Krönika i Arbetaren.
När jag sätter mig för att skriva det här så tänker jag på en glädjestrålande sextonåring och en nittonåring med tårar i ögonen. Bägge var timmisar och ett nyskrivet schema var orsaken.
”Vet du var det är för skillnad mellan en sextonåring och en servitris?”, frågade en av restaurangens trotjänare mig. Jag visste inte. Hon pekade på kollektivavtalets lönetabeller och svarade samtidigt – ”Femtio spänn i timmen!”.
Även för den, mig själv inräknad, som knappt orkat hålla koll på allt valfläsk har man svårligen kunnat undvika att märka att ”ungdomsarbetslösheten” varit en av valets frågor. Förslagen för att få ut ungdomar i arbete har varit många; centern har föreslagit sänkta ingångslöner och att försvaga LAS, sossarna har kontrat med slopad arbetsgivaravgift för de företag som anställer lammkött. Gemensamt för alla de här förslagen är att de, på olika sätt, ger företag konkurrensfördelar – det ska löna sig att anställa ungt. Och naturligtvis kommer det fungera, det är jag övertygad om. Gör man det billigare och smidigare att anställa en viss kategori arbetskraft kommer företagen göra det. Vad är då problemet? För den uppmärksamme läsaren förstår säkert att jag inte är övermåttan entusiastisk.
Problemet är att man inte kan plocka ut ett skikt ur arbetarklassen och lösa någonting utan att det påverkar hela klassen. ”Ungdomsarbetslösheten” är inget problem som är unikt för ungdomar. Lägre ingångslöner för unga kommer sätta mer press även på de som är äldre, försämringar av LAS kommer drabba klassen som helhet.
För att anknyta till krönikans början så är ingångslönen inom hotell och restaurang för en sextonåring 67.30 kronor i timmen. För en yrkesskolad arbetare med 6 års erfarenhet är den 50 kronor mer. Ett litet räkneexempel säger att man för fyra erfarna servitriser får sju sextonåringar. För att använda Gudfaderns ord så är det ”ett erbjudande man inte kan tacka nej till”, nog så passande när det pratas om maffiametoder på arbetsmarknaden.
Med lägre ungdomslöner får fler unga jobb. Där jag jobbade gjorde man sig kontinuerligt av med folk som jobbat några år och ersatte dem med yngre (eller med folk som hade olika former av lönebidrag). Ett par av de äldsta fick vara kvar och i praktiken utföra en köks- eller hovmästares jobb till samma lön som en kock eller servitris. Så har dagens ”arbetarpartier”, till höger och vänster, hjälpts åt med att försämra och splittra för arbetarklassen som helhet, med ungdomsarbetslösheten som argument.
Henrik Johansson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar