Drakar, demoner och Dostojevskij

I helgen träffade jag en av mina barndomsvänner över några öl. Vi spelade rollspel ihop under tonåren. Främst Drakar och Demoner. Han fick min nya roman och vi pratade om att vårt respektive berättande hade startat med rollspelandet.

Väl hemma i Malmö såg jag ett youtubeklipp där författaren Patrik Centerwall pratar om hur rollspel påverkat svensk fantasy. Han har bland annat frågat författare hur rollspel har påverkat deras författarskap.

De har tagit upp berättarförmåga, världsbygge, träning i att skapa karaktärer, att skapa en förtätad stämning, hur man släpper ut lagom mycket info för att driva karaktärerna framåt.

För min del finns det ytterligare en aspekt, något som påverkat mitt skrivande på ett mer grundläggande, berättartekniskt sätt.

I rollspelet är det lika mycket spelarna som spelledaren som berättar. Man kan säga att spelledaren släpper ner ett antal karaktärer i en (bristfälligt) förkonstruerad värld och därefter ser på hur de interagerar med varandra och med världen. För min del, både som spelare och som ledare, blev det aldrig riktigt roligt om karaktärerna bara skulle följa en snitslad bana.

När jag sedan själv började skriva rörde jag mig fritt (och för en del läsare frustrerande) mellan mina karaktärernas huvuden och kroppar. Tittade på dem så där snett ovanifrån. Jag testade dem mot varandra, prövade deras intressen och åsikter.

Jag hade inte riktigt namn för det innan jag läste om Dostojevskijs poetik. Hur Michail Bachtin kallade det ett polyfont berättande, ett mångstämmigt berättande. Flera röster som hörs. I det polyfona berättandet låter författaren karaktärerna få sista ordet, det är ovanligt.

Polyfoni är ett begrepp som kommer från musiken och betyder mångstämmighet. Så en musikalisk liknelse är på sin plats – och jag tror att improvisationsjazz är en bättre liknelse än orkester.

I en polyfon roman är det många stämmor som talar samtidigt – i kontrast till en monologisk roman (där författarens stämma dominerar – där författaren så att säga håller en monolog).

Men polyfoni är inte kakofoni – missljud – jag menar inte att de olika stämmorna, eller rösterna harmoniserar, inte heller att de kompletterar varandra – snarare går de i dialog med varandra, och talar om samma sak – stämmorna är del av ett verk med samma tematik. Inte som, t ex en spretig novellsamling.

Och det var alltså det långrandiga svaret på frågan om hur rollspel har påverkat mitt författarskap.

Tekniken förändrar läsandet och litteraturen

Följande text var en del av en hemtenta som jag skrev under kursen Den moderna litteraturen (Lunds universitet). Hemtentan fick den, för mig, svårförståeliga kommentaren att biten härunder var en smula impressionistisk.

Teknik och litteratur

I Götselius och Fischer artikel Textens teknologier behandlas Friedrich Kittlers slutsats att moderns roll i barnets läsutveckling lade grunden för den tidens 1800-talets litteratur och den borgerliga kärnfamiljen: ”Resultatet blir att läs- och skrivkunnigheten på ett entydigt och avgörande sätt knyts till intimsfären. På initial sexualisering och socialisering följer initial alfabetisering, och läs- och skrivundervisningen i moderns knä blir för barnet något oändligt lustfyllt.”¹

Idag får många barn sin första läs- och skrivupplevelse genom att se på en datorskärm, ofta tillsammans med mamma eller pappa. Det kommer att skapa en ny slags läsare och ny litteratur. Enligt en undersökning av Jakob Nielsen, som doktorerade i gränssnittsdesign och datavetenskap vid Danmarks Tekniska Universitet, förknippar vi fortfarande datorer med arbete (vilket tar bort en del av det lustfyllda). Det är troligt att de som levt med datorer från späd ålder inte gör samma självklara sammanlänkning med lönearbete och plikt.

En del internetforum erbjuder författare in spe att lägga ut sina alster för att läsare ska kunna komma med synpunkter. En skribent kan vänta sig två svar som säger emot varandra: någon slår sig för pannan och utbrister ”Wall of text!” medan någon annan undrar varför det finns omotiverade styckeindelningar. Anledningen är att det finns (minst) två olika sorters läsare som likt Cro-Magnon och Neandertalarna samsas på samma kontinent.

Dagens och gårdagens stilistiska norm, i romaner, är att nytt stycke kräver ett byte i tid eller plats, alternativt ett nytt perspektiv (även om radbrytning kan räcka i det senare fallet). Normen på nätet ser annorlunda ut: fetmarkeringar, länkar, upp-punktad text, korta stycken.

De råd som finns om hur man skall skriva för nätet säger en hel del om hur det läses:

• Texterna skall vara kortare än på papper.
• Räkna med att läsaren ”scannar” eller skumläser texten: undvik längre stycken.
• Använd länkar för att dela upp längre avsnitt (vilket också gör läsningen mindre vertikal/hierarkisk).
• Använd summering …

Kittler - förtvivlad men segerviss

Det finns en hel del likheter med journalistiskt text, och kanske är det en av anledningarna till att så många av dagens stjärnförfattare i botten är journalister (Liza Marklund, Jan Guillou osv). Journalistisk text är många gånger uppbyggd på samma sätt som det rekommenderas att internettext skall vara. Det finns vad jag skulle kalla en ”omvänd dramaturgi”: det intressantaste (peripeti/klimax) kommer först, i rubrik och ingress, det finns ingen knorr på slutet. Texterna är korta. Talstreck och nya stycken bryter upp längre textsjok.

Att det här kommer förändra bokens utseende ser jag som självklart; frågan är hur. Kanske kommer romansidans grafiska uppbyggnad se annorlunda ut: kortare stycken, tätare skiften mellan dialog och handling, ”omotiverade” radbrytningar. På det hela taget något som förknippas med en mer fragmentarisk fiktion; vilket är något som dagens och morgondagens läsare borde ha lätt för. Vi är vana att söka information från många olika källor och tar inte sanningar för givna. Det kan stärka den polyfona romanen (som Michail Bachtin diskuterar den i sina studier av Dostojevskijs poetik), där flera olika perspektiv stöts och blöts.

En annan möjlighet är mer ”öppna” och interaktiva verk. Hypertext ger möjlighet till klickbar intertextualitet. Om man ser på dagens sportjournalistik kan man till exempel klicka sig vidare från en match till en enskild spelare för att se hur många mål han eller hon gjorde förra säsong, spelarens längd och vikt eller moderklubb. Det vore spännande om man i ett grekiskt drama kunde klicka sig vidare till vilka andra verk Antigone förekommer i eller vem som är släkt med vem i Gunnlaug Ormstungas saga (något som ju är ett helvete att hålla reda på). Det överflöd av information som finns på nätet och nedladdningsbara böcker är en bra grund för en enorm episk romanvärld. För vad är till exempel online-rollspelet World of Warcraft om inte en stor kollektiv berättelse?

1Tidskrift för litteraturvetenskap, Textens teknologier 2001:1, s. 96.

Mina förbjudna lustar

I helgens bokbloggsjerka är temat denna:

Har du en ”guilty pleasure” eller en favorit som eventuellt kan förvåna oss jerkare?

Nu skäms jag väl egentligen inte över mina val, men de kanske förvånar. Jag läser väldigt mycket klassiker, en hel del Nobelpristagare, gamla ryssar och skrot, fyra av mina husgudar är Franz Kafka, Fjodor Dostojevskij, Virginia Woolf och Albert Camus: men den författare som jag läst allra mest av är den danske krigsförfattaren Sven Hassel (jag har plöjt hela hans produktion, de flesta böcker har jag läste 2-3 gånger).

Hassel räknas knappast in till någons finkulturella kanon, men är något av en "muntlig berättare", han skriver in anekdoter och episoder som inte för handlingen framåt ett dugg, karaktärerna förändras inte ett skvatt under resans gång, och böckerna är både enkla att läsa och att tolka: inget av det här är speciellt populärt på våra litteraturvetenskapliga institutioner eller skrivarskolor. Hans böcker kan snarast sägas vara ett slags blodiga kapitelböcker för vuxna.
Så varför gillar jag honom?
Hans krigsskildringar slår det mesta i samma genre (prosa), han har en sanslös humor och hans beskrivning av kamratskap och gemenskap är något ovanligt inom litteraturen. (Handen på hjärtat är nog Väinö Linnas Okänd soldat ändå den bästa krigsskildring jag läst).

Det om mina hemliga laster, jag kan dessutom stolt presentera den allra första dikt jag fått publicerad: Fränka död.

Att lära av gamla ryssar

I helgens bokbloggsjerka ger Annika oss uppgiften:

Återigen har jag hämtat inspiration till veckans jerka från ett av Peter Rozovskys inlägg på Detectives Beyond Borders: ”What have you learned from Crime Novels?” 
Då jag är väl medveten om att långt ifrån alla vurmar för deckargenren så kan ni naturligtvis applicera frågan på vilken genre ni vill.

