Gunnlaug Ormstungas saga

Eftersom bloggens hittills populäraste inlägg är analysen av Edith Södergrans Triumf att finnas till tänkte jag göra studenter i litteraturvetenskap ännu lyckligare och fortsätta lägga upp en del gamla tentaanalyser. Denna gång kommer turen till Gunnlaug:

Att födas som örn och dö som örnföda

Om människans handlingar är bestämda redan innan hon föds, kan man då tala om en punkt, under levnaden, utan återvändo, ett klimax? I islänningasagorna är handlingen bestämd av ödet. Att söka efter klimax i brytpunkten mellan fri vilja, öde och intriguppbyggnad: det har jag tagit som min utgångspunkt.

Torstein hette en man. Han var son till Egil, som var son till Skallagrim, son till Kvällulv herse i Norge. Torsteins moder hette Asgerd och var dotter till Björn.¹ (s.263)

I det första stycket av Gunnlaug Ormstungas saga presenteras tretton personer (dock inte Gunnlaug). Många läsare lockas nog att hoppa över de långa raderna av namn: men det är att göra sig själv en otjänst, för den uppmärksamma läsaren har mycket att hämta.

I namnen och släktleden finns en del av expositionen fördold. Namnen berättar indirekt om familjens rykte och rikedom samt deras bedrifter. Namnen säger vem som är frände med vem, en fråga på liv och död när karaktärer kommer att bli dräpta: det berättar om vilka som har anledning till blodshämnd och vem som kan utkräva arv och bot.²

”Vem hoppas du få din dotter gift med”, frågade Gunnlaug, ”om du inte vill gifta henne med en son till Illuge svarte? Var här i Borgarfjord finns det någon, som är mer ansedd än han?” (s.274)

Det är fadern, släkten, som argumentet, inte den tilltänkte maken.

Ett intrikat problem är att Gunnlaug själv tar god tid på sig att dyka upp. Man kan säga att konflikten presenteras innan expositionen är färdig, å andra sidan är Gunnlaug redan introducerad genom att verket bär hans namn (och skvallrar om ett karaktärsdrag: Ormstunga – en vass och elak tunga, förmodligen en skald).

Handlingen i islänningasagorna framstår som ödesbestämd och oberoende av karaktärernas handlingar, därför kan karaktärerna sägas hamna i andra hand. Konflikten (och klimax, i allegorisk form) är självklar när Torstein (vars namn inleder verket) drömmer om två örnar som slåss om en svan, bägge två dör och en falk flyger iväg med svanen. En man tolkar drömmen: svanen är Torsteins blivande dotter och örnarna är två män som skall kämpa om henne men bägge skall dö. Torstein säger sig inte tro på drömtolkningen men visar genom handling att han tar den på allvar: han beordrar hustrun att lämna flickan att dö.

Att mannens tolkning är riktig förstärks av sagans lakoniska avsked:

och på sommaren for denne sin väg. Och är därmed ute ur sagan. (s.266)

Torsteins dotter, Helga den fagra, räddas av sin mor och får komma tillbaka till hemmet då Torstein får se den då sex år gamla flickan. I och med att flickan överlever kan klimax sägas uppträda också här: hon är svanen.

Konflikten stegras när Gunnlaugs karaktär beskrivs: han är ärelysten, egensinnig och oböjlig, en man som tänker få sin vilja igenom och inte lyder någon.

I tonåren lever Gunnlaug ett år hos Torstein och tycke uppstår mellan Gunnlaug och Helga; de kommer vilja gifta sig men hinder måste naturligtvis uppstå och Hravn kommer in i bilden: stor och stark, ser bra ut och är god skald. Hravn och Gunnlaug har ännu inte träffats men med drömmen i bakhuvudet framstår de som framtida rivaler.

Gunnlaug får Helga som löfteskvinna med det kravet att de skall gifta sig inom tre år. Hravn och Gunnlaug reser var för sig ut i världen och vinner ära och ryktbarhet.

De två träffas hos Konung Olaf svenske och konkurrerar i skaldekonst, de skiljs åt som ovänner och det kan ses som historiens klimax – det finns ingen återvändo utan kommer sluta med blodspillan. En nedåtgående spiral av olycklig kärlek och dråp.

Hravn återvänder till Island och friar till Helga, han får veta att Gunnlaug har sommaren på sig att komma tillbaka.

Helga och Hravn blir gifta, ett giftermål hon inte önskar, hon älskar Gunnlaug. Gunnlaugs försök att komma till Island i tid för att stoppa giftermålet kan vara ett alternativt klimax.

Varken Helga, Hravn eller Gunnlaug är nöjda. Hravn trodde att Helga skulle beveka sig men det gör hon inte. Han ser ingen annan utväg än att döda Gunnlaug och Gunnlaug ser ingen annan utväg än att döda Hravn. De söker strid med varandra men det tar ett tag innan kampen blir av.

Gunnlaug skaldar om Helga och kallar henne ”den svanfagra” (s.299) – på det sättet påminns läsaren om drömmen om örnarna och svanen och allt pekar på att konflikten inte kan avslutas på annat sätt än att Hravn och Gunnlaug dör. Det är precis vad som händer: i två sällskap stöter Hravn och Gunnlaug ihop i ett slag som resulterar i deras och alla följeslagares död (vägvisare finns kvar som kan berätta om händelsen).

I berättelsens sista stycke berättas om den man som kom att gifta sig med Helga, hon älskar honom föga då hon inte kan glömma Gunnlaug, Helga dör medan hon ser på en kappa som Gunnlaug givit henne. Det är berättelsens dénouement.

Efter att drömmen har tolkats i sagans inledning vet man i stora drag hur berättelsen kommer sluta. Det gör att det är svårt att peka ut klimax: för redan där kan man säga att ingen återvändo finns, handlingen är bestämd av ödet. Att Gunnlaug är en av örnarna är givet utifrån titeln, men att Hravn är den andra örnen är inte helt säkert förrän han och Gunnlaug möts, därför valde jag att tolka deras möte och den efterföljande fiendeskapen som klimax.

En bredare, mer symboliskt och sensmoralisk, tolkning av verket kan vara att man inte kan undkomma sitt öde. Torstein försökte men misslyckades. Andra skäl till olyckan är att Gunnlaug är egensinnig och inte lyder goda råd från föräldrar och släkt. Gunnlaug och Helga väljer kärlekens väg i en tid då giftermål var ett ensidigt ekonomiskt kontrakt. Och det slutar inte lyckligt för någon.

1Isländska sagor 3 (1979), övers. Hjalmar Alving. Gidlunds, Avesta 1979.

2Njals saga (1935), övers. Hjalmar Alving. Delfinböckerna, Stockholm 1965. Efterskrift av Peter Hallberg s. 284.

Länk: Sagan i originaltext på Icelandic Saga Database.

Cigaretten efteråt: Horace Engdahl

En anmärkning: det här är ingen traditionell recension. Texten skrevs till en hemtenta i kursen Den moderna litteraturen (Lunds universitet) och behandlar snarare Horaces författarroll än Cigaretten efteråt. Till detta var jag nödd och tvungen: själv tycker jag, i allmänhet, att texten är intressantare än författaren.

För övrigt ryktas det att min debutroman, Av kött och blod, likt Horace har hittat vägen till Gyldene Freden. Dock inte genom Svenska Akademien, utan för att en av servitriserna har läst den och kände igen allt.

I Ann Steiners Litteraturen i mediesamhället nämns Horace Engdahl i två kapitel: Litterärt och kulturellt kapital respektive Fin och ful kultur. Det är passande: Engdahl uppbär rollen som etablerad författare och är kanske den som förknippas mest med finkultur och kulturellt kapital. En uppfattning som givetvis cementeras för varje gång han nämns i sådana sammanhang. Jag tänker mig att författaren själv är en av de aktörer som formar en författares roll, andra kan vara förlag, akademiska institutioner och massmedia.

