Drakar, demoner och Dostojevskij

I helgen träffade jag en av mina barndomsvänner över några öl. Vi spelade rollspel ihop under tonåren. Främst Drakar och Demoner. Han fick min nya roman och vi pratade om att vårt respektive berättande hade startat med rollspelandet.

Väl hemma i Malmö såg jag ett youtubeklipp där författaren Patrik Centerwall pratar om hur rollspel påverkat svensk fantasy. Han har bland annat frågat författare hur rollspel har påverkat deras författarskap.

De har tagit upp berättarförmåga, världsbygge, träning i att skapa karaktärer, att skapa en förtätad stämning, hur man släpper ut lagom mycket info för att driva karaktärerna framåt.

För min del finns det ytterligare en aspekt, något som påverkat mitt skrivande på ett mer grundläggande, berättartekniskt sätt.

I rollspelet är det lika mycket spelarna som spelledaren som berättar. Man kan säga att spelledaren släpper ner ett antal karaktärer i en (bristfälligt) förkonstruerad värld och därefter ser på hur de interagerar med varandra och med världen. För min del, både som spelare och som ledare, blev det aldrig riktigt roligt om karaktärerna bara skulle följa en snitslad bana.

När jag sedan själv började skriva rörde jag mig fritt (och för en del läsare frustrerande) mellan mina karaktärernas huvuden och kroppar. Tittade på dem så där snett ovanifrån. Jag testade dem mot varandra, prövade deras intressen och åsikter.

Jag hade inte riktigt namn för det innan jag läste om Dostojevskijs poetik. Hur Michail Bachtin kallade det ett polyfont berättande, ett mångstämmigt berättande. Flera röster som hörs. I det polyfona berättandet låter författaren karaktärerna få sista ordet, det är ovanligt.

Polyfoni är ett begrepp som kommer från musiken och betyder mångstämmighet. Så en musikalisk liknelse är på sin plats – och jag tror att improvisationsjazz är en bättre liknelse än orkester.

I en polyfon roman är det många stämmor som talar samtidigt – i kontrast till en monologisk roman (där författarens stämma dominerar – där författaren så att säga håller en monolog).

Men polyfoni är inte kakofoni – missljud – jag menar inte att de olika stämmorna, eller rösterna harmoniserar, inte heller att de kompletterar varandra – snarare går de i dialog med varandra, och talar om samma sak – stämmorna är del av ett verk med samma tematik. Inte som, t ex en spretig novellsamling.

Och det var alltså det långrandiga svaret på frågan om hur rollspel har påverkat mitt författarskap.