Jag hatar svenska sossesnutar

I helgens bokbloggsjerka ställer Annika frågan:
Vad är det som gör en svensk kriminalroman typiskt svensk för dig. En italiensk kriminalroman typisk italiensk. Amerikansk? Välj ett land och tala om för mig vad du tycker kännetecknar just det landets kriminalromaner. 
Om du inte läser kriminalromaner kan du naturligtvis adoptera frågan till vilken genre du vill. 


Som inläggets titel antyder tänker jag faktiskt inte byta varje sig land eller genre, trots att jag inte läser speciellt många kriminalromaner och de jag läser för det mesta inte är svenska (jag föredrar amerikaner: t ex Elmore Leonard och James Ellroy).

Blott Sverige svenska sossesnutar har ... (och vem parafraserade jag där? ;) )

Jag läser faktiskt en del Mankell med behållning, och ibland (ganska ofta) är det ju egentligen en sossejournalist och inte en sossesnut, men i alla fall. Några tyska kamrater blev genuint överraskade när de fick reda på att våra konservativa (Moderaterna) gick på val på att kalla sig "Det nya arbetarpartiet" - och dessutom vann!

Men egentligen är det ju inte sant, Sverige av idag är inte speciellt sossigt, snarare liberalt, men det är ändå något i självbilden, i att man förstår sig själv som lagom och socialdemokrati.

Jag är själv oerhört trött på de här hjältarna och blev väldigt glad över den där rasistiske och sexistiske utredaren som finns med i Leif GW Perssons böcker. Äntligen någon som sticker ut! Kanske är det därför jag själv föredrar amerikanerna.

För övrigt har jag träffat på alldeles för många poliser i mina dagar, och väldigt få av dem har varit till vänster.

I övrigt kommer det finnas med en novell och intervju av mig i nästa nummer av Folket i bild/Kulturfront (nej, inte porrtidningen, den heter Fib-aktuellt).

Fingret - Simon Jensen

Recension ur veckans Arbetaren:

Fingret

Om Simon Jensen är arbetslös borde Svenska Akademin erbjuda honom ett arbete med att skapa nya ord, förhoppningsvis skulle han avböja erbjudandet. En av styrkorna i Simon Jensens Fingret, en diktsamling utgiven av Trombone förra året, är hans lekar med ord: han tar två existerande ord och sätter samman till ett tredje. Orden är ofta både träffande och roliga (Alfahanne, Hare; Alfahare – skygg, snabbspringande ledare). Förhoppningen om att han skulle tacka nej till ett eventuellt jobberbjudande ligger i att Jensens nyspråk inte syftar till att förmörka eller begränsa språket utan tvärtom utveckla nya ord och dra fram ljusskygga företeelser ur mörkret. Ett av mina favoritord är flaskel: floskel som framkommer efter att ha druckit (starkt) innehåll ur en flaska.
Men samlingen innehåller inte bara uppslagsord utan de varvas med mer renodlade dikter. Jensens lyrik har kallats punkpoesi, och det är en ganska träffande benämning, tidvis lutar det kanske åt samhällskritisk könsrockspoesi: och det är bra. Det är roligt, skitigt, elakt och ibland groteskt:

När alla barnen sover
går Åsa-Nazi runt och dubbelkollar
att ingen tjuvkikar, att samtliga är drömlösa.
Det är viktigt att landets ungdom
inte ser verkligheten,
säger Majoren.


Men det är inte bara skoj och kuk, utan det finns en mycket allvarlig inramning. En känsla av instängdhet, av vilja att bryta sig ut men att inte finna några möjliga flyktvägar. Det gör att Jensen träffar desto hårdare. Jag skrattar sällan när jag läser poesi, och det är skönt att för en gångs skull kunna göra det och hade Jensen varit mindre skicklig hade kanske skrattet dolt allvaret, eller fastnat i halsen, men på något vis klarar han sig från de fallgroparna: något i texterna skapar identifikation, en känsla av att vi är i den här skiten tillsammans och det är piss och vi är kronofucked, men vi skrattar åt det och kan kanske ta oss ut tillsammans. Eller så har bara Jensen lyckats tända det hoppet i min hjärna, kanske med den där ensamma Faktaboxen med texten:

Örnar är fria djur.

De har vingar. 

De kan flyga.

Högt som fan.

 När jag läser om Majoren kommer jag för övrigt att tänka på hans namne i Stephen Kings The Running Man. Och det är ju en läskig association till Kings kanske mest samhällskritiska bok.

Henrik Johansson

 Och här köper du boken på:

Adlibris  Bokus

Tre kvinnor

Jag deltar i en trioutmaning från Lyrans Noblesser som går ut på att berätta om tre romaner/noveller/texter med ett kvinnoförnamn i titeln!

Valet var ganska tufft, men här kommer min trio:

1. Frukost på Tiffany's är en klassiker signerad Truman Capote. Den är även filmatiserad med Audrey Hepburn som den fantastiska Holly Golightly (och där har vi kanske en av världslitteraturens bästa namn!). På sätt och vis kanske boken är fusk att nämna, för filmens Tiffany är en krog och inte en kvinna, men i alla fall. Holly är inte bokens berättare, men väl dess huvudperson, en stundtals impulsiv och halvgalen kvinna som gör en del tokigheter för att skaffa pengar. Klart läsvärd!

2. Lysistrate av Aristofanes. Lysistrate är ett grekiskt drama, en komedi, som skrevs 411 före Kristus och dramats huvudperson Lysistrate är en atensk kvinno som tillsammans med andra kvinnor, bland annat från ärkefienden Sparta, organiserar en sexstrejk mot kriget. Det är en hel del skämt under bältet om man säger så ... På många sätt ett intressant drama, jag undrar om det är tänkbart att en manusförfattare i ett krigförande land idag hade kunnat sätta upp en pjäs som uppmanar kvinnorna att stoppa kriget genom en sexstrejk.

3. Sallys söner av Moa Martinson är en fristående uppföljare på hennes debut Kvinnor och äppelträd (som jag för övrigt tycker är snäppet bättre) och handlar om, ja, Sally och hennes fyra söner. En fin skildring av klass och kön av en av våra största författare.    

Intensiv bokhelg

Hemkommen från fredagens skrivande låg en avi från Ica Maxi och väntade på mig. Fyra exemplar av The housing monster fanns att hämta. Det får jag kalla en stor vänlighet med tanke på den blygsamma hjälp jag hade bidragit med i skapandet av boken. Denna illustrerade bok från prole.info handlar om byggnadsarbete, arkitektur, politik och boende. Man kan beställa den eller läsa den gratis som pdf. Som synes här nedan har illustratören varit i Malmö.