Veckans krönika i Arbetaren:
Igår fick jag
besked om att tidskriften fikssion vill publicera en av mina dikter.
Det förvånade mig. De frågade efter mitt kontonummer för att
kunna skicka arvode. Det förvånade mig än mer. Jag hade inte
väntat mig att få betalt.
Vill man bli rik
skall man inte skriva skönlitteratur, vilket också betyder att det
är lättast att skriva skönlitteratur om man är rik. Under
bokmässan pratade jag med en del tidskrifter. En av dem betalar för
recensioner och artiklar men inte för noveller och dikter. Den här
tidningen, Arbetaren, ger noll kronor för tidigare publicerat
material och lite mer för opublicerat. Det är inget ovanligt. Men
så har det inte alltid varit.
Arbetarförfattaren
och Nobelpristagaren Eyvind Johnsson försörjde sig på att skriva
noveller till tidningar, det gav mer klirr än recensioner och
artiklar. Utan den möjligheten hade det kanske inte blivit några
romaner och inget författarskap. Det har alltså skett en
devalvering av skönlitteraturen.
Vad beror det på?
Ingen aning. Men det gör att det idag är svårare att kombinera
traditionellt arbete, familjeliv och skrivande. Pröva själv att
jobba heltid, vara småbarnsförälder och skriva när det finns tid
över. Jag hade aldrig klarat det. Och frågan är större än mellan
författare och redaktioner. Allt fler förlag vill att författaren
skall bidra till finansieringen till sin egen bok. De vill inte ta
den ekonomiska risken. Det här skapar en litteratur av de
välbeställda för de välbeställda.
Kan då inte
kulturtomtarna organisera sig fackligt och kräva mer betalt? Jo, och
det görs väl också. Många vill att staten ska skjuta till mer
pengar. Vore jag staten skulle jag inte ge mig pengar för att skriva
det jag skriver. Det vore idiotiskt. Staten skickade mig istället
till AF Kultur och det enda jobbet på anslagstavlan var som
Paradmedarbetare på Disneyland i Paris. Bonjour, yxskaft!
Jag tror inte på
politisk eller facklig kamp för just kulturarbetare. Jag tror inte
på kulturarbetare som en grupp med separata intressen.
Eller såhär: en
politisk och facklig kamp måste ta ett större grepp än gruppen
kulturarbetare. Vi behöver ett samhälle där det finns mer tid att
gå till biblioteket, att måla, att läsa, att skriva och gå på
konsert och spela musik och tusen andra saker. För att realisera det
behövs inte mer pengar till ”kulturen” – det behövs en
arbetstidsförkortning med bibehållen lön och det behövs ett
välfärdssamhälle där det inte kostar skjortan att bli sjuk
(vilket naturligtvis går utmärkt ihop med arbetstidsförkortning då
personalen idag sliter ut sig).
I slutändan vill
jag kunna ägna mig åt bakning på förmiddagen, matlagning på
eftermiddagen och skrivande på kvällen utan att för den sakens
skull vara varken bagare, kock eller författare.
P.s.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar