Krishantering - kortnovell till Arbetaren Zenit

När nästa kris kommer, och den skall komma, förlorar du ditt arbete. Det har ett samband, men det skall du inte förstå. Minskad orderingång och arbetsbrist kommer ledningen att säga med vad du kommer uppfatta som ärlig förtrolighet och beklagan. Du skall överväga att inte berätta något för din familj utan varje morgon gå upp, dricka kaffe och gå iväg hemifrån. Under dagarna tänker du dig att du söker ett nytt arbete som du en stolt dag kan presentera. Det faller på sin egen orimlighet.
Det skall inte vara krisens fel, inte invandrarnas fel, inte dina chefers fel, inte heller deras chefers eller aktieägarnas fel, inte samhällets, inte regeringens. Det skall vara ditt eget fel – för att du kunde gjort bättre, för att du kunde utbildat dig vidare, jobbat dig upp, varit mer lyhörd gentemot era kunder och dina chefer. Dina barn skall känna skam när de förstår att ni är fattiga. De skall sluta tigga saker i affären, som du alltid önskat att de skulle, de skall sluta behöva samma saker som kompisarna har, din äldste son skall säga till din yngsta dotter att hon är bortskämd.
Om någon frågar skall du säga att du är mellan arbete.
Du kommer att återvända, som praktikant, till din gamla arbetsplats för att göra ditt gamla arbete. Din ersättning från Försäkringskassan skall uppgå till 58 % av din forna lön. Du skall ha ont i magen när du går till arbetet. Oklart varför, då det ju är bättre än att gå hemma.
Du skall inte börja dricka för mycket, du skall inte börja knarka, du skall inte börja spela för mycket.
Du skall överväga självmord, men inte våga och känna förakt för din egen svaghet och oförmåga att ta itu med din egen situation.
När din praktikplats är slut skall du återigen bli arbetslös och de skall skaffa en ny praktikant men lova att ringa om det dyker upp något. De skall inte ringa.
Du skall inte plundra butiker, inte protestera, inte skriva insändare, inte skylla på någon annan eller kasta sten på polisen.
På Arbetsförmedlingen råder jämlikhet. Du skall inte behandlas sämre än en arbetslös riksdagsman eller bankdirektör. Du får fylla i samma blanketter som alla andra. Det goda samhället känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.
Ni skall få ett erbjudande om att gå en datorkurs. Den som avvisar erbjudandet förlorar sin ersättning. Du skall tacka ja. En kvinna skall säga att hon är programmerare och hade kunnat vara lärare på kursen. Handläggaren skall svara att kvinnan blir av med sin ersättning om hon avböjer erbjudandet. Det är lika för alla.
En stund under datorkursen blir du, han och hon plötsligt vi och oss. Lärarna och Arbetsförmedlingen blir dem. Det kommer att kännas bra. De skall därefter prata med dig, han och hon var och en för sig. Ni skall påminnas om er ensamhet och att ni har er själva att skylla och att det bara är ni själva som kan göra något åt er situation.
Ni skall inse att de har rätt: det är bara ni själva som kan göra något åt er situation.
Ni skall förstå att det är vi mot dem.

Publiceras i Arbetaren Zenit den 29:e september som en del i deras serie med kortare texter från medlemmar i Föreningen Arbetarskrivare.

Läs även andra bloggares åsikter om arbetaren zenit, Novell, prosalyrik, arbetarskrivare, skrivande, litteratur

Min anmärkning: jag har i den här texten använt en stil jag vanligtvis inte använder - du-perspektiv och futurum - så kommentera gärna och säg om det funkar eller inte. Och om det är någon som vet hur i helvete man gör indrag i blogspot får ni gärna upplysa mig.