Det var ovanligt klurigt, jag försöker tänka igenom fantasy och allt möjligt jag läser men det fick till slut bli "gamla ryssar" (kanske inte en genre litteraturvetare går med på men men ...).

Av de gamla ryssarna har jag lärt mig:
1. Att alla grät, skrattade och grälade oavbrutet i Moder Ryssland. (Och drack vodka!)
2. Alla alla läste Schiller eller åtminstone påstod sig göra det.

Hmm, det var nog allt jag kan komma på på rak arm. Jo, sedan dräller det av franska guvernanter också.

Tre efternamn

För första gången är jag med i Lyrans tematrio - det vill säga att jag skriver om tre böcker utifrån ett tema som hon har valt.

Veckans uppgift är att: Berätta om en roman/novell/text med ett efternamn i titeln!

1. Daniil Charms och jag - Fredrik Ahlfors: Jag har skrivit lite mer om boken här, men för att vara kortfattad behandlar boken en svensk som får kontakt med den förmodat döde ryske absurdisten Daniil Charms. Det är roligt på ett underfundigt sätt och en bra krok till att läsa något av ryssen själv. Jag fick tag i boken genom att följa förlagets (Trombone) erbjudande om att skriva om en av deras böcker och därefter få en ny bok sänd till mig. Den charmerande herr Charms är på fotot nedanför.

2. Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij - Boken handlar om bröderna och fadern Karamazov och mordet på den senare. Det är ett sannskyldigt mästerverk där humor, mord och existentiella blandas, stötts och blötts. Dostojevskij behärskar det mångstämmiga berättandet som få andra och är befriande rättvis mot sina olika karaktärer, vilket i sin tur ger dem ett enormt djup. Den helgonlike yngsta sonen Aljosja Karamazov är tragiskt nog döpt efter Fjodors yngsta son som dog blott tre år gammal.

3. Mrs Dalloway av Virginia Woolf -Woolfs roman handlar om en dag ur Mrs Dalloways liv, en engelsk kvinna ur övre medelklassen. Woolfs styrka är framförallt hur lätt och obehindrat hon skapar och växlar mellan sina karaktärer. Vill man lära sig någon om att skriva inre monologer rekommenderar jag Virginia Woolf.

Det var allt för den här gången.

Skrivtips 5: upprepa dig.

Det kan låta absurt. De flesta uppmanar tvärtom till variation: för att inte tråka ut läsaren brukar vara det främsta argumentet. Men det finns en kraft i upprepningen. Om jag inte minns fel tyckte Tolstoj att Dostojevskij hade en för begränsat ordförråd. Han återanvände friskt. Upprepningen har dock andra funktioner som väl kompenserar någon eventuell omtanke om en fiktiv läsare. Inom retoriken betonas ibland upprepning: man hamrar in ett budskap eller upprepar meningar med liten variation. Här Ciceros tal mot Catilina:
Hur länge ännu, Catilina, skall du missbruka vårt tålamod?
Hur länge skall detta ditt vanvett ännu få driva sitt spel med oss?
Hur långt ämnar du gå i din tygellösa fräckhet?

Tolstoj hade rätt i att Dostojevskij upprepade sig, men hans syfte var för det mesta ett annat än Ciceros. Dostojevskijs karaktärer upprepar de ord andra omkring dem använt, upprepar deras argument med små ändringar och ändrade betoningar: de går så att säga i dialog med varandra på ett djupare plan, parodierar och missförstår varandra och så blir ju dialogerna också bra skit.

Skrivtips 1: ta på byxorna
Skrivtips 2: ta av byxorna
Skrivtips 3: läs! 
Skrivtips 4: Carl Bildt

En text där jag upprepar mig satan: Krishantering.

Och ett lämpligt slut på den här bloggposten är Here's To You av Ennio Morricone & Joan Baez.

Filmatisering av Dubbelgångaren

Den 20 maj börjar Richard Ayoades filmatisering av Fjodor Dostojevskijs Dubbelgångaren. Dubbelgångaren är en tidig kortroman om en man som får en, tadaa, Dubbelgångare som driver honom mot vansinnets brant.

Speciellt förra året blev jag riktigt biten av gamle Fjodor, detta år har jag nog inte läst något men det får jag ju ta och göra, fast Idioten står nog först på listan.

Och här har vi huvudrollsinnehavaren, Jesse Eisenberg (som nog kan passa som svettig och vansinnig ryss!):