I mitt svar fokuserar
jag på skrivandet. Hur skriva om arbete och klass?
För mig är inte det centrala vilket ämne eller vilken genre jag skriver i: det kan vara fantasy eller realism eller dikt eller whatever. Det viktiga är att människorna inte är ensamma öar som seglar runt i ett hav, utan att de existerar i relation till andra, till samhället. Det personliga är politiskt. Det vill säga att de problem mina olika karaktärer har ofta är kopplat till deras position i samhället (vilket inte bara är beroende av klass).
För mig är inte det centrala vilket ämne eller vilken genre jag skriver i: det kan vara fantasy eller realism eller dikt eller whatever. Det viktiga är att människorna inte är ensamma öar som seglar runt i ett hav, utan att de existerar i relation till andra, till samhället. Det personliga är politiskt. Det vill säga att de problem mina olika karaktärer har ofta är kopplat till deras position i samhället (vilket inte bara är beroende av klass).
Vad är klass?
Här är en gammal
definition, men jag ska gå in mer detaljerat på de olika delarna:
”Klasser
är stora grupper av människor som skiljer sig från varandra pga
vilka platser de har i produktionen, deras förhållande till
produktionsmedlen, deras roll i arbetets organiserande, och (som en
konsekvens av detta) hur stor del av samhällets rikedom de får och
hur de får det.”
Jag
skriver mest skönlitteratur och är inget vidare på att förklara
det här på annat sätt, så svaret får också bli hur jag skriver
om klass och arbete. Jag använder mina egna texter som exempel. Här
är en grundläggande klassindelning i skönlitterär form. Det är
inledningen till en text ur min kommande bok:
”Jag var hungrig
och gick till handlaren.
Jag sa: Ge mig bröd.
Handlaren gav mig
bröd.
Handlaren sa: Ge mig
pengar.
Jag sa: Varför?
Handlaren sa: Fråga
inte varför, bara ge mig pengar.
Jag sa: Jag har inga
pengar.
Handlaren sa: Gå
till banken.
Jag gick till
banken.
Jag sa: Ge mig
pengar.
Banken sa: Varför?
Jag sa: Så jag kan
köpa bröd.
Banken sa: Du får
ta ett lån.
Och banken gav mig
pengar.
Jag var hungrig och
gick till handlaren.
Jag sa: Ge mig bröd.
Han gav mig bröd.
Han sa: Ge mig
pengar.
Och jag gav honom
pengar.
Banken kom till mig
och sa: Ge mig pengar.
Jag sa: Varför?
Banken sa: Fråga
inte varför, bara ge mig pengar.
Jag sa: Jag har inga
pengar.
Banken
sa: Skaffa ett arbete.”
Textens
jag är arbetarklass (eller kanske rent av arbetarklassEN). Hen har
ingen butik och inga pengar. För att få pengar (för att överleva)
måste hen arbeta.
Handlaren
är mellanskikt/medelklassen. Är tvungen att arbeta, men äger sin
egen butik, organiserar arbetet själv, det är dock tydligt att det
är banken som bestämmer i slutändan.
Banken
är egentligen ingen person. Snarare överklassen som helhet eller
kapitalismen.
Jaget
lånar pengar. Istället för att först arbeta ihop pengar och sedan
äta bröd måste jaget låna. ”Säkerheten” för lånet är
jagets arbetskraft. Hen betalar alltså brödet med sitt framtida
arbete, sina framtida inkomster (vilket t ex väldigt många
studenter gör).
För
att sammanfatta jaget med definitionen där uppe: jaget äger inte
produktionsmedlen, organiserar inte arbetet, kommer i framtiden
sannolikt inte varken äga eller bestämma något heller, delen i
samhällets rikedom är liten.
Platsen
i produktionen är inte ”bara” en fråga om klass. Den som inte
har arbetstillstånd är förpassad utanför den vita, legala
arbetsmarknaden. Det är inte enbart en fråga om medborgarskap utan
också en klassposition.
När
jag säger ”skriv om arbete” så räknar jag ”arbete” som det
folk gör på dagarna. Förskolan är mina barns arbete, mitt är
idag att skriva, tidigare var det restaurangjobb och bageri. Arbeta
är det vi gör för att överleva, och det går att räkna in
hushållsarbete här också, men själv skriver jag mest om arbetet
utanför hemmet.
Här är
dock ett exempel där hemmet även är arbetsplatsen. En dikt, Moder
känd, som tar sin utgångspunkt i kvinnor ur min släkthistoria.
Ur
Moder känd
”Pigan Gustava
Johansdotter 1835-02-03.
Den obevekliga,
återkommande mjölkningen, juvret strängt
som senare
fabriksvisslan i Vänersborgs skofabrik.
Husbondens kor
kallar kvart över fyra på morgonen:
den vita piskan.
Ingenting
ägde man.”
Pigan
Gustava måste gå upp kvart över fyra på morgonen för att mjölka.
Men
den vita piskan, som Ivar Lo döpte mjölkningen till, är inte bara
Gustavas problem, det är något hon delar med andra pigor (och
bönder utan ”anställda”, men jag skiter i dem nu). Hon måste
inte gå upp för att hon är Gustava, utan för att hon är piga.
Hon äger inte produktionsmedlen (korna), hon organiserar inte
arbetet (hon utför det), hennes plats i produktionen är längst ner
(hon kan bara välja mellan att lyda och dra), hennes del av vinsten
är liten, och förmodligen får hon den mest i form av boende och
mat. Hennes vardag och morgon är bestämd av två saker: att hon är
kvinna och att hon är arbetarklass. Diktens ”Ingenting ägde man”,
syftar på fysiska ägodelar, produktionsmedel och bostad, men hon
har sin arbetskraft och det är den hon säljer varje morgon. Hennes
barnbarnsbarn kommer senare jobba på Vänersborgs skofabrik. Det är
därför den är med i dikten, men det är en annan historia (delvis:
arbetare ärver arbetet, kapitalister ärver kapital).
Gustavas
problem med mjölkningen är inte hennes individuella problem, och
även om en klassresa hade tagit henne ur situationen hade det inte
förändrat något för hennes medsystrar.
För
min del gör köns- och klassperspektivet stor skillnad här. Jag tar
bort det för att se vad som händer:
”Den
obevekliga, återkommande mjölkningen,
juvret
strängt.
Korna kallar kvart
över fyra på morgonen:
den
vita piskan.”
Här är
arbetet fortfarande hårt, men vad som saknas är vem som utför det,
hur arbetet är organiserat, och, kanske ännu viktigare, vem som
tjänar på slitet.
Det
kanske verkar egofixerat att analysera mina egna texter, men med dem
känner jag att jag kan tolka dem hur vulgärmarxistiskt jag vill
utan att göra någon annan sur.
Fråga
gärna om något är oklart, eller spåna gärna vidare.
akademiker i litteraturen: http://hannelesbibliotek.blogspot.se/2015/01/jobba-jobba-jobba.html
SvaraRadera