söndag 22 december 2013

Blodhov, Gerður Kristný




Blodhov, Gerður Kristný, Ariel Förlag
En av de finaste sakerna med litteraturen är att den blir bättre ju mer man läser. Blodhov är ett verk som existerar i samklang med andra verk och aktivt relaterar till dem.
I Blodhov tar Gerður Kristný upp en berättelse ur Den poetiska Eddan som handlar om hur Frej förälskar sig i jättekvinnan Gerður och genom hot får henne till sin maka. Men hon vänder på berättelsen och berättar den ur Gerðurs perspektiv, däremot använder hon sig av de isländska sagornas karga språk och ligger nära, men inte exakt på, de gamla versmåtten. Kristný tar sig an en mycket svår uppgift: man skulle kunna säga att hon fiskar efter Midgårdsormen, drar upp den, och ror den i land.
Ett litet smakprov:
Fäder med stumpar
där armarna suttit
grenar som stuckits
i gapande sår

ögonen slets
ur hålorna
till hundar slängdes de

Du hittar den på Bokus eller Adlibris.

fredag 20 december 2013

Kan författaren vara de mångas språkrör?


littarbetare_1348 

Recension i Arbetet:
Litteraturens arbetare är en vänbok till Per-Olof Mattsson, lärare och forskare vid Stockholms universitet. Redaktörer är Christer Johansson och Per Anders Wiktorsson och bland de knappt trettio bidragen samsas mestadels facklitterära texterna med två skönlitterära stycken. Antologin röda tråd är, grovt tolkat, arbetarlitteratur.

Under läsningens gång inser jag hur mycket villkoren har förändrats genom åren. Nobelpristagaren Eyvind Johnson försörjde sig på att sälja noveller till tidningar. Det gav mer pengar än recensioner och artiklar. Så är det inte idag. Mycket få tidningar betalar skapligt för skönlitteratur. Den som vill skriva blir inte rik, vilket gör att för att kunna skriva så underlättar det om man redan är rik; det ger en fattigare litteratur. Det är synd, vi behöver arbetarlitteratur. Och inte bara för att vi annars får en fattigare litteratur men för att arbetarlitteratur kan hjälpa oss att se våra gemensamma intressen och en gemensam kamp för dessa.
”Vi har övernog av berättelser om s k överklasspojkar”, skriver Gurli Linder i Biblioteksbladet 1924 i en recension av Hjalmar Wallanders böcker om arbetarklasspojkar på Södermalm.

När jag jobbade på bageri sa en av de bättre förmän jag någonsin haft att alla inte kan bli programledare, som ungdomarna verkar tro. Han var förbittrad över att vi försörjde hela samhället med bröd, men det verkade som att vi var osynliga. ”Syns man inte så finns man inte”, är ett ordspråk jag kommer att tänka på. Och det är kanske sant när det gäller den offentliga debatten, även om arbetarklassen naturligtvis finns helt oavsett om den syns eller inte. I tv-serier, filmer och böcker är det sällan arbetare i huvudrollerna. Men identifikationen är viktig. Idag beskrivs ofta allt från arbetslöshet till dåliga arbetsvillkor som individuella problem.
Arbetarlitteraturen bryter mot det perspektivet och skildrar kollektiva problem och kollektiva lösningar. Men även solen har sina fläckar: Hjalmar Wallander var först med att skriva om arbetarklasspojkarna, men flickorna fick inte vara med. I sin studie visar Magnus Öhrn att de få jämnåriga flickor som förekommer är från medel- och överklassen.

Efter en dag på jobbet är det långt ifrån säkert att man vill gå hem och läsa om påhittade arbetare även om deras liv och problem liknar ens egna.  Så tänkte jag när jag skrev min första bok och jag blandade in både mord och övernaturligheter i min restaurangskildring.
Är nytta och nöje en motsättning? Är enda anledningen till läsning att lära sig? Internationellt sett lider arbetarlitteraturen av att vara upplärande, fostrande och partitrogen. Som i Samuil Marsjaks dikt Kriget mot Dnepr från 1931, analyserad av Janina Orlov. Dikten riktar sig till barn och har som syfte att propagera för och förklara ett kraftverksbygge. Naturen skulle exploateras och kuvas. Floden Dneprs enda replik är talande nog: ”Nej”. Lek med tanken på att jag idag, på uppdrag av gruvindustrin och riktad till barn, skrivit en hyllningsdikt om gruvbrytningen i Kallak.
Där Kriget mot Dnepr har ett tydligt realpolitiskt syfte är Eyvind Johnsons ”Uppehåll i Myrlandet” mer utopisk. Per Anders Wiktorsson diskuterar Johnssons novellkonst. Jublande glatt överger Kvist sitt arbete som bromsare och går upp för ett berg. Han välter ner en stenbumling som han ofta sett från järnvägslinjen. Sedan går han ner och äntrar nästa tåg. Vad skulle det vara bra för? Ingenting. Han följde ett infall och gjorde något han hjärtans gärna önskade istället för att fortsätta jobba. Wiktorsson menar att Kvist lyckas bryta sig loss ur kollektivet av arbetare och träda fram som en individ som kan förnimma den ljusa livsbejakande världen. Men är det inte i första hand lönearbetet Kvist flyr och inte arbetarkollektivet?
Jag läser för att lära mig något av världen, och för att fly den. Och det är inte en motsättning. Dels kan jag förstå hur andra människor tänker, lära mig något om och av dem, men litteraturen kan också öppna garderobsdörren till andra världar. Visa att de sociala positionerna inte är så låsta. Kan vi tänka oss en annan värld kan vi också skapa en annan värld.
Så: arbetarrörelsen behöver arbetarlitteraturen.
Men arbetarrörelsen behöver inte trogna arbetarförfattare.

Anledningen till den svenska arbetarlitteraturens historiska styrka, kvalitet och omfång är att författarna inte varit lojala mot arbetarrörelsen. Stryker man partier och facket medhårs blir det trist partipropaganda. Illojal mot rörelsen: solidarisk mot klassen, solidarisk mot den enskilda människan. I Carl-Eric Johanssons text om Kurt Salomonsson som grävande journalist visar han hur Salomonsson i romaner och reportage kritiserar arbetarkollektivet och facket för att de vänder silikosskadade medlemmar ryggen och satsar på att hjulen ska snurra, oavsett kostnader i mänskligt lidande. En solidaritet vars grund är att man klarar att jobba i ett visst tempo, i kombinationen med krav på ständigt ökande tillväxt, kommer att omfatta allt färre. Allt fler kommer att slås ut, gå in i väggen. Enighet ger styrka, ja – men är den styrkan en fysisk styrka för de fåtal som klara att jobba längst, mest, hårdast så är det en enighet som går tillväxten, profitens, ärende.
Antologins stora nytta och inspiration är som ett mångstämmigt uppslagsverk med en mängd nedslag internationellt och historiskt.

Allra roligast är det att genom Stephan Larsen upptäcka Ousmane Sembène, en av få västafrikanska författare som inte kommer från överklassen. Sembène har bl a jobbat som järnvägsarbetare och medverkade i en strejk som han skrev om i kollektivromanen Guds träbitar. Men hans första bok Le Docker noir handlar om hamnarbetare i Marseille. Huvudpersonen skriver om sina erfarenheter och brottas med samma frågor som t ex Ivar Lo-Johansson och många andra arbetarförfattare har gjort: Kan författaren vara de mångas språkrör? Kräver det konstnärliga skapandet en avskildhet som är ett svek mot kamratskapet och gemenskapen som han vill hylla?
Att höra de frågorna från en afrikansk arbetare och författare i femtiotalets Marseille är fint. Det visar på arbetarlitteraturens giltighet och relevant över tid och rum.
Henrik Johansson

Litteraturens arbetare på Adlibris och Bokus.

torsdag 12 december 2013

Brevet var ett rop på hjälp

Inlägg från mitt gästbloggande på Bokcirklar.se angående strejker i verkligheten och litteraturen.

Strejk: Dakar-Malmö-Pune-Lund
Det här blir ett udda inlägg, men något jag känner att jag måste skriva. Man leds ofta vidare genom läsningen och jag recenserade Litteraturens arbetare, i den nämndes Guds träbitar av Sembène Ousmane. Denna kollektivroman behandlar en tågstrejk (som författaren själv var delaktig i) som utspelade sig på 40-tal. Strejken stoppade Dakar-Nigerlinjen, i stort sett hela franska Västafrika stod stilla. De svarta arbetarna strejkade för bättre villkor: samma villkor som de vita arbetarna hade. Apartheid, åtskillnad: de vita hade andra, bättre, rättigheter till semester, pension, försäkringar, och mycket högre lön. Kampen var hård. De strejkande hade också stöd från arbetare i Frankrike, även om de stod mot fransmän på plats. Fransmän som hävdade att de hade lagarna på sina sida, att de följde lokal lagstiftning.




Under tiden som jag läste kom det ett brev, ett e-mail, från strejkande arbetare i Pune, Indien.
Jag är med i en liten grupp som intresserar oss mycket för arbete, för konflikterna på arbetsplatsen (vilket är väldigt tydligt i min roman, jag är arbetarförfattare). Och en av våra medlemmar fick ett brev.
Brevet var ett rop på hjälp.
Låt oss säga att du arbetar i en fabrik. Din arbetskamrat får tre till fyra gånger så mycket i lön, trots att du har jobbat där längre och lärde upp honom. När det är lunch ställer ni er i varsin kö. Det är färre i hans kö, och ni får inte samma mat. Under frukostrasten går han till kantinen men inte du. Han får frukost, inte du. Åtskillnad. Ni har olika kontrakt. 540 arbetare har samma kontrakt som du, 60 arbetare har samma kontrakt som honom. Han har fast anställning, anställningstrygghet, bonus, rätt till semester, pension. Det har inte du, du är ”kontraktsanställd”, och får tillfälliga kontrakt, de kallas tillfälliga, men du jobbar där år efter år. Du och dina likar får de farligaste, skitigaste jobben. Förra året dog en av er på fabriken. Situationen är förödmjukande och orättvis. Er fackförening skriver ett brev till ledningen. De svarar inte. När de ignorerat er i två veckor går ni tillsammans för att prata med ledningen, företaget svarar med att lock-outa er, och ni sätter er framför fabriksgrindarna: strejk.
Fabriken är Alfa Lavals. Med huvudkontor i Lund, bara två mil från Malmö. När vi fick brevet hade de redan strejkat i över 50 dagar. Femton arbetare hade inlett en hungerstrejk och sex av dem hade kollapsat och förts till sjukhus.
De ville ha vårt stöd. De ville att vi skulle uppmärksamma frågan i Sverige och gå till Alfa Lavals huvudkontor. De har stort förtroende för den svenska ledningen och tror inte de vet vad som pågår i Indien. På sätt och vis är det smickrande för svenskt näringsliv, för Alfa Laval, att det enda egentliga kravet de har är att få bli anställda av Alfa Laval på samma villkor som de fast anställda.
Åtskillnad, men inte baserad på hudfärg, utan på anställningsform.
Vad kan vi göra?
Vi gick 25 personer till huvudkontoret och möttes av en PR-ansvarig och en ekonomi- och finansdirektör. Vi fick höra att eftersom arbetarna inte är anställda av Alfa Laval har de ingen rätt att ställa krav. Och vi vet att det är så i Sverige likväl som i andra länder. Det är tomma ord. Företag använder sig av bemanningsanställda just för att slippa ta ansvar. Den 12 november uppmanade arbetsdomstolen Alfa Laval att ta tillbaka arbetarna, men företaget vägrade och nu går frågan till en annan domstol. Alfa Laval vägrar att förhandla med fackföreningen som företräder de kontraktsanställda.
Där, utanför huvudkontoret, frågade vi direktören om han inte tyckte det var orättvist att de kontraktsanställda hade lägre lön, till och med annan mat.
Han svarade att Alfa Laval följde lokal lagstiftning. Precis som fransmännen i Västafrika, precis som Alfa Laval när de bröt sanktionerna mot apartheidtidens Sydafrika.
I Guds träbitar vinner arbetarna.
Jag hoppas att den här frågan får mer uppmärksamhet, att tidningarna tar upp strejken, att läsare delar det här inlägget. Och jag hoppas att arbetarna i Indien också vinner.
Stödgrupp på facebook.

söndag 8 december 2013

Boktipset: Upptäckten av currywursten

I SkAlla bjuder vi under december på boktips, kika på hemsidan för att läsa dem.

Här är ett av mina:

Upptäckten av currywursten, Uwe Timm, Thorén & Lindskog

IMG_5553

Svensk litteratur är stor i Tyskland, men tyvärr är det tystare om tysk litteratur i Sverige. Thorén & Lindskog är ett förlag som ger ut ”Tysk litteratur på svenska” och Uwe Timm är någon som förtjänar mer uppmärksamhet. Upptäckten av currywursten är en ganska allvarlig skröna, där ramberättelsen handlar om den kryddiga korvrätten men handlingen kretsar kring personerna och hur livet ser ut i efterkrigstidens Tyskland. Romanen börjar vid krigsslutet. Det är allvarligt, roligt, lättläst och ganska så fascinerade: och det gör en väldigt sugen på currywurst!

Köp den på Adlibris eller Bokus.

fredag 6 december 2013

Saffransstölden

Julnovell till Arbetarens julkalendern (lucka 3). Följ kalendern här. (Idag är det ett erbjudande som gäller ett signerat ex av min bok!).



Det var en gång juletider och vår hjälte, låt oss kalla honom Johansson, jobbade på bageri. Doften av saffran låg som en tung gul filt. Smaken av saffransklipp låg än tyngre på tungan. Tyngst av allt låg beskedet om att bagerifabriken skulle läggas ner. Som ett extra litet tecken på social inkompetens och management-by-idioti hade ledningen bestämt att temat för personalens julklappar skulle vara ”Fritid”. De snart arbetslösa arbetarna kunde välja mellan termos, ryggsäck och en sådan där ful hopfällbar trebent stol att ha med på fisketuren.
I det läget beslöt sig ett par av bagarna på Johanssons avdelning för att praktisera illegal individuell lönesättning genom att stjäla saffran, som denna jul låg på 33 000 kronor kilot i handeln. Hur man skulle avyttra produkten var ett problem: man kunde inte gärna stå utanför Konsum och sälja små påsar med gult pulver. Kanske någon grossist kunde övertalas att köpa? På Johanssons avdelning bakade man tyvärr mest vörtbröd och rostbröd och hade således ingen tillgång till det gula guldet. Det visade sig att företagsledning varit ovanligt förekommande och placerat värdesakerna bakom kraftiga hänglås. Det var illa. Vissa tider kunde man kanske lyckas smuggla in en större bultsax eller en vinkelslip på bageriet, men att gå runt med dem där inne skulle väcka viss uppmärksamhet då bultsaxar inte hör till en bagares vanliga verktyg.
Nästa steg var att hitta en allierad på den avdelning som använde saffran. Terrängen sonderades genom försiktiga frågor i ämnet. Och då uppenbarades den fruktansvärda sanningen:
”Vi använder inte riktigt saffran. Bara substitut.”
Stölden blåstes av.
Småtjuvarna blev återigen lurade av den stora skurken och bedragaren: företaget självt. Den lilla stöld de planerat blev övertrumfad av svindlarnas helt lagliga bedrägeri. Läste man det finstilta på innehållsförteckningen stod det saffransarom. Klippen kallades dock inte Saffransaromsklipp utan saffransklipp.
Vinsten åt vinnarna, förlusten åt förlorarna.

torsdag 5 december 2013

Min förälskelse i Mary Poppins

Jag befann mig på ett vandrarhem i Österlen. Vi hade vandrat ut till havet och tillbaka, ätit, och nattat ungarna. Bokmal som man är, hade jag noterat en bokhylla där man kunde låna eller byta till sig. Och bland Jackie Collins och Dan Brown stod ett gammalt exemplar av Mary Poppins av Pamela L Travers. Jag har alltid varit svag för klassiker, och två kapitel in var förälskelsen ett faktum. Jag visste inte ens att det var en bok från början, utan förknippade Nannyn med musikal och filmen med Julia Andrews i rollen som Mary Poppins.
Min farmor jobbade som hembiträde, eller tjänarinna som det hette när hon började, och jag kan lätt tänka mig att när man kommer till en främmande familj är man i ett visst underläge.
Så här gör Mary Poppins entré hos familjen Banks:
””Det är väldigt trevliga barn, det kommer du märka”, sa Fru Banks.
Michael stötte till Jane med armbågen.
”Och de kommer över huvud taget inte ställa till det för dig”, fortsatte Fru Banks osäkert, som om hon inte riktigt trodde på vad hon sa. De hörde att besökaren (Mary Poppins) fnös som om hon heller inte trodde på det.
”När det referenser…” fortsatte Fru Banks:
”Ja, jag har som regel att aldrig ange referenser”, sa den andra bestämt. Fru Banks stirrade.
”Men … jag trodde att det var det vanliga”, sa hon. ”Jag menar … som jag har förstått det brukar folk alltid göra det.”
”Det är väldigt gammalmodigt, om du frågar mig”, hörde Jane och Michael den hårda rösten säga. ”Väldigt gammalmodigt. Omodernt, skulle man kunna säga.”
Var det något som Fru Banks inte tyckte om, var det att betraktas som omodern. Hon stod helt enkelt inte med det.””

Min ursprungliga tanke var en bokcirkel på Mary Poppins, men den finns tyvärr inte utgiven på svenska på en herrans massa år. På engelska kommer det otaliga böcker just nu, och anledningen är på samma gång tragisk och rolig. Disney’s filmatisering från 1964 var en stor succé, men Travers hatade den: Julia Andrews var inte barsk och bestämd utan sockersöt, de otaliga sångnumren tyckte hon inte om, och hon hatade de animerade bitarna. Till saken blev att hon blev illa behandlad och ignorerad under inspelning: hon stod med som konsult men man lyssnade inte på henne och hon fick ingen inbjudan till premiären utan fick be Walt Disney om lov för att få delta. Hennes integritet gick på kollisionskurs med Disney’s intressen. Trots flera guldkantade förslag vägrade hon gå med på fler filmer.
Det här är intressant, men är än mer aktuellt då Disney gör en film om konflikten som kommer ge deras sida av saken och ha premiär i Sverige i mars 2014: Saving Mr Banks (med Tom Hanks som Walt Disney och Emma Thompson som Pamela L Travers).
Nåväl, så nu sitter jag hemma och läser Mary Poppins, fördjupar mig i Travers öde och ser filmen. Förhoppningsvis kommer det resultera i en längre artikel.

Och igår kom min senaste krönika upp på nätet: Kvarteret Zigenartvätten.

