Lek och leda, arbete och tristess

Anmärkning: mitt bidrag till förra årets Världens Ende. Årets antologi kommer, traditionsenligt, i samband med bokmässan i Göteborg och det anordnas också en tjusig fest. Lek och leda ... var en essä, i år har jag med en novell vid namn Expedition Federley.

Det arbete som jag idag minns som det allra tråkigaste var också mitt första jobb. Men tristessen skapades på sätt och vis i efterhand, för på McDonalds hade man ingen tid till leda under arbetstiden, snarare kom insikten om det monotona, livströtta arbetet efter att jag hade stämplat ut. Där det inte finns någon död tid blir det kanske mer uppenbart att man har bytt bort tid mot pengar och den tiden är för alltid förlorad. Någonstans mellan stekbord och fritös försvann tid, inte bara i presens utan även i futurum. Så trött var jag efter jobbet att den fria tiden bands av vila, så uttråkad av arbetsuppgifterna att arbetet inte bara var tråkigt när det utfördes, utan också i förhand och i efterskott. Men hur man får tiden att gå snabbare när den går långsamt?

I egentlig mening leker min son inte. Han använder ordet själv men jag tror vi menar olika saker. Leken är för honom ingen avskiljd handling som utförs, skild från ätande, bajsande eller läsande. Leken pågår hela tiden. Han tar med sig bilar och gosedjur in på toaletten eller till matbordet. Den utgör själva tillvaron. Tingen kan inte heller delas in i leksaker och icke-leksaker. Relationen till omvärlden blir till fullo präglad av lek, där varje vattenpöl är en fest, och av de tänkta leksakerna kan omslagspappret vara roligare än själva presenten. Jag och min son åkte förbi en grävskopa. Han påtalade att grävskopan var gul samt att den inte hade någon mun. De flesta av de grävmaskiner han hittills hade sett, i böcker och på film, hade munnar – det var normaltillståndet. Stackars den grävskopa som föds utan mun, ty den kan varken äta eller prata.

När jag har betalt för att jobba men leker istället är det en klart avgränsad tid och något som måste ske i skymundan, en arbetsgivare skulle rent av kunna kalla leken för stöld av tid. Ett av mina finaste minnen från hotell som jag jobbat på var undanskymt och fördolt. Spanade man in i förrådet som hastigast märkte man inget, men om man gick in såg man en stol, bredvid stolen en hylla med påskprydnader och en lampa. Halvt gömt under de färgglada äggen låg en del av På spaning efter den tid som flytt. Det vore ofint att spekulera i vem av mina arbetskamrater som flydde till förrådet för att läsa Proust, men jag är glad att någon gjorde det.

Dagens samhälle präglas av en osmaklig positivism i giftermål med en social-darwinistisk individualism. Leda och tristess är det allra mest förbjudna, och vågar man erkänna att man har ett tråkigt jobb har man inte bara sig själv att skylla, det är något grundläggande fel på ens personlighet. För att citera en gammal arbetskamrat:

”Förr räckte det med att göra sitt jobb, nu skall man tycka det är kul också.”

Det är trist, för att göra det bästa av situationen behöver inte betyda att man ska skaffa sig en religiös inställning till sitt lönearbete eller byta jobb. Lek är ett allvarligt alternativ.

Som all annan form av mänsklig samvaro tas lite lek ofta på stort allvar. Och inte bara av de lekande själva, utan även av forskarna. Det har skrivits barnsliga manifest och författats om den lekande människan, managementteoretiker har fördjupat sig i varför människor leker på arbetstid istället för att göra det de har betalt för. En del av teoretikerna har kommit fram till att vuxna som behandlas som barn genomgår en regression och går tillbaka i utvecklingen. Jag har spelat köksgolf, kastat kniv mot lastpallar och busat på arbetstid men frågan är om jag blivit barn på nytt eller bara velat få tiden att gå. Diskussionen riskerar att bli ett högt teoretiskt teoriserande om en låg och världslig praktik, om än med större nytta än de skolastiker som diskuterade hur många änglar som får plats på ett knappnålshuvud. Kanske gör man det för svårt för sig själv – kanske leker människor för att de roas av det?

Jag och Christophe hade att lägga tomma metallformar på ett löpande band. Det var bullrigt och trist. Vi andades in mjöl och jobbade natt. Formarna fylldes med deg som senare förvandlades till formfranska och skickades ut till butiker i Skåne och Småland. När vi behärskade arbetet till fulländning, det tog inte många dagar, började vi leka. De första lekarna var geografiska ordlekar. Jag nämnde en stad och han hade sedan att svara med en stad som började på samma bokstav som min stad slutade med, sedan var det min tur att bokstavligen fortsätta där han slutade. Det är tack vare, eller på grund av, Christophe som jag idag lusläser eftertexterna på de filmer jag ser. För nästa lek var Christophe upphovsman till, han var en stor filmfantast och det var en filmlek. Han nämnde två skådespelare och kunde jag komma på en film där bägge var med fick jag två poäng, lyckades inte det kunde jag konstruera en kedja mellan de två skådespelarna och andra som fick vara hur lång som helst. Höll kedjan fick jag en poäng. Vi lekte inte istället för att arbeta, vi lekte och arbetade samtidigt. Christophes favoritfilm var På heder och samvete.

Bageriet var nedläggningshotat och det stängde två år senare. Koncernen var uppköpt av ett danskt företag som stängde 17 av de 24 svenska bagerier de hade köpt. Brödet skulle köras över från fabriken i Köpenhamn. Precis som våra politiker hade lovat skapade bron arbetstillfällen. Vad de hade glömt att berätta var att de tillfällena fanns i Danmark. I Malmö var det mer frånfälle.

Jag inbillar mig att leken och ledan hänger ihop, och att det ständiga nedläggningshotet gav upphov till en symbios av uppgivenhet och uppsluppenhet.

I leken fanns en antydan till flykt, som antagligen inte ska förknippas med arbetsvägran. Vi strejkade inte, vi lekte. En iransk kommunist frågade mig varför inte bageriarbetarna ockuperade fabriken och drev den själva. Svaret var: vi ville inte jobba där. Vi ville ha en försörjning, och den kunde vi lika gärna få någon annanstans. Men leken krävde på sätt och vis samma gemenskap, samma slags sociala relationer som en strejk hade krävt. Att under arbetstid organisera fotbollsmatcher och degkrig ställde krav på oss, inte bara på uppfinningsrikedom utan på hur vi skulle få undan cheferna. För visst fanns det något diffust subversivt i att leka alltsammans. Det fordrade och skapade samhörighet. Jag har aldrig sett den gamle bosniske bagaren så lyckligt, eller så nära hjärtinfarkt, som efter fotbollsmatchen. Det var många på upplärning och vi körde undan de stora deggrytorna för att skapa tillräckligt med plats. En boll tillverkades av plastfolie och tejp. Tre i varje lag – sen var det bara att spela.

Jag brukar försöka undvika företagsledningens institutionaliserade lekar; kick-offs och prisutdelningar lämnar en fadd smak av kolonisering.

Som en slags parallell till institutionaliserad lek finns de arbetsmarknadsåtgärder vars syfte är att de skall vara så tråkiga att man söker jobb av ren desperation. Den formen av institutionaliserad leda får, av deltagarna, helt andra namn än de officiellt har. Vuxendagis är kanske det vanligaste. Jag utbildades till kock på Lernia och när jag började hade det redan döpts till Kva Lernia – eller för att uttala förkortningen: Kriminalvårdsanstalt Lernia. Namnet speglade den förvaringsplats deltagarna hade hamnat på. Inställningen till vuxendagiset varierade. Många av oss yngre var så vana att gå i skolan att vi upplevde tristessen i kombination med meningslösheten som fullständigt normal. De äldre, som var vana vid arbetslivet, blev förgrymmade över den levnadströtta institutionen.