Jag hade aldrig läst någon bok av Engdahl när jag satte mig med Cigaretten efteråt. Min bild av honom var formad av samtidens bild. Jag har tänkt mig Engdahl som en arrogant elitist och intellektuell. Det är därmed också svårt att veta om han alltid haft samma manér men intrycket av Cigaretten efteråt är snarare att han försöker riva ned än befästa gängse uppfattningar.

Det första tonsättande stycket handlar om misstag, att framgången uteblir: ”Medan man som ung grämde sig förfärligt över misstagen, börjar man längre fram i livet att tvivla på föremålen för sina strävanden, och ser i dårskapen och felstegen spåren av en säkrare instinkt, som om den varit starkare och tagit sig klarare uttryck skulle ha gett livet en intressantare riktning.” (Cigaretten efteråt s.5)

Den bild jag haft av Engdahl raseras bit för bit. Den pretentiösa elitisten förbluffar och avväpnar med sin banalitet, vilket antagligen också är syftet. Han ger intryck av att lida av bilden av sig själv som ärkepretto: i sin betraktelse över Berlins kaféer är han alldeles obesvärad, neutral, på det enklaste stället, det som saknar ambitionen att vara något annat än ett försäljningsställe för färdigbredda mackor. På det förnäma alternativet går det inte alls; där uppförs legenden om Berlinkafét och Engdahl skriver ”Ser jag mig själv ta en kopp kaffe, snarare än att jag gör det?” (s.104) – Engdahl flyr ur den djävulska fälla som egenbilden utgör.

Den intellektuelle pekar ut de intellektuellas roll i historiens i föga smickrande drag: deras roll är (inte var) att ge ondskan ett system.

Teser som pekar ut megalomanin som en kraftkälla för män inom litteraturen pekar på en förklaring: Är han en megaloman? Kanske det, men han måste vara det för att kunna skriva bra. Det är för mycket att kalla det ödmjukhet, men ger ändå en förklaring till karaktärsdrag som många upplever som inte alltför smickrande.

På samma sätt förhåller det sig med många av Engdahls tvärsäkra yttranden. Sagda var för sig och tagna ur sitt sammanhang kan de låta drastiska och radikala, men med det i bakhuvudet att han säger sig tycka en sak på morgonen, en annan på fastande mage och en tredje på kvällen gör att udden tas ur hans yttranden. Likaså är det med hur de är formulerade: hans skriver aforismer och problematiserar samtiden genren: ”Aforismens fatala men oundvikliga felsteg är att den avslöjar upphovsmannens förtjusning över sin formuleringskonst.” (s.46) Att dra uppmärksamhet till sin egen formuleringskonst pekar på ett stort självförtroende som skribent, det uppmanar läsaren att granska det skrivna kritiskt och pekar på en av motsättningarna i presentationen av boken. När den kom ut framstod det ibland (i recensioner) som om Engdahl suttit på kafé i Berlin och mest skrivit ned vad som fallit honom in. Att han har vägt varje ord på guldvåg borde vara uppenbart för alla och envar, vilken han även säger i sin reflektion över Bruno K. Öijer.

Det säger väl något om min syn på Engdahl, men när han talar om Rousseau tänker jag mig att han talar om sig själv, så när han skriver att ”när någon är så otrevlig (…) betyder det att han tvingar omgivningen att syssla med honom, ta hänsyn till honom, prata om honom.” (s.131) är det en förklaring till hans självsäkra yttranden (av någon anledning kommer jag också att tänka på Jan Myrdal …).

Jag känner inte till Horace Engdahls persona och författarskap tillräckligt väl för att kunna bedöma om han med Cigaretten efteråt försöker omforma sin författarroll, men min bild av en arrogant elitist har i alla fall förändrats, säkert är i varje fall att han högst medvetet ger intryck av att ha förändrats. Frågan är om han kan ta sig ur det där Berlinkafét?

