Intervju med Arbete och politik

Till senaste numret av Livsmedelsarbetarnas tidning Mål & Medel har jag med en artikel om podcasten Arbete och Politik (länk: https://soundcloud.com/arbete-och-politik/ ). Artikeln kan man läsa här. Av utrymmesskäl finns inte hela min intervju med Stellan Elebro och Simon Andersson med i tidningen så jag publicerar den här på bloggen istället.

God läsning!
/Henrik

Vilka är ni? Varför startade ni en podd? Hur går man rent praktiskt tillväga om man vill starta en podd?

Stellan:

Jag hade velat skapa en pod i flera år. Då jag fick lite semesterersättning utbetalad som jag inte tagit ut när jag bytte jobb så fick jag plötsligt ett ekonomiskt läge att köpa nya dator, mick och lite grejer. När jag väl hade de grejerna så kom jag på att Simon satt i södra Sverige och på den vägen är det. Tidigt kom Malin på tal också som nyss joinat. I grunden är det enkelt men åtminstone jag är ju audioativ idiot så det är en studiecirkel varenda gång för att klippa och mixa och så vidare. Men har man viljan så är det inga svårigheter. Finns bra guider online.

Ni hittar hopp och goda exempel utanför de stora traditionella politiska arenorna, hos idrottsrörelsen, hembygdsföreningar och jaktlag – vad kan arbetarrörelsen lära sig där?

Stellan:

Framförallt det praktiska fokuset, välkomnandet, att arbeta och enas kring praktiska lösningar på problem och slutligen, och kanske det viktigaste, den lokala förankringen. Det är delar jag tycker dagens arbetarrörelse har tappat, både inom det fackliga och politiska. Och så länge som vi inte vänder trenden med fler aktiva fackklubbar och t.e.x. s-föreningar som på allvar arbetar i kvarteren – detta såklart i samklang med en demokratisering - så är föreningarna överlägsna strukturer för att nå grannar, arbetskompisar och nå ut med sitt budskap. Fler föreningar än politiska projekt upplever jag idag kan genomföra progressiva förändringar, och då framförallt, att förankra dessa och nå ut med dem. Det är inte små vänstergrupper som räddar skolor precis. Slutligen så är föreningar i regel bra på ekonomi på ett sätt som annars bara återfinns inom fackliga sfären. Allt under 50 000 kronor är fan kaffepengar.

Simon:

Jag tror partipolitiken har stagnerat, man väljer ett lag och heja på men det blir aldrig något konkret. Politik har blivit någon sorts förvaltning för tjänstemän. I föreningslivet är det en annan anda, man organiserar sig för ett konkret syfte. Och är välkomnande till nytt folk, man lär sig på vägen.

Framtiden tillhör dem som vågar ta politik på allvar, säger ni – kan ni utveckla det? Varför?

Stellan:

Varför? Ja för egen del för att jag är direkt berörd av det. En devis som ”det personliga är politiskt” är förbannat uttjatad och dränkt i flosklerna och konstiga teorier men det är ju precis så det är. Sämre pension, tidigare pensionering, risk för automatiseringens konsekvenser, sviktande löneutveckling, på gränsen till ”relativ fattigdom”, väntar kids med mera. Det är ju för fan allvar. Tar man det inte på allvar så ska man inte pyssla med politik överhuvudtaget. Det handlar för fan i grunden om våra liv.

Simon:

Jag avskyr den här distansen folk har idag. Av att ingenting betyder något, och den som visar att den blir berörd är någon man skrattar åt. Tycker de här åren av att politiker håller på att umgås privat och minglar runt visar att de inte förstår verkligheten för vanligt folk. Att man inte tar konflikterna i samhället på allvar. Tror det är förklaringen till att högerpopulisterna går framåt, om inte arbetarrörelsen kan visa att vi tar politik på allvar tror jag vi är förlorade. Tror det här rosévinsminglet är som Titanic, och om man inte står utanför kommer man sjunka med det.

Hur kan kulturen bli ett vapen för arbetarklassen?

Stellan:

Den kan bli ett vapen för arbetarklassen igen när vi använder den för att delvis förklara för oss själva hur det ser ut, lär oss gräva där vi står, delvis använder den för att förädla våra kunskaper, bilda oss och våga uttrycka oss. Det blir en farkost för oss att ständigt bli bättre och stoltare över vilka vi är. Det här skedde med stor effektivitet förr, i den unika arbetarlitteraturen. Idag måste vi hitta något liknande som kan bli populärt och hjälpa oss få en kulturell röst. En kulturpolitik som helt enkelt störtar den rådande kulturella ordningen. Det är första steget att återta berättelsen om samhället och alltså det första steget också för att förändra det. Just nu är jag dock övertygad om att arbetarkulturen är typ Sveriges enda riktiga undergroundkultur. Fy fan vad ohippt det är. Det är bröd och skådespel för hela slanten.