Man skulle kunna förledas att tro att tristessen på våra vuxendagis är något slags olycksfall i arbetet. Det är fel. Tristessen är själva funktionen. Genom att gå upp på morgonen och släpa sig iväg för att göra något man uppfattar som totalt meningslöst utbildas man i till en funktionell medlem av vårt arbetsliv. Som en extra bonus är det så trist att man hellre väljer att jobba som telefonförsäljare än bo i åtgärdslandet.

Att leka på jobbet är inte utan risker. I februari 2009 genomfördes en inspektion på Robert Paulsons arbetsplats. Inspektörerna kom fram till att Robert hade organiserat brottningsmatcher på sin arbetsplats och han fick sparken. Brottningen skedde visserligen inte under arbetstid, men i alla fall. Det var inga vanliga brottningsmatcher, utan jellobrottning. Jellobrottning utförs med fördel i en uppblåsbar pool som man fyller med jello – en gelatinbaserad amerikansk efterrätt. Historien hade inte i sig varit speciellt uppseendeväckande om det inte vore för att den utspelade sig i Antarktis. Robert Paulson och hans arbetskamrater jobbade på en forskningsstation där de, av naturliga skäl, också bodde. Exemplet med Robert och jellon skapar frågar kring gränserna mellan arbete och fritid som, även om det är ett extremfall, också gäller andra. I Sverige har människor fått sparken för vad de gjort på fritiden eller skrivit på Facebook. Forskarna i Antarktis bor på sin arbetsplats, och de kan inte gärna gå ut och ordna jellobrottning utomhus. Jag inbillar mig att det vore livsfarligt eller i alla fall jävligt kallt.

En anställd på Toys R Us i Florida beskrev lekandet på jobbet som en överlevnadsstrategi, han försökte underhålla sig själv och sina arbetskamrater för att över huvud taget stå ut med jobbet.

Under julhandeln hade butiken ett dockhus med Barbietema. Den butiksanställde klädde ut dockorna i märkliga kläder och försatte dem i tvivelaktiga situationer. En gång klädde han ut Ken till clown och band fast Barbie vid en balkong, därefter fick Ken en piska och en sado-masochistisk scen hade uppstått. En annan gång hade en Barbie fått ett ben avbitet av en hund. Mannen satte dit ett träben och sålde dockan som Pirate Barbie. Droppen blev när han klädde ut Ken i Barbies kläder och lade tillbaka honom i förpackningen. En flicka och hennes mamma köpte dockan och gick till tidningarna som förbluffades. Hade något gått fel i fabrikens tillverkningsprocess? Tillverkarna drog igång ett säkerhetsarbete för att komma fram till var felet hade uppstått. Sanning kom fram till slut och mannen förlorade jobbet.

Lätta upp arbetstiden med lek, men som med all annan subversiv verksamhet gäller grundregeln att inte åka fast!

Jalusi - Alain Robbe-Grillet

Publicerad under namnet Åverkan på en bok i Tidningen Kulturen.

Omslaget är skogsgrönt och har vissa skavanker, som förmodligen kommer från slitage. Bokens höjd är 185 mm, bredd 100 mm och tjockleken mäts till 15 mm. Om man slår upp boken syns en fuktskada längst ner på ryggens insida, den upphör på sid 122. I denna text ignoreras en del av bibliotekets anmärkningar.

