Sedan drygt ett år tillbaka är jag arbetslivskrönikör för Arbetaren, det innebär att det kommer en krönika av mig var fjärde vecka. Så småningom har jag tänkt lägga upp allesammans på bloggen, men jag börjar bakifrån med den allra första:
Min första anställningsintervju
Jag var 16 eller 17 år gammal. Det var mitt första jobb och det var på McDonalds. Anställningsintervjun var annorlunda än alla andra jag varit med om. Det bästa med den var att vi var tio stycken som ”intervjuades” samtidigt. För någon intervju var det i själva verket inte. Att vi överhuvudtaget hade tagit oss dit och vår låga ålder var de meriter som krävdes. Inga dumma frågor om mina tre starkaste och svagaste sidor. Man var verkligen arbetskraft i någon slags ursprunglig bemärkelse - ”du har två fungerande armar och hamnar på lönenivån för 16-åringar”. Ingen individuell lönesättning där inte.
Med Ebba Grön, gymnasial Samhällskunskap och någon fackligt aktiv släkting i bakhuvudet hade jag min bild klar för mig – facken och företagsledningen står i något slags motsats till varandra. Därför var jag förvånad över att Hotell- och Restaurangfacket satt med under anställningsintervjun. Jag minns att jag tänkte att de kanske hade tvingat igenom att de skulle sitta med, så de kunde berätta för oss om sina rättigheter. Dumt där, så var det inte. Blåögt och naivt. McDonken-kvinnan och fackgubben visade upp alla tecken på att vara på mycket vänskaplig fot med varandra. Företagets representant rekommenderade oss att gå med i facket. Kan ni höra varningsklockorna i bakgrunden?
Jag var förbryllad. Om nu facket och företaget stod i något slags motsatsförhållande till varandra, varför vill du företaget att vi ska gå med i facket? Speciellt när det gäller McDonalds som redan då hade ett rykte om sig att vara fientligt till fackföreningar. Det blev inte bättre av att fackgubben försökte värva oss. Han berättade att ungdomar hade massvis med kul tillsammans i facket. Ibland spelade man brännboll ihop i Slottsskogen. Min slutsats blev därmed lika enkel som självklar: går man med i facket är det för att saknar egna polare att spela brännboll med, och inte för att man kan försvara sina rättigheter där. Vill man kämpa får man göra det utan deras hjälp.
Den här intervjun utspelade sig för nästan exakt 20 år sedan men inget har förändrats. McDonalds har just blivit avslöjade med att fuska med maten och lönerna. Ett krympande Hotell- och Restaurangfacket å andra sidan har tagit ett pinsamt ställningstagande i Bernskonflikten. Allt det här hänger ihop. Man har aktivt odlat en kultur av samarbete med sin egentliga motpart. Så länge kollektivavtal tecknats har man varit nöjd. Och för min egen del gick jag aldrig med i facket på mitt första jobb.
Läs även andra bloggares åsikter om krönika, arbetaren, mcdonalds, arbete, anställningsintervju, hrf, berns
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar