Låt förnuftet fara

Uppdatering: Boken säljs inte längre på Adlibris. I gengäld har Bokus både sänkt priset och snabbat upp frakten. På Bokus står det att jag skrivit andra böcker också, det stämmer inte. Det är bara andra författare som råkar heta Henrik Johansson.

Det finns en särskild plats i blogghimlen för oss bokdebutanter. Platsen heter Debutantbloggen och där hade jag i söndags följande inlägg som tar upp en del av de tankar och turer som ledde fram till Av kött och blod.

I övrigt är boken ute hos recensenter och det är oerhört spännande att veta att en del människor faktiskt läser boken (som jag nu kan kalla "bok" och inte "manus" eller "text" eller "romanprojekt"). Bland annat Bokslukare, Vargnatts bokhylla och C.R.M. Nilsson rapporterar att de fått den. Hoppas att de gillar boken!

Nåväl: Låt förnuftet fara!

Henrik Johansson romandebuterar i maj 2013 med köksdeckaren Av kött och blod. Han arbetade som kock i flera år innan skrivandet tog vid. Han skriver krönikor i Arbetaren och har publicerat noveller i tidningar och i antologierna Världens Ende 2 och 3 samt Landet som sprängdes. Han skriver även dikter och recensioner. Henrik har gått Författarskolan på Lunds universitet.

Det började med ett missförstånd. En redaktör frågade om jag kunde skriva något om arbete till en antologi. Hon ville ha en artikel, jag skrev en novell. Den novellen är nu en blodkropp i min roman: Av kött och blod.
Att skriva facklitteratur är att hålla sig till en bestämd form, ett visst språk och att hålla sig till sanningen. Ljugandet gav mersmak. Det var betydligt roligare att skriva skönlitteratur.

Att skriva skönlitteratur var, ekonomiskt sett, ett oansvarigt val. Jag var föräldraledig från mitt jobb som kock på ett av Malmös hotell. Jag var 36 år gammal och hade aldrig skrivit skönlitteratur. När min son började dagis gick köksmästaren inte med på att ge mig mer timmar på dagtid vilket skulle innebära att jag knappt skulle träffa min pojke. Jag sade upp mig och skrev en roman istället för att harva vidare i restauranggruvan. Idag, drygt tre år senare, är det dags för utgivning.

Det första utkastet tog tre månader att skriva. Det var kanske för snabbt. Jag hade läst att Jan Guillou skriver tio sidor om dagen och bestämde mig för att skriva fem. En granne hävdar att Jan kan skriva så snabbt för att han har så korta armar. Orden har kortare väg att färdas mellan hjärnan och fingrarna.

När någon frågade mig vad jag skrev på rodnade jag och svarade något i stil med: en roman som utspelar sig på en restaurang i Malmö, eller bara: en köksdeckare. Det var skamligt att svara vad jag egentligen skrev på. Ett sådant svar hade låtit helt idiotiskt. Så jag brukade fega och inte berätta att jag skrev om en restaurang där personalen bygger en golem av kött och charkuterivaror, att denna golem är historiens mördare.

Alla har sagt att det är oförnuftigt att inte hålla sig till en genre. Och jag försökte verkligen hålla mig till en genre ibland. Men det blev inte så. Någonstans i brytpunkten mellan deckare, skräck och arbetarlitteratur. Det var där jag, eller snarare romanen, hamnade.
Inför den här artikeln öppnade jag det första utkastet. Färdigställt den 21:a april 2010. Citatet som inledde berättelsen är från konstnären Goya:
                      När förnuftet sover skapas monster

När människor propagerar för läsande eller skrivande av förnuftsskäl blir jag alltid provocerad. För mig är det något som går ut över detta rationella samhälle. Något jag gör trots att jag inte behöver det, ett irrationellt ekonomiskt val. Jag läser och skriver för att jag vill det. Punkt slut.

När det var dags att skicka in manuset till förlag var jag förnuftig och skickade in en förkortat version där inget övernaturligt förekommer. Ett rent realistiskt arbetarlitterärt verk. Obefläckat av blodfläckarna från ett magiskt monster, en grotesk köttgolem. Jag gick på bättre vetande och följde inte min ursprungliga idé. Jag snubblade på ett större förlags mållinje och fick refuseringar över hela linjen. Jag var besviken. Både över refuseringarna och över att jag inte skickat in det manus som var tokigast och bäst. Jag hade inte trott på min egen idé. Jag hade visserligen skrivit något diffust i följebrevet om att det fanns en längre version också, men naturligtvis frågade ingen efter den versionen.

På bokmässan 2011 träffade jag Federativs Förlag. Ett förlag jag räknat bort då de inte ger ut skönlitteratur. Trodde jag. De var intresserade av att ge ut Av kött och blod: med eller utan monster. Valet var lätt: jag ville ha det genreöverskridande, jag ville ha det orealistiska, det oförnuftiga i en golem av kött i ett malmöitiskt restaurangkök.

Och det är mitt råd till alla debutanter in spe: tro på galenskapen, låt förnuftet fara.
När förnuftet sover skapas monster.

Skapa inte din egen historia

Min text som gästbloggare hos Debutantbloggen:

Dagens gästbloggare, Henrik Johansson, skriver krönikor för tidningen Arbetaren. För några veckor sedan skrev han också på sitt alldeles första kontrakt med ett förlag (Federativs). Boken Av kött och blod utspelas i restaurangbranschen och Henrik kallar romanen skämtsamt för en köksdeckare. Av kött och blod kommer ut 2013.

Skapa inte din egen historia
Låt oss för enkelhetens skull säga att du läser på debutantbloggen för att du tänker dig att så småningom skriva en bok, bli utgiven och debutera. Eller säg att du redan debuterat men vill skriva en ny bok: i vilket fall som helst behöver du en historia. Din fantasi tryter dock. Pappret är lika tomt som ditt huvud (det här är lätt för mig att skriva: det är en situation jag kan känna igen mig i).
Du kan inte skapa så låt mig föreslå en annan lösning: stöld.



Allting sprids, ingenting försvinner
Att allting sprids och att ingenting försvinner är inte bara en av fysikens grunder, det gäller i hög grad inom litteraturen också. Jag vill hävda att det finns en övertro på den egna fantasin och att man ibland underkänner vilken påverkan andra historier har på oss. Vi bombarderas av historier från barnsben: genom film och TV, muntliga berättelser och naturligtvis böcker. Det har skrivits böcker där författaren menar att det egentligen bara finns sju grundläggande berättelser och att allt som berättas bara är varianter på dessa sju.
Om det är sant vet jag inte, men det är ingen dum utgångspunkt. Det innebär inte att allt ser likadant ut, möjligheterna till variation enbart på temat att ett mord begås, utreds och sedan får sin lösning är i det närmaste oändliga.
För att ta ett exempel: en eller flera personer hamnar på en plats som för dem är väldigt udda och kanske skrämmande. Ett slags ”tänk-om”-roman. Tänk om man genom garderoben kan komma till en främmande värld? Tänk om ett människobarn uppfostras av en vargflock i djungeln? Temat är i stort sett likadant.
Så grunden i flera av de största och mest kända berättelserna är snarlika: Gulliver hamnar hos jättar och lilleputtar, Tarzan uppfostras av apor, Pippi Långstrump uppfostras inte alls, Mowgli av vargar. För det mesta är det huvudpersonens perspektiv vi får möta: chocken, skräcken och förvåningen av att hamna i Narnia eller Underlandet men ibland är det tvärtom; den som anländer vänder upp-och-ner på världen: som när djävulen anländer till Moskva i Mästaren och Margarita. Eller varför inte världens antagligen mest spridda och sålda historia: den om när Guds enfödde son anländer till jorden genom en jungfrufödsel.

En indian på Island
Själv har jag varit sugen på att skriva om ett människobarn som uppfostras av en orchklan, men det finns också intressanta historiska romaner på samma tema: i DNA hos nutida islänningar har man hittat spår av amerikansk ursprungsbefolkning, man antar att vikingarna ”fick med sig” en del personer, frivilligt eller inte, från sina äventyr utmed Nordamerikas kuster. Tänk om Hjortfot kom över med ett vikingaskepp och sedan reste vidare i Europa? Kanske vidare till Sverige eller England?

Slumpgenerator
Tryter fantasin verkligen finns det annat att tillgå: det finns slumpgeneratorer på nätet. Själv har jag använt en för att skriva en novell (som visserligen inte är skriven än, men i alla fall). Det kan vara en bra skrivövning att skapa något utifrån ramar som slumpats fram. Här är ett av mina resultat:
The story is about seven prostitutes. It takes place in a bank in a tourist town. The story begins with a funeral. The threat of terrorism plays a major part in this story.
Anledningen till att jag slumpade fram det här var att en av mina karaktärer skulle skriva en novell, och bestämde jag tema själv skulle det inte bli riktigt rätt, så jag slumpade. Novellen skulle utspela sig i Tyskland (min karaktär var tysk). Min synopsis baserad på slumpen blev såhär:
Namn: Sju systrar. Handling: En varm sommardag i Hamburg befinner sig sju prostituerade på banken för att reda ut arvet efter sin döda bordellmamma. I staden pågår ett toppmöte och plötsligt spärras gatan utanför banken av. Terrorister har placerat bomber i finanskvarteren. De sju har redan en dålig relation med ont blod bakom sig och när de stängs in tillsammans eskalerar deras interna konflikt.



Av kött och blod
Det känns inte mer än rätt att jag i slutet av denna artikel redovisar om jag själv har korpat eller inte. Och visst har jag det. Enligt judiska legender byggde en rabbin i Prag ett monster av lera, en Golem, för att försvara gettot gentemot antisemitiska pogromer. Min debutbok heter Av kött och blod och utspelar sig i Malmö. En gammal kocktradition är att man tager vad man haver så på en sliten restaurang bygger de anställda en Golem av kött och blod …

Lite lånat, lite fått

I helgens bokbloggsjerka är uppgiften att

Berätta om en bok (eller flera) som du har fått, lånat, köpt, etc. den här veckan.

Som absolut sista reserv och i efterhand kom jag för två veckor sedan in på magisterutbildningen på Författarskolan (tillsammans med att jag läser en heltidskurs om modern litteratur blir det en hel del läsning) och delvis har jag lånat en del kurslitteratur, som till exempel Writing av Marguerite Duras, men framförallt har mitt boklånande haft samband med mitt nya romanprojekt (efteråret med Författarskolan tänker jag i alla fall ha ett utkast klart).

Den nya boken ska jag berätta mer detaljerat om senare, men arbetsnamnet är En hjältes död och då det visade sig att den där jävla Pär Lagerkvist snott min titelidé för 88 år sedan (han är lömsk) var jag tvungen att läsa novellen med samma namn, den finns i antologin Onda sagor. Ärligt talat så gillar jag Pär Lagerkvist mer och mer.

Min tilltänkta romanhjälte är en ganska våldsam och krigisk person och jag har bestämt mig för att läsa en del litteratur att modellera honom efter, eller åtminstone få några uppslag. Dels är jag intresserad av hur yrkessoldater ser på sig själva så jag lånade Krigare av Johanne Hildebrandt (en reportagebok om svenska soldater i Afghanistan). Dels ville jag läsa en mer skönlitterär krigsbok av någon som är ganska positiv till krig och soldatliv: det fick bli I stålstormen av Ernst Jünger (han var frivillig i första världskriget, sårades 14 gånger och var högt dekorerad, dessutom skriver han bra).

Någon som legat på att-läsa-listan alldeles för länge är Louis-Ferdinand Céline och jag har lånat hans Resa mot nattens ände, men jag har inte börjat kika på den än så den får jag återkomma in.

Sist men inte minst fick jag Sandland av Akira Toriyama skickad till mig av Bera. Jag har som målsättning att läsa inom många olika genrer och Sandland är en mangaserie som handlar om ett gäng demoner och en gammal militär som letar efter vatten (och slåss mot armén, sanddrakar och bovar) i ett framtida kungadöme där vatten är hårdvaluta. Det är spännande och ett grymt driv, vilket innebär att jag sträckläste den, däremot blev jag kanske inte allt för engagerad ändå, men det var utmärkt underhållning och förströelse.

Nåväl, det blev ett ganska långt inlägg! Idag gästbloggar jag också på Debutantbloggen om ett inlägg som handlar om varför man skall stjäla som författare.