Sidnummer och åverkan;
7: Vid fjärde stycket ett blyertskryss, även vid femte stycket ett liknande kryss, det senare krysset sammanfaller med en trolig kaffefläck.
11: Någon har, med blyerts, skrivit ”avund” och dragit ett streck vid andra stycket.
13: Någon har, med blyerts, skrivit ”avund” och dragit ett streck vid tredje stycket. Strecket är längre än det på sid 11, kanske dubbelt så långt.
14: Någon har, med blyerts, skrivit ”avund” och dragit ett streck vid dialogen. Man kan undra om denna någon inte känner till att ”Jalusi”, som är bokens titel, har en dubbel betydelse; både i form av avundsjuka, svartsjuka samt som beteckning för ett förhänge till fönster. Kände denna någon till det vore det kanske uppenbart att ”avund” skulle förekomma i boken.
15: Vid stycket längst upp står skrivet (med blyerts hädanefter om inget annat anges) ”Kritik”. Längre ner på samma sida, vid tredje stycket, står det ”konstigt”.
17: För fjärde gången står nu ”avund” antecknat … Längre ner på sidan står ”Försvarar A. förnekar avund”.
18: Ordet ”deskriptiv” och ett streck över två stycken.
19: Detta är inte acceptabelt, någon har nu, för femte gången, skrivit ”avund” och markerat tredje stycket. Man kan tycka att denna någon borde ha insett att avund är ett av bokens tema, kanske till och med det bärande temat.
20: ”avund och överdrivet deskriptivt” … samt klamrar för de två sista styckena och sidnumret är inringat.
21: Något som påminner om ett brännmärke överst till höger, det är tänkbart, rentav sannolikt, att ”någon” har rökt en cigarett och har tappat den under läsningen. ”skäl?” vid repliken: ”Jag tror nog ändå att jag ska ge mig av”, säger Franck.
23: Vid sidan av en längre miljöbeskrivning har någon skrivit ”Det skiter jag i!!”. Uppenbarligen börjar någon få nog av boken. Det finns ingen anledning att använda sig av två utropstecken i följd. Det är värre än att använda tre. Många svensklärare delar den uppfattningen. Sidnumret är inringat.
24: Någon har skrivit ”skit” högst upp på sidan. En förklaring kan vara att läsaren var trött efter sitt utbrott på sidan innan och har resignerat.
25: En ny karaktär, en inföding, kommer in i handlingen, det stycket är markerat med klammer och kommenterat med ett mycket stort utropstecken.
27: Klammer kring ett stycke om infödingen.
28: Högst upp till vänster står det ”Vet att det är morgon!”. Längre ner står ”Känner de varandra?” och det avslöjar att läsaren inte läst lappen som sitter inklistrad längst bak i boken. Klammer kring infödingen. Igen.
29: ”Vad gör hon!!”, vid första stycket. Observera: två utropstecken!! (sic!)
30: Vid dialogen står det ”Flört”.
31: ”GLOR”
32: Streck vid ett stycke. Texten ”ohyfsad”.
34: Inringat sidnummer. Någon har skrivit ”rasism” vid andra stycket.
36: Ett stycke om en ”neger” är markerat.
40: Det verkade en stund som om anmärkningen ”avund” inte skulle återkomma men här kommer den igen!
48: Någon har skrivit ”Att Någon i anslutning till beskrivningen av bananplantagets rader på s. 28 i mitt ex av den sv. utgåvan av Jalusi anmärkt” längst ner på sidan.
54: Ett stycke om infödingen på bron har markerats med ett streck.
56: Längst ner står skrivet ”att nån på sidan 26 i mitt exemplar av Jalusi, som helt upptas av en beskrivning av sin åsikt med bläck: inpräntat ilsket ”Det skiter jag i!”
57: Längst ner på sidan: ”t.s. 26 fogat en ilsken kommentar med bläck” samt (inringat med blyerts) ”infogat en kommentar med bläck:”
60: Orden ”är angelägen” är understrukna (det är Franck som är angelägen).
69: Längst ner på sidan, en smula till höger om mitten, finns ett förmodat tumavtryck, färgen antyder att tummen är fläckad av kaffe.
101: Någon har ritat en sovande hund i högermarginalen.
105: Ett misstänkt procenttecken.
Näst sista sidan: tolv stämplar. Den första 02.03.71 och den sista 92.02.10. Det är intressant att Malmö Stadsbibliotek under dessa drygt tjugo åren vänt ordningen på datumstämpeln.

----

Textens huvudperson bor på Malmö Stadsbibliotek. För den som läst denna essä eller recension och vill veta lite mer om boken eller författaren i fråga rekommenderar jag Kill Karaoke eller SvD.

BTJ recenserar

Bibliotekstjänst recenserar Världens Ende #2. Jag jobbade för övrigt två månader på BTJs tryckeri i Lund för en herrans massa år sedan med att lägga pappersbuntar på hög. En av mina arbetskamrater var en snubbe från Varan-TV. Nu vet ni det.

I Världens Ende #2 finns, förutom en hel massa andra godsaker, en essä med namnet Lek och leda, arbete och tristess som jag skrivit. Så småningom skall jag nog få tummen ur och lägga upp den här på bloggen också. Men spring och köp antologin eller låna den på närmsta bibliotek.

Recensionen:
"Världens ende (nr 2) är en antologi publicerad av den göteborgska gruppen med samma namn. Det är arbetarlitteratur det handlar om. Reflektioner som beskriver och tar tempen på samhället. Dikter, essäer, noveller, serier och texter jobbar tillsammans samtidigt som uttrycken ibland även går i kreativ klinch som gör att läsaren hajar till, stannar upp och funderar. Mycket är bra i den här antologin. Sticker ut gör Henrik Bromanders novell Mun och fot om konstnärsmecenaten som går långt i sin satsning på mun- och fotkonstnärer; Per Thörns dikt Betyder knackningen att man har besök och Hanna Peterssons serie Pigan som berättar om städbranschen. Petersson berättar även i text om sin tid i samma bransch. Som helhet slår Världens ende ett uppfriskande slag för samhället och människorna av i dag. Och man gör det bra."

Intressant? Klicka så får fler reda på det.

Läs även andra bloggares åsikter om världens ende, essä, recension,

Publicerade texter

Nu har jag gjort en ordentlig genomgång över de texter som blivit publicerade på papper (med ett undantag). Sidan hittar du här. Tanken är att det ska bli lite lättare att hitta på sidan. Men för att du inte ska behöva slita ut dig med att klicka lägger jag upp den i den här posten också ...

Galghumoristiskt i arbetarroman: recension av Viktor Algrens Bollkastaren, publicerad i Arbetaren Zenit.

Alla hjärtans dag: Novell publicerad i Tidningen Kulturen.

Krishantering: Prosalyrisk novell publicerad i Arbetaren Zenit.

When the crisis comes ... : essay/short story published in The Commune (the link is to a pdf)

Lek och leda, arbete och tristess: Essä publicerad i Världens Ende #2.

Kvastens första dag på jobbet: Novell publicerad i Arbetaren Zenit.

Det "svarta Malmö" blir syndabock: Krönika publicerad i Arbetaren.

Av kött och blod: Roman publicerad, som följetong i tio delar sommaren 2011, i Arbetaren.

Sedan sommaren 2010 har jag regelbundet skrivit krönikor till Arbetaren, först med temat arbetsliv men sedan februari 2012 om vad fan jag vill. En del av dem kan läsas under etiketten Krönika.

Nu går det för övrigt utmärkt följa och kommunicera med mig på twitter också.

Arbetarlitteratur - några tankar

Vad är arbetarlitteratur?

När jag själv började skriva skönlitterärt för snart två år sedan var min tanke att jag inte skulle skriva arbetarlitteratur – trots att jag hade jobbat som kock de senaste tio åren och till stor del tänkte placera handlingen i ett restaurangkök, med köksslavarnas kollektiv som huvudperson. Anledning var att jag kopplade ihop Arbetarlitteratur med ett grått, socialrealistiskt innehåll utan större fokus på handlingen, som snarare var beskrivande än berättande. ”Finns det med ett mord, så är det väl inte arbetarlitteratur”, tänkte jag. Och jag tänkte ha med ett mord, minst.

