Jag har svårt för det självutlämnande

Fredag: bokbloggsjerka. Helgens fråga är:

Vilken genre önskar du att du kunde läsa men som du bara inte kan stå ut med?

Som titeln antyder har jag svårt för den jag-centrerade, självutlämnande litteraturen. Det är en fysiskt känsla. Det kryper i mig när författare fläker ut sig själv och sina närmaste. Jag försökte läsa Ann Heberlein och gav upp efter ett tag, jag önskar att jag kunde läsa Stig Larssons senaste för att se vad alla snackar om, men det funkar helt enkelt inte.
     Delvis handlar det väl om att jag inte är fasligt intresserad av författare: det är texten som är det relevanta.

För att hoppa över till ett angränsande ämne så drar jag mig för att skriva fantasy. Litteraturdiskussioner som den här blir jag tokig över (hämtad från Flashback):

Användaren "Snuttepuff" skriver att Tolkiens största blunder var "...att man inte flög örn till domedagsberget...
Men det skulle ju gjort böckerna en smula kortare, så det var kanske planerat".

Det var det hele, läs gärna Crister Enanders utmärkta artikel om självutlämnande litteratur: Jagutlämnarna.

"Ett skrik hörs genom dessa böcker. Ett på många sätt vämjeligt och frånstötande skrik: ”Se på mig! Se vad jag gjort! Kom närmare! Titta på mig!” Narcissismen är närmast total. Det rör sig inte längre om bekännelser eller självrannsakan. Det är en sorts ohöljd och snudd på autoerotisk jagpornografi. Många av dem vältrar sig i sina sårade egon, sina marterande erfarenheter, sin ondska och förmåga till självförbrännelse."

Hat & bläck

I årets allra första bokbloggsjerka är frågan:

Vilken bok är du mest nyfiken på som kommer att komma ut under första halvan av det här året?

Mitt svar får bli Hat & bläck: en dialog om klasshat, litteratur och människans värde av Kristian Lundberg och Crister Enander, som kommer ut på h:ströms förlag.

På sätt och vis är det ett lite tråkigt svar, då jag har läst och uppskattar bägge författarna, men det gör också att jag är nyfiken på vad de har kokat ihop. Det låter som en mycket intressant dialog.

"Under ett drygt år brevväxlar vännerna Kristian Lundberg och Crister Enander om skiftande och aktuella frågor. Det är inte långt mellan Lund och Malmö där de bor, men dialogen spänner över vida områden. Litteraturen och livet. Vreden och vanmakten. Motståndet och moralen. De skriver om de utsatta och utfrusna, om det politiska och sociala ansvaret i dagens alltmer söndervittrande samhälle. Hat & bläck blandar det personliga med det politiska i ett engagerat samtal om den tid som är vår.

Boken Hat & bläck utkommer i mars."

I övrigt har jag nyligen gått med i SkAlla (Skrivkooperativet Alla) och medlemmarna där har också en del boksläpp: t ex  Patrik Lundberg med  Gul utanpå. (Raben & Sjögren)
”Gul utanpå är en berättelse om utanförskap. Om hur det är att inte känna sig hemma någonstans. Det är också en livsomvälvande resa och ett sökande. Efter rötter. Efter ursprung och efter tillhörighet.”

I mars debuterar Simon Felix Adler med sin roman Gör rätt på Kabusa Böcker. Som, om jag förstått det rätt, är en kärlekshistoria som utspelar sig under kravallerna i samband med EU-toppmötet i Göteborg 2001.

En bok som jag ser fram emot men inte är det minsta nyfiken på är min egen Av kött och blod, nu är baksidestext och omslag fixade så det rullar på.

Ett eget rum - Virginia Woolf

Annika är till och med morgonpiggare än mig och har i helgens bokbloggsjerka ställt frågan:

Vad läser du just i dag?

 Min bokhöst har präglats av att jag läst kortare stycken i många olika böcker, dels för att titta på stil och hur olika författare löst specifika problem, delvis för att det varit mycket att läsa i litteraturvetenskapen (med ofta 100 sidor i varje bok som uppgift).

Så, just nu läser jag Skiftande speglar av Crister Enander (en trevlig samling essäer om läsande, bildning och olika författare. Jag läser ett par kapitel i veckan) men framförallt Ett eget rum av Virginia Woolf.

Sedan jag, för något år sedan, började läsa Woolf har jag tänkt mig att jag ska läsa det mesta som hon har skrivit, och hittills har jag avslutat Mot fyren och Mrs Dalloway, så Ett eget rum är det första som inte är skönlitteratur jag läser av Woolf.

Ett eget rum är baserad på en föreläsning som Woolf höll för en organisation med kvinnliga studenter.