Trailern till Saving Mr Banks:


tisdag 3 december 2013

Gästbloggande

Med start igår inleddes ett två veckors gästspel hos Bokcirklar.se - en utmärkt sida för att diskutera sitt läsande på nätet. Man startar en profil och går med i cirklar eller startar egna.

Här är mitt första inlägg:

För fyra år sedan hade jag svår beslutsångest. Jag var föräldraledig, med min son, från mitt jobb som hotellkock och i januari skulle jag vara tillbaka på jobbet, efter inskolningen. Innan ”ledigheten” (för egentligen är man ju allt annat än ledig) hade jag och chefen kommit överens om att jag skulle jobba 50 % dagtid och 50 % kvällstid. Men när månadsschemat kom var det alltid, som av en ren slump, 80-90 % kvällar. Summan av kardemumman: det skulle förmodligen bli så igen, min chef vägrade garantera mer tid på dagen, vilket skulle innebär att min son skulle vara på förskolan medan jag var hemma, och när han var hemma skulle jag vara på jobbet. Inte bra. Inte alls vad jag tänkt mig som pappa. Samtidigt hade en idé börjat spira i min småbarnspappa-sömnbrist-välling-blöjor-hjärna: hur vore det att skriva en roman? Hur vore det att skriva en roman om en restaurang där några av de anställda bygger en Golem av kött som slår ihjäl en av cheferna!

Idén lät så idiotisk att det bara inte var möjligt: skulle en kock på snart 40 år skriva en skogstokig bok? Jag nämnde inget för andra människor.

Så jag slutade på jobbet och började skriva en roman istället. Tre månader senare hade jag ett första utkast färdigt. Boken kom ut i våras och fick namnet Av kött och blod, och det har varit omvälvande. Nu skriver jag på heltid, men inte bara romaner, utan även krönikor, recensioner, noveller och poesi. Skrivandet gav, minst sagt, mersmak. Jag sökte in på Författarskolan (Lunds universitet) och blev antagen. Skrivandet ledde också till ett helt annat läsande. Och det var så jag trillade in på Bokcirklar.se. Jag har alltid haft ett stort behov av att diskutera det jag läser, men med två barn och en fullbokad kalender är det svårt att träffa andra, så för mig är det nätet eller inget (ja, fram till i vår, då jag tänkt läsa litteraturvetenskap). Jag är med i Föreningen Arbetarskrivare och SkAlla (som boktipsar nästan dagligen under december).

Läser just nu: Stormen, av William Shakespeare
Senast avslutade bok: Litteraturens arbetare
Min blogg
Min sida på facebook
Skriver just: En roman med arbetsnamnet En hjältes död.
Här träffas jag nästa gång: Författarnas julmarknad i Malmö

Fråga om det är något ni undrar!

måndag 2 december 2013

Prekariatet och Av kött och blod

I senaste numret av Mana är har Andrea Malesevic skrivit en dubbelrecension av Prekariatet - Den nya farliga klassen (Guy Standing) och Av kött och blod. Och saken är den att just idag så håller Guy Standing föredrag i Malmö.
"Måndag 2 december kl 19
Orkanen, Malmö högskola
Nordenskiöldsgatan 10, Malmö
Gratis entré

Föreläsningen sker på engelska!
"
Evenemanget på facebook.



Recensionen finns inte på nätet än, men här är biten om Av kött och blod:

"Henrik Johanssons debutroman Av kött och blod är en unik berättelse om vardagens klasskonflikter mellan restaurangarbetare och ledning. Det som gör den speciell är inte bara den lekfulla formen, hybriden mellan socialrealistisk arbetsplatsroman och fantasydeckare, utan också att den tar sin utgångspunkt i ett heterogent kollektivt subjekt. Det är befriande med en arbetarroman som inte fokuserar på den vite industriarbetarens vedermödor, utan som talar till oss som en brokig kämpande massa. Handlingen utspelar sig på den lilla restaurangen Tempi Moderni, en arbetsplats med ständig underbemanning och jakt på ökad produktivitet. I inledningen får vi följa Eduardo som börjar sin praktik på restaurangen. Han är en av många i raden av praktikanter cheferna tagit in för att utföra gratisarbete. Ständigt försöker ledningen hitta nya sätt att utnyttja personalen. Men de möter motstånd i den solidaritet som finns mellan arbetskamraterna, som leker, saboterar, luras och snackar ihop sig. Förutom att boken väcker tankar kring de olika villkoren för arbetsplatskamp beroende på bakgrund och privilegier, så väcker den idéer om hur gemenskaper bortom skiktningar skapas. De villkor Johansson i skönlitterär form skildrar; underbemanning, otrygga anställningar och ekonomisk oro, beskriver forskaren Guy Standing facklitterärt i sin högaktuella bok Prekariatet – den nya farliga klassen..."


Just det! Jag har skaffat en sida på facebook.

måndag 18 november 2013

Kommande publiceringar

Under november och december kommer jag ha texter lite här och där:

Recension: Litteraturens arbetare i Arbetet.

Gästbloggande: 2-15 december i Bokcirklar.
(signa gärna upp: en bra sida för att diskutera böcker online)

Avsikter: bokmässerapport.

Syndikalisten: bokmässerapport.

Arbetaren: krönika.

Arbetaren: en liten historia om att stjäla saffran till deras julkalender.

Folket i Bild: novellen Krishantering.

SkAlla: julklappstips.


torsdag 14 november 2013

Fifty fifty eller allt eller inget? - intervju

Fifty fifty eller allt eller inget?

Att inte satsa hundra procent på något blir lätt lite halvhjärtat, varken hackat eller malet. Men Henrik Johansson och Karin Nyberg vänder sig mot tron på hobbyn som något alltigenom positivt, samtidigt som de är lätt kritiska gentemot dem som väljer att förvandla en passionerad hobby till ett fullödigt yrkesutövande, när Linnea Lundborg träffar dem för ett samtal. De är skeptiska mot det utbud som genereras av professionella kulturarbetare som har skapandet som yrke på heltid och tycker att det istället borde skapas bättre förutsättningar för att fler ska kunna kreera på deltid. Ändå väljer de båda att till viss del jobba med sin hobby. För dem är det självklart att man kan syssla med sitt skapande intresse för sin egen skull, bara för att man själv har lust att göra det, så länge man samtidigt har möjlighet att försörja sig på ett traditionellt yrke. Att satsa på sin hobby eller inte är frågan. Men vad är det de satsar egentligen?
Jag cyklar på min skrotcykel längs med Lönngatan och försöker förstå hur Malmö hänger ihop. Till min hjälp har jag en slarvigt handritad karta och bara mig själv att skylla. Jag är alldeles för varmt klädd, men lokalsinnet visar sig vara på topp, och snart sitter jag i författaren Henrik Johanssons kök och sörplar te ikapp med Karin Nyberg, serietecknare. Fast det är minst lika mycket bagaren, kocken och för den delen studenten Henrik som jag ska prata med. Och Karin är till hälften socionom. Inte för att det syns någon skillnad på halvorna.

Varken hobby eller yrke

Både Karin och Henrik, som inte tidigare träffats, har (minst) en sak gemensamt förutom att de bor i Malmö. De har båda ett traditionellt yrke i bagaget, som de båda till viss del övergett för att satsa på sin passion, kall, intresse – eller möjligen hobby. Fast just det ordet visar sig vara svårdefinierat.



”För mig har ordet en konstig, nästan barnslig klang”, säger Henrik. ”Men jag har också lite problem med det där med yrke. För mig är det inte så viktigt att jag, eller någon annan, kallar mig författare. Ibland stör det mig nästan mer, som när min redaktion envisas med att signera mina krönikor med ’Henrik Johansson, författare’ istället för ’Henrik Johansson, kock’. Förmodligen hänger det ihop med att man som kock inte förväntas uttala sig, medan man som författare får och bör uttala sig om allt möjligt.” Men du tycker aldrig det är jobbigt om någon skulle kalla dig för kock? ”Nej. Egentligen är jag ju mycket mera kock än författare, rent tidsmässigt.” Karin nickar, håller med. ”Jag känner mig också mycket mer som socionom än som serietecknare. Och jag skulle aldrig kalla mig själv för konstnär.” Hon upplever själv att det från många håll finns en förväntan på henne att ge ut böcker och tjäna pengar på sitt skapande. Själv är hon tveksam och tror snarare att det riskerar att begränsa hennes uttrycksform än att tillföra mer lust till skapandet. ”För mig är serierna någonting jag håller på med just nu, som jag vill testa och experimentera med. Sedan skulle det vara jättekul att ge ut en bok, men det viktiga är ändå processen som tar mig dit. Där skär sig, detta med yrke och intresse. Så fort något blir ett yrke medför det dels begränsningar i vad som är säljbart och gångbart, och en press i att inte vara för kontroversiell. Dessutom ställs vissa krav på din nivå. I det försvinner en stor portion frihet.” Kritisk mot specialisering Både Karins och Henriks skapande grundar sig till stor del i deras arbetslivserfarenheter. Henrik debuterade i med arbetsplatsromanen Av kött och blod, som också influerats av skräck- och deckargenren. Nu skriver han på sin tredje roman samt publicerar krönikor i Arbetaren. Tidigare har han studerat på Författarskolan i Lund. Precis som Serieskolan i Malmö, som Karin gått, är det en tvååring utbildning. Karin arbetar just nu med ett manus om det sociala arbetets historia. Det liknar en fackbok, men även den leker med olika genrer. ”Jag vill verkligen inte fastna i ett fack”, resonerar Henrik kring ämnet, ”eller oavbrutet skriva med samma stil.” Är det något som premieras inom kulturlivet, tycker du? ”Nej, ekonomiskt sätt är det säkert smartast att satsa på en sak. Bli deckarförfattare och sedan fortsätta med det. Men ur konstnärlig synvinkel känns det sjukt ointressant.”