När jag senare började en skrivarutbildning läste mina kurskamrater en del av texten och resonerade därefter, utan minsta tvekan eller resonemang, om den som just arbetarlitteratur. Hur jag än hade tänkt var det tydligt hur de läste och uppfattade det skrivna. Läsandet satte dessutom igång en diskussion där folk berättade om sina arbeten och sin klassbakgrund: någon var statarbarn, någon annan jobbade inom hemtjänsten. Mottagandet förändrade min egen definition då jag insåg att det jag skrivit var litteratur som av läsaren kopplas samman med arbetarklassen. Det vore förmätet att låtsas att jag hade skrivit en kriminalroman om läsarna unisont och självsäkert ansåg sig ha läst en arbetarskildring.

Efterhand som jag läst fler arbetarförfattare, tagit del av föreläsningar och kurslitteratur såg jag även andra likheter. Jag hade uppfattat arbetarlitteraturen som en ganska snäv och stel form, men kom att inse att, åtminstone historiskt sett, dess företrädare utmanat rådande stilistiska och språkliga normer. Att både läsande och skrivandet inom arbetarrörelsen till stor del varit en kollektiv process var också intressant. Den tidiga arbetardiktningen var ofta skriven under pseudonym eller utan synlig författarnamn. Här vill jag dra en parallell till nutida bloggare som skriver om sina arbetsplatser. Mitt eget skrivande har präglats av att jag ofta undvikit tydliga huvudkaraktärer och istället försökt lyfta fram en mängd olika personer och på det sättet berätta ett kollektivets historia. Att se människor i förhållande till strukturer och låta deras handlingar och tyckande till stor del vara format av deras del och plats i relation till andra människor med lika mycket, mindre eller mer makt: en chef kanske inte är ond som en del av psykologiskt förklaring utan agerar som den gör med utgångspunkt i sina arbetsuppgifter och kravet på profit. Vidare att inte dölja, snarare omhulda, att man lånar från andra författare och inte, i första hand, sträva efter att uttrycka sig svårt och otillgängligt utan snarare lätt – på det stora hela en mer kollektiv inriktning än individualistiskt. Det är tillsammans vi är starka och kan förändra någonting, typ.

Min tidigare syn på arbetarlitteratur präglades också av en viss tvekan inför vissa storsäljare inom den sentida arbetarlitteraturen: jag tänker främst på Svinalängorna av Susanna Alakoski och Mig äger ingen av Åsa Linderborg – jag vill förtydliga att min tvekan inte har att göra med deras litterära kvalitéer (jag tycker mycket bra om bägge två) utan att jag, som mångårig kock och bagare, hade svårt att känna igen mig i dem och se det som arbetarlitteratur av den anledningen att jag tänkte mig att den formen av litteratur skulle vara skriven av arbetare ( i bemärkelsen människor med rätt ordentliga erfarenheter av arbetaryrken) och inte av relativt välutbildade och välavlönade människor som Alakoski och Linderborg. Det var tveklöst barndomsskildringar där huvudpersonerna hade det tufft, men jag såg det snarare som att de tillhörde en utslagen del av klassen som jag inte kände igen mig i. Jag har själv en trygg barndom utan alkoholism och till och med utlandsresor, gubevars!

Jag tyckte också det var ganska typiskt att det som lyftes fram inte var människor som faktiskt var arbetare som klassposition utan endast som klassbakgrund. Alltså inget om hur det är att arbeta utan om hur det är att växa upp med slitna och alkoholiserade föräldrar. Jag ville hellre läsa historier om gemenskap och solidaritet än missbruk och misär, men det sålde väl inte lika bra.

Så för att sammanfatta det här lite osammanhängande pladdret så har min syn på vad som är arbetarlitteratur förändrats från en uppfattning om en ganska stel, miserabel, deprimerande och socialrealistiskt litteratur, främst skriven av människor med arbetarklassbakgrund eller erfarenheter av arbetaryrken till en mer positiv syn på litteratur som tar upp erfarenheter eller har klassfokus som inte får utrymme i den ”vanliga” litteraturen och att det kanske smidigaste sättet att definiera arbetarlitteratur är att säga att det är det som betraktas som arbetarlitteratur av läsarna.

