Vid min sida, på bussen mellan Malmö och Lund, sitter en kvinna som jag misstänker är ifrån östasien, möjligtvis den koreanska halvön, fast jag gissar egentligen bara, hon skulle lika gärna kunna vara från Kina eller Japan. Det är bara det att den första asiatiska flickan jag lärde känna, Ann, var adopterad från Korea, därför får jag lätt för mig alla är därifrån. Jag tyckte mycket om Ann. Kvinnans son, en pojke på kanske 18 månader, har en iPhone i handen som utsöndrar ett vedervärdigt och, för mig, irriterande ljud, som en tecknad film där huvud- eller birollsinnehavaren, kanske en hund eller en räv, oavbrutet ramlar och slår sig i huvudet, alternativt blir slagen i huvudet. Pojken skrattar. Det här hade aldrig kunnat hända på en buss från Lund till Malmö, det tror jag att, till exempel, Fredrik Ekelund, skulle hålla med mig om, men inte, till exempel, Ilmar Reepalu. Han skulle förneka det med en idiots övertygelse – jag tror att jag undermedvetet väljer just Ilmar och Fredrik som exempel för att jag är en smula avundsjuk på deras mustascher. Men det faller på sin egen orimlighet att något sådant skulle kunna hända på en buss från Lund till Malmö. Reser man från Lund, oavsett om man är bosatt i Malmö, eller till exempel Eslöv, uppför man sig värdigt, åtminstone tills man har kommit till Värnhem.
Därefter kan vad som helst hända.
Mittemot mig sitter en man, med mustasch, som
ibland muttrar på vad jag uppfattar som en västgötsk dialekt. Jag hör
inte vad han muttrar, och vill inte heller fråga, sannolikheten för att
det skulle vara något som intresserar mig är ytterst låg, närmast
obefintlig. Han stirrar på mitt kollegieblock när jag skriver det här.
Han sitter mycket bredbent, om dock ej onaturligt bredbent. Om han inte
hade haft byxor och underkläder på sig, jag kan se en kalsongstrimma,
hade jag kunnat se hans underliv. Jag arbetar just nu, om än bara på
tankestadiet, på ett synopsis till en realityserie med arbetsnamnet
”Sveriges fulaste underliv” som jag planerar att sälja till ett
produktionsbolag eller en TV-kanal, kanske Kanal 5. Temat för serien är
underlivshygien och underlivsrestaurering. Jag tänker mig att Alexander
Bard, som har mustasch och skägg, är en av programledarna och att
deltagarna har fått sina genitalier förstörda av könssjukdomar, olyckor,
könsstympning, piercings och dylikt. Programmet börjar med att
deltagarna är olyckliga, gärna gråter de, och att de vid programmets
slut – endast en deltagare per avsnitt – är glada och lyckliga och
tackar alla som gjort detta möjligt: ett feel-good-upplägg. Man blir
lycklig av programmet! Den andra programledaren kan vara Malena
Ivarsson, men där är jag villig att kompromissa. Jag tänker ofta på
henne. Hon har inte den plats i TV-Sverige som hon förtjänar. Som jag
ser det har programmet även fostrande/bildande ambitioner, främst som en
varningssignal, till ungdomar, om hur illa det kan gå.
Mannen muttrar avgjort på västgötska, och nu
betydligt högre. Han skrik-muttrar och säger att om Malmö inte vore
svenskt – han säger det inte men av sammanhanget förutsätter jag att han
menar att det då skulle vara danskt – skulle vi kunna dricka öl på
gatan utan att bli chikanerade av polis, vi hade kunnat köpa öl på
Pressbyrån och vara som folk, vi hade kunnat gå till horor utan att bli
förföljda och vi hade kunnat lyssna till Kim Larsen istället för Tomas
Ledin, sedan tystnar han och ser på mig med en, vad jag uppfattar det
som, uppfordrande och krävande min. Jag blir nervös, men tillägger att
vi hade kunnat sälja sex utan att våra kunder hade blivit
kriminaliserade, att vi hade varit en kolonialmakt, inom begreppet
Rigsfællesskabet, i och med ägandet av Grönland och Färöarna, båda med
ett utvecklat självstyre, och vi hade gått med i den Europeiska unionen
redan den 1 januari 1973 (samtidigt som Irland och Storbritannien).
Mannen ser glad ut och säger att dessutom hade vi sluppit se Björn
Ranelid förnedra sig och hela folket i statlig television under
Melodifestivalen.
Där känner jag mig tvungen att påpeka att Björn
Ranelid föddes den 21 maj 1949 i Malmö, och hade förmodligen varit med i
Dansk Melodi Grand Prix. Mannen tystnar, han tuggar på sin mustasch och
muttrar. Vi närmar oss Lund.
Helt enkelt lysande!
SvaraRadera