Hård disciplin

Har du alltid tecknat serier, Karin? ”Nej, verkligen inte. Flera år skrev jag bara rätt slarviga manus utan att det blev av att jag satte mig ner och ritade. Så jag tvingade faktiskt mig själv till att börja genom att göra det till ett jobb. Jag anmälde mig till en socionommässa och ställde ut mina serier där, serier som jag hade ritat en vecka tidigare. Om jag inte hade kastat mig ut på det sättet hade jag nog aldrig kommit igång.” ”Jag kan känna vissa likheter med det”, instämmer Henrik. ”När jag började skriva mycket organiserade jag skrivandet som ett arbete. Jag satte starttider och bestämde mig för hur mycket jag skulle skriva varje dag, och att jag skulle skriva varje dag. Att skriva en roman är så mycket jobb att det inte räcker att bara sätta sig ner och skriva när man känner för det. Det hade i alla fall inte funkat för mig.” Roligast i början med idén




”I våras skrev jag på en annan plats, ett antikvariat. Arbetar jag hemma sitter jag och skriver på samma dator som jag slösurfar och spelar spel på. Då är det lätt att falla in i det.” Karin, som har en ateljé på halvtid att teckna i, ler igenkännande. ”Det är så lustigt det där, att man vill göra något som man samtidigt känner så mycket motstånd inför. För hur ofta känner man att ’åh, nu vill jag verkligen skriva?’” ”Nä, det är sällan någon lust, mer som att man måste skriva. Framförallt med romaner hade det aldrig blivit något om jag skulle skrivit på lust, det behöver jag disciplin för. När jag var föräldraledig märkte jag dock att det började poppa upp mycket idéer, att det fanns ett sug igen.” ”Så har jag nog alltid känt, att jag drivs av idéerna. Ibland kan en idé vara nog i sig själv och tanken på att faktiskt rita och realisera den känns tråkig.” ”Det tycker jag med”, instämmer Henrik. ”Idén är helt klart det roligaste.” Debutant Inte heller Henrik har skrivit skönlitterärt särskilt länge. För hans del började det med romanen som kom i våras. ”Som jag sade innan så blir ett romanskrivande mycket på rutin och inte särskilt mycket lust. En släkting sade till mig att man ska arbeta med det man tycker är näst roligast, men behålla det som man tyckte var roligast som hobby.” ”Precis”, inflikar Karin. ”För ett problem blir ju att man måste skriva det som säljer. Man vill kanske skriva noveller, men måste skriva romaner för pengarnas skull. Det är ju alltid ett problem med skapande och arbete. Därför tänker jag att jag håller på med mina serier som en hobby. Jag har ju en inkomst som socionom och försöker inte tjäna pengar på serierna, alls. För mig skulle det nog i så fall förlora hela sin poäng.”

Arbetsro och uttråkning

Henrik, hur har det varit för dig att byta miljö, från att skriva på antikvariat till att skriva hemma? ”Jag kan känna mig lappsjuk ibland. Ensam och isolerad. Det är inte så mycket för att diskutera texter och skrivande som för att träffa folk i största allmänhet.” Skulle du kunna tänka dig att gå tillbaka till restaurangyrket? ”Ja, kanske på halvtid. Jag har även pluggat och skrivit samtidigt, läst litteraturvetenskap. Men ekonomiskt hade det såklart varit bra att jobba och få en regelbunden inkomst.” Skulle det, för båda er, vara det optimala? Femtio-femtio mellan arbete och hobby? ”Jag vet inte om jag egentligen skulle vilja ha det så varje dag”, svarar Henrik. ”Hellre varannan vecka. Jag har ganska lång uppstartsperiod och kan känna att jag måste ha ett antal timmar på mig för att kunna sätta mig ner och skriva. Jag är inte en av dem som kan sätta mig ner och skriva i en kvart.” ”Jag tycker det är ultimat som jag har det nu”, säger Karin. ”Jag blev också lappsjuk och uttråkad av att förväntas sitta vid ett skrivbord hela dagarna och bara röra min hand på olika sätt. Speciellt efter att alltid tidigare ha jobbat med människor, känslor och processer. Det blev för mycket att sitta och tänka en hel dag. Nu märker jag hur min lust kommer tillbaka, när jag är friare och inte styrs lika mycket av olika deadlines.” Men du hade ändå en del människor runt dig på serieskolan? ”Jo, men själva arbetet utför man ju själv.”

Brist på skapande

Har ni någon vision för hur ett bättre kulturliv och arbetsklimat skulle kunna utformas? ”Jag tänker på arbetskritiken”, säger Karin. ”Att hela vår uppfattning kring vad som är arbete och vad som är fritid, att vi måste arbeta så mycket, att vi måste skapa tillväxt, måste förändras. Om alla hade haft tillgång till ett arbete hade vi nog sett på vårt skapande, och vårt arbete, på ett helt annat sätt. ”Någon slags medborgarlön utan motprestation”, fyller Henrik i, ”ett arbetsliv som är mindre fokuserat på heltid, en arbetstidsförkortning till sex timmar till exempel, hade löst många problem. Då hade man kunnat dela på arbetet på ett helt annat sätt. Nu har vi arbetslöshet trots att nästan alla arbetsplatser är underbemannade.” ”Även ur ett kulturellt perspektiv är det ett stort problem. Folk hinner inte skapa”, fortsätter Karin.

Läsandet en godkänd hobby

Men man behöver kanske också mer tid att konsumera kultur? Tid att läsa? ”Biblioteken är ju en lysande institution för det. Jag kan bli nostalgisk när jag läser om bokcirklar på arbetsplatserna, arbetsplatsombud och vägbibliotek”, säger Henrik.

 

Sedan börjar vi prata om Äta, sova, dö. Det är intressant att vi kommer in på filmen, eftersom jag haft en scen från den med mig ända från idéstadiet till den här artikeln. Jag berättar om den, om hur Rasa, huvudpersonen i filmen, och de andra på arbetsförmedlingen får frågan om de har någon hobby. När det kommer fram att de flesta saknar en sådan, får de i uppgift att till nästa vecka att ”testa en hobby”. Så Rasa och några andra från hennes gamla jobb går och spelar minigolf. Till slut får vännen Rosi nog. Hopplösheten skär i mig när hon ropar : ”Jag behöver ingen hobby, jag behöver ett jobb!” För mig blir repliken en symbol för hur människor uppmuntras att satsa på sin hobby, som för att lösa sina egna problem. ”Som något slags individuellt, märkligt självförverkligande”, säger Henrik. ”Men kommer jag närmare den jag är för att jag drejar krukor?” fortsätter han. ”Hobbyer känns ibland som individuella lösningar på kollektiva problem.” ”Men även arbete”, påpekar Karin. ”För en hobby behöver ju inte alls bara handla om självförverkligande utan även om människans lust att skapa, bidra och göra människor glada. Även arbete känns ofta som ett onödigt självförverkligande.”

Sysslor och sällskap

Ett bra arbete kan alltså fungera som en hobby? ”Ja, en bra syssla kan organiseras som en hobby eller ett arbete”, svarar Karin. ”Helt enkelt något meningsfullt som man gör tillsammans med andra, som det jobbet som jag har nu. Men det är ju inte att det är organiserat som ett arbete som gör det meningsfullt. Just formen skulle man kunna ändra. Det finns ju tider i historien när man inte tänkt sig någon skillnad på fritid och arbete. Det kanske låter fruktansvärt just nu, att man aldrig skulle vara ledig, men det är för att vi är så inkörda i att tänka att arbete i grunden är något ganska plågsamt. Vi har en bild av att arbete är något tråkigt, samtidigt som vi hyllar det och utmålar det som den enda vägen till gemenskap, självförverkligande, ekonomi och trygghet.”

Det finns alternativ

Har ni några oaser där ni kan ta en paus från ett samhälle där arbete premieras över allt annat och alla ska vara sin egen entreprenör? ”Jag tycker att det är peppande att det finns så många människor som gör något som är så oerhört improduktivt (i marknadsekonomisk mening, reds. anm.). Det är i högsta grad irrationellt att lägga så mycket tid på konst och litteratur när man inte tjänar massa pengar på det. Det tycker jag är ett väldigt fint tecken på att det som samhället idag kan erbjuda inte är nog”, säger Henrik. ”Nu nämner jag litteraturen igen, för det ändå är där jag befinner mig och skriver , men litteraturen är utopisk. Människor får tillgång till andra världar, andra sätt att leva, andra människors tankar och situationer.” ”För även om linjen är ’bli din egen entreprenör’, finns det en massa människor som fattar att de inte vill leva så”, fortsätter Karin. ”Sedan tvingas man, mer eller mindre, in i ett system.” Intervjun har dragit ut lite på tiden, och arbetsdagen har Karit ändrat till en dag i ateljén. Kanske ska Henrik skriva lite. Jag cyklar hemåt på min skrotcykel för att börja skissa på artikeln. Ägna mig åt det som både är mitt arbete – och min hobby.
L. Lundborg, Kulturimperiet, 2013
(foto: L. Lundborg)

tisdag 12 november 2013

Kungar av Drakar



Kungar av Drakar


Industriella torget reklamerar kort-kort
Reklamation kräver korrektur.
Under returneras.
Kort artiklarna listar andel författare
(ville tjäna pengar påförbipasserande)
Först sa sade i utsikt,
har varit "Drake" tror är "allmänheten",
"Fenix" är "mamma".
Dessa idéer är på grund av civila spridda i kommentarer
Draken avser vapen
har tvillingar och en män en kvinna.
Men Fenix anmärkningar, är också en man och en kvinna...

Kapitalism är industrialisering.

Av följande ordböcker hitta förklaringar:
Legenden säger kungen av fåglar,
män kallas Fenix, män kallas mamma.
En kvinna som heter, symboler för gynnsam fågel.
Drake legendariskt djur.
Punkt, den förstfödde, som ormar, skalor, klor, flyger, dykning, kommer och älskare går, moln fas kontrast.
Metafor i gamla kungar.

Till exempel: "kläder", "drakar", "kejsarinna".

Till exempel: innebär att vissa stora forntida djur i paleontologi.

Till exempel: "dinosaurier", "åskdrake". Drakformade båtar.

Drakkungar används som en metafor, kön bara"offentlig",
"Fenix" kön motsägelse ännu?
En pojke och en drake → för allmänheten, och är överordnat att be någon flicka
→ Fenix för allmänheten, Hen är överordnad detta....
Hur förklarar som det?
Även för förindustriella tiden var en pojke och ett missförstånd mellan landsbygden,
vilket varade för evigt och ingen korrigeras.

Kungar av Drakar publicerades i fikssion # 26, tema Plagiat. Det innebär i sin tur att texten till stora delar är plagierad. Så småningom kanske jag går in på på textens tillkomst och källor. Det är helt okej att lyssna på Kung av sand med Gyllene tider när man läser den.
Möjligen likartat: Mjukvara/Associationer till Freke Räihä

onsdag 6 november 2013

Gästbloggare: Patrik Centerwall om noveller

Jag välkomnar och höll på att säga presenterar, men han presenterar sig själv, Patrik Centerwall!

Jag lämnar draken. Han har det bra på sin guldhög och jag behöver inte bry mig mer om honom eller världen där han bor. Troligen är det i en så kallad fantasyvärld (ni vet en sån med alver och halvlängdsmän och - uppenbarligen - drakar), men det intresserar mig inte längre.
Jag är mer intresserad av hur långt en människa kan gå i ett samhälle som håller på att gå under och där allt kan köpas för pengar. Jag kommer snabbt på det deprimerande svaret, men är ändå rätt nöjd med en intensiv liten text och vandrar i tankarna till Värmland och dess skogar. Vad händer egentligen där? Och vad hade Gustaf Fröding med det att göra? Det kittlar i min fantasi, jag läser Frödings dikter Skogsrået och Ett Gammalt Bergtroll. Associationsbanorna kommer igång. En liten historia växer fram.
Jag hoppar mellan världar, jag hoppar mellan frågor och känsloregister. Jag nosar som en räv på den ena tanken efter den andra. Kort och gott: Hej, jag heter Patrik, och jag är novellförfattare.
Jag har då och då försökt sluta, eller i alla fall dra ner på det hela, men även mina tappra försök att skriva romaner resulterar i rätt korta historier. Och i några fall kliver dessutom figurer från romanförsöken ut och kräver att jag skriver noveller om dem istället.
Det är bara att kapitulera. Jag heter Patrik och är novellförfattare.
Nu får jag det att låta som något dåligt, och det är det ju egentligen inte. Förutom möjligtvis att marknaden är försvinnande liten och inga förlag bryr sig om noveller. Det är ju nästan svårare att ge ut än poesi.
Men vänta nu. Jag är ju utgiven. Ett förlag tyckte att mina noveller var bra. Och är det inte så att något litterärt pris nyss gavs till en novellförfattare? Så vad klagar jag på? Har någon kommit och frågat mig när jag ska klippa mig, raka mig och skriva en roman, en riktigt lång och dramatisk som slutar med att alla dör? Nej.
Tycker jag att det är tråkigt att skriva noveller? Nej.
Kan jag komma på något mer retorisk fråga om varför det inte skulle vara en bra idé att skriva noveller när jag nu tycker om det? Nej.
Då så. Hej, jag heter Patrik. Jag är novellförfattare, och det är jag jävligt stolt över.
Mitt tvivel kanske kommer från någon kvarlevande föreställning om att vi som skriver noveller inte är "riktiga" författare. Att vi gör det lätt för oss och är alldeles för lata för att ta tag i en roman. Det är visserligen sant att jag är lite lat, men frågan är om det har något med saken att göra. Och frågan är om det alltid är så mycket lättare att skriva en novell än en roman? Det sistnämnda tar naturligtvis längre tid, och kräver ett gediget arbete för att alla trådar ska hålla ihop, men det är också en utmaning att hålla sig inom det korta formatet. Det är en konst att presentera en intressant miljö, personer som berör och en handling på bara några få sidor. En konst som inte ska förringas.
Då jag själv i första hand skriver "fantastik" (ett samlingsbegrepp för fantasy, science fiction och skräck), så måste jag ju ha lite koll på den värld som mina noveller utspelar sig i - världen måste vara genomtänkt och fungera. I en framtidsskildring, en fantasyhistoria eller en skräckberättelse är det så otroligt viktigt att allt stämmer. Minsta lilla miss så bryts illusionen och läsaren tror inte på det vi skriver. Och eftersom de flesta av mina noveller inte utspelar sig i samma värld så kanske ni inser att det är lite arbete som måste läggas ner. Varje gång.
Men när allt kommer till kritan så är det inte många som skriver något för att det ska vara jobbigt. Vi skriver det vi skriver för att vi måste. För att vår fantasi kräver ett sätt att få uttrycka sig på. Jag vill helt enkelt, både på ett medvetet och undermedvetet plan, utforska olika möjliga världar, fantastiska scenarion och idéer av olika slag. Jag känner inte behovet av att stanna på en och samma plats när jag skapar, jag vill vidare.
Och därmed är novellen en så utmärkt uttrycksform. Den tillåter mig att gå dit min fantasi tar mig, den tillåter mig att ställa olika frågor och utforska möjliga svar. Det är en form som låter mig ha väldigt kul när jag skriver, och därför kommer jag alltid att hålla fast vid den.
Jag skriver säkert färdigt några av mina romanutkast också, men när allt är sagt och gjort är det en sak jag kan säga med säkerhet på rösten: Hej, jag heter Patrik och jag är novellförfattare.



Patrik Centerwall är en fantastikförfattare från Göteborg som nyligen kommit ut med novellsamlingen "Skymningssång och andra fantastiska historier" på Undrentide förlag. Novellerna i samlingen är urban fantasy och magisk realism men också science fiction och skräck.

Patrik bloggar om skrivande här.
Och här kan du läsa mer om hans bok.

fredag 1 november 2013

Boktrailers

För något år sedan deltog jag regelbundet i Annikas bokbloggsjerkor men med föräldraledighet och allt möjligt så blev det en lång paus: så nu önskar jag mig själv välkommen tillbaka!
Helgens fråga är:

Boktrailers bli allt vanligare men det är ingenting jag själv brukar titta på, men frågan är hur du ställer dig till dessa och om det finns någon trailer/några trailers som du tycker att vi bör se?

Jag brukar inte bry mig om att se eller leta efter trailers för böcker jag har tänkt läsa. Men springer jag på dem så kollar jag. Till min debutroman, Av kött och blod, gjorde vi ingen trailer: men till saken hör också att jag är rätt dåligt på allt sånt (har inte ens webcam). Jag är väl inte tillräckligt intresserad helt enkelt.

I lördags fick jag Amalthea Bokcafés pris för Årets skönlitterära bok, och en av de andra pristagarna var Henrik Bromander för hans serieroman Smålands mörker (som för övrigt kommer sättas upp som teater - kul!) och just trailern för den är faktiskt det bästa jag sett.

Den kanske har att göra med att serier är mer visuella, att en boktrailer för en serieroman är det bästa jag hittar
Bedöm själva:

video

måndag 28 oktober 2013

Pris till Av kött och blod: foton och motivering.

I lördags, på Kontrapunkt i Malmö, kunde jag stolt och glad ta emot mitt allra första skönlitterära pris. Tack Amalthea!

Här kommer foton samt motiveringen.









Amaltheas motivering:
Årets skönlitterära bok
Författaren har med sin debutroman gjort ett viktigt bidrag till de senaste årens utgivning av svensk arbetarlitteratur. Med kunskap om både kockyrkets hantverksmässighet samt de arbetsförhållanden som råder i dagens restaurangkök blir boken både intressant och spännande. Till skillnad från många andra arbetarförfattare skildras inte bara de villkor som dagens arbetarklass ställs inför, utan även det motstånd som springer ur utsugningen. Detta tycker vi är en viktig men alltför sällsynt del av arbetarlitteraturen, och därför tilldelas årets skönlitterära pris Henrik Johansson för boken Av kött och blod!

Länk till Amaltheas blogg

Amalthea Bokcafés litteraturpris har delats ut två gånger.
2011 gick Årets skönlitterära bok till Kristian Lundberg för Yarden.

Federativs förlags sida för Av kött och blod:

Boken kan köpas hos t ex:
CDON:

fredag 18 oktober 2013

Tre uppläsningar i Stockholm

22 oktober 19.00 Villa Skoga, Gamla Landsvägen 4, Kungsängen.
Föreningen Arbetarskrivare presenteras av bl a Jane Morén och Micke Evhammar. Henrik Johansson presenterar sin debutroman Av kött och blod. Anamarija Todorov kryddar med poesi ur sin debutsamling Brytningen.

Arr. Föreningen Arbetarskrivare, Upplands-Bro Poetiska sällskap, ABF Norra Storstockholm.

23 oktober 18.30 Jakobsbergs bibliotek.
Henrik Johansson presenterar sin debutroman Av kött och blod. Föreningen Arbetarskrivare berättar om sin verksamhet och Anamarija Todorov kryddar med poesi ur sin debutsamling Brytningen.

Föreningen Arbetarskrivare, Upplands-Bro Poetiska sällskap, ABF Norra Storstockholm och biblioteket i Jakobsberg

24 oktober 17-21:
SAC och Federativs Förlag bjuder in till en temakväll och boksamtal på ämnet restaurangbranschen. Torsdagskvällen den 24e oktober är den som vill välkommen till sekretariatet i SAC-huset, Sveavägen 98, 3 trappor upp. T-Rådmansgatan.

Henrik Johanssons roman "Av kött och blod" utspelar sig i ett restaurangkök, där chefernas jakt efter vinstmaximering och prispressning får bägaren att rinna över för de anställda. Hör Henrik berätta om boken som är baserad på hans egna erfarenheter av restaurangbranschen!

SACs generalsekreterare Liv Marend berättar om sina erfarenheter av facklig organisering inom branschen. Vilka villkor har man som anställd och vilka kampmetoder har visat sig fungera?

Vi bjuder på något att dricka och tugga på. Portarna öppnar vid klockan 17, sedan startar vi samtalen efter klockan 18.

"Av kött och blod" kommer säljas till det fenomenala priset 45:-, tillsammans med andra böcker från Federativs Förlag, så ta med kontanter! Evenemanget är självklart helt gratis.

(Fler punkter och talare kommer inom kort!)

Välkommen!

onsdag 16 oktober 2013

Gunnlaug Ormstungas saga

Eftersom bloggens hittills populäraste inlägg är analysen av Edith Södergrans Triumf att finnas till tänkte jag göra studenter i litteraturvetenskap ännu lyckligare och fortsätta lägga upp en del gamla tentaanalyser. Denna gång kommer turen till Gunnlaug:



Att födas som örn och dö som örnföda

Om människans handlingar är bestämda redan innan hon föds, kan man då tala om en punkt, under levnaden, utan återvändo, ett klimax? I islänningasagorna är handlingen bestämd av ödet. Att söka efter klimax i brytpunkten mellan fri vilja, öde och intriguppbyggnad: det har jag tagit som min utgångspunkt.

Torstein hette en man. Han var son till Egil, som var son till Skallagrim, son till Kvällulv herse i Norge. Torsteins moder hette Asgerd och var dotter till Björn.1 (s.263)

I det första stycket av Gunnlaug Ormstungas saga presenteras tretton personer (dock inte Gunnlaug). Många läsare lockas nog att hoppa över de långa raderna av namn: men det är att göra sig själv en otjänst, för den uppmärksamma läsaren har mycket att hämta.
I namnen och släktleden finns en del av expositionen fördold. Namnen berättar indirekt om familjens rykte och rikedom samt deras bedrifter. Namnen säger vem som är frände med vem, en fråga på liv och död när karaktärer kommer att bli dräpta: det berättar om vilka som har anledning till blodshämnd och vem som kan utkräva arv och bot.2

”Vem hoppas du få din dotter gift med”, frågade Gunnlaug, ”om du inte vill gifta henne med en son till Illuge svarte? Var här i Borgarfjord finns det någon, som är mer ansedd än han?” (s.274)

Det är fadern, släkten, som argumentet, inte den tilltänkte maken.

Ett intrikat problem är att Gunnlaug själv tar god tid på sig att dyka upp. Man kan säga att konflikten presenteras innan expositionen är färdig, å andra sidan är Gunnlaug redan introducerad genom att verket bär hans namn (och skvallrar om ett karaktärsdrag: Ormstunga – en vass och elak tunga, förmodligen en skald).

Handlingen i islänningasagorna framstår som ödesbestämd och oberoende av karaktärernas handlingar, därför kan karaktärerna sägas hamna i andra hand. Konflikten (och klimax, i allegorisk form) är självklar när Torstein (vars namn inleder verket) drömmer om två örnar som slåss om en svan, bägge två dör och en falk flyger iväg med svanen. En man tolkar drömmen: svanen är Torsteins blivande dotter och örnarna är två män som skall kämpa om henne men bägge skall dö. Torstein säger sig inte tro på drömtolkningen men visar genom handling att han tar den på allvar: han beordrar hustrun att lämna flickan att dö.
Att mannens tolkning är riktig förstärks av sagans lakoniska avsked:

och på sommaren for denne sin väg. Och är därmed ute ur sagan. (s.266)

Torsteins dotter, Helga den fagra, räddas av sin mor och får komma tillbaka till hemmet då Torstein får se den då sex år gamla flickan. I och med att flickan överlever kan klimax sägas uppträda också här: hon är svanen.
Konflikten stegras när Gunnlaugs karaktär beskrivs: han är ärelysten, egensinnig och oböjlig, en man som tänker få sin vilja igenom och inte lyder någon.
I tonåren lever Gunnlaug ett år hos Torstein och tycke uppstår mellan Gunnlaug och Helga; de kommer vilja gifta sig men hinder måste naturligtvis uppstå och Hravn kommer in i bilden: stor och stark, ser bra ut och är god skald. Hravn och Gunnlaug har ännu inte träffats men med drömmen i bakhuvudet framstår de som framtida rivaler.
Gunnlaug får Helga som löfteskvinna med det kravet att de skall gifta sig inom tre år. Hravn och Gunnlaug reser var för sig ut i världen och vinner ära och ryktbarhet.
De två träffas hos Konung Olaf svenske och konkurrerar i skaldekonst, de skiljs åt som ovänner och det kan ses som historiens klimax – det finns ingen återvändo utan kommer sluta med blodspillan. En nedåtgående spiral av olycklig kärlek och dråp.
Hravn återvänder till Island och friar till Helga, han får veta att Gunnlaug har sommaren på sig att komma tillbaka.
Helga och Hravn blir gifta, ett giftermål hon inte önskar, hon älskar Gunnlaug. Gunnlaugs försök att komma till Island i tid för att stoppa giftermålet kan vara ett alternativt klimax.
Varken Helga, Hravn eller Gunnlaug är nöjda. Hravn trodde att Helga skulle beveka sig men det gör hon inte. Han ser ingen annan utväg än att döda Gunnlaug och Gunnlaug ser ingen annan utväg än att döda Hravn. De söker strid med varandra men det tar ett tag innan kampen blir av.
Gunnlaug skaldar om Helga och kallar henne ”den svanfagra” (s.299) – på det sättet påminns läsaren om drömmen om örnarna och svanen och allt pekar på att konflikten inte kan avslutas på annat sätt än att Hravn och Gunnlaug dör. Det är precis vad som händer: i två sällskap stöter Hravn och Gunnlaug ihop i ett slag som resulterar i deras och alla följeslagares död (vägvisare finns kvar som kan berätta om händelsen).
I berättelsens sista stycke berättas om den man som kom att gifta sig med Helga, hon älskar honom föga då hon inte kan glömma Gunnlaug, Helga dör medan hon ser på en kappa som Gunnlaug givit henne. Det är berättelsens dénouement.

Efter att drömmen har tolkats i sagans inledning vet man i stora drag hur berättelsen kommer sluta. Det gör att det är svårt att peka ut klimax: för redan där kan man säga att ingen återvändo finns, handlingen är bestämd av ödet. Att Gunnlaug är en av örnarna är givet utifrån titeln, men att Hravn är den andra örnen är inte helt säkert förrän han och Gunnlaug möts, därför valde jag att tolka deras möte och den efterföljande fiendeskapen som klimax.

En bredare, mer symboliskt och sensmoralisk, tolkning av verket kan vara att man inte kan undkomma sitt öde. Torstein försökte men misslyckades. Andra skäl till olyckan är att Gunnlaug är egensinnig och inte lyder goda råd från föräldrar och släkt. Gunnlaug och Helga väljer kärlekens väg i en tid då giftermål var ett ensidigt ekonomiskt kontrakt. Och det slutar inte lyckligt för någon.
1Isländska sagor 3 (1979), övers. Hjalmar Alving. Gidlunds, Avesta 1979.
2Njals saga (1935), övers. Hjalmar Alving. Delfinböckerna, Stockholm 1965. Efterskrift av Peter Hallberg s. 284.

Länk: Sagan i originaltext på Icelandic Saga Database.

fredag 11 oktober 2013

Bonjour, yxskaft!

Veckans krönika i Arbetaren:
Igår fick jag besked om att tidskriften fikssion vill publicera en av mina dikter. Det förvånade mig. De frågade efter mitt kontonummer för att kunna skicka arvode. Det förvånade mig än mer. Jag hade inte väntat mig att få betalt.

Vill man bli rik skall man inte skriva skönlitteratur, vilket också betyder att det är lättast att skriva skönlitteratur om man är rik. Under bokmässan pratade jag med en del tidskrifter. En av dem betalar för recensioner och artiklar men inte för noveller och dikter. Den här tidningen, Arbetaren, ger noll kronor för tidigare publicerat material och lite mer för opublicerat. Det är inget ovanligt. Men så har det inte alltid varit.
Arbetarförfattaren och Nobelpristagaren Eyvind Johnsson försörjde sig på att skriva noveller till tidningar, det gav mer klirr än recensioner och artiklar. Utan den möjligheten hade det kanske inte blivit några romaner och inget författarskap. Det har alltså skett en devalvering av skönlitteraturen.

Vad beror det på? Ingen aning. Men det gör att det idag är svårare att kombinera traditionellt arbete, familjeliv och skrivande. Pröva själv att jobba heltid, vara småbarnsförälder och skriva när det finns tid över. Jag hade aldrig klarat det. Och frågan är större än mellan författare och redaktioner. Allt fler förlag vill att författaren skall bidra till finansieringen till sin egen bok. De vill inte ta den ekonomiska risken. Det här skapar en litteratur av de välbeställda för de välbeställda.

Kan då inte kulturtomtarna organisera sig fackligt och kräva mer betalt? Jo, och det görs väl också. Många vill att staten ska skjuta till mer pengar. Vore jag staten skulle jag inte ge mig pengar för att skriva det jag skriver. Det vore idiotiskt. Staten skickade mig istället till AF Kultur och det enda jobbet på anslagstavlan var som Paradmedarbetare på Disneyland i Paris. Bonjour, yxskaft!



Jag tror inte på politisk eller facklig kamp för just kulturarbetare. Jag tror inte på kulturarbetare som en grupp med separata intressen.
Eller såhär: en politisk och facklig kamp måste ta ett större grepp än gruppen kulturarbetare. Vi behöver ett samhälle där det finns mer tid att gå till biblioteket, att måla, att läsa, att skriva och gå på konsert och spela musik och tusen andra saker. För att realisera det behövs inte mer pengar till ”kulturen” – det behövs en arbetstidsförkortning med bibehållen lön och det behövs ett välfärdssamhälle där det inte kostar skjortan att bli sjuk (vilket naturligtvis går utmärkt ihop med arbetstidsförkortning då personalen idag sliter ut sig).
I slutändan vill jag kunna ägna mig åt bakning på förmiddagen, matlagning på eftermiddagen och skrivande på kvällen utan att för den sakens skull vara varken bagare, kock eller författare.

P.s. Alice Munro hyllas. Jag säger inte emot. Men mitt blygsamma förslag till de hyllande tidningarna är också att 1) publicera noveller och dikter och 2) betala ordentligt.

tisdag 17 september 2013

Rödsvart Bokmässa 2013

RÖDSVART BOKMÄSSA 2013

Göteborgs Bok och Biblioteksmässa går som vanligt av stapeln den sista helgen i september. Det är dyrt, trångt och man riskerar att springa in i riktiga ärke-reaktionärer som Per Schlingmann (eller Per Gessle!). Ett elände med andra ord.

Bättre blir det hos Syndikalistiskt Forum!



Övre Husargatan 27, 413 14 Göteborg
Vi öppnar som vanligt 16:00 varje dag, fast med spännande happenings istället för det sedvanliga ljuget. Mat, dryck och kamrater. Välkomna!
ONSDAG 25/9 KL.19
I SAMARBETE MED Göteborgs LS av SAC


HENRIK JOHANSSON

Författaren och kocken Henrik Johansson debuterade i år med kollektivromanen 'Av kött och blod'. I boken samsas arbetsplatskamp med skräck och mord. Henrik pratar om arbetsklimatet i restaurangbranschen, de dagliga konflikterna och om att skriva om arbetet och klass. Boken är utgiven på Federativs Förlag.

”Av kött och blod är en märklig hybrid av klassisk arbetarroman och modern deckare med inslag av skräckroman. Jag har aldrig läst något liknande. [...] Utan att bli tråkig lyckas Johansson väva in samtliga problem på en arbetsmarknad som är flexibel för arbetsgivarna och förödande för personalen.”
Anneli Jordahl i Arbetet

Henrik står dessutom på den "stora" bokmässan:
Fredag 14.30 Monter B03:51 (LO-tidningen/Arbetet)

TORSDAG 26/9 KL.19

EDDA MANGA

Edda Manga, författare, idéhistoriker och debattör kommer till Syndikalistiskt Forum och talar om en bok som borde översättas till svenska: Beatriz Preciados 'Kontrasexuellt manifest'. Det blir en presentation av hennes tankar och en kritisk läsning av texten i fråga.

FREDAG 27/9 KL.19
I SAMARBETE MED Allt åt alla Göteborg


REBECKA BOHLIN

Rebecka Bohlin är instruktör i feministiskt självförsvar, journalist och författare till boken 'De osynliga', i vilken hon intervjuat arbetare, forskare och fackföreningsaktivister i flera länder i Europa, beskriver utvecklingen för arbetarna med sämst villkor, diskuterar varför klyftorna ökar - och vad vi kan göra åt det! (utkom på Atlas 2012)

Nu senast aktuell med 'Bit inte ihop! Sätt gränser på jobbet!' (tillsammans med Sara Berg, Ordfront 2013).

"I denna bok riktar jag och Sara Berg strålkastaren mot kvinnors villkor på arbetsmarknaden. Vi går igenom forskning och statistik, belyser rättigheter och visar på hur strategier från feministiskt självförsvar kan användas för att sätta gränser på arbetsplatsen. Med konkreta exempel ur kvinnors jobbvardag ger vi förslag på allt ifrån hur du tacklar härskartekniker och hanterar prestationskrav till hur du förbereder dig inför lönesamtalet." - http://rebeckabohlin.com/
DAG #1 FB
DAG #2 FB
DAG #3 FB

torsdag 12 september 2013

Dagens arbetarlitteratur är sällan nostalgisk - intervju i Syndikalisten

Dagens arbetarlitteratur är sällan nostalgisk”

Möt Henrik Johansson, kock och arbetarförfattare, aktuell med romanen Av kött och blod.

Din roman släpptes i maj. Hur känns det idag?
Det känns bra. Mottagandet har varit positivt. Jag var inte säker på att boken skulle gå hem hos deckarläsare men det verkar den ha gjort trots att det finns en viss bråkighet i genrebeteckningen. Det roligaste är när folk säger att det inte var vad de förväntade sig, men gillade det.


Det skrivs många litterära skildringar av arbetsplatser just nu. Vad tror du att det beror på?
Egentligen är jag förvånad att det inte skrivs fler, arbetsplatser är så bra litterära miljöer, samtidigt tror jag att det ökade intresset för arbetarlitteraturen beror på de ökade klassklyftorna. Idag beskrivs ofta allt från arbetslöshet till dåliga arbetsvillkor som individuella problem. Arbetarlitteraturen bryter mot det perspektivet och skildrar kollektiva problem och kollektiva lösningar. Dagens arbetarlitteratur är sällan nostalgisk. Många som skriver idag har aldrig varit en del av en stabil arbetsmarknad. Själv började jag jobba 1992 precis efter krisen och har aldrig upplevt någon folkhemsk guldålder att blicka tillbaka mot.

Kan litteraturen förändra samhället?
Litteraturen kan ha en utopisk dimension. Den visar möjligheten av en annan värld, andra sätt att leva. Läsandet kan innebära en vilja att förstå andra människor. Litteraturen kan vara garderobsdörren till andra världar.

Är det relevant att tala om hur ditt skrivande påverkats av att du jobbat som kock?
Egentligen har det större relevans att jag inte började som kock. Jag började jobba i brödfabrik när jag var tjugosju. Hade jag inte gjort det hade jag inte haft så mycket att jämföra med. På fabriken fanns en sammanhållning och rutiner för öppna stora konflikter, även om rutinerna inte alltid funkade. Man var inte lika utsatt. När det blev strul med lönen gick jag till fackgubben. När det var strul med arbetsmiljön gick jag till skyddsombudet. Så har det inte varit i köken. Jag tror att det märks i boken att jag jobbat fysiskt, i miljöbeskrivningarna. Man svettas och skriker, man bränner sig och skär sig, köket är en specifik plats att vara på. 

Har du några tips till den som vill skriva om arbete?
Skriv hela tiden. För dagbok. Det blir ett stöd till minnet och ger en vana att skriva. Försök förstå vad som händer på arbetsplatsen, se bortom flosklerna, gör det inte för enkelt. Att vara arbetare i ett kapitalistiskt samhälle är komplext och innebär ofta motstridiga tankar och känslor.

Henriks boktips:
Ackord, Sture Källberg
Fabriksmänniskan, Erik Johansson
Kallskänken, Jenny Wrangborg
allt av Folke Fridell
Rapport från en skurhink, Maja Ekelöf

måndag 26 augusti 2013

Det kan inte fortsätta så här

Förra veckans krönika i Arbetaren:


Det kan inte fortsätta så här

Juli: För första gången i mitt liv är jag på ett bibliotek och berättar om min debutroman Av kött och blod (2011 års följetong i Arbetaren). Publiken är mestadels äldre, mestadels kvinnor. Platsen är Limhamn, en av Malmös mer välmående stadsdelar. När jag berättar om machokockar som tycker det är ”husmodersaktigt” att använda ugnsvantar vrider sig tanterna av skratt. Ja, se karlar…

Under frågestunden inser jag att jag varit alltför självcentrerad. Jag har pratat om mig själv och mitt skrivande. Frågorna handlar om mygel, ­arbetsvillkor, machokockar, stress och under­bemanning. Publiken nickar igenkännande åt mina ord och sina egna berättelser. Vi pratar om arbete. Vi pratar om nedskärningar i vården. Den onda spiral där underbemanning och arbetslöshet är två sidor av samma mynt. Chefer som hetsar upp tempot och skär ned på bemanningen samtidigt som, och på grund av, att folk går ­arbetslösa och varje anställd är lätt att ersätta.