Dock: i ett mål som gällde obscenitet på film sade en domare i USA:s högsta domstol att han inte tänkte definiera pornografi men att han visste vad det var när han såg det. Det är lockande att använda en liknande definition när det gäller arbetarlitteratur – jag kan inte definiera det men känner igen det när jag ser det. Problemet med en sådan definition är dock att den är väldigt luddigt (om det är ett problem …). Jag menar att det som idag kanske inte betraktas som arbetarlitteratur kanske gör det om tjugo år, och som tidigare betraktades som arbetarlitteratur kanske inte gör det idag. Idag är (enligt min mening) arbetarrörelsen svag, vissa säger att den är död eller döende, och i det läget drar sig antagligen författare för att kalla sig arbetarförfattare, arbetare ser sig själva som medelklass och man har svårt att se ”klass” i litteraturen även när den finns där. Andra förklaringsmodeller är de dominerande i samhället. Innebär det att arbetarlitteraturen är död eller döende? Naturligtvis inte, även om arbetarrörelsen är på nedgång så existerar arbetarklassen och människor kommer skriva om klass så länge vi har ett klassamhälle.

Henrik Johansson

Världens Ende #2 - teaser och releaser

Lagom till Bokmässan, det vill säga 22-25/9, kommer Världens Ende #2 ut. Jag medverkar med en essä om lek och tristess. Här nedanför kommer de två första styckena som en liten teaser.

Antologin finns bland annat på Adlibris och Bokus.

Temat i det andra numret av text- och serieantologin Världens Ende är löst centrerat kring arbete i det senmoderna samhället. Läs om rut-avdragna pigor, drogmissbrukande oljesanerare, havererade Burger King-karriärer och mycket, mycket mer.

Medverkar gör: Martin Abrahamsson, Björn Ahlén, Henrik Bromander, Ekta, Lisa Ewald, Maja Hansen, Elin Hansson, Siska Humlesjö, Henrik Johansson, Louise Lange, Sandro Müntzing, Jon Mårtensson, Johannes Nilsson, Hanna Petersson, Salka Sandén, Per Ström och Johannes Torstensson.

Lek och leda, arbete och tristess
Av Henrik Johansson

Det arbete som jag idag minns som det allra tråkigaste var också mitt första jobb. Men tristessen skapades på sätt och vis i efterhand, för på McDonalds hade man ingen tid till leda under arbetstiden, snarare kom insikten om det monotona, livströtta arbetet efter att jag hade stämplat ut. Där det inte finns någon död tid blir det kanske mer uppenbart att man har bytt bort tid mot pengar och den tiden är för alltid förlorad. Någonstans mellan stekbord och fritös försvann tid, inte bara i presens utan även i futurum. Så trött var jag efter jobbet att den fria tiden bands av vila, så uttråkad av arbetsuppgifterna att arbetet inte bara var tråkigt när det utfördes, utan också i förhand och i efterskott. Men hur man får tiden att gå snabbare när den går långsamt?

I egentlig mening leker min son inte. Han använder ordet själv men jag tror vi menar olika saker. Leken är för honom ingen avskiljd handling som utförs, skild från ätande, bajsande eller läsande. Leken pågår hela tiden. Han tar med sig bilar och gosedjur in på toaletten eller till matbordet. Den utgör själva tillvaron. Tingen kan inte heller delas in i leksaker och icke-leksaker. Relationen till omvärlden blir till fullo präglad av lek, där varje vattenpöl är en fest, och av de tänkta leksakerna kan omslagspappret vara roligare än själva presenten. Jag och min son åkte förbi en grävskopa. Han påtalade att grävskopan var gul samt att den inte hade någon mun. De flesta av de grävmaskiner han hittills hade sett, i böcker och på film, hade munnar – det var normaltillståndet. Stackars den grävskopa som föds utan mun, ty den kan varken äta eller prata.


Läs även andra bloggares åsikter om världens ende, essä