Under de senaste arton månaderna har mitt standardsvar varit att jag ”sitter hemma och skriver” de gånger folk har undrat vad jag sysslar med. Och det gör jag verkligen också. Jag har skrivit en bok och är på väg mot en andra, något dussin krönikor har det blivit, ett par noveller, ett fåtal dikter och någon essä. En del av det är publicerat och det kan jag till och med peka på och säga: det där har jag skrivit.
Men en stor del av det jag gör, som hänger ihop med skrivandet, syns inte på samma sätt. Nämligen läsandet. På en höft blir det en bok i veckan. Jag berättar sällan för någon vad jag läser och diskuterar det än mindre med andra. En del noveller blir det också, mest Tjechov men den senaste jag läste var en suverän pryl av Jonas Hassen Khemiri (utgiven på Novellix som har börjat ge ut små praktiska noveller som de visst tänker sälja på Pressbyrån). Jag läser också en massa i skolan (Författarskolan samt en distanskurs i arbetarlitteratur), nu till helgen blir det till att plöja igenom knappt tio fantasy och sci-fi-noveller som mina kursare har skrivit. För detta mesta läser jag vanlig jävla prosa: en hel del arbetarlitteratur, Dostojevskij, Virginia Woolf, Thomas Bernhard och annat smått och gott. Jag hade i och med den här posten tänkt dela med mig lite mer av mitt läsande.
Och för första gången i mitt liv har jag börjat läsa poesi på allvar. Jungfrulig mark. Jag läser ofta lite väl snabbt, men då de flesta diktsamlingar är så korta läser jag dem ofta två gånger, med någon veckas mellanrum. Även bland poesin har det blivit en del arbetarlitteratur, t ex Jenny Wrangborg och Erik Pousette, men även Ezra Pound och Petrarca.
Den senaste samlingen jag läste var Stig Sjödins Sotfragment (Lindelöws), och den var på sätt och vis … drabbande. Jag har svårt att hitta ord. Tung, personlig och så jävla bra.
Orden och meningarna är ofta långa. Ibland är det ”vi”, ibland ”jag”, och ibland är maskinerna, ugnen, arbetsplatsen i första rummet. Det går inte att skilja ut diktaren från arbetsplatsen, och därmed också relationen till produktionen, arbetskamraterna, cheferna. Och för mig blir det också en identifikation – en likhet i stilgrepp och bildspråk som bryggar över skillnader i bransch och år. Jag har suttit och plitat ner rader om hur konvektionsugnar spytt ut sig ånga, ovetandes om att Sjödin har skrivit om hur valsarna kvidande gråtit sig till sömns.
Jag läste nyligen vad Raymond Carver skrivit om författandets konst, och han talar bland annat om ett precist språk. Och det har Stig Sjödin – inget känns överflödigt. Vilket ger en kompakt tyngd, en nästan metallisk känsla i hans dikter.
Nog från mig, här kommer två dikter av Stig Sjödin:
Motsträvigt och med hjärtat fullt av trots
erkänner jag detta;
det var inte sotet, dammet, smutsen
inte heller hemgången med musklerna
skälvande i kramp och ögat urgröpt
av nätters vaka,
inte heller valkarna,
som var förnedring.
Nej, det var den osynliga nåden
Att få slita ut sig,
den stora favören att få välja,
där val ej fanns.
Schartauanen
Med sina oformliga händer
hade han lyft västkustens, fädernas
oblidkelige gud till boningen i norr
och smitt honom ett fäste.
Han förrättade egen gudstjänst
och gjorde lördagskvällen till en
brinnande förberedelse och bot
för synder han inte begått. Han gav sin hustru ett ansikte
som ett begravningsfölje och en röst
som doppats i aska och han tillförde bruket
tre krymplingar, söner som aldrig lekt,
och som aldrig orkade slå sig igenom
sin pansrade barndom.
Stig Sjödin Sällskapet
Läs även andra bloggares åsikter om läsande, recension, arbetarlitteratur,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar