Leon
Larsson
Vi
mala, vi mala …
Vi
mala, vi mala … publicerades i diktsamlingen Ur djupet
(1906), författad av Leon Larsson. Larsson var en av den tidens
viktigaste arbetardiktare (och därmed en av tidens största diktare
över huvud taget, med upplagor på över 10 000 exemplar), han kom
från Uppland och hade bland annat varit järnarbetare innan han
satsade på att bli författare.
Vi
mala, vi mala … innehåller flera typiska drag för dåtidens
arbetarlitterära offentlighet: det är relativt kort dikt vilket gör
att den har ett format som lämpar sig väl för att återpublicera i
rörelsens tidningar; många arbetare hade varken tid eller
ekonomiska möjligheter att läsa romaner. Vidare är den skriven på
bunden vers vilket gör att den lämpar sig väl till kollektiv
högläsning vid demonstrationer eller möten; rim är generellt
lättare att komma ihåg och recitera än fri vers. Till det kan man
också räkna det propagandistiska innehållet och att den är
skriven i vi-perspektiv. På det stora hela kan jag gott tänka mig
att Larsson framför sig har sett möjligheten att dikten ska
proklameras kollektivt på möten och sammankomster. Det intrycket
förstärks också av diktens regelbundna uppbyggnad (både i form av
rim och återkommande ord) och den dramaturgiskt korrekta
avslutningen med ett hoppingivande revolutionshot.
Ett
annat tidstypiskt drag är hänvisningen till andra verk som är
kända av det stora folkflertalet, syftet med det är dels att
omtolka verkligheten genom litteraturens ögon och dels att det skall
vara lättare att bli förstådd. Enligt Furuland inspirerades
Larsson av Viktor Rydbergs Den nya Grottesången (som i sin
tur har tolkat Grottesången ur poetiska Eddan). För att
lättare förstå sig på Larssons verk ska jag säga några ord om
förlagorna:
Grottesången
är en arbetssång (bara en sådan sak … ) som två jättinor
sjunger när de mal i Grottekvarnen, en magisk kvarn som tillverkar
vad man önskar. Kvarnens ägare, kung Frode, grips av girighet och
tvingar dem slita ont för att han skall få mer guld, men då han
inte låter dem vila mal de fram krig istället.
Girigheten
blir Frodes död, precis som i Larssons dikt störtas härskaren till
slut.
Det
kan vara av intresse att veta att intertextualiteten har gått framåt
i tiden också. Dan Andersson skrev en dikt vid namn Benkvarnen
som publicerades i Kolvaktarens visor (1915); den är dock mer
positiv och handlar om naturens kretslopp. Folke Fridell tog upp upp
stafettpinnen 1945 med romanen Tack för mig, Grottekvarn.
Vi
mala, vi mala i glödande hat
i
timmar, i dagar och nätter,
ty
guldet vi mala åt krämarnas stat,
åt
solens och livsglädjens ätter.
Bildspråket
är symboliskt, jordnära och enkelt – jag föreställer mig att
Larssons tänkte läsare inte hade några problem med det – guldet
står för rikedom för de rika, för fattigdom åt de fattiga. Den
styrande klassen beskrivs som boende i slott och borgar, de har
livsglädje och solen skiner på dem. De fattiga går klädda i
trasor (vilket många förmodligen också gjorde), arbetet leder inte
till rikedom utan befäster deras förtvivlade klassposition, de
lever i gråhet och dy. Arbetet beskrivs som sorgligt, utförs i pina
och plåga.
Vi
mala, vi mala … kan tveklöst betraktas som arbetarlitteratur.
Visserligen publicerades den inte anonymt i en av rörelsens
tidningar, men då Larsson var känd som en arbetarförfattare och
publicerades på arbetarrörelsens förlag kopplade läsaren säkert
ihop honom med nämnda rörelse. Man visste att Larsson själv var
arbetare och skrev för rörelsen. Läsare (och lyssnare) från
arbetarklassen kände förmodligen väl igen sig i diktens tema
(klasskampen, det tröstlösa arbetet, armodet), dess form
(vi-perspektiv, dikt, bunden vers, propagandistisk) och bildspråk
(grottekvarnen, guldet, arbetets pina och plåga).
Speciellt
vi-perspektiv visar att Larsson identifierar sig med det arbetande
folket och förväntar sig att de identifierar sig med honom. Det
finns inget diktar-jag i dikten utan det är ett kollektiv som
uttalar sig, ”vi” mal dessutom till konungen, krämarnas, åt
borgar och slott.
Allt
som allt kan man tryggt säga att det var litteratur av en arbetare,
för och om andra arbetare.
Jag
föreställer mig att Larsson också såg dikten som skolande, och
även om han inte gjorde det fungerade den så i praktiken.
Bildspråket har en historisk prägel:
Vi
mala, vi mala i tärande sorg
åt
tusende glädje och lycka.,
Vi
mala, vi mala till konungens borg
de
skatter, som salarna smycka.
På
det sätter binder den samman tidigare generationers arbete och
klasskamp med den samtida, visar på klassamhällets kontinuitet.
En
annan aspekt av diktens lärande syfte är att den, på sitt sätt,
förklarar arbetsvärdeläran (den korta förklaringen får bli att
arbete skapar allt värde), att det är arbetarklassen som skapar
allt värde i samhället och (underförstått) till slut ska skapa
ett rättvist samhälle.
Det
gråter och klagar när guldkvarnen går,
det
skriar när guldfloden klingar,
ty
armodet endast med trasor och sår
det
gyllene guldet oss bringar.
Som
synes ovan blir de som arbetar i guldkvarnen inte rikare av allt sitt
slit, tvärtom, de bryts ner och förblöder. Arbetet skapar värde,
guld, men får inget tillbaka. Larsson använder bildspråket och
dikten som en allegorisk berättelse över dåtiden och sin samtid
men ser, i slutraderna, en sol skymta i öster:
Vi
bida i öster det flammande sken,
när
uppbrottets stormtimma randas.
Det
är möjligt att han helt enkelt syftar på solens uppgång som en ny
gryning över ett klasslöst samhälle, men jag tänker mig att det
också är möjligt att han faktiskt tänker på den ryska revolution
1905 (dikten publicerade 1906), då arbetare, bönder och soldater
skakade om tsarväldet i ett uppror som sträckte sig från den
blodiga söndagen 22:e januari till december samma år.
Källor:
Arbetets
ansikten, Lars Furuland
Arbetarlitteratur,
Magnus Nilsson
Poetiska
Eddan
Kolvaktarens
visor, Dan Andersson
Tack
för mig, grottekvarn, Folke Fridell
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar