jag har svårt att hitta ord. Tung, personlig och så jävla bra.

Orden och meningarna är ofta långa. Ibland är det ”vi”, ibland ”jag”, och ibland är maskinerna, ugnen, arbetsplatsen i första rummet. Det går inte att skilja ut diktaren från arbetsplatsen, och därmed också relationen till produktionen, arbetskamraterna, cheferna. Och för mig blir det också en identifikation – en likhet i stilgrepp och bildspråk som bryggar över skillnader i bransch och år. Jag har suttit och plitat ner rader om hur konvektionsugnar spytt ut sig ånga, ovetandes om att Sjödin har skrivit om hur valsarna kvidande gråtit sig till sömns.

Jag läste nyligen vad Raymond Carver skrivit om författandets konst, och han talar bland annat om ett precist språk. Och det har Stig Sjödin – inget känns överflödigt. Vilket ger en kompakt tyngd, en nästan metallisk känsla i hans dikter.

Nog från mig, här kommer två dikter av Stig Sjödin:
Motsträvigt och med hjärtat fullt av trots
erkänner jag detta;
det var inte sotet, dammet, smutsen
inte heller hemgången med musklerna
skälvande i kramp och ögat urgröpt
av nätters vaka,
inte heller valkarna,
som var förnedring.
Nej, det var den osynliga nåden
Att få slita ut sig,
den stora favören att få välja,
där val ej fanns.

Schartauanen

Med sina oformliga händer
hade han lyft västkustens, fädernas
oblidkelige gud till boningen i norr
och smitt honom ett fäste.
Han förrättade egen gudstjänst
och gjorde lördagskvällen till en
brinnande förberedelse och bot
för synder han inte begått. Han gav sin hustru ett ansikte
som ett begravningsfölje och en röst
som doppats i aska och han tillförde bruket
tre krymplingar, söner som aldrig lekt,
och som aldrig orkade slå sig igenom
sin pansrade barndom.

Stig Sjödin Sällskapet


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

torsdag 13 oktober 2011

Dagens citat

Som många andra var jag på bokmässan i Göteborg för några veckor sedan. Det blev en del shoppande, en del lyssnande och en del pratande med olika roliga förlagsmänniskor, serietecknare och annat löst folk. (Den helgens goda gärning var förresten att jag och en serietecknare hjälpte en man som hade trillat ner i kanalen ner han ställt sig för att pissa. Jag vill härmed också passa på att dementera alla rykten om att det skulle ha varit Björn Ranelid.). En del festande blev det så klart också, på releasen för Världens Ende #2.

När det gäller förlag var Ruin den kanske roligaste överraskningen, dels för att jag aldrig hade hört talas om dem förut, och dels för att de hade så jävla bra litteratur till suveräna priser: jag köpte på mig Döda själar av Nikolaj Gogol och Rudin av Ivan Turgenjev (jag är en sucker för ryssar ...). Jag har dock inte hunnit läsa dem än.

Jag letade mig också fram till Stig Dagermansällskapet och lyckades få tag på Parnass temanummer av honom. Plus en liten kylskåpsmagnet ... (och därifrån kommer dagens citat).

"Som barn är man alltid diktare. Sen blir man avvand, i de flesta fall."
Stig Dagerman, 1948


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

måndag 10 oktober 2011

Arbetare till Arbetare

I helgen var jag i Stockholm. Mest för att gå på hockey. Men jag hade också bestämt mig för att gå på Förbundet Arbetarsolidaritets utdelning av priset "Arbetare till Arbetare". I år skulle prisas delas mellan Björkbackens strejkande lärare och Calle Fridén med bloggen "Utsikter från ett tak".

Tyvärr kunde inte lärarna komma och jag blev tillfrågad om jag kunde prata lite istället. Jag läste upp en krönika som bland annat handlade om Björkbacken (och framför allt nedskärningar inom den offentliga sektorn), texten Krishantering och ett kort kapitel ur boken Hopsnackat.

Eftersom förfrågan hade kommit samma morgon var jag inte lysande bra förbered och en smula nervös, men det gick fint.

En mycket trevlig tillställning!

fredag 7 oktober 2011

Överum - att stänga en vinstgivande fabrik

Krönika i Arbetaren

Jag vet att jag själv har tänkt fel. Jag har tänkt att företag som gör skyhöga vinster är mindre benägna att avskeda. Jag har tyckt att det finns någon logik i det tänkandet. Men den logiken är nog något jag fått från otaliga tidningsartiklar och politiska tyckare – det är i bästa fall grundlösa åsikter och i sämsta fall propaganda – för någon sådan logik finns inte.
För några år sedan berättade vd:n på restaurangen jag då jobbade på att vi hade gått fem miljoner med vinst, pengar som skickades till huvudkontoret. Hur blev då året som följde? Vi samlade matrester i hinkar för att chefen skulle se om vi lagt upp för stora portioner, ledningen planerade in underbemanning för att skära i lönekostnaderna, servitriser fick stänga själva trots risk för rån och överfall. Var det konstigt? Nej, egentligen inte – det var ju just därför ”vi” hade gått så mycket med vinst.

I år delade Inwido ut 290 miljoner kronor till riskkapitalbolaget Ratos, som äger majoriteten av Inwidos aktier. I pressmeddelandet skriver man att utvecklingen för Inwido varit ”mycket god”. Chefen för Ratos har de senaste tre åren tjänat 58 miljoner kronor. Onsdagen den 31:a augusti fick arbetarna på Överum fönsterfabrik beskedet av ägarna, Inwido, att fabriken ska stängas till årsskiftet.
Bakom de här siffrorna och statistiken finns människor av kött och blod; en av dem säger:
”När vi samlades för att få information från företaget, trodde jag att vi skulle få beröm för att vi har gjort ett bra jobb. Vi har jobbat på bra och det har kommit ut många färdiga fönster efter semesteruppehållet. Nu känner jag en sån oerhörd tomhet, det känns som att någon har dött ibland oss.”

När ett nedläggningsbeslut väl kommit är det svårt att gå vidare. I andra länder har fabriksockupationer förekommit. Man kan hänga ut ägarna. När beslutet kom på ett ställe jag jobbade på gjorde vi samma sak som ledningen gör dagligen – vi försökte kapa åt oss så mycket som möjligt, av de smulor som fanns. När besked kom i Överum sjönk produktionen till under 10 % av den normala. Efter att ledningen erbjudit 10 000 kronor extra i två månader om produktionen kommer upp till 90 % röstade arbetarna för att återuppta produktionen. Men faktum kvarstår – det är billigt att säga upp personal i det här landet, billigt att flytta jobben någon annanstans. Det finns ingen kompromiss som innebär att arbetare får en högre lön eller anställningstrygghet om företaget går bra. Man får inget tack för att slita ut sig. Arbetarklassen måste bli mer egoistisk.

Jag rekommenderar alla att stödja och läsa om arbetarna på Överum:
http://overumsolidaritet.wordpress.com/

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

torsdag 6 oktober 2011

Grattis Tomas (och en dikt ...)

Tomas Tranströmer, en av  världens största poeter säger Peter Englund från Svenska Akademien när han presenterar årets nobelpristagare i litteratur.

Vad passar då bättre än några rader, dagen till ära:

Epigram
Kapitalets byggnader, mördarbinas kupor, honung för de få.
Där tjänade han.
Men i en mörk tunnel vecklade han ut sina vingar och flög när ingen såg.
Han måste leva om sitt liv.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,