Simon:

Jag tror vi måste skapa vår egen kultur. Jag tycker att folk ska starta poddar och skriva böcker. Idag så behövs det inga dyra grejer utan det är bara att köra. De stora tidningarna och TV kommer aldrig ta upp det som vi vill prata om på våra villkor. Vi måste göra det själva.

Ni har en fot i nordvästra Skåne och en i Västerbotten – vad är det för likheter och skillnader?

Stellan:

Likheterna känner jag inte till. Men. Jag ville gärna ha västerbottningar i podden för att filtrera nyheterna då politiska situationen i Västerbotten är ganska unik i Sverige med stark politisk prägel, folkrörelser och typ, sista asterixbyn i folkhemmet. Skåne har jag inte ens besökt i övrigt.

Berätta gärna om ert fokus på glesbygden.

Stellan:

Det handlar väl mycket om att jag är mycket kritisk till den strukturpolitik som förs i Sverige med världsunik fokus på urbaniseringen. Det är grunden för mycket av de ekonomiska och sociala problemen i samhället. Sedan flera år i Göteborg och Stockholm på fjärdehandskontrakt, skitjobb och sett först hand hur integrationen gått åt helvete så är jag fullständigt övertygad om att arbetarklassen skulle ha det bättre och kan organisera samhället bättre med större fokus på hela Sveriges överlevnad i mindre enheter. Motorn i allt det här eländet är såklart bostadspolitiken. Men mina erfarenheter både från bruksort och förort pekar på att de båda bör alliera sig i så hög grad det går men att, den generella, gemenskapen är betydligt högre på mindre orter. Och fackförbund likväl som politiska aktörer vilar just på det, gemenskap.

Nationalismen har blivit mer attraktiv även för arbetarklassen – vad tror ni det beror på och hur kan den utvecklingen stoppas?

Stellan:

Jag ser det lite som en självklart konsekvens av att kapitalet blivit så globalt så att nationalstater, fackförbund eller ens internationella politiken knappt kan beskatta den eller ta kontroll över de internationella kapitalströmningarna. En så pass häftig globalisering kommer i ett första skede inte mötas av att vi internationaliserar oss, utan att vi försöker rädda det som räddas kan genom våra nationalstater. Det här med invandringen är bara en scapegoat anser jag för människor som länge stött på dessa negativa effekter av globaliseringen. Någonstans måste en förklaringsmodell komma som är enkelt att förstå när arbetarrörelsen varit ytterst vacklande, eller vag, i att förklara vad som skett. Minns ni första Sällskapsresan? Där smugglar en företagsägare 10 000 kronor i ett paket Wasabröd till Mallorca, idag talar vi om miljarder som rör sig över gränsen och som aldrig kommer folket till godo. Det här är den stora utmaningen för arbetarrörelsen – hur kan vi skapa en progressiv globalism, eller om inte det går, återgå till en progressiv välfärdsstat som helt sonika får räkna om i budgeten och ta bort mängder med kapital från alla inkomststaplar helt enkelt för att de inte kan garanteras vara kvar i landet ens om fem sekunder. Politik är att ha kontroll över den där kranen med kapital.

När ni pratar om Försäkringskassans säger ni att socialpolitiken har blivit snedvridning. Ett exempel är att man ses som kund istället för medborgare.

Vad är det för fel på dagens socialpolitik och hur borde den se ut?

Stellan:

Jag är ingen expert på det här men vi kan konstatera att det behövs en stark välfärdsreform här. Vi måste behandla arbetslöshet ur en strukturell synvinkel och skattebetalare ska ha rätt till ett vettigt skyddsnät. Hur många miljarder var det nu igen som ligger och skräpar, över 300. Arbetsgivaravgifter som är öronmärkta för socialpolitik men som bara ligger där. De ska gå till folk som är sjuka, så de kan bli friska. Det här ingen raketforskning.

Simon:

För mig är det mycket en känsla av att det som var till för att hjälpa oss nu används för att uppfostra oss. Ingen som har haft kontakt med Försäkringskassan kan uppleva att det är ju vi som betalar deras lön. För att hjälpa när vi blir sjuka eller skadar oss. Hade jag fått bestämma så hade Försäkringskassan och socialen ringt upp alla som är berättigade till bidrag och hjälpt dom hämta ut pengarna. Det är ju för fan inte välgörenhet utan våra pengar från början.

