Dikt: Måns Lilja från Kalvsvik

I senaste numret av Föreningen Arbetarskrivares medlemsblad publicerades en av mina dikter. Den finns att läsa här nedan:

Måns Lilja från Kalvsvik

Så varför måste jag gräva upp Måns Liljas lik?

Ligger inte hans multnande rester bättre i Finlands mull?

Så varför förbittras jag av en död kungs krig?

Ligger inte de döda bättre i frid?

Det gnager i mig. Där har du svaret.

Det gnager i mig att jag är Liljas kött och blod.

Det gnager att svenska soldater kämpar i Afghanistan när min släkting dog i gustavianska kriget samma år som franska revolutionen istället för att storma Stockholms bastilj stupar Lilja av rysk kula, bajonett eller något annan patriotiskt.

Det förbannade klasshatet drar näring från historiens indelta smålänning och

familjen han lämnade bakom sig.

Vore det inte bättre att se framåt istället?

Det lättar.

Det lättar att ge den namnlösa soldaten namn.

Jag gräver upp hans lik och säger:

Måns Lilja från Kalvsvik.

I övrigt har SkAlla kärlekstema just nu. Kika in för dagliga dikter.