Lek och leda, arbete och tristess

Anmärkning: mitt bidrag till förra årets Världens Ende. Årets antologi kommer, traditionsenligt, i samband med bokmässan i Göteborg och det anordnas också en tjusig fest. Lek och leda ... var en essä, i år har jag med en novell vid namn Expedition Federley.

Det arbete som jag idag minns som det allra tråkigaste var också mitt första jobb. Men tristessen skapades på sätt och vis i efterhand, för på McDonalds hade man ingen tid till leda under arbetstiden, snarare kom insikten om det monotona, livströtta arbetet efter att jag hade stämplat ut. Där det inte finns någon död tid blir det kanske mer uppenbart att man har bytt bort tid mot pengar och den tiden är för alltid förlorad. Någonstans mellan stekbord och fritös försvann tid, inte bara i presens utan även i futurum. Så trött var jag efter jobbet att den fria tiden bands av vila, så uttråkad av arbetsuppgifterna att arbetet inte bara var tråkigt när det utfördes, utan också i förhand och i efterskott. Men hur man får tiden att gå snabbare när den går långsamt?

I egentlig mening leker min son inte. Han använder ordet själv men jag tror vi menar olika saker. Leken är för honom ingen avskiljd handling som utförs, skild från ätande, bajsande eller läsande. Leken pågår hela tiden. Han tar med sig bilar och gosedjur in på toaletten eller till matbordet. Den utgör själva tillvaron. Tingen kan inte heller delas in i leksaker och icke-leksaker. Relationen till omvärlden blir till fullo präglad av lek, där varje vattenpöl är en fest, och av de tänkta leksakerna kan omslagspappret vara roligare än själva presenten. Jag och min son åkte förbi en grävskopa. Han påtalade att grävskopan var gul samt att den inte hade någon mun. De flesta av de grävmaskiner han hittills hade sett, i böcker och på film, hade munnar – det var normaltillståndet. Stackars den grävskopa som föds utan mun, ty den kan varken äta eller prata.

När jag har betalt för att jobba men leker istället är det en klart avgränsad tid och något som måste ske i skymundan, en arbetsgivare skulle rent av kunna kalla leken för stöld av tid. Ett av mina finaste minnen från hotell som jag jobbat på var undanskymt och fördolt. Spanade man in i förrådet som hastigast märkte man inget, men om man gick in såg man en stol, bredvid stolen en hylla med påskprydnader och en lampa. Halvt gömt under de färgglada äggen låg en del av På spaning efter den tid som flytt. Det vore ofint att spekulera i vem av mina arbetskamrater som flydde till förrådet för att läsa Proust, men jag är glad att någon gjorde det.

Dagens samhälle präglas av en osmaklig positivism i giftermål med en social-darwinistisk individualism. Leda och tristess är det allra mest förbjudna, och vågar man erkänna att man har ett tråkigt jobb har man inte bara sig själv att skylla, det är något grundläggande fel på ens personlighet. För att citera en gammal arbetskamrat:

”Förr räckte det med att göra sitt jobb, nu skall man tycka det är kul också.”

Det är trist, för att göra det bästa av situationen behöver inte betyda att man ska skaffa sig en religiös inställning till sitt lönearbete eller byta jobb. Lek är ett allvarligt alternativ.

Som all annan form av mänsklig samvaro tas lite lek ofta på stort allvar. Och inte bara av de lekande själva, utan även av forskarna. Det har skrivits barnsliga manifest och författats om den lekande människan, managementteoretiker har fördjupat sig i varför människor leker på arbetstid istället för att göra det de har betalt för. En del av teoretikerna har kommit fram till att vuxna som behandlas som barn genomgår en regression och går tillbaka i utvecklingen. Jag har spelat köksgolf, kastat kniv mot lastpallar och busat på arbetstid men frågan är om jag blivit barn på nytt eller bara velat få tiden att gå. Diskussionen riskerar att bli ett högt teoretiskt teoriserande om en låg och världslig praktik, om än med större nytta än de skolastiker som diskuterade hur många änglar som får plats på ett knappnålshuvud. Kanske gör man det för svårt för sig själv – kanske leker människor för att de roas av det?

Jag och Christophe hade att lägga tomma metallformar på ett löpande band. Det var bullrigt och trist. Vi andades in mjöl och jobbade natt. Formarna fylldes med deg som senare förvandlades till formfranska och skickades ut till butiker i Skåne och Småland. När vi behärskade arbetet till fulländning, det tog inte många dagar, började vi leka. De första lekarna var geografiska ordlekar. Jag nämnde en stad och han hade sedan att svara med en stad som började på samma bokstav som min stad slutade med, sedan var det min tur att bokstavligen fortsätta där han slutade. Det är tack vare, eller på grund av, Christophe som jag idag lusläser eftertexterna på de filmer jag ser. För nästa lek var Christophe upphovsman till, han var en stor filmfantast och det var en filmlek. Han nämnde två skådespelare och kunde jag komma på en film där bägge var med fick jag två poäng, lyckades inte det kunde jag konstruera en kedja mellan de två skådespelarna och andra som fick vara hur lång som helst. Höll kedjan fick jag en poäng. Vi lekte inte istället för att arbeta, vi lekte och arbetade samtidigt. Christophes favoritfilm var På heder och samvete.

