Stål, Silvia Avallone

I Stål presenterar Silvia Avallone en mörk, men samtidigt hoppfull, bild av samtidens Italien (och Europa). Det stora stålverket som dominerat orten håller på att läggas ner, bit för plågsam bit. Befriande nog är målas inte nedläggningen i nostalgiska färger: arbetet är en plåga som bryter ner och förstör männen och de familjer de lever i. Amfetamin under och efter arbetstiden gör att de unga männen står ut. De ser inga kollektiva lösningar.

Fast nu hamnade jag ur spår. Bokens huvudpersoner är de trettonåriga flickorna Francesca och Anna, samt i mindre utsträckning deras familjer. Flickornas vänskap, kärlek och splittring står i fokus, speciellt i bokens första halva, som också är den bästa. Barnens vänskap kompliceras av deras begynnande sexuella intresse: Francescas för Anna och Annas för äldre killars.

Över havet syns Elba, som en utopi, en dröm, dit man önskar sig men aldrig kommer. Det är mörkt, men mörkret lyses upp av den levnadsglädje och styrka som en del av karaktärerna har. De önskar sig bort, men lever samtidigt i nuet och är man de snyggaste tjejerna, som har varandra. i högstadiet springer man glad över stranden, trots det underliggande våldet, trots de mörka framtidsutsikterna.

I tjejernas kraft och råa levnadsvilja kommer jag att tänka på Moa Martinson, om Avallone än inte kommer upp i den nivån. Men på ett område har Avallone något att lära ut till alla som skriver skönlitteratur: hon är fantastiskt bra på att visa vem karaktärerna är i deras fysiska handlingar – hur de dansar framför spegeln, springer över stranden, åker rullskridskor eller kör grävskopa.

På det stora hela är det en mycket välskriven och läsvärd debut, en slags blandning mellan ungdomsbok och arbetarroman, där Avallone låter oss betrakta genom värld och sina karaktärer med skärpan och styrkan hos en stjärnkikare. Första halvan är bättre än den andra, men har man väl kommit så långt släpper man inte boken.

Finns att köpa på:

Adlibris

Bokus

CDON
Bokia