Lagom till Bokmässan, det vill säga 22-25/9, kommer Världens Ende #2 ut. Jag medverkar med en essä om lek och tristess. Här nedanför kommer de två första styckena som en liten teaser.
Antologin finns bland annat på Adlibris och Bokus.
Temat i det andra numret av text- och serieantologin Världens Ende är löst centrerat kring arbete i det senmoderna samhället. Läs om rut-avdragna pigor, drogmissbrukande oljesanerare, havererade Burger King-karriärer och mycket, mycket mer.
Medverkar gör: Martin Abrahamsson, Björn Ahlén, Henrik Bromander, Ekta, Lisa Ewald, Maja Hansen, Elin Hansson, Siska Humlesjö, Henrik Johansson, Louise Lange, Sandro Müntzing, Jon Mårtensson, Johannes Nilsson, Hanna Petersson, Salka Sandén, Per Ström och Johannes Torstensson.
Lek och leda, arbete och tristess
Av Henrik Johansson
Det arbete som jag idag minns som det allra tråkigaste var också mitt första jobb. Men tristessen skapades på sätt och vis i efterhand, för på McDonalds hade man ingen tid till leda under arbetstiden, snarare kom insikten om det monotona, livströtta arbetet efter att jag hade stämplat ut. Där det inte finns någon död tid blir det kanske mer uppenbart att man har bytt bort tid mot pengar och den tiden är för alltid förlorad. Någonstans mellan stekbord och fritös försvann tid, inte bara i presens utan även i futurum. Så trött var jag efter jobbet att den fria tiden bands av vila, så uttråkad av arbetsuppgifterna att arbetet inte bara var tråkigt när det utfördes, utan också i förhand och i efterskott. Men hur man får tiden att gå snabbare när den går långsamt?
I egentlig mening leker min son inte. Han använder ordet själv men jag tror vi menar olika saker. Leken är för honom ingen avskiljd handling som utförs, skild från ätande, bajsande eller läsande. Leken pågår hela tiden. Han tar med sig bilar och gosedjur in på toaletten eller till matbordet. Den utgör själva tillvaron. Tingen kan inte heller delas in i leksaker och icke-leksaker. Relationen till omvärlden blir till fullo präglad av lek, där varje vattenpöl är en fest, och av de tänkta leksakerna kan omslagspappret vara roligare än själva presenten. Jag och min son åkte förbi en grävskopa. Han påtalade att grävskopan var gul samt att den inte hade någon mun. De flesta av de grävmaskiner han hittills hade sett, i böcker och på film, hade munnar – det var normaltillståndet. Stackars den grävskopa som föds utan mun, ty den kan varken äta eller prata.
Läs även andra bloggares åsikter om världens ende, essä
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar