Jag lämnar draken. Han har det bra på
sin guldhög och jag behöver inte bry mig mer om honom eller världen
där han bor. Troligen är det i en så kallad fantasyvärld (ni vet
en sån med alver och halvlängdsmän och - uppenbarligen - drakar),
men det intresserar mig inte längre.
Jag är mer intresserad av hur långt
en människa kan gå i ett samhälle som håller på att gå under
och där allt kan köpas för pengar. Jag kommer snabbt på det
deprimerande svaret, men är ändå rätt nöjd med en intensiv liten
text och vandrar i tankarna till Värmland och dess skogar. Vad
händer egentligen där? Och vad hade Gustaf Fröding med det att
göra? Det kittlar i min fantasi, jag läser Frödings dikter
Skogsrået och Ett Gammalt Bergtroll. Associationsbanorna kommer
igång. En liten historia växer fram.
Jag hoppar mellan världar, jag hoppar
mellan frågor och känsloregister. Jag nosar som en räv på den ena
tanken efter den andra. Kort och gott: Hej, jag heter Patrik, och jag
är novellförfattare.
Jag har då och då försökt sluta,
eller i alla fall dra ner på det hela, men även mina tappra försök
att skriva romaner resulterar i rätt korta historier. Och i några
fall kliver dessutom figurer från romanförsöken ut och kräver att
jag skriver noveller om dem istället.
Det är bara att kapitulera. Jag heter
Patrik och är novellförfattare.
Nu får jag det att låta som något
dåligt, och det är det ju egentligen inte. Förutom möjligtvis att
marknaden är försvinnande liten och inga förlag bryr sig om
noveller. Det är ju nästan svårare att ge ut än poesi.
Men vänta nu. Jag är ju utgiven. Ett
förlag tyckte att mina noveller var bra. Och är det inte så att
något litterärt pris nyss gavs till en novellförfattare? Så vad
klagar jag på? Har någon kommit och frågat mig när jag ska klippa
mig, raka mig och skriva en roman, en riktigt lång och dramatisk som
slutar med att alla dör? Nej.
Tycker jag att det är tråkigt att
skriva noveller? Nej.
Kan jag komma på något mer retorisk
fråga om varför det inte skulle vara en bra idé att skriva
noveller när jag nu tycker om det? Nej.
Då så. Hej, jag heter Patrik. Jag är
novellförfattare, och det är jag jävligt stolt över.
Mitt tvivel kanske kommer från någon
kvarlevande föreställning om att vi som skriver noveller inte är
"riktiga" författare. Att vi gör det lätt för oss och
är alldeles för lata för att ta tag i en roman. Det är
visserligen sant att jag är lite lat, men frågan är om det har
något med saken att göra. Och frågan är om det alltid är så
mycket lättare att skriva en novell än en roman? Det sistnämnda
tar naturligtvis längre tid, och kräver ett gediget arbete för att
alla trådar ska hålla ihop, men det är också en utmaning att
hålla sig inom det korta formatet. Det är en konst att presentera
en intressant miljö, personer som berör och en handling på bara
några få sidor. En konst som inte ska förringas.
Då jag själv i första hand skriver
"fantastik" (ett samlingsbegrepp för fantasy, science
fiction och skräck), så måste jag ju ha lite koll på den värld
som mina noveller utspelar sig i - världen måste vara genomtänkt
och fungera. I en framtidsskildring, en fantasyhistoria eller en
skräckberättelse är det så otroligt viktigt att allt stämmer.
Minsta lilla miss så bryts illusionen och läsaren tror inte på det
vi skriver. Och eftersom de flesta av mina noveller inte utspelar sig
i samma värld så kanske ni inser att det är lite arbete som måste
läggas ner. Varje gång.
Men när allt kommer till kritan så är
det inte många som skriver något för att det ska vara jobbigt. Vi
skriver det vi skriver för att vi måste. För att vår fantasi
kräver ett sätt att få uttrycka sig på. Jag vill helt enkelt,
både på ett medvetet och undermedvetet plan, utforska olika möjliga
världar, fantastiska scenarion och idéer av olika slag. Jag känner
inte behovet av att stanna på en och samma plats när jag skapar,
jag vill vidare.
Och därmed är novellen en så utmärkt
uttrycksform. Den tillåter mig att gå dit min fantasi tar mig, den
tillåter mig att ställa olika frågor och utforska möjliga svar.
Det är en form som låter mig ha väldigt kul när jag skriver, och
därför kommer jag alltid att hålla fast vid den.
Jag skriver säkert färdigt några av
mina romanutkast också, men när allt är sagt och gjort är det en
sak jag kan säga med säkerhet på rösten: Hej, jag heter Patrik
och jag är novellförfattare.
Patrik Centerwall är en fantastikförfattare från
Göteborg som nyligen kommit ut med novellsamlingen "Skymningssång och
andra fantastiska historier" på Undrentide förlag. Novellerna i
samlingen är urban fantasy och magisk realism men också science fiction
och skräck.
Patrik bloggar om skrivande här.
Och här kan du läsa mer om hans bok.
Vore alla som jag så skulle förlagen törsta efter noveller
SvaraRaderaAllt sen tonåren gillat noveller. Tycker om det korta formatet som tvingar författaren till reduktion. Dessutom alltid gillat idéburen skönlitteratur. Novellformatet passar bra (tror jag) för den i vars skalle en idé vuxit och gett upphov till en berättelse.