Mitt varumärke är en katastrof

”I mitt fall är det jag själv som är mitt varumärke.”

Orden är Emelie Schepps. Jag känner ett fysiskt obehag av dem. De sätter sig i magen. Inte så mycket för att jag tycker synd om henne. Snarare över sakernas tillstånd. Jag vill argumentera emot, men egentligen har hon väl rätt. På sätt och vis. En bok är en vara. Som då säljs på sitt varumärke: författaren. Eller? Jag vet inte. Kanske är det berättelsen som är varumärket, språket, ämnet, eller vad som är just den bokens starkaste kort. Jag vill ändå att de ska separeras: människor är människor, varumärken är varumärken. Samtidigt har jag inget problem med att säga att min arbetskraft är en vara. Men arbetet säljer man inte hela dagen. Jag tänker på Breivik. Hur han raderade alla fula bilder på sig själv och tog sina varumärkesporträtt klädd i sin hemsnickrade uniform. Han visste hur han ville framstå.

”Varumärket kan skadas om den man möter ger ett dåligt intryck, klär sig fel, eller inte alls är tillmötesgående.”

Måste jag sluta använda min urtvättade ”Satan anländer i Moskva”-t-shirt?

Kanske beror obehaget på mig själv: jag vet att framgång föder framgång. Säljer man många böcker kommer lätt fortsätta sälja många böcker: och då ska man vårda sitt varumärke. Inte lägga ut fula bilder, tänka på vad man säger, le mot kameran, skaka hand och dricka vin med rätt personer. Författaren som lever och andas framgång. Jag har ju sett alla författarporträtt med storleende vinnare. Och även om skriva är det jag helst av allt vill göra har jag svårt att förmå mig till att skönmåla. Ett varumärke som skulle gynna mig skulle med resonemanget, jag är mitt varumärke, innebära en livslögn. Samma sak gäller tusentals andra frilansare och ensamföretagare. Men livslögnen lockar. Jag har enskild firma och har beställt ett kontokort. Jag kan vifta med kortet och säga: ”Jag tar det på firman!” Tanken är lockande och jag skäms över lockelsen. Kortviftande skulle nämligen ge intrycket av att mitt skrivande är en stor ekonomisk framgång. Vilket är fel. Jag tjänade mer pengar både som bagare och som kock. Jag kan naturligtvis säga att ”jag är inte mitt varumärke”, men vi bestämmer inte själva våra roller i det här samhället. Det är bara en liberal myt.

Längre in i intervjun inser jag att mitt varumärke är en katastrof, vilket helt logiskt betyder att jag är en katastrof. Den första boken var en roman med ett visst stuk, den andra kommer snart och är helt annorlunda: noveller istället för roman, ingen koppling mellan omslagen, två olika förlag.

Vad ska jag göra åt det? Jag tar en kopp kaffe till och funderar. Den finns ändå något djupt behagligt med att skjuta sig i foten. Jag trivs inte i en värld där människor är varumärken, och det är jag inte ensam om. Det kanske kan bli något: de missanpassades gemenskap.

Det här var min senaste krönika i Arbetaren.