Fifty fifty eller allt eller inget? - intervju

Fifty fifty eller allt eller inget?

Att inte satsa hundra procent på något blir lätt lite halvhjärtat, varken hackat eller malet. Men Henrik Johansson och Karin Nyberg vänder sig mot tron på hobbyn som något alltigenom positivt, samtidigt som de är lätt kritiska gentemot dem som väljer att förvandla en passionerad hobby till ett fullödigt yrkesutövande, när Linnea Lundborg träffar dem för ett samtal. De är skeptiska mot det utbud som genereras av professionella kulturarbetare som har skapandet som yrke på heltid och tycker att det istället borde skapas bättre förutsättningar för att fler ska kunna kreera på deltid. Ändå väljer de båda att till viss del jobba med sin hobby. För dem är det självklart att man kan syssla med sitt skapande intresse för sin egen skull, bara för att man själv har lust att göra det, så länge man samtidigt har möjlighet att försörja sig på ett traditionellt yrke. Att satsa på sin hobby eller inte är frågan. Men vad är det de satsar egentligen?
Jag cyklar på min skrotcykel längs med Lönngatan och försöker förstå hur Malmö hänger ihop. Till min hjälp har jag en slarvigt handritad karta och bara mig själv att skylla. Jag är alldeles för varmt klädd, men lokalsinnet visar sig vara på topp, och snart sitter jag i författaren Henrik Johanssons kök och sörplar te ikapp med Karin Nyberg, serietecknare. Fast det är minst lika mycket bagaren, kocken och för den delen studenten Henrik som jag ska prata med. Och Karin är till hälften socionom. Inte för att det syns någon skillnad på halvorna.

Varken hobby eller yrke

Både Karin och Henrik, som inte tidigare träffats, har (minst) en sak gemensamt förutom att de bor i Malmö. De har båda ett traditionellt yrke i bagaget, som de båda till viss del övergett för att satsa på sin passion, kall, intresse – eller möjligen hobby. Fast just det ordet visar sig vara svårdefinierat.



”För mig har ordet en konstig, nästan barnslig klang”, säger Henrik. ”Men jag har också lite problem med det där med yrke. För mig är det inte så viktigt att jag, eller någon annan, kallar mig författare. Ibland stör det mig nästan mer, som när min redaktion envisas med att signera mina krönikor med ’Henrik Johansson, författare’ istället för ’Henrik Johansson, kock’. Förmodligen hänger det ihop med att man som kock inte förväntas uttala sig, medan man som författare får och bör uttala sig om allt möjligt.” Men du tycker aldrig det är jobbigt om någon skulle kalla dig för kock? ”Nej. Egentligen är jag ju mycket mera kock än författare, rent tidsmässigt.” Karin nickar, håller med. ”Jag känner mig också mycket mer som socionom än som serietecknare. Och jag skulle aldrig kalla mig själv för konstnär.” Hon upplever själv att det från många håll finns en förväntan på henne att ge ut böcker och tjäna pengar på sitt skapande. Själv är hon tveksam och tror snarare att det riskerar att begränsa hennes uttrycksform än att tillföra mer lust till skapandet. ”För mig är serierna någonting jag håller på med just nu, som jag vill testa och experimentera med. Sedan skulle det vara jättekul att ge ut en bok, men det viktiga är ändå processen som tar mig dit. Där skär sig, detta med yrke och intresse. Så fort något blir ett yrke medför det dels begränsningar i vad som är säljbart och gångbart, och en press i att inte vara för kontroversiell. Dessutom ställs vissa krav på din nivå. I det försvinner en stor portion frihet.” Kritisk mot specialisering Både Karins och Henriks skapande grundar sig till stor del i deras arbetslivserfarenheter. Henrik debuterade i med arbetsplatsromanen Av kött och blod, som också influerats av skräck- och deckargenren. Nu skriver han på sin tredje roman samt publicerar krönikor i Arbetaren. Tidigare har han studerat på Författarskolan i Lund. Precis som Serieskolan i Malmö, som Karin gått, är det en tvååring utbildning. Karin arbetar just nu med ett manus om det sociala arbetets historia. Det liknar en fackbok, men även den leker med olika genrer. ”Jag vill verkligen inte fastna i ett fack”, resonerar Henrik kring ämnet, ”eller oavbrutet skriva med samma stil.” Är det något som premieras inom kulturlivet, tycker du? ”Nej, ekonomiskt sätt är det säkert smartast att satsa på en sak. Bli deckarförfattare och sedan fortsätta med det. Men ur konstnärlig synvinkel känns det sjukt ointressant.”

Hård disciplin

Har du alltid tecknat serier, Karin? ”Nej, verkligen inte. Flera år skrev jag bara rätt slarviga manus utan att det blev av att jag satte mig ner och ritade. Så jag tvingade faktiskt mig själv till att börja genom att göra det till ett jobb. Jag anmälde mig till en socionommässa och ställde ut mina serier där, serier som jag hade ritat en vecka tidigare. Om jag inte hade kastat mig ut på det sättet hade jag nog aldrig kommit igång.” ”Jag kan känna vissa likheter med det”, instämmer Henrik. ”När jag började skriva mycket organiserade jag skrivandet som ett arbete. Jag satte starttider och bestämde mig för hur mycket jag skulle skriva varje dag, och att jag skulle skriva varje dag. Att skriva en roman är så mycket jobb att det inte räcker att bara sätta sig ner och skriva när man känner för det. Det hade i alla fall inte funkat för mig.” Roligast i början med idén




”I våras skrev jag på en annan plats, ett antikvariat. Arbetar jag hemma sitter jag och skriver på samma dator som jag slösurfar och spelar spel på. Då är det lätt att falla in i det.” Karin, som har en ateljé på halvtid att teckna i, ler igenkännande. ”Det är så lustigt det där, att man vill göra något som man samtidigt känner så mycket motstånd inför. För hur ofta känner man att ’åh, nu vill jag verkligen skriva?’” ”Nä, det är sällan någon lust, mer som att man måste skriva. Framförallt med romaner hade det aldrig blivit något om jag skulle skrivit på lust, det behöver jag disciplin för. När jag var föräldraledig märkte jag dock att det började poppa upp mycket idéer, att det fanns ett sug igen.” ”Så har jag nog alltid känt, att jag drivs av idéerna. Ibland kan en idé vara nog i sig själv och tanken på att faktiskt rita och realisera den känns tråkig.” ”Det tycker jag med”, instämmer Henrik. ”Idén är helt klart det roligaste.” Debutant Inte heller Henrik har skrivit skönlitterärt särskilt länge. För hans del började det med romanen som kom i våras. ”Som jag sade innan så blir ett romanskrivande mycket på rutin och inte särskilt mycket lust. En släkting sade till mig att man ska arbeta med det man tycker är näst roligast, men behålla det som man tyckte var roligast som hobby.” ”Precis”, inflikar Karin. ”För ett problem blir ju att man måste skriva det som säljer. Man vill kanske skriva noveller, men måste skriva romaner för pengarnas skull. Det är ju alltid ett problem med skapande och arbete. Därför tänker jag att jag håller på med mina serier som en hobby. Jag har ju en inkomst som socionom och försöker inte tjäna pengar på serierna, alls. För mig skulle det nog i så fall förlora hela sin poäng.”

Arbetsro och uttråkning

Henrik, hur har det varit för dig att byta miljö, från att skriva på antikvariat till att skriva hemma? ”Jag kan känna mig lappsjuk ibland. Ensam och isolerad. Det är inte så mycket för att diskutera texter och skrivande som för att träffa folk i största allmänhet.” Skulle du kunna tänka dig att gå tillbaka till restaurangyrket? ”Ja, kanske på halvtid. Jag har även pluggat och skrivit samtidigt, läst litteraturvetenskap. Men ekonomiskt hade det såklart varit bra att jobba och få en regelbunden inkomst.” Skulle det, för båda er, vara det optimala? Femtio-femtio mellan arbete och hobby? ”Jag vet inte om jag egentligen skulle vilja ha det så varje dag”, svarar Henrik. ”Hellre varannan vecka. Jag har ganska lång uppstartsperiod och kan känna att jag måste ha ett antal timmar på mig för att kunna sätta mig ner och skriva. Jag är inte en av dem som kan sätta mig ner och skriva i en kvart.” ”Jag tycker det är ultimat som jag har det nu”, säger Karin. ”Jag blev också lappsjuk och uttråkad av att förväntas sitta vid ett skrivbord hela dagarna och bara röra min hand på olika sätt. Speciellt efter att alltid tidigare ha jobbat med människor, känslor och processer. Det blev för mycket att sitta och tänka en hel dag. Nu märker jag hur min lust kommer tillbaka, när jag är friare och inte styrs lika mycket av olika deadlines.” Men du hade ändå en del människor runt dig på serieskolan? ”Jo, men själva arbetet utför man ju själv.”

Brist på skapande

Har ni någon vision för hur ett bättre kulturliv och arbetsklimat skulle kunna utformas? ”Jag tänker på arbetskritiken”, säger Karin. ”Att hela vår uppfattning kring vad som är arbete och vad som är fritid, att vi måste arbeta så mycket, att vi måste skapa tillväxt, måste förändras. Om alla hade haft tillgång till ett arbete hade vi nog sett på vårt skapande, och vårt arbete, på ett helt annat sätt. ”Någon slags medborgarlön utan motprestation”, fyller Henrik i, ”ett arbetsliv som är mindre fokuserat på heltid, en arbetstidsförkortning till sex timmar till exempel, hade löst många problem. Då hade man kunnat dela på arbetet på ett helt annat sätt. Nu har vi arbetslöshet trots att nästan alla arbetsplatser är underbemannade.” ”Även ur ett kulturellt perspektiv är det ett stort problem. Folk hinner inte skapa”, fortsätter Karin.

Läsandet en godkänd hobby

Men man behöver kanske också mer tid att konsumera kultur? Tid att läsa? ”Biblioteken är ju en lysande institution för det. Jag kan bli nostalgisk när jag läser om bokcirklar på arbetsplatserna, arbetsplatsombud och vägbibliotek”, säger Henrik.

 

Sedan börjar vi prata om Äta, sova, dö. Det är intressant att vi kommer in på filmen, eftersom jag haft en scen från den med mig ända från idéstadiet till den här artikeln. Jag berättar om den, om hur Rasa, huvudpersonen i filmen, och de andra på arbetsförmedlingen får frågan om de har någon hobby. När det kommer fram att de flesta saknar en sådan, får de i uppgift att till nästa vecka att ”testa en hobby”. Så Rasa och några andra från hennes gamla jobb går och spelar minigolf. Till slut får vännen Rosi nog. Hopplösheten skär i mig när hon ropar : ”Jag behöver ingen hobby, jag behöver ett jobb!” För mig blir repliken en symbol för hur människor uppmuntras att satsa på sin hobby, som för att lösa sina egna problem. ”Som något slags individuellt, märkligt självförverkligande”, säger Henrik. ”Men kommer jag närmare den jag är för att jag drejar krukor?” fortsätter han. ”Hobbyer känns ibland som individuella lösningar på kollektiva problem.” ”Men även arbete”, påpekar Karin. ”För en hobby behöver ju inte alls bara handla om självförverkligande utan även om människans lust att skapa, bidra och göra människor glada. Även arbete känns ofta som ett onödigt självförverkligande.”

Sysslor och sällskap

Ett bra arbete kan alltså fungera som en hobby? ”Ja, en bra syssla kan organiseras som en hobby eller ett arbete”, svarar Karin. ”Helt enkelt något meningsfullt som man gör tillsammans med andra, som det jobbet som jag har nu. Men det är ju inte att det är organiserat som ett arbete som gör det meningsfullt. Just formen skulle man kunna ändra. Det finns ju tider i historien när man inte tänkt sig någon skillnad på fritid och arbete. Det kanske låter fruktansvärt just nu, att man aldrig skulle vara ledig, men det är för att vi är så inkörda i att tänka att arbete i grunden är något ganska plågsamt. Vi har en bild av att arbete är något tråkigt, samtidigt som vi hyllar det och utmålar det som den enda vägen till gemenskap, självförverkligande, ekonomi och trygghet.”

Det finns alternativ

Har ni några oaser där ni kan ta en paus från ett samhälle där arbete premieras över allt annat och alla ska vara sin egen entreprenör? ”Jag tycker att det är peppande att det finns så många människor som gör något som är så oerhört improduktivt (i marknadsekonomisk mening, reds. anm.). Det är i högsta grad irrationellt att lägga så mycket tid på konst och litteratur när man inte tjänar massa pengar på det. Det tycker jag är ett väldigt fint tecken på att det som samhället idag kan erbjuda inte är nog”, säger Henrik. ”Nu nämner jag litteraturen igen, för det ändå är där jag befinner mig och skriver , men litteraturen är utopisk. Människor får tillgång till andra världar, andra sätt att leva, andra människors tankar och situationer.” ”För även om linjen är ’bli din egen entreprenör’, finns det en massa människor som fattar att de inte vill leva så”, fortsätter Karin. ”Sedan tvingas man, mer eller mindre, in i ett system.” Intervjun har dragit ut lite på tiden, och arbetsdagen har Karit ändrat till en dag i ateljén. Kanske ska Henrik skriva lite. Jag cyklar hemåt på min skrotcykel för att börja skissa på artikeln. Ägna mig åt det som både är mitt arbete – och min hobby.

L. Lundborg, Kulturimperiet, 2013
(foto: L. Lundborg)