Cigaretten efteråt: Horace Engdahl

En anmärkning: det här är ingen traditionell recension. Texten skrevs till en hemtenta i kursen Den moderna litteraturen (Lunds universitet) och behandlar snarare Horaces författarroll än Cigaretten efteråt. Till detta var jag nödd och tvungen: själv tycker jag, i allmänhet, att texten är intressantare än författaren.

För övrigt ryktas det att min debutroman, Av kött och blod, likt Horace har hittat vägen till Gyldene Freden. Dock inte genom Svenska Akademien, utan för att en av servitriserna har läst den och kände igen allt.

I Ann Steiners Litteraturen i mediesamhället nämns Horace Engdahl i två kapitel: Litterärt och kulturellt kapital respektive Fin och ful kultur. Det är passande: Engdahl uppbär rollen som etablerad författare och är kanske den som förknippas mest med finkultur och kulturellt kapital. En uppfattning som givetvis cementeras för varje gång han nämns i sådana sammanhang. Jag tänker mig att författaren själv är en av de aktörer som formar en författares roll, andra kan vara förlag, akademiska institutioner och massmedia.

Jag hade aldrig läst någon bok av Engdahl när jag satte mig med Cigaretten efteråt. Min bild av honom var formad av samtidens bild. Jag har tänkt mig Engdahl som en arrogant elitist och intellektuell. Det är därmed också svårt att veta om han alltid haft samma manér men intrycket av Cigaretten efteråt är snarare att han försöker riva ned än befästa gängse uppfattningar.

Det första tonsättande stycket handlar om misstag, att framgången uteblir: ”Medan man som ung grämde sig förfärligt över misstagen, börjar man längre fram i livet att tvivla på föremålen för sina strävanden, och ser i dårskapen och felstegen spåren av en säkrare instinkt, som om den varit starkare och tagit sig klarare uttryck skulle ha gett livet en intressantare riktning.” (Cigaretten efteråt s.5)

Den bild jag haft av Engdahl raseras bit för bit. Den pretentiösa elitisten förbluffar och avväpnar med sin banalitet, vilket antagligen också är syftet. Han ger intryck av att lida av bilden av sig själv som ärkepretto: i sin betraktelse över Berlins kaféer är han alldeles obesvärad, neutral, på det enklaste stället, det som saknar ambitionen att vara något annat än ett försäljningsställe för färdigbredda mackor. På det förnäma alternativet går det inte alls; där uppförs legenden om Berlinkafét och Engdahl skriver ”Ser jag mig själv ta en kopp kaffe, snarare än att jag gör det?” (s.104) – Engdahl flyr ur den djävulska fälla som egenbilden utgör.

Den intellektuelle pekar ut de intellektuellas roll i historiens i föga smickrande drag: deras roll är (inte var) att ge ondskan ett system.

Teser som pekar ut megalomanin som en kraftkälla för män inom litteraturen pekar på en förklaring: Är han en megaloman? Kanske det, men han måste vara det för att kunna skriva bra. Det är för mycket att kalla det ödmjukhet, men ger ändå en förklaring till karaktärsdrag som många upplever som inte alltför smickrande.

På samma sätt förhåller det sig med många av Engdahls tvärsäkra yttranden. Sagda var för sig och tagna ur sitt sammanhang kan de låta drastiska och radikala, men med det i bakhuvudet att han säger sig tycka en sak på morgonen, en annan på fastande mage och en tredje på kvällen gör att udden tas ur hans yttranden. Likaså är det med hur de är formulerade: hans skriver aforismer och problematiserar samtiden genren: ”Aforismens fatala men oundvikliga felsteg är att den avslöjar upphovsmannens förtjusning över sin formuleringskonst.” (s.46) Att dra uppmärksamhet till sin egen formuleringskonst pekar på ett stort självförtroende som skribent, det uppmanar läsaren att granska det skrivna kritiskt och pekar på en av motsättningarna i presentationen av boken. När den kom ut framstod det ibland (i recensioner) som om Engdahl suttit på kafé i Berlin och mest skrivit ned vad som fallit honom in. Att han har vägt varje ord på guldvåg borde vara uppenbart för alla och envar, vilken han även säger i sin reflektion över Bruno K. Öijer.

Det säger väl något om min syn på Engdahl, men när han talar om Rousseau tänker jag mig att han talar om sig själv, så när han skriver att ”när någon är så otrevlig (…) betyder det att han tvingar omgivningen att syssla med honom, ta hänsyn till honom, prata om honom.” (s.131) är det en förklaring till hans självsäkra yttranden (av någon anledning kommer jag också att tänka på Jan Myrdal …).

Jag känner inte till Horace Engdahls persona och författarskap tillräckligt väl för att kunna bedöma om han med Cigaretten efteråt försöker omforma sin författarroll, men min bild av en arrogant elitist har i alla fall förändrats, säkert är i varje fall att han högst medvetet ger intryck av att ha förändrats. Frågan är om han kan ta sig ur det där Berlinkafét?

Cigaretten efteråt finns att köpa på Adlibris, Bokus, CDON, Bokia och säkert en hel hoper ställen till.