Att skriva om klass

Skrivövningar om arbete och klass – hur och varför

Uppdatering:
Frågan "Vad är klass och arbete" dök upp, jag försöker vara på den här.

Vi ska ha en skrivcirkel med tema arbete och klass. Orten är Malmö och intresset har varit stort. Många är intresserade men kan inte komma, eller bor någon annanstans.

Därför skriver jag en artikel med ett par skrivövningar. Även om de går att göra hemma är utbyte med andra som skriver roligt. Så gör dem helst tillsammans med andra eller dela texter efteråt och diskutera dem. Jag som skriver heter Henrik Johansson, jag skriver själv arbetarlitteratur (och annat) och är utbildad skrivpedagog.

Varför skriva om klass?

I april talade jag inför kommunalare som jobbar i storkök i Malmö. Jag har jobbat i storkök och min roman utspelar sig i ett restaurangkök. Jag avslutade med att kokerskorna fick göra en skrivövning. Att skriva om sitt jobb ger en vana att formulera sig om sina arbetsvillkor, sin lön, sina chefer och arbetskamrater. Och att skriva kan göra att man växer. Man får möjlighet att skriva ner diffusa känslor och funderingar. Läser sedan upp det för andra. Ser gemensamma problem, hittar gemensamma lösningar. Känner igen andra i sig själv. Utifrån det går det att skapa ett sammanhang där man kan kämpa för sina intressen, ändra sina arbetsvillkor. Idag beskrivs ofta allt från arbetslöshet till dåliga arbetsvillkor som individuella problem. Arbetarlitteraturen kan bryta mot det perspektivet och skildrar kollektiva problem och kollektiva lösningar.

Därmed inte sagt att målet är att texterna ska bli ”ett vapen i klasskampen”. Litteratur ska kunna finnas på sina egna villkor, utan att vara det minsta nyttig för någon. Det ser jag också som ett slags protest: allt annat i samhället är så inriktat på framgång, nytta och mål. Att skriva för att det är kul är ett mål i sig.

Övningarna är främst till för att få igång skrivandet. De ska vara till hjälp, inte något som måste följas slaviskt. Skriver ni i grupp så kan ni antingen läsa upp eller berätta om vad ni skrivit, om alla är bekväma med det.

Första dagen

Skriv fem minuter om någons första dag på ett nytt jobb eller i en annan ny situation. Perspektivet behöver inte vara ”den nyas”.

När kommunalarna gjorde den här övningen frågade någon om de fick skriva om sin första dag i Sverige. Det går jättebra, och blev fantastiska berättelser. En första dag i ett nytt land är för övrigt också ofta en ny situation när det gäller klass. En annan hade svårt att komma ihåg sina första dagar men mindes varenda anställningsintervju hon hade varit på och skrev om det istället.

Den här sortens scener skriver jag ofta själv. Några exempel är novellerna Majonnäshoran och Kvastens första dag på jobbet.

En erfarenhet av klass

Skriv fem minuter om en situation där det blir uppenbart att karaktärerna har olika klassbakgrund eller position. Alternativt olika mycket makt. Med olika position menar jag också inom samma klass: två kockar tillhör bägge arbetarklassen, men om en är tillsvidareanställd och den andra timanställd har de olika positioner inom klassen.

Exempel:

”Jag hade naturligtvis träffat människor från olika klasser, med olika mycket pengar. Vi åkte ibland på utlandssemester, medan många grannbarn inte gjorde det. Men en speciell krock var på gymnasiet. Jag jobbade på McDonalds på helgerna och en kille från en rik kranskommun frågade vad jag skulle göra till helgen. Jag berättade om jobbet. Han frågade varför. Jag svarade helt enkelt att jag behövde pengarna. Han frågade då: ”Men får du inte pengar från din pappa?” Alltså, att han kom från en rikare familj var väl en sak, men att han ens behövde ställa frågan om varför någon jobbade på McDonalds på helgen. Det var bara för mycket. Då fattade jag vilka olika världar vi levde i.”

Konflikt

Skrivtid fem minuter. För min del är konflikt den bärande delen i en berättelse. Om alla är överens hela tiden blir det väldigt trist. En konflikt kan vara ett gräl, en löneförhandling, ett personalmöte med olika viljor, att inte bli insläppt på krogen eller nästan vad som helst. Skriv om en konflikt som gäller klass och/eller arbete.

Exempel:

”När chefen kom med blanketterna för medarbetarundersökningen såg jag att Rosie mörknade. Rosie sa att vi fyllde i samma undersökning förra året och då var 80 % missnöjda med lönen och bemanningen, men inget hade hänt sedan dess. Vad var egentligen poängen med att vi skulle fylla i den igen? Osv.”

Avslutande ord

Med de här tre övningarna tror jag att deltagarna har fått en grund för hur de kan tänka och formulera sig kring klass och arbete, helst tillsammans med andra. Det är bara att fortsätta och söka mer information själv. Jag tipsar gärna.

