Ett eget rum - Virginia Woolf

Annika är till och med morgonpiggare än mig och har i helgens bokbloggsjerka ställt frågan:

Vad läser du just i dag?

 Min bokhöst har präglats av att jag läst kortare stycken i många olika böcker, dels för att titta på stil och hur olika författare löst specifika problem, delvis för att det varit mycket att läsa i litteraturvetenskapen (med ofta 100 sidor i varje bok som uppgift).

Så, just nu läser jag Skiftande speglar av Crister Enander (en trevlig samling essäer om läsande, bildning och olika författare. Jag läser ett par kapitel i veckan) men framförallt Ett eget rum av Virginia Woolf.

Sedan jag, för något år sedan, började läsa Woolf har jag tänkt mig att jag ska läsa det mesta som hon har skrivit, och hittills har jag avslutat Mot fyren och Mrs Dalloway, så Ett eget rum är det första som inte är skönlitteratur jag läser av Woolf.

Ett eget rum är baserad på en föreläsning som Woolf höll för en organisation med kvinnliga studenter.

En av de första sakerna som slog mig var hur mycket roligare Woolf låter sig vara i Ett eget rum, med en utsökt torr brittisk ironi för hon ett lågmält raljerande över mans- och klassamhället. Hon börjar t ex med ett besök i det fiktiva lärosätet Oxbridge (Oxford + Cambridge) och förbluffas över hur kvinnor tidigare varit så slösaktiga att de inte kunnat skramla ihop pengar till undervisning bara för kvinnor medan männen varit så sparsamma. I verkligheten hade kvinnor inte rätt att äga förrän väldigt sent. Med det enkla greppet visar hon hur dagens "jämlika och rättvisa" samhälle är grundat på gammalt ägande.

Som varje seriös feminist har Woolf även ett perspektiv på ägande och klass. Bara titeln pekar på svårigheten att skriva utan att ha tillgång till en eget arbetsrum där man kan arbeta i lugn och ro, något som varit förunnat ett ytterst fåtal. Jag fick en tankeställare av hennes påpekande att det lätt blev romaner som skrevs av kvinnor då det inte fordras samma koncentration att varken läsa eller skriva dem: något som fick mig att fundera på hur "lättläst" jag själv skall skriva. Skall det vara möjligt att läsa det jag skriver under en bussresa eller inte?

Från ägandet går Woolf vidare till vad det innebär för den egna självförståelsen att alltid vara beskriven av någon annan, någon som inte delar ens erfarenheter, vad det gör för den egna romankonsten att inte kunna resa eller ha tid och plats att skriva, att ständigt bli förminskad och veta att det man skriver kommer betraktas som något främmande osv.

Ett eget rum är en briljant och läsvärd essä som tveklöst är lika relevant idag som när den skrevs (1925).

Ellerströms har en ny tjusig utgåva. Den finns naturligtvis på bibblan också. Och på engelska (billigare än Ellerströms inbundna).