Post scriptum: Frank W Lorenzen

Jag läser Bodil Malmstens Så gör jag och hon citerar Goethe: Man märker ansträngningen och blir beklämd.

Det är ett bra citat. Talande. Det är min åsikt tills jag läser den malmstenska omskrivningen: Märker man mödan är det inte litteratur.

Hon inleder meningen med tre ord som börjar på samma bokstav. Anfäkta och anamma! Ansträngd allitteration!

Beroende på intresse, läsvana, om man själv skriver och en del andra saker så är man förr eller senare dömd att märka ansträngningen. Man ser knepen. Där man inte märker dem är det kanske för att det är den lika konstruerade journalistprosan som slinker ner lika lätt som vatten. Återstår tre val: att blunda, att leva i ständig beklämdhet eller uppskatta ansträngningen.

Är förresten inte frånvaron av ansträngning mer beklämmande?

Vad är nackdelen med att ansträngningen märks? Det bryter illusionen. Det är inte trovärdigt. Så är det verkligen, och det är ett problem om man vill bli insugen i en prosavärld. Om man intresserar sig för stilen, metafiktionen, för leken med orden och gränsen mellan fakta och fiktion, då är det inget problem.

Att bryta illusionen är lätt. Jag anar att läsande och skrivande är ett djupt onaturlig tillstånd för människan.

Här hade det varit passande att skriva någon om samtidsprosans misär men det finns annat att skriva om. I läsandet är det få saker som roar mig så mycket som den bastardgenren som finns mellan fakta och fiktion. Jorge Luis Borges skrev om Pierre Menard, som skrev Don Quixote på nytt, Georges Perec skrev en akademisk text om hur sopraner reagerar på tomatkastning, Pär Thörn gör stor litteratur av inventeringar. Om Frank W Lorenzens förra text på svenska skrev jag att den "har gett mig en oemotståndlig lust att skriva osaklig sakprosa."

Tjusigt värre!

Post scriptum av Frank W Lorenzen, utgiven av Trombone förlag, är en en text som anstränger sig.

Det är årets första riktigt soliga vårdag när jag sätter mig för att skriva. Vid huset mittemot står en grupp svartklädda män utanför en port. När jag tittar närmare på gruppen ser jag att det bara är två personer. Jag misstog de klara svarta skuggorna mot det ljusa teglet för två män till.

Post scriptum består av en novell, Under namnet, tre "meningar" (ännu kortare kortprosa med än mindre dramaturgi: snarare betraktelser) och ett efterord av Jonas Rasmussen, som också översatt från danska.

Under namnet börjar som en tredje-personsnovell men byter snabbt till andra-person då huvudpersonen, en till det yttre tämligen ordinär medelålders man, talar till sin publik. Duet anar någon i spegeln bakom sig, han är förföljd av sig själv.

Vad som följer är huvudpersonens jakt på en undflyende person som han inte vet vem det är eller varför han jagar.

Novellen är svårsmält på ett intrikat sätt. Jag sugs in i texten i ena stycket för att spottas ut i nästa. Det står mer om frånvaro än om närvaro.

"Efter bara tre kvarter i en riktning som inte alls känns slumpvis, genom en stad som inte låtsas låta känna igen sig, ser du dig omkring efter någonting som inte visar sig vara ett café. På de få stolar där ingen sitter, hänger antingen en tröja eller en väska över ryggstödet, för att markera att de är upptagna."

Främlingar kommer fram och säger märkliga saker, Ynglingen ser ut att ha åldrats. Någon säger något till duet, tror han, egentligen läste de bara högt från ett papper. Lorenzen skapar en osäker läsning, vilket tidvis är påfrestande, men också ger en hunger efter mer. Jag uppskattar speciellt bildspråket med hänvisningen till havet: huvudperson är på land och går i medlut, för att ta ett exempel. Tidvis är dialogen uppställd som i ett drama, tempus förändras utan att jag förstår riktigt varför. Mannen som huvudpersonen letar efter heter Jon W Hartmann och en liten pojke heter Jonas. Jag kommer att tänka på Milo i Pusher: Franke, du fuckar meg!

I början av novellen såg huvudpersonen i sin spegel, senare dyker Hans Schpegel upp ... Det finns en finstämd humor i texten. Men det är framförallt en bråkig, bastardtext som får en att fråga vad man egentligen har läst, varför det är skrivet och i vilken mån historien skrivs av läsaren och lever vidare i densamma. Slutet knyter ihop texten, på ett sätt som så här i efterhand känns självklart, trots det missade jag det med hästlängder.

Men framförallt lämnar slutet en mycket angenäm känsla efter sig. Vilket är imponerande för något som tidvis kändes svårsmält, eller kanske är det tvärtom. Att nöje ibland kräver ansträngning och möda, både av läsare och skrivare.

Post scriptum går att köpa på Bokus men är billigare direkt från förlaget. Enligt Bokus har de kunder som köpt den också köpt samtliga Fifty shades-böcker.