Att laga mat till anorektiker

Senaste krönikan i Arbetaren:

LO slår ett slag i luften

Åtta av tio svenskar är emot att kapitalister skall kunna tjäna pengar på vård och omsorg. Pressade av den opinionen har LO delat ut ett mäktigt slag i luften: kommuner och landsting styrda av högern eller högersossar ska kunna strunta i det. Mitt tillägg till debatten får i dag bli att dela med mig av mina erfarenheter.
Mitt första jobb som nyutbildad specialkock var att laga mat till patienter med ätstörningar: anorektiker och bulimiker. Kokerskan jag vikarierade för förklarade att jag inte fick ta kritiken personligt, och att vissa rätter var svårare än andra. Min oxbringa med pepparrotssås är nog än i dag den minst populära rätt jag någonsin lagat. Hade det varit i dag hade min arbetsgivare, med nyspråk, kallats ”välfärds­bolag”. På den tiden var det helt enkelt ett privat företag som hade vunnit upphandlingen. Och som alla vet vinner man upphandlingar inom vård och omsorg genom att erbjuda mest för minst pengar. Hur det går ihop är det än i dag ingen som vet. Fast går ihop gör det ju, för ägarna i alla fall.

Arbetet var inte speciellt svårt. Det var ungefär 15 patienter, samtliga tjejer, som var där på dagtid och under den tiden skulle de ha frukost, två mellanmål och lunch. Som professionell kock är det ganska få att laga mat till, vilket var bra: då hade jag mer tid att få maten att se snygg ut och bli god. Det var snygga kontorslokaler som var centralt belägna. Vilket betyder att det inte egentligen var en bra lokal att laga mat i. Torrförrådet låg i källaren. Det var det enda jobb jag haft där man skämtade om kognitiv beteendeterapi på firmafesterna.
Allting flöt på. Jag lagade mat och tjejerna fick förtroende för mig efterhand. Ingen mer oxbringa. Till slut blev det dags för ny upphandling. Den förlorade man. Konsekvenserna för patienterna blev att de skulle till nya lokaler i en ny stad, få nya terapeuter, nya rutiner och nya arbetsmetoder. Jag sökte jobbet som kock där också, men ville inte att en del av min arbetstid skulle gå till pedagogisk matlagning. Jag har ingen pedagogisk utbildning och var ärligt talat inte speciellt sugen på att laga mat tillsammans med patienterna med ätstörningar.

Det jobbet är min enda erfarenhet av att jobba i en upphandlad verksamhet, och folk brukar ha mycket frågor när jag berättar om att jag lagat mat till anorektiker och bulimiker. Kvar från jobbet har jag en massa historier och vetskapen om hur jävla dumt det är med privatiserad vård. Det innebär sämre förhållanden för de anställda, ett osäkrare jobb. Och för en patient med skört psyke kan det betyda att hela deras tillvaro slits sönder. Det finns en anledning till att åtta av tio svenskar är emot vinster inom vård och omsorg.