Jag älskar att skriva om de här sakerna, men det som driver mig är också att jag inte är nöjd med det här samhället och arbetslivet. Den finske författaren Väinö Linna skrev en bok om andra världskriget, Okänd soldat, som de höga militära kretsarna inte alls var nöjda med. De tyckte att Linnas bok var omoralisk, ofosterländsk och demoraliserande. Linna själv ansåg att en sann krigsskildring också var en protest mot krig. Jag tror det är så: att en riktig skildring av till exempel arbete, könsförtyck och klassamhälle är en protest mot detsamma.

Mina förbjudna lustar

I helgens bokbloggsjerka är temat denna:

Har du en ”guilty pleasure” eller en favorit som eventuellt kan förvåna oss jerkare?

Nu skäms jag väl egentligen inte över mina val, men de kanske förvånar. Jag läser väldigt mycket klassiker, en hel del Nobelpristagare, gamla ryssar och skrot, fyra av mina husgudar är Franz Kafka, Fjodor Dostojevskij, Virginia Woolf och Albert Camus: men den författare som jag läst allra mest av är den danske krigsförfattaren Sven Hassel (jag har plöjt hela hans produktion, de flesta böcker har jag läste 2-3 gånger).

Hassel räknas knappast in till någons finkulturella kanon, men är något av en "muntlig berättare", han skriver in anekdoter och episoder som inte för handlingen framåt ett dugg, karaktärerna förändras inte ett skvatt under resans gång, och böckerna är både enkla att läsa och att tolka: inget av det här är speciellt populärt på våra litteraturvetenskapliga institutioner eller skrivarskolor. Hans böcker kan snarast sägas vara ett slags blodiga kapitelböcker för vuxna.
Så varför gillar jag honom?
Hans krigsskildringar slår det mesta i samma genre (prosa), han har en sanslös humor och hans beskrivning av kamratskap och gemenskap är något ovanligt inom litteraturen. (Handen på hjärtat är nog Väinö Linnas Okänd soldat ändå den bästa krigsskildring jag läst).

Det om mina hemliga laster, jag kan dessutom stolt presentera den allra första dikt jag fått publicerad: Fränka död.

Vampyrer och arbetare på Bokmässan

Veckans krönika i Arbetaren:

Var finns arbetarlitteraturen på Bokmässan i Göteborg?

I slutet av september är det bokmässa i Göteborg och då ges det ut som mest böcker i Sverige. Den som plockar upp en nyutgiven bok har betydligt större chans att hitta en vampyr än en arbetare i huvudrollen. Jag har inget emot vampyrer, tvärtom har jag läst om en hel del, men nog säger det någonting om vårt samhälle.
Det är ingen slump att en undersökning har visat att män inom LO-yrken läser exceptionellt lite. I ständig samklang med en kamp som förs på arbetsplatser, torg och i beslutande ­organ förs det också en kamp om orden.
Hur arbetarklassen beskrivs och beskriver sig själv är en del av den självförståelse som gör att solidaritet kan byggas. För solidaritet är inget som bara finns ­eller uppstår ur tomma intet: det byggs på argument, moral och ­gemensamma intressen och erfaren­heter.
Men för att dessa gemensamma ­erfarenheter ska förstås som just gemensamma och inte individuella är det nödvändigt att man talar om dem. I synnerhet de erfarenheter av gemensam kamp för högre lön, bättre arbetsvillkor och mot nedskärningar som ofta är osynliga i de stora mediakanalerna.
Där kan skönlitteratur fylla en viktig roll. Författaren Väinö Linna sa en gång att varje sann krigsskildring också var en protest mot krig. Samma sak kan sägas om skildringar av arbetsmarknaden. En sann skildring av klass är också en protest mot klassamhället.
Ändå tycker jag att benämningen ­arbetarlitteratur är provocerande: ja, den förtydligar och lyfter det fram det politiska i litteraturen, men att den ­minoritet av utgivningen som handlar om en majoritet av befolkningen ska ha en specifik benämning provocerar. Skriver man om arbetare är det arbetarlitteratur, skriver man om medel- och överklassens misär och ångest är det rätt och slätt litteratur.

All litteratur är politisk: oavsett om man vill det eller inte så bekräftar eller ifrågasätter man en viss världsbild eller människosyn. Jag tror att arbetarlitteraturen är viktig, att läsa om andra människor i samma situation som en själv möjliggör både identifikation och solidaritet, att aldrig ha huvudrollen i sitt liv och att inte ens kunna läsa om andra som har det gör att man förblir statister och pappfigurer, rundningskoner till entreprenörer med fart och initiativ.
Det är nog därför Pippi Långstrump och Lisbeth Salander har fått det ­genomslag de har. Inte för att folk kan identifiera sig med dem, men man kan identifiera sig med vad de representerar: ett uppror, ett hämndbegär, och i slutändan en annan kvinno- och barnroll.

Det finns dock ljusglimtar: ”Läs för mig, pappa!” är en kampanj för att få LO-pappor att läsa mer för sina barn. Det skrivs mer och mer ny arbetarlitteratur i
dag, bland annat inom Föreningen Arbetarskrivare, som också håller skrivcirklar.

Arbetet har nu en artikelserie om arbetarlitteratur. Här en länk till den avslutande delen. Läs även några tankar om arbetarlitteratur.