Cigaretten efteråt finns att köpa på Adlibris, Bokus, CDON, Bokia och säkert en hel hoper ställen till.

Triumf att finnas till - Edith Södergran

Så, jag har precis avslutat kursen Den moderna litteraturen på Lunds Universitet. Det var intressant att läsa litteraturvetenskap. Under våren kommer jag bara läsa Författarskolans magisterkurs.

I litteraturvetenskapen läste vi verken som färdiga texter, till skillnad från i Författarskolan där allting läses i skrivprocessen och med ögat att det skall bli bättre.

En annan, inte obetydlig, skillnad är att man i litteraturvetenskap med gott samvete kan säga "så här skriver författaren för att han vill ha sex med sin mamma" (alltså en freudiansk tolkning). Det går inte riktigt hem i Författarskolan.

Men men, det var intressant att läsa litteraturvetenskap och det gav mersmak. Jag publicerar här en av mina tidiga diktanalyser, som titeln antyder Triumf att finnas till av Edith Södergran. Om inte annat så är det som författare intressant att se hur en analys går till (även om just den här diktanalysen så klart är ett riktigt förstling-verk). Analysen fick högsta betyg.

Tecken i tiden

Triumf att finnas till av Edith Södergran (1892-1923) är den inledande dikten i samlingen Septemberlyran och kom ut 1918. I den självbiografiska och världspolitiska kontexten kan man lägga att Södergran då var 26 år gammal och skulle komma att dö av lungsot endast fem år senare, familjen hade förlorat sin förmögenhet i ryska revolution, Finland genomled ett inbördeskrig och första världskriget var i sitt slutskede. Det är svårt att inte ha det i åtanke när jag läser dikten och kanske förklarar det delvis varför jag tolkar som jag gör. Men svaret på hur dikten kan tolkas måste sökas i de ord och tecken som utgör verkets skelett och kött. Min avsikt är att söka det ständiga, övergripande svaret på frågan: vad handlar dikten egentligen om?

Triumf att finnas till är stikiskt uppbyggd med endast ett ”halvt” mellanrum som undantag mellan raden som slutar med sol och raden som börjar med ”Tid”.

jag vet av ingenting annat än sol.

Tid - förvandlerska, tid - förstörerska, tid - förtrollerska,
kommer du med nya ränker, tusen lister för att bjuda mig en tillvaro
som ett litet frö, som en ringlad orm, som en klippa mitt i havet?

Genom denna uppbyggnad visar Södergran, implicit eller explicit, att temat i stora drag hänger samman på samma sätt som tiden, livet och döden relaterar till varandra. Mellan solen/livet och tiden/döden finns en brytpunkt: ett halvt mellanrum, en kvalitativ förändring. Även diktens inledningen pekar hitåt:

Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten.
Jag är en del av alltets stora kraft,

Allting hänger ihop (och är en del av oändligheten).

Diktens första mening ovan avslutas med ett av diktens två frågetecken. Södergran är frikostig med andra tecken än bokstäver och använder tankestreck, utropstecken, frågetecken, komma och punkt. Jag skall återkomma till det, men frågetecknet sätter tonen för det i första meningen: vad fruktar jag? – är frågan som skall redas ut.

Det är logiskt att det halva mellanrummet som jag visade ovan svarar på frågan vad diktarjaget fruktar: tiden.

Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror
och höra nattens tysta flod
och stå på berget under solen.

Södergran arbetar med en del klassiska antiteser och symboler men ger en del av dem delvis nytt innehåll: tiden knyts ihop med natten (och kylan) och ställs på så sätt upp som antites till solen, som vi av naturliga skäl förknippar med värme och dag. Natten och kylan är klassiska antiteser till solen men att tiden knyts till de föregående är ett nytt grepp. Rent teoretiskt skulle ju tiden kunna knytas till solen då det är solens gång över himlen som markerar en dag, jordens rörelse kring solen representerar ett år.