”Det kan inte fortsätta så här”. Hon är lärare och har precis sagt upp sig och blivit ersatt av personal som inte kan lika mycket. Hon berättar om att tiden för planering skärs ned till ett minimun, nej – lägre än ett minimun. Planeringstiden är för snål. Man måste antingen slarva eller jobba gratis för att ”klara” det arbete man är satt att sköta, och ofta brinner för att sköta. Tills man inte orkar längre och går in i väggen eller säger upp sig, för att ersättas med en ny våg av självmordskandidater.
Väl hemma slår det mig: om lärare säger upp sig, om sjuksköterskor går in i väggen: hur desperat är då inte situationen för eleverna, för patienterna?

I fredags, mitt i lunchen, gick hundratals ­demonstranter till Region Skånes tält på Malmöfestivalen och sade till politikerna att nu är det nog med nedskärningar. Det kan inte fortsätta så här. Rörelsen som försvarar sjukvården i Skåne imponerar. För första gången på länge känns det som att vårdpersonal och patienter, nuvarande som framtida, samarbetar stort. Jag var en av demonstranterna, Vårdförbundet backade ur. De kunde inte stödja kravet på att regionstyrelsens ordförande, moderaten Pia Kinhult, måste avgå. Vi fick ballonger och släppte upp dem på given signal. 640 ballonger. En ballong för varje saknad kollega. Antalet anställda på Skånes universitetssjukhus har minskat med 640 sedan anställningsstoppet infördes i augusti 2012. Det är en galen siffra. 640 på ett år. Jag blir helt matt av att tänka på det.
Det finns en tung, desperat krismedvetenhet över att välfärden håller på att monteras ned, att ”arbetslinjen” innebär att tumskruvarna dras åt än hårdare på arbetsplatserna och för de arbetslösa.

Allt fler människor förstår att ”Det kan inte fortsätta så här” – nu måste vi omsätta de orden i handling.

Bilden snodd från Röda Malmö

torsdag 22 augusti 2013

Boklådan: Kocken som blev författare

Jag blev intervjuad av Kent Werne på Boklådan. Boklådan är ett nyhetsbrev om litteratur. Prenumerera här.
Kocken som blev författare
Henrik Johansson drömde inte om att bli författare. Behovet att berätta trängde sig på under åren som kock i en tuff retaurangbransch. 2010 började han skriva krönikor, och nu har han debuterat med romanen Av kött och blod (Federativs). Anneli Jordahl har kallat boken ”en märklig hybrid av klassisk arbetarroman och modern deckare med inslag av skräckroman".
Var det så du ville skriva den?
– Ja, det var det, även om arbetsplatsskildringen tog större plats än jag tänkte i början.
Du skildrar ett hårt arbetsliv, en vinstjakt som drabbar personalen.
– Jag förvånades över de dåliga arbetsvillkoren. Man kör mycket med timanställningar, har för lite personal och det är ofta stressigt. Efter en arbetsdag har man ofta ont i kroppen.
Av kött och blod är en kollektivroman...
– Just det. Restaurangen är skådeplatsen och jag växlar mellan olika personer. Jag har inspirerats av författare med en mångstämmig berättarteknik, som Dostojevskij och Linna.
Du låter en ”köttgolem” gå loss. Förklara!
– I judisk mytologi byggdes en golem av lera för att försvara gettona mot pogromer – en varelse utan egen vilja, som en robot. Och i restaurangbranschen känns det nästan mer troligt att arbetarna bygger en golem än att det utbryter en vild strejk.
Du har fått ett bra mottagande...
– Det är väldigt roligt. Men jag kommer inte att suga på karamellen så länge, jag vill gå vidare. Nu skriver jag på något jag kallar ”En hjältes död”, som delvis utspelar sig på ett bageri.
Recension av Av kött och blod

lördag 10 augusti 2013

Byt till dig ett ex av min roman

Att byta böcker är trevligt. Därför har jag placerat ett exemplar av Av kött och blod i Bokboden i Folkets Park i Malmö.

Bokboden är helt enkelt en bod där man kan byta till sig böcker, eller sitta och läsa en stund.

Vad jag bytte till mig?

Dikter av Anna Maria Lenngren, illustrerad med akvareller av Fritz von Dardel och med förord av Bo Bergman (Malmö, 1955).



Skriv gärna en rad om du plockar upp boken och berätta vad du lämnade!

P.s. Vill också uppmana andra författare, antikvariat, förlag och läsare att lämna böcker.

torsdag 4 juli 2013

Därför måste vi skriva om klass

Veckans krönika i Arbetaren


Sedan jag sade upp mig från mitt kockjobb och började skriva romaner har jag tänkt mycket på skrivande. En av frågorna har varit: Kan litteraturen förändra samhället? Och som en följdfråga: bör arbetarrörelsen, som jag är en del av, publicera, recensera, stödja och skriva skönlitteratur?
Att litteratur kan förändra kan låta diffust, men det skulle betyda att böcker kan få människor att diskutera, analysera, tänka och att dessa tankar leder till handling. Man läser om några som vågar kräva skyddsutrustning och tar sedan mod till sig.

I en recension av min debutroman, Av kött och blod, påstår Annelie Jordahl att det är så. Inte bara generellt utan att ”Den här välskrivna debutromanen kan ingjuta livsmod ute på arbetsplatser”.
Jag hoppas att det är så. Men jag tvivlar. Ständigt.

För den som skriver om klass och om arbete är tvivlet en given följeslagare. Jag postar mitt manus och tänker: Hur fan skall en förlagsredaktör kunna relatera till skärsår, hettan, kökslavarnas jargong? När refuseringarna regnar in är det en bekräftelse på det irrelevanta i att skriva om underordning och kroppsarbete. När ytterligare en roman om medelklassens misär kommer ut är det nästa bekräftelse. Ingen är intresserad. Inte vi själva heller.

”Om man är dubbelt så bra på basket kanske de snackar med en.” – Orden minns jag från en ungdomsbok om indianer i USA. Så känns det att skriva en roman med arbetare i huvudrollen. Och det är sant.
De svenska arbetarförfattarna är de bästa det här landet har frambringat inom litteraturen. De var tvungna. Vi är tvungna. För att tvinga oss fram i den litterära offentligheten måste vi skriva bättre. Och det gör vi. Klass kommer bli ett centralt tema. Det är bra, men anledningen är dålig. Det kommer handla om klass för att klassklyftorna ökar dag för dag.

Då: Sara Lidman, Vilhelm Moberg, Ivar Lo-Johansson, Moa Martinson.
Nu: romaner av Kristian Lundberg, Åsa Linderborg, Susanna Alakoski. Poeter som Jenny Wrangborg, Emil Boss, Cecilia Persson, Johannes Anyuru. Men också vågen av serietecknare som sprängt gränserna för vad serier kan vara: Sara Granér, Henrik Bromander, Sara Hansson, Liv Strömquist. Och tusen andra.

Men jag sitter på bussen, och tvivlar. Då läser jag i Metro om de exempellösa framgångarna för EL James erotiska roman Femtio nyanser av honom. En kvinna som säljer sexleksaker bekräftar journalistens frågor: Ja, folk köper mer s/m-attiraljer nu, och kundkretsen ökar. Gamla Agda och Gunnar letar sig fram till piskorna och handklovarna.
Om en bok kan få folk att köpa lack och läder, nog fan kan den få något att våga säga ifrån på jobbet eller trycka in nödstoppet. Litteratur kan förändra.
Arbetarrörelsen bör publicera, recensera, stödja och skriva skönlitteratur.

Relaterat:
Arbetarlitteratur - några tankar
Vampyrer och arbetare på Bokmässan


fredag 28 juni 2013

Favoritstygging i litteraturen

Det har varit lite si och så med mitt deltagande i bokbloggsjerkorna. Jag har haft mycket med ungarna och utgivningen av min debutroman, men nu är jag på banan igen (nåja, i alla fall för den här veckan).

Dagens fråga är:

Vilken ”bad guy/girl” tycker du bäst om och varför?

I vuxenkategorin väljer jag Heathcliff i Svindlande höjder (Wuthering Heights). Han är en slags "kärleksskurk" som är skoningslös och långsint i sin kärlek till Cathy.
Heathcliff är ett hittebarn med mörkare drag (bokstavligen), i honom har Emily Brontë bakat in aspekter av klass och etnicitet också och hans hämnd är på sätt och vis en klassresa. Namnet är också intressant. De är ute på heden hela boken (Heath på engelska) och Heathcliff är verkligen en klippa bland de andra vinddrivna viljorna. Och precis som på svenska kan det relateras till hedendom: Heathen betyder hedning, och Heathcliff är på något vis djävulen inkarnerad.

Sedan tycker jag Mårran är en fascinerande skapelse också. Är hon ond? Eller är det bara hennes natur. Hon söker värme och gemenskap men skrämmer alla som kommer i närheten och fryser marken där hon går. Mårran kräver väl ingen vidare presentation.