Bageriet var nedläggningshotat och det stängde två år senare. Koncernen var uppköpt av ett danskt företag som stängde 17 av de 24 svenska bagerier de hade köpt. Brödet skulle köras över från fabriken i Köpenhamn. Precis som våra politiker hade lovat skapade bron arbetstillfällen. Vad de hade glömt att berätta var att de tillfällena fanns i Danmark. I Malmö var det mer frånfälle.

Jag inbillar mig att leken och ledan hänger ihop, och att det ständiga nedläggningshotet gav upphov till en symbios av uppgivenhet och uppsluppenhet.

I leken fanns en antydan till flykt, som antagligen inte ska förknippas med arbetsvägran. Vi strejkade inte, vi lekte. En iransk kommunist frågade mig varför inte bageriarbetarna ockuperade fabriken och drev den själva. Svaret var: vi ville inte jobba där. Vi ville ha en försörjning, och den kunde vi lika gärna få någon annanstans. Men leken krävde på sätt och vis samma gemenskap, samma slags sociala relationer som en strejk hade krävt. Att under arbetstid organisera fotbollsmatcher och degkrig ställde krav på oss, inte bara på uppfinningsrikedom utan på hur vi skulle få undan cheferna. För visst fanns det något diffust subversivt i att leka alltsammans. Det fordrade och skapade samhörighet. Jag har aldrig sett den gamle bosniske bagaren så lyckligt, eller så nära hjärtinfarkt, som efter fotbollsmatchen. Det var många på upplärning och vi körde undan de stora deggrytorna för att skapa tillräckligt med plats. En boll tillverkades av plastfolie och tejp. Tre i varje lag – sen var det bara att spela.

Jag brukar försöka undvika företagsledningens institutionaliserade lekar; kick-offs och prisutdelningar lämnar en fadd smak av kolonisering.

Som en slags parallell till institutionaliserad lek finns de arbetsmarknadsåtgärder vars syfte är att de skall vara så tråkiga att man söker jobb av ren desperation. Den formen av institutionaliserad leda får, av deltagarna, helt andra namn än de officiellt har. Vuxendagis är kanske det vanligaste. Jag utbildades till kock på Lernia och när jag började hade det redan döpts till Kva Lernia – eller för att uttala förkortningen: Kriminalvårdsanstalt Lernia. Namnet speglade den förvaringsplats deltagarna hade hamnat på. Inställningen till vuxendagiset varierade. Många av oss yngre var så vana att gå i skolan att vi upplevde tristessen i kombination med meningslösheten som fullständigt normal. De äldre, som var vana vid arbetslivet, blev förgrymmade över den levnadströtta institutionen.

Man skulle kunna förledas att tro att tristessen på våra vuxendagis är något slags olycksfall i arbetet. Det är fel. Tristessen är själva funktionen. Genom att gå upp på morgonen och släpa sig iväg för att göra något man uppfattar som totalt meningslöst utbildas man i till en funktionell medlem av vårt arbetsliv. Som en extra bonus är det så trist att man hellre väljer att jobba som telefonförsäljare än bo i åtgärdslandet.

Att leka på jobbet är inte utan risker. I februari 2009 genomfördes en inspektion på Robert Paulsons arbetsplats. Inspektörerna kom fram till att Robert hade organiserat brottningsmatcher på sin arbetsplats och han fick sparken. Brottningen skedde visserligen inte under arbetstid, men i alla fall. Det var inga vanliga brottningsmatcher, utan jellobrottning. Jellobrottning utförs med fördel i en uppblåsbar pool som man fyller med jello – en gelatinbaserad amerikansk efterrätt. Historien hade inte i sig varit speciellt uppseendeväckande om det inte vore för att den utspelade sig i Antarktis. Robert Paulson och hans arbetskamrater jobbade på en forskningsstation där de, av naturliga skäl, också bodde. Exemplet med Robert och jellon skapar frågar kring gränserna mellan arbete och fritid som, även om det är ett extremfall, också gäller andra. I Sverige har människor fått sparken för vad de gjort på fritiden eller skrivit på Facebook. Forskarna i Antarktis bor på sin arbetsplats, och de kan inte gärna gå ut och ordna jellobrottning utomhus. Jag inbillar mig att det vore livsfarligt eller i alla fall jävligt kallt.

En anställd på Toys R Us i Florida beskrev lekandet på jobbet som en överlevnadsstrategi, han försökte underhålla sig själv och sina arbetskamrater för att över huvud taget stå ut med jobbet.

Under julhandeln hade butiken ett dockhus med Barbietema. Den butiksanställde klädde ut dockorna i märkliga kläder och försatte dem i tvivelaktiga situationer. En gång klädde han ut Ken till clown och band fast Barbie vid en balkong, därefter fick Ken en piska och en sado-masochistisk scen hade uppstått. En annan gång hade en Barbie fått ett ben avbitet av en hund. Mannen satte dit ett träben och sålde dockan som Pirate Barbie. Droppen blev när han klädde ut Ken i Barbies kläder och lade tillbaka honom i förpackningen. En flicka och hennes mamma köpte dockan och gick till tidningarna som förbluffades. Hade något gått fel i fabrikens tillverkningsprocess? Tillverkarna drog igång ett säkerhetsarbete för att komma fram till var felet hade uppstått. Sanning kom fram till slut och mannen förlorade jobbet.

Lätta upp arbetstiden med lek, men som med all annan subversiv verksamhet gäller grundregeln att inte åka fast!