Diktarjagets triumf är att finnas till, att leva, och det förstärks och förknippas genom diktens uppbyggnad (samt allitterationen mellan Triumf och Tid): triumfen står i kontrast till tiden. Versraderna där de är centrala ser ut på samma sätt och är därmed speglingar av varandra. Tiden som mördar och förstör. En enkel ordräkning visar också att orden ”sol/solen/stjärna/stjärnor”, ”tid”, ”triumf” och ”jag” förekommer så ofta, och på så centrala platser (till exempel som inledning i versrader där de upprepas) att det känns befogat att säga att de pekar ut diktens centrala teman.

Diktarjaget är en stjärna och står och går på solen, i kontrast till detta ”jag” står tidens ”du”: 

  Tid - du mörderska - vik ifrån mig!

I versraden här ovan hittar man för övrigt diktens andra (av två) utropstecken. Jaget uppmanar, skriker om man vill, åt tiden att vika från henne. Det första utropstecknet kommer efter en rad som avslutas med diktens titel: triumf att finnas till!

Det här sättet att använda utropstecken förstärker ytterligare antitesen mellan du-tiden och jag-livet.

Genom att använda inrim (förvandlerska - förstörerska – förtrollerska) och allitteration (triumf gånger fyra, tid gånger fyra) lägger Södergran ytterligare tyngd på dessa versrader och de ord de innehåller.

Södergran upprepar ordet tid fyra gånger, och efter varje gång använder hon ett tankestreck. Med dessa litoteser öppnar hon upp för läsaren att själv fylla i vad som fattas. Det är tänkbart att hon placerar tankestrecken där för att poängtera att tid går, och vi inte vet vad som händer under tiden, det är något läsaren får fylla i själv.

Om man antar att diktarjaget är en kvinna så är både jaget, solen och tiden kvinnor: det är intressant och kan ses som en feministiskt antydan mot till exempel Moder Jord (i kontrast till en manlig solgud, ”Gud Fader” eller en allfader). Kopplingen mellan Moder Jord och solen dyker upp när Södergran använder sig av naturbesjälning i och med att solen talar. När Södergran jobbar så stark med antiteser som hon gör förvånar det lite att hon inte låter tiden eller solen vara manlig.

Temat i Triumf att finnas till är vår eller jagets svårighet att acceptera och övervinna vår dödsfruktan. Den tolkningen gör jag genom Södergrans upprepningar av diktens centrala ord, dels genom dessa ords placering och relation till varandra som antiteser. Vidare använder Södergran utropstecken, frågetecken och tankestreck för att markera diktens centrala antites – mellan jagets/livets/solens triumf och tiden/dödens obeveklighet.

Södergran börjar sin dikt med att fråga sig vad ”jag” fruktar och avslutar med att låta solen säga att det inte finns något att frukta; vi skall alla dö och bli en del av alltet. Livet är cykliskt, det svåra som människa är att acceptera det.

Och här en länk till Edith Södergran-sällskapet, kanske är jag en gammal folkrörelsenostalgiker, men de litterära sällskapen har en stor plats i mitt hjärta. 

Angående Per Olov Enquists runkande

"Drottningen sysselsätter hans fantasivärld allt intensivare; han kan gå omkring på dagarna med en frånvarande blick, som vore den riktad mot barnets gåtfulla inre bråddjup: i själva verket tänker han endast på drottning Sibyllas liderligt svällande kropp som han stillsamt men obönhörligen penetrerar."
Ett annat liv, Per Olov Enquist.

Jag läser, som kurslitteratur i Den moderna litteraturen, Ett annat liv av Enquist. Den är bra. Läs den! Men efter att ha läst om tonåringens onanivanor var jag tvungen att bildgoogla Drottning Sibylla. Jag blev förvånad. Det är uppenbart vilka skador en ung människa kan få av att växa upp i ett fundamentalistiskt kyrklig hem.