Fredag: bokbloggsjerka. Helgens fråga är:
Vilken genre önskar du att du kunde läsa men som du bara inte kan stå ut med?
Som titeln antyder har jag svårt för den jag-centrerade, självutlämnande litteraturen. Det är en fysiskt känsla. Det kryper i mig när författare fläker ut sig själv och sina närmaste. Jag försökte läsa Ann Heberlein och gav upp efter ett tag, jag önskar att jag kunde läsa Stig Larssons senaste för att se vad alla snackar om, men det funkar helt enkelt inte.
Delvis handlar det väl om att jag inte är fasligt intresserad av författare: det är texten som är det relevanta.
För att hoppa över till ett angränsande ämne så drar jag mig för att skriva fantasy. Litteraturdiskussioner som den här blir jag tokig över (hämtad från Flashback):
Användaren "Snuttepuff" skriver att Tolkiens största blunder var "...att man inte flög örn till domedagsberget...
Men det skulle ju gjort böckerna en smula kortare, så det var kanske planerat".
Det var det hele, läs gärna Crister Enanders utmärkta artikel om självutlämnande litteratur: Jagutlämnarna.
"Ett skrik hörs genom dessa böcker. Ett på många sätt
vämjeligt och frånstötande skrik: ”Se på mig! Se vad jag gjort! Kom
närmare! Titta på mig!” Narcissismen är närmast total. Det rör sig inte
längre om bekännelser eller självrannsakan. Det är en sorts ohöljd och
snudd på autoerotisk jagpornografi. Många av dem vältrar sig i sina
sårade egon, sina marterande erfarenheter, sin ondska och förmåga till
självförbrännelse."
kan nog hålla med om att för självutlämnande böcker inte är så lockande läsning.
SvaraRaderaHm, jag kom inte ens att tänka på dom där självutlämnande böckerna. Det är inte många jag har läst av dem, faktiskt.
SvaraRaderaJa, det kanske är den typen av biografier som inte tilltalar mig...
SvaraRaderaJa, Knausgårds mastodontverk måste väl gå under den kategorin och det var verkligen något jag inte klarade av.
SvaraRaderaSjälvutlämnade är bra betäckning för vad jag också menade i mitt svar.
SvaraRaderaSjälvutlämnande kan vara svårt, det måste göras med viss finess. Jag läste Heberlein bok och tyckte att den var intressant och klart läsvärd, om än smärtsam.
SvaraRaderajag tycker det beror på helt hur det görs.I den feministiska traditionen där devisen "det personliga är politiskt" är det en viktig del av befrielsekampen att knuta ihop den egna erfarenheten med samhället. Agneta Klingspors "inte skära bara rispa var en sån bok t ex. Nu har det blivit en kommersiell industri med de självutlämnanade böckerna och i dagens integritetslösa klimat kan det bli påfrestande. Men som sagt det handlar hur det görs och om syftet. Ann Heberlein koketterar ju mest med sin sjukdom i sin "jag vill inte dö bara inte leva" och verkar ha som syfte att samla pluspoäng med att hon som är så framgångsrik har det sååå svårt. Cecilia Persson bok "sveda" däremot om sin uppväxt och sin mammas pyskiska sjukdom är en väldigt stark och fin skildring som känns väldigt relevant!
SvaraRaderaHåller med. Jag tycker också det är märkligt hur många som faller för den koketterande stilen.
Radera