En av de första sakerna som slog mig var hur mycket roligare Woolf låter sig vara i Ett eget rum, med en utsökt torr brittisk ironi för hon ett lågmält raljerande över mans- och klassamhället. Hon börjar t ex med ett besök i det fiktiva lärosätet Oxbridge (Oxford + Cambridge) och förbluffas över hur kvinnor tidigare varit så slösaktiga att de inte kunnat skramla ihop pengar till undervisning bara för kvinnor medan männen varit så sparsamma. I verkligheten hade kvinnor inte rätt att äga förrän väldigt sent. Med det enkla greppet visar hon hur dagens "jämlika och rättvisa" samhälle är grundat på gammalt ägande.

Som varje seriös feminist har Woolf även ett perspektiv på ägande och klass. Bara titeln pekar på svårigheten att skriva utan att ha tillgång till en eget arbetsrum där man kan arbeta i lugn och ro, något som varit förunnat ett ytterst fåtal. Jag fick en tankeställare av hennes påpekande att det lätt blev romaner som skrevs av kvinnor då det inte fordras samma koncentration att varken läsa eller skriva dem: något som fick mig att fundera på hur "lättläst" jag själv skall skriva. Skall det vara möjligt att läsa det jag skriver under en bussresa eller inte?

Från ägandet går Woolf vidare till vad det innebär för den egna självförståelsen att alltid vara beskriven av någon annan, någon som inte delar ens erfarenheter, vad det gör för den egna romankonsten att inte kunna resa eller ha tid och plats att skriva, att ständigt bli förminskad och veta att det man skriver kommer betraktas som något främmande osv.

Ett eget rum är en briljant och läsvärd essä som tveklöst är lika relevant idag som när den skrevs (1925).

Ellerströms har en ny tjusig utgåva. Den finns naturligtvis på bibblan också. Och på engelska (billigare än Ellerströms inbundna).

Att förstå

Jag fick nyligen hem Skiftande speglar av Crister Enander, jag gillar mannens recensioner och blev inte besviken. I en del av boken skriven han om olika författare och mellan Kafka och Dostojevskij (tror jag, det finns sovande personer i rummet där boken ligger) är Daniil Charms inklämd. Det är det första jag läser. Trots att jag närmast blev irriterad av Charms texter, trots att jag avgudar (ja, det är lite genant, men så är det faktiskt) Franz och Fjodor.

Ett par dagar senare läser jag ett inlägg om teater på Rymden (idiotiskt nog kan jag inte hitta inlägget, därför rekommenderar jag läsare att surfa runt och läsa allt möjligt på den utmärkta sidan). Författarinnan till inlägget menar att en uppsättning bör stöpas om till att bli mer samtida (som jag minns det). Jag är tveksam.

Mitt i de här veliga linjerna finns en punkt. Man kan säga att jag läser för att förstå. Inte nödvändigtvis medvetet. Jag letar inte alltid aktivt efter någon mening, så läste jag alltid poesi för något år sedan, jag trodde den poetiska texten var en kriminalroman där jag skulle finna en mening, ett motiv och kanske en mördare. Nu försöker jag läsa poesi som om jag lyssnade på instrumental musik.

Daniil Charms fascinerar för att hans texter är så till synes nonsensaktiga. Jag är nämligen övertygad om att en av de fina grejorna med den mänskliga hjärnan är att den själva bygger broar, letar sammanhang och mening i all kommunikation. I en text bestående av slumpvis utvalda ord (jag menar inte att Charms valde slumpmässigt dock) kommer hjärnan försöka hitta mönster. Kanske är det också därför jag blir oerhört provocerad av övertydlighet, jag känner mig dumförklarad. Jag tror inte heller att man behöver ändra på drama: det blir aldrig bara en historisk form. Vi kan inte sätta upp en pjäs idag och tro att det är ett fotografi från en svunnen tid (åter en brasklapp: jag kan ha missförstått texten i Rymden). Åskådaren kommer själv "översätta" verket och göra kopplingen till samtiden, sin egen kontext, bedöma det efter egna erfarenheter.

För ungefär sju veckor sedan började jag läsa litteraturvetenskap. Vilket är intressant men för mig också innebär att jag varit tvungen att skriva en del facktexter: här uppstår en liten krock. I min poesi och prosa försöker undvika att skriva mina läsare på näsan och försöker inbjuda till öppna tolkningar (och blir glad när läsare "sett" sådant jag inte avsett) så bidrar den ansatsen i facktexter mest till förvirring. Där är jag tvungen att lära mig att uttrycka mig på ett sätt som minimerar chansen för att bli missförstådd. Nåja, det kanske ska gå det också.

Som en avslutning av denna essä-rant förbluffades jag över en del reaktioner på att Mo Yan fick Nobelpriset: somliga människor blir ärligen provocerade av att det är någon de inte hört talas om (de vill kunna briljera inför bekanta kanhända) och antyder att Svenska Akademin väljer något som är så svårt och udda som möjligt. Det kanske är så att alla mina generaliseringar här ovan är helt fel: människor kanske inte vill förstå, vill kanske inte söka någon mening (medvetet eller omedvetet). Nå, det får vara slut här, dock med en sista rekommendation: ta gärna en titt hos Fritz också och se hur han kombinerar